Året som kommer - mina mål för 2014

Jag vet att jag tjatar lite, men goda saker så som fina mål i livet tål att upprepas:

1. Vara mer närvarande. Inte konstant sitta med näsan antingen i en bok, i datorn, riktad mot teven eller ipaden, utan mera här och nu.
2. Dricka mindre vin och öl och äta mindre slögodis. När man äter gott ska man njuta av det, vara närvarande (igen!) och faktiskt fokusera på det. Inte slöäta framför en tråkig film för att man inte har annat för sig.
3. Vara lycklig i de lyckliga stunderna.
4. Stressa mindre för det som sker nu och det som sker om ett halvt år.
5. Fortsätta läsa romaner, jag har en bra takt just nu.

Vi ska som bekant gifta oss det här året, så jag antar att "vara en bra hustru" eventuellt kunde läggas till på listan. Men det känns som att allt det jag är nu, som har fått T att vilja gifta sig med mig, nog gör mig till en bra hustru också. Inget ska förändras på den fronten, alltså.

Ikväll firar vi med vänner.

Mindre stress vore ju helt skönt

När vi träffade gamla kompisar för en vecka sedan slogs jag av att så många av de vi umgicks med i tonåren är så avslappnade i sin inställning till livet. Och det är helt underbart att umgås med sådana människor. Folk är inte klara med studierna, de vet inte vad de ska jobba med, de har ingen ägobostad, de har inte barn, de har inte gift sig men de bara liksom, "äsch, jag är ung och fri och njuter av livet!".
Det där är ju mycket en fråga om vad man börjat studera och när man blivit klar. Personer som läser på yrkesskola och har ett yrke och ett jobb som 19-åringar har barn, hus, bil och skulder när de är 25, resten kommer liksom lite på efterkälken. Som jag och T då.
När vi for till träffen på lördagen var jag helt säker på att folk skulle ha hela livet klart, allt planerat och fastslaget och att vi skulle vara dom som bara "ööh, tja vi ska nu gifta oss först och bli klara så ser vi sedan...". Men nu inser jag ju att det faktiskt inte är så att alla 25-åringar är föräldrar och har en egen bostad och fast jobb och så vidare. Att det är något jag använder för att pressa mig själv. Helt i onödan.

Han och jag

Igår hade jag och T varit ett i 6 år och 2 månader. Ibland försöker jag föreställa mig hur mitt liv hade sett ut utan honom, men det är lika svårt alltid. Det här som vi har är så rätt som något kan vara. Han är min bästaste favoritperson i hela världen och det finns lite som jag kan föreställa mig att kan förändra det.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans och klarat allt. Det tror jag att är en bra sak, att det är lite tungt och lite svårt ibland. Som fyra månader i skilda länder... Eller en ett år lång militärtjänstgöring alldeles i början av förhållandet. Eller mina problem att prata om känslor och faktiskt berätta saker.

Att vara lite yr och lite vilsen och sen komma tillbaka

Före julen var jag lite svag i ett par dagar, vet inte vad det beror på men jag drabbades för andra gången av svindel. Jag var yr hela söndagen, kunde varken stå, gå eller sitta utan tvingades ligga hela dagen. Annars hade jag spytt, så mycket snurrade det om jag rörde på huvudet ens lite. Förra gången jag drabbades av samma sak var för ett och ett halvt år sedan och då gick det över till nästa dag, precis som nu. Funderar på att prata med en läkare, men känns som att "äsch, jag klarar nog av att må lite illa en dag". Läste på nätet att svindel och yrsel sällan är farligt men kan vara återkommande som då i mitt fall.

Men alltså, när jag låg där hade jag ju tid att läsa. Den här boken har jag nu läst klart och den är alldeles underbar! Jag läste den på engelska som synes, vilket var en utmaning. Språket är enkelt att förstå men vissa små ord går ändå alltid förbi en. Jag tror bara att det endast finns på engelska, men är osäker. Hur som helst, det här är en bok för alla som känner att vad f-n händer med mig och mitt liv? Så kände nämligen Cheryl Strayed, huvudpersonen, tills hon bestämde sig för att ge sig ut på en vandring, ensam. Och så hittade hon sig själv igen. Den påminner väldigt mycket om Eat, Pray, Love som jag också älskade. Ung kvinna i kris ger sig ut för att hitta sig själv.

Wild av Cheryl Strayed. I ett bibliotek nära dig.

Idag

Idag har jag en sådan där känsla som jag tror att många andra också har just nu. Nämligen "var det det?" -fiilis.
Man väntar och väntar på julen som man väntar på andra högtider och fester och större händelser, men sedan kommer dagen och man upplever den och så efteråt är det vardag igen. Det är sådana här dagar man inser att det inte går att leva sitt liv från högtid till högtid, fest till fest, utan att man måste ha en fungerande vardag och vara lycklig i stunden för att livet ska kännas bra som en helhet. Annars bränner man ut sig eller blir deprimerad. Det gäller att skapa sig ett bra liv också utanför alla de där bästa stunderna i livet.
Men det gäller också att tillåta sig att vara lite nere nu och då. Livet är inte en seglats en solig dag i juli. Livet är en berg och dalbana, det går upp och ner.

Nästa år blir ett stort år för mig. Jag blir färdig från högskolan, vi gifter oss och så har jag lite annat ditt och datt på gång. En sak jag lovar mig och alla omkring mig är att vara mer här och nu. Inte i någon blogg någonstans eller på sociala medier eller i en annan värld i mina tankar, utan här och nu. Det är viktigt.

25.12.2013

Julen so far har bestått av klappar, barnglädje, mat, vin, öl, film (nya Hobbit-filmen, helt sevärd men inte någon årtiondets höjdare), läsa böcker och hänga med familjen och bekanta.

Kul, kul.

Att önska sig smal och rik

Någon dag för någon vecka sedan såg jag på facebook en bild med en text som löd ungefär "till julen vill jag ha ett fett konto och en smal kropp, inte som du gjorde förra året då det blev tvärtom!". Det var alltså tänkt att det var en önskan riktad till julgubben.
Den där raden fick mig att börja grubbla på det där med vad man önskar sig. Jag tycker nämligen att det ligger en stor sanning i det där, att så många människor går omkring och tänker att det de allra helst vill ha är en smalare kropp och mera pengar än de har just nu. Det är liksom det som blir kvar när man har allt annat, jobb, hem, trygghet, frihet. Då önskar man sig smal kropp och pengar.
Jag antar att det ligger något mänskligt i det också. Att när folk har det mesta de kan önska sig så hittar de på saker att önska sig och då ligger smalheten och pengarna nära till hands eftersom det är så samhälle är uppbyggt, att sådant ska man eftersträva.

Jag försöker och försöker och försöker att inte önska mig just de sakerna. Inget fel i att ha pengar och smal kropp, men jag tror att det ger en mycket mera att önska sig lite andra saker och aktivt jobba för att få lite andra saker.
En sak jag önskar mig just nu är att bli lite bättre på att möta människor. Jag kan ibland vara väldigt introvert, men känner att jag kunde få ett mycket roligare liv genom att bli lite mer utåtvänd.

God Jul och se till att önska er bra saker, som på riktigt förändrar livet. Det finns tillräckligt med material i världen som det är.

Att försöka

En tanke som har kretsat i mitt huvud nu under de senaste veckorna när jag har kommit igång på allvar med slutförandet av gradun är det här med att försöka något. Ofta märker jag att jag skriver "nu ska jag försöka sammanfatta vad jag har kommit fram till" eller "i nästa kapitel försöker jag analysera" och så vidare. Varje gång jag upptäcker det så raderar jag det ordet. Ordet försöka är så overrated.
Överlag har jag sakta börjat inse här i livet att försöka saker och ting sällan ger dig så mycket. Du kan försöka bäst du orkar men om du bara försöker så blir det till ingenting. Gör. Försök inte, bara gör.
Det gäller att ha självförtroende. Både i gradun och i livet i allmänhet. Så istället för att skriva "nu försöker jag analysera" så skriver jag "nu analyserar jag" och så gör jag det.

Sedär, en liten tanke för den som ännu inte har något nyårslöfte, om man nu sysslar med sådant. Och ursäkta för alla gånger jag i den här bloggen försöker något. Jag ska sluta med det.

Veckans "haha det är så roligt att skämta om att kvinnors enda uppgift i livet bestäms av männen runt dom"

Det undgår mitt förstånd hur det kan vara så otroligt roligt att skämta om vad kvinnor kan, inte kan, ska och inte ska. Den här veckan är det ett gym i Karleby och en fotbollstränare i Frankrike som gjort bort sig.

När ska folk fatta att det inte är kul?
Läs Malins inlägg (bakom länken) för en ypperlig kommentar på vad det där gymet i Karleby egentligen håller på med när de tror att de är roliga. Och lyssna på Johanna Frändéns sommarprat i P1 för tankar kring att vara kvinna och sportjournalist.

Idag åker vi till Borgå för att träffa gamla kompisar och för att fira jul. Jag ska försöka vara utåtriktad, positiv, lugn, avkopplad och närvarande. Och så ska jag önska mig glädje och ro. Och god mat.

Det finns två sorters människor...

Jag har en väldigt dyster teori om folks relation till mat i västvärlden. Kanske är det lämpligt att skriva om det nu inför jul.
Jag tror att det finns två sorters människor när det gäller kost. Det finns de som största delen av alla dagar i sitt liv äter lite för lite och alltså går på kaloriunderskott, ofta är de smala, och så finns det de som största delen av alla dagar i sitt liv går på kaloriöverskott, ofta är de överviktiga. Visst, det kan finnas också de som har uppnått balans, som varken äter för lite eller för mycket men jag har ännu inte träffat en sådan person.
De här två människokaraktärerna förstår ändå varandra väldigt bra, då den stora frågan är den samma: vad borde jag inte äta. För de allra flesta strävar efter att hela tiden äta mindre, mindre, mindre. Gå ner. Bli smal. 
Jag jobbar stenhårt på att äta lagom. Ändå har jag en känsla av att jag under de flesta dagarna äter lite för lite. Det ska jag bli bättre på.

Jag älskar att äta på restaurang och betalar mer än gärna för en smakupplevelse!

Ungdomar på webben

För en tid sedan skrev Hbl (igen) om kombinationen ungdomar och sociala medier. Här hittar du texten, jag hoppas man kan läsa den utan att logga in eftersom jag delar den här.
Och jag blir så trött på det här, att ungdomarna ska tvingas förklara sig för alla vuxna som inte förstår hur sociala medier fungerar och varför i hela friden man kan tänkas vilja synas där.
Tröttast blir jag på att man lägger så stor energi på att predika åt unga flickor att man inte får dela med sig av lättklädda bilder på nätet. Jag har nämligen en tanke. En tanke om hur man kunde lösa "problemet" med de där lättklädda bilderna. Man kunde utgå från att ungdomarna gör som de tycker, det är allas individuella beslut vad de delar och inte delar och så skulle man låta det vara vid det. Det vill säga, vuxna människor skulle låta bli att titta på, ladda ner bilder, chatta med eller ens röra sig där lättklädda tjejer rör sig och där deras bilder finns.
Nu finns det såklart också unga killar som delar med sig. Men det talar man så sällan om. Alltid är det de här unga tjejerna som måste lära sig att inte göra si och så för att då kan någon bli kåt.

GoGo

Inget får igång mitt barnasinne som nya Angry Birds Go, i en telefon eller platta nära dig! Det är på riktigt svinroligt!

Att varsågoda bara Rovio, gratis reklam. Men jag menar det.

De där små...

Och alla vänner på facebook bara ynglar av sig, det kommer upp bb-bilder och magbilder och "åh nu är vi äntligen en hel familj" hela tiden. Och jag och T bara "plötsligt tillhör vi den generationen som får barn!"
Jag är så glad för alla som får barn, det är den största gåvan man kan få (tror jag, vad fan vet jag egentligen?). Men själv får man ju lite stress av det. En nära vän säger ofta att om hon blir mamma före hon är 30 så är hon nöjd, det strävar hon efter. Jag och T har ingen sådan där gräns att då ska det senast ske.
En sak jag har insett för länge sedan är att våra eventuella kommande barn aldrig kommer att ha kusiner i samma ålder. Min bror kommer knappast någonsin att bli pappa och T:s syskon har visserligen sex barn totalt, men den yngsta är nu drygt 1 år och flera lär det inte komma så vitt jag har förstått. Även om vi just nu skulle börja vänta barn så skulle barnet vara 2 år yngre än sin yngsta kusin. Och det är ju inte så farligt, men vårt första eventuella kommande barn lär inte födas ännu på några år. Fast det vet jag ju inte heller, eftersom vi liksom inte har en plan. Jag antar att man vet sedan när det känns rätt, att liksom nu ska det ske. Sedan är det ju dessutom det att barn kan man inte beställa sådär bara, dom kommer om dom kommer.
Tja, kontentan av det hela... Alla i min ålder, de där samma människorna som jag gick i skola med, blir och är föräldrar och jag vet inte hur man förväntas reagera på det. Vara glad för deras skull, jo, men sedan då. Vad betyder det för mig? Måste det betyda något för mig?

Julstämning på stan

I onsdags var vi mitt en väldigt hektisk period för oss båda på en liten promenad i Helsingfors centrum för att handla lite smått på julmarknaden. Vi köpte lite julklappar och så köpte vi lite kläder åt mig på det stora Varuhuset.

På Senatstorget i Helsingfors kan du handla både krims krams och helt trevliga saker.

Jag har inte alls hunnit få julstämning, det har varit så mycket nu. På torsdag blir jag ledig, förutom gradun då, men den ska jag också hålla en paus ifrån. På lördag ska vi träffa gamla vänner i Borgå och sen är det julen som gäller.

Den här julen kommer vi sannolikt att få se T:s systers barn öppna sina julklappar och det är ju alltid lite speciellt med barn och julen. Själv anser jag inte att gåvorna är så viktiga, men känner ändå att om det är någon man måste köpa till så är det barnen.

Kvinnor och män i finländska medier

Om du har 26 minuter över idag ska du titta på det här Spotlight-avsnittet. Om vilka människor som syns i medierna. Det är Johan Gullmets som har granskat hur stor andel av alla som syns i medierna är män, kvinnor, invandrare och minderåriga.
Väldigt bra, väldigt tankeväckande.

Att säga vad man tycker och göra som man vill

Det är mycket jag lärt mig med åren (snart 25, härrigud!) men om det är en sak jag skulle få berätta åt mig själv som säg 13-åring så är det att sluta upp med att försöka vara så otroooligt snäll hela tiden och vara alla till lags.
Ju äldre jag blir desto mera inser jag att jag aldrig kommer att kunna tillfredsställa eller glädja alla runt mig. Det är alltså lika bra att sluta försöka så jävla hårt hela tiden, och det är just vad jag har gjort.
Jag känner gott om människor som hela tiden försöker vara så neutrala som möjligt, aldrig reta upp någon eller göra någon besviken utan alltid vara till lags. Förutom att det kräver sjukt mycket energi av de här personerna så driver det också sakta dem mot en brytpunkt. För det är inte möjligt att alltid göra alla glada. Gör man det måste man göra det på bekostnad av en själv och ens egna känslor och det leder i bästa fall till att man håller sina egna känslor för sig själv tills man blir bitter och i värsta fall till att man blir utbränd.
Jag ser ett stort värde i att göra folk glada och att vara tillmötesgående, men jag klarar inte av att göra det hela tiden. Jag ser inget värde i att göra andra sura och ledsna, men jag är huvudpersonen i mitt liv och det ska ingen få ta ifrån mig. Jag har tankar och känslor. Alla har det och det är allas rätt.
Livet blir dessutom mycket roligare och händelserikare av att man är lite provocerande emellanåt, säger sin åsikt och gör som man vill när det är möjligt.


Idag har jag för övrigt den sista pilatestimmen på den här kursen! Och det är fredagen den 13:e...

Klackar på fötterna

Nu när det snart är juletider så fylls staden, tidningarna, teven och bloggarna av en massa vad man ska och inte ska ha på sig på julafton och på nyårsafton. Så kom jag att tänka på ett kapitel i boken Konsten att vara kvinna, som jag skrev om i höstas. Där skriver Caitlin Moran (nu kan jag eventuellt komma ihåg den här passagen i boken lite fel, för det var några månader sedan, men slutsatsen torde vara den samma i vilket fall som helst) om hur hon under någon fotosession i något sammanhang hade på sig ett par högklackade skor och liksom tänkte högt att "hur kan man gå i sådana här?!" och fotografen då svarade att "ingen kan gå i dom, dom är till för att se bra ut på fotografier och på catwalken, inte för att vara sköna att gå i".
Och så tänker jag på det huvudlösa i att så många kvinnor tvingar ha på sig saker för att det ser bra ut, att ska man (kvinna) vara fin får man (kvinna) lida pin. Varför sväljer så många kvinnor det? Varför är det så viktigt att se bra ut att en massa kvinnor tolererar att det gör ont?

Själv använder jag klackar kanske 3 gånger om året och det är lika konstigt alla gånger. Jag hatar det. Enda orsaken att jag gör det är för att det finns kvar någon liten tjej i mig som tycker sig känna sig så vuxen alla gånger det händer. Dumt.

Att hålla fast

När jag läste Gone Girl blev jag hemskt tagen av det faktum att huvudpersonerna, mannen som misstänks för att ha mördat sin hustru och den försvunna hustrun, hade ett så destruktivt förhållande. Det här är något jag ofta tänker på: parförhållanden som är så otroligt destruktiva för båda parter och som inte ger någon något men där den ena eller båda inte klarar av att släppa taget. Och främst av allt funderar jag på vad det kan tänkas bero på.
Nå, jag vet ju att det beror på makt och kärlek och hur de två samverkar, men jag kan liksom inte förstå att människohjärnan fungerar på det viset. Att om du har en man som slår dig, så klarar du inte av att inse att han aldrig kommer att förändras. Eller om ert förhållande sedan länge endast är något ni upprätthåller bara för att det är så jobbigt att dela på all egendom, att ni ändå inte kan erkänna för varandra att det aldrig kommer att bli bra igen.
Om jag skulle bli en psykolog så är det här något jag skulle engagera mig i.
Förresten, boktipset gäller fortfarande. Läs Gone Girl! Det är en av de bästa kriminalromanerna jag någonsin läst.

Ungdomar och sexlivet

Jag tror att ett bra sätt att lära känna kidsen idag (vilket är bra att göra) är att gå in på forum där kidsen kan hålla till mer eller mindre anonymt. Då kommer sanningen fram. Jag surfar runt på lite olika forum nu och då där ungdomar i Sverige och Finland kan ställa frågor om preventivmedel, pubertet, graviditet, abort, sex, samlevnad, kärlek etcetera. Det finns för övrigt en jättebra svensk sida med sådan här information: tjejjouren.se
En sak som jag förundras över är hur det finns en sådan enorm tudelning hos dagens ungdom. Det finns de som är otroligt måna om att skydda sig, ofta är graviditeter det de är mest rädda för. De använder ofta både någon form av hormonellt p-medel och kondom, men är ändå konstant rädda för att de själva/flickvännen ska vara gravid. Sedan finns det de som inte bryr sig, som slarvar och struntar i skydd men ändå inte är rädda.
En del tjejer skriver in och har till och med besökt en läkare eller ungdomsmottagning där de fått veta att de inte väntar barn, har preventivmedel som skyddar, men trots det så är de helt säkra på att de nu väntar barn och undrar vad de ska göra. Andra tjejer eller killar beskriver upprepat sex med någon där inget som helst preventvmedel använts och undrar varför det nu är så viktigt för ingenting händer ju ändå trots allt.
Och jag kan inte förstå hur denna tudelning kommer sig. Varför det har blivit så. Men jag tycker det är synd att en del går runt och är skiträdda och andra inte alls bryr sig.
Jag har mycket kritiskt att säga om den finska skolan, men just nu kan jag ju säga att sexualupplysningen åtminstone är riktigt från röven. Det ska inte få vara så här.
Här finns en bra sajt med frågor skrivna av finländska ungdomar.

Stora kvinnor, små kvinnor - om att hålla käften

Har du någonsin fått höra av någon annan att "nu borde du nog göra si och så för att du ser ut si och så" (och då ska du alltså läsa mellan raderna att så du ser ut nu är inte snyggt och personen som säger så vill att du ska se ut på ett annat sätt för att det där andra är snyggt)?
Det har jag ibland fått höra. Att höra det när man är sjuk i anorexi är en sak, men att höra det när man är fullt frisk och bara råkar se ut på ett visst sätt är något helt annat. Jag kan inte ens räkna alla gånger som äldre kvinnor sagt till mig att "du som är så liten ska nog ta och äta lite extra ---". Oftast är det äldre kvinnor som säger så till mig. Det kan hända att någon man någongång sagt så, kanske. Men äldre kvinnor är speciellt bra på det.
Jag vet inte hur man kan förklarar det, annat än att personen tror sig ha rätt att säga åt mig hur jag ska se ut. För det gör dom ju, när dom säger åt mig att äta lite extra. Gå upp i vikt, jag vill att du ska vara mulligare!
Är det inte ett ganska sjukt samhälle vi lever i där personer tycker att de har rätt att ha en uttalad åsikt om hur en annan människa ska se ut? Jo det är det.
Elaine Eksvärd, som jag älskar, skrev om det här i helgen. Då handlade det om personer som säger åt tjejer att sluta gymma för du blir ju så stor när du gymmar.

Och man bara shut the fuck up och mind your own business! Jag ser för fan ut hur jag vill!

Tänk att det ens ska vara en diskussion det där med kvinnor som gymmar och hur de blir eller inte blir biffiga. Vad är poängen med att gymma om inte för att få muskler?

Kolla också det här inlägget av Elaine, det handlar om samma tema, men då överviktiga personer.

Personligen tar jag ogärna emot kommentarer om hur min kropp ser ut. Komplimanger funkar egentligen bara när de kommer från min blivande man, alla andra ombedes att hålla käften. Däremot tar jag hellre emot komplimanger som har att göra med exempelvis mina kläder eller mitt hår, men också då måste det ske i rätt kontext. Och har du något elakt att säga så behöver du inte säga det alls. Alla har vi rätt till våra åsikter, men det betyder inte att vi har rätt att säga åsikterna högt. Du kan sitta och tycka att jag är den fulaste människan på jorden, eller den sexigaste men jag behöver inte få höra det, tack!

Jag kan visst designa!

Det var ju tal om att hitta bröllopsklänning. Jag har inte hittat en, men jag har hittat det perfekta verktyget för att kunna få fram precis hur jag vill att den ska se ut! Det finns en sajt där man kan designa sin bröllopsklänning.

Förstås betyder det ju inte att man hittar just precis en sådan man vill ha. Jag tänker inte få en sydd utan jag tänker antingen hyra eller köpa en begagnad och då finns det ju inga garantier. Men det viktigaste är ju inte att den ser ut precis som jag vill, utan att det är en modell som ser bra ut på mig och i mina ögon.

Näsjobb

Ta en liten hund med massor av energi, sätt hunden i en träningslokal med några andra hundar, göm lite knackkorvar och annat gott på spännande ställen och strax har du en hund som kryper ur skinnet av nervositet och spänning! Lägg till ordet "SÖKA" och du har en hund som frenetiskt försöker hitta de där godbitarna.

Helgdag, te och hundsysslor

Ett sådant väder det blev igår. Det verkar som om det blir en vinter trots allt.
Glad självständighetsdag, Finland! Vi ska fira med god mat och såklart genom att titta på festen i teven. Jag ska jobba med min gradu också den här helgen. Jävlar anamma!!

Liptons nya te blir ingen favorit men förpackningen är vacker och jag gillar idén.

Imorgon ska jag på en kortkurs med hunden, vi ska träna hennes nos litegrann. På senare tid har det inte blivit så mycket varken aktiviteter eller att vara ute på promenader. Man märker genast när det blir kallt att hon inte vill ut, men så efter någon dag med mindre motion får hon så mycket energi i kroppen att hon får helt fnatt och så får man börja hitta på inomhusaktiviteter. Vi har godisbollar och sådant, men det tillfredsställer inte alltid den lilla hjärnans behov av stimulans. Därför är det extra roligt med en liten kurs, det kommer lägligt.

Ja ja, skriva skriva!

Tankar om gradun, framtiden, studier, jobb

Den här veckan har jag jobbat med gradun. Det var ett tag sedan senast, på grund av det nya jobbet och andra grejer. Nu fick jag tid och en sådan där jävlar anamma, det ska bli klart! -fiilis och det hjälpte för jag har kommit massor framåt. Jag har hållit på med gradun nu sedan juli 2012 mer eller mindre, såklart med pauser emellan just för att "det kommit annat". Att skriva gradu är jobbigt, tar massor av timmar och massor av tankekapacitet av dig. Men jag tror att det är värt det. Med en magisterexamen i fickan öppnar sig genast flera dörrar än med en politicesexamen. Allt beror såklart på vad man vill jobba med men som jag ser det så är kunskap makt och möjligheter.
Jag har nu studerat sedan augusti 2008 och gått i skola utan avbrott (minus studentvåren 2008 och såklart somrarna) sedan jag var sju år gammal, det vill säga hösten -96 om jag räknar rätt. Jag har också jobbat vid sidan av skolan/studierna sedan våren 2007. Det känns som att det börjar bli dags att avsluta studierna nu och allting tyder på att så kommer att ske våren 2014. Då kommer jag alltså att ha "gått i skola" i nästan 18 år utan avbrott. Vad som händer sedan får framtiden visa, men jag har mina idéer och flera planer för vad jag kan tänkas hitta på.
Vad jag vill ha sagt är kanske att jo, ibland funderar jag på hur livet skulle se ut om jag hade valt icke-högskola-vägen, alltså börjat på yrkesskola eller liknande. Aldrig tagit studenten, aldrig sökt till högskola. Men så tänker jag att nej, det har nog varit rätt för mig. Jag har trivts med mina studier för det mesta och jag känner att det har gett mig verktygen för att vara nöjd med resten av livet.
Den allra största utmaningen under hela studietiden, en av de största under hela mitt liv har varit gradun. Den ska bli klar, det ska den. Det är inte alls mycket kvar nu och jag har en ganska bra bild av vad som krävs för att få den klar. Det ligger hårt arbete bakom och den dagen den blir godkänd kommer att vara en av de större i mitt liv så här långt.

Gone Girl, boktips!

Boktips: Gone Girl av Gillian Flynn. I kid you not, det här kan vara boken med den mest fängslande berättarstilen jag någonsin läst och den har också ett utmärkt språk (nu kan man förstås inte riktigt jämföra böcker som är översatta, som den här, och böcker som du läser på originalspråket). Det bara flyter på. Genast presenteras man med ett mysterium (nä, det är huvudpersonens fru som försvunnit och så småningom fattar man att hennes man, huvudpersonen, åtminstone delvis  är orsaken till hennes försvinnande, tills man fattar att nähä så var  det inte alls och så fattar man noll igen) och sedan får man bit för bit små glimtar av det som händer före och efter att mysteriet fick sin början.
The Guardian har kallat boken "årets thriller" och det är mer än sant.
Läs!

 

Det finns ett stycke i början av boken jag inte kan släppa. Där huvudpersonen analysera det faktum att han hela tiden, vad än händer i livet (som exempelvis det stora mysteriet i boken) känner att det här har han varit med om tidigare och nu kommer den där personen att säga si och då ska jag säga så eller göra på det här viset. Och att den känslan beror på att människor idag faktiskt sett och varit med om allt före de själva är med om det, via till exempel tv-serier, filmer, dokumentärer, internetsidor eller annat. Att vi aldrig kan uppleva något för första gången för att vi "upplever" allt långt före vi själva har chansen att uppleva det. Att vi till och med vet vad man ska säga i olika situationer för att vi hört någon karaktär i någon film säga just det i den situationen. Väldigt intressant, tycker jag. Och ännu mer spännande blir det att fundera på vad det här betyder för oss människor. Skrivs livet av manusförfattare? Bestäms våra liv av sådant vi upplever på internet?

Så är det, så är det inte

Den här hösten har jag gått en kurs i hur man kan kommunicera vetenskapliga resultat, vetenskaplig praxis och vetenskaplighet till allmänheten. Vi har pratat om dialog mellan forskare och allmänhet, hur man "översätter" budskap, brist på förtroende, varför vetenskapliga studier är så intressanta för medierna och mycket mera. En central slutsats har varit att det är svårt för allmänheten att begripa sig på studier och vetenskap. Speciellt om budskapet är tudelat, om det hela tiden kommer reslutat och ny kunskap som omkullkastar alla tidigar teorier. Sådant händer ju ibland och det är en del av vetenskapen att forskare kommer till olika saker. Mycket vetenskap, speciellt sådant som berör hälsa och medicin är sådant som väcker mycket intresse och som kvällspressen använder för att samla klick och sälja lösnummer. Men ibland blir det bara tokigt.
Det här är ett exempel som en föreläsare lyfte upp. Texterna har publicerats i Iltalehti den 15 augusti 2013 och den 17 augusti 2013.
Med andra ord: ta alla hälsorubriker med en nypa salt!

                                              Dricker du kaffe så lever du längre, visar en studie:

Dricker du kaffe så kan du dö för tidigt:

Hur man sedan kan veta vad som är sant är en helt annan diskussion.

Litet kan vi göra, men vi kan åtminstone vara medvetna

Förra veckan dök det upp sådana här affischer i Helsingfors och det var något med dom som fick det att hugga till i hjärtat på mig. Det är alltså SOS Lapsikylä som samlar in pengar för att kunna garantera att alla barn i Finland har en bra jul och slipper bli misshandlade eller se på när föräldrarna misshandlar varandra. SOS Lapsikylä hjälper alltså barn som kommer från hem där föräldrarna inte kan ta hand om barnen exempelvis på grund av våld eller rusmedel.

 

Jag vet inte vad det var som påverkade mig mest. Var det vetskapen om att den här organisationen, en av många i Finland med ungefär samma mål, måste samla in pengar för att det här samhället ska kunna hjälpa barn som far så illa att de inte kan bo kvar hemma? Eller var det vetskapen om att medan andra folk inför och under julen stressar med hur man ska få den perfekta skinkan eller om barnen ska få 10 eller 15 julklappar och vad det är de önskar sig och hur julgranen ska se ut (fan ändå den var inte alls som vi hade tänkt oss!) så finns det barn som inte ens kommer att få äta sig mätta på helt vanlig mat på julafton, inte kommer att få någon som helst present och som kommer att tvingas se på när pappa misshandlar mamma.

Jag vet att inget utsatt barn får det bättre av att jag skippar julskinkan eller låter bli att köpa julklappar eller ägnar alla de här barnen en tanke under julafton. Men jag mår illa av vetskapen att klyftorna är så stora i det här landet, att det finns så massiva skillnader mellan verkligheten i de olika hemmen. Och jag tror att vi bara blir bättre människor av att erkänna och vara medvetna om att det finns barn och familjer som far riktigt, riktigt illa medan vi har lyxen att säga att "i år köper jag endast julklappar åt de allra närmaste för jag tycker att konsumtionshetsen gått över styr".

En film du ska se

Filmtips: danska filmen Anklaget.

Om en man vars tonårsdotter berättar för myndigheterna att hennes pappa utnyttjat henne sexuellt. Och det som händer efter det. Väldigt lågmält, mörkt, tragiskt.

Finns på Netflix i Finland.

Sista november

Hemma hos oss. I väntan på morgondagen!

Undergången kommer

Alla miss whatever ska alltid önska sig världsfred. Själv önskar jag också världsfred, men tror inte på det. Jag vägrar tro att den här världen kommer att bestå som den nu ser ut i en lång tid framöver. När något kommer att ske vet jag inte, men jag är helt övertygad om att exempelvis Finland kommer att sluta existera som land i något skede.
Jag försöker att inte tänka på det här för det ger mig ångest. Min värsta mardröm är att jag kommer att finnas kvar när det blir krig eller invasion eller utrensning eller folkmord eller annan människogjord katastrof i Finland. Ännu värre är att jag har en känsla av att de första som kommer att stryka med är finlandssvenskarna.
EU har ju prisats för att man lyckats skapa och behålla fred. Jag tror inte att freden är långvarig. Om det inte uppstår krig mellan EU-länder så kommer det att uppstå krig mellan EU-länder och andra länder. Vi har det alldeles för bra här för att vi ska kunna forstäta leva på det här viset i lugn och ro. Andra länder kommer att vilja ta del av kakan. Det behöver inte nödvändigtvis bli krig, det kan också hända att EU helt enkelt sakta dör ut, det blir fattigt, svält, oroligt, upplopp.
Ja, sådant tänker jag ofta på. Det är kanske sådant man inte riktigt ska säga högt. Nu sade jag det.
Däremot tror jag inte på trams om utomjordingar eller zombies eller sådant. Människor är nog tillräckligt bra på att döda varandra, det behövs ingen utomstående kraft.

Livets utmaningar, ljusa stunder och att vara nervös för framtiden

Jag är en sådan typ att jag ibland stressar för framtiden mer än vad som är bra för hälsan. Den här månaden har jag presenterats för en ny utmaning i livet. Jag blev ombedd att börja på nytt jobb och samtidigt måste jag lämna det gamla jobbet (ett jag har haft i nästan 4 år). Först var min spontana reaktion att säga nej, för jag trivdes så bra på det andra stället och var samtidigt rädd för utmaningen. Jag blev nästan förvånad själv när jag ändå bestämde att jag ska ta emot det andra jobbet.
Jag var väldigt nervös ett tag, sov dåligt och kände närmast att "varför gjorde jag det här". Senare har jag förstått att all den där nervositeten nog inte var nervositet utan någon konstig reaktion på att det hela gick så snabbt att jag liksom aldrig hann ställa om. Dessutom skedde allt det här mitt i mörkaste november så jag tror jag hade någon sorts nedstämdhet också, vilket fick mig att grubbla så mycket i önödan.
För allt gick ju bra, som livet ofta gör trots att man är nervös på förhand. Jag grubblar ofta på framtiden för att sedan någon dag, någon vecka, någon månad eller något år senare inse att "jag klarade det hur bra som helst, ju!" Ändå fortsätter jag grubbla.
Fast nervositet är ju bra, precis som lite grubbel och oro. Tänk så tråkigt livet vore om allt bara alltid löpte på utan att något skapade lite pirr och oro i en? Utmaningar stärker en, alla gånger. Sen tror jag vi alla borde blir bättre på att inse att det inte är så farligt om vi tar oss an en utmaning och det sedan inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, till och med inte alls går vägen. Ibland misslyckas vi, det är en del av livet. Vi måste sluta vara så hårda mot oss och andra. Det är tillåtet att inte vara perfekt på allt man tar sig an och det är tillåtet att konstatera att näe, det där passade inte mig!

En morgon på väg till det nya jobbet var det såhär fint! Då kände jag att yes, livet är bra härligt!

Det tudelade Indien, dokumentärtips

Det är länge sen jag senast kom med ett Arenan-tips. Här kommer ett: Docventures-dokumentären Världen framför henne.
Det är ett program om hur Indien kämpar mellan två kulturer, en där kvinnor är kvinnor och ska göra sådant som kvinnor gör och en där kvinnor är kvinnor och vill göra sådant som de själva väljer att göra i sitt liv. Allra mest gripande tycker jag att historien om Prachi är. Hon är en ung kvinna sliten mellan just de två kulturerna. Dels tycker hon att hon ska få leva sitt liv som hon vill det och tro på det hon vill tro på, dels tycker hon att kvinnor som väljer sin egen väg i livet, en väg hon inte accepterar är konstiga och farliga för samhället. Hon vill tillbaka till det gamla Indien, men hon vill också att kvinnor ska vara starka och självständiga. Det är mycket förvirrande och det är svårt att hänga med i hennes tankesätt och det är just det som gör hennes historia så gripande. Hon är helt vilse i samhället, det syns inte minst i att hon inför kamera säger att hon är beredd att döda för det hon tror på.
Programmet följer också Miss India-tävlingen, en organisation som väckt mycket debatt i landet. Många tycker att kvinnorna skämmer ut sig, andra tycker att kvinnorna är starka och självständiga som väljer sin egen väg i livet. För en del kvinnor är skönhetstävlingen det enda alternativet de har om de vill komma loss från sina föräldrar, skaffa sig ett eget liv och kunna försörja sig själva. En kvinna säger att hon vet att det här är hennes enda chans att följa sina drömmar, att om några år är hon gift och mamma och att hon måste göra det här nu om hon vill göra något eget i livet.
Det blir tydligt i dokumentären att Indien är ett land där det finns väldigt snäva ramar för hurdan en kvinna är. Antingen är hon en hustru och mamma eller så är hon vacker och ung och sexsymbol. Prachi representerar något mittemellan, men det har gjort henne väldigt förvirrad att inte platsa i någon av kategorierna. Det är mycket beskrivande när hon i slutet säger att hon är väl medveten om att det hon jobbar för, det gamla, traditionella Indien innebär att hon jobbar mot sig själv som stark kvinna med egna värderingar.
Mycket mycket sevärt.

Hungerspelen, film nummer 2

För den som nu någonsin tvekat, så kan jag meddela att Hunger Games: Catching Fire är sevärd. Visst, filmen känns väldigt mycket som en transportsträcka som leder till de två filmer som återstår, men Jennifer Lawrence är så bra och allt skådespeleri så proffsigt att du kommer att ångra dig om du inte ser den.
Transportsträcka ja. Du kommer att sitta och bara okej, nå det här är ju helt spännande och sådär och sen under de sista 5 minuterna bara men vänta nu vad hände här och hur kom vi hit. Väääldigt mycket to be continued över det hela.
Men alltså, Lawrence. Hon är en av de största stjärnorna just nu, utan tvivel. Helt underbar. Och jag älskar att man låter henne dominera hela filmen igenom. Hon är stark, hon är arg och hon gör det hon måste göra. Det absolut bästa med Hunger Games är att här inte finns några konstlade karaktärer. Alla karaktärer känns så rätt på just den platsen. Och alla karaktärer är sig själva och inget annat.
Jag har lika svårt med temat som de flesta andra, men i den här filmen känns det mera vuxet. Karaktärerna är inte alls så unga längre och det mesta verkar ha mognat. Filmen frossar inte heller i våld och det är väldigt aktuella frågor som behandlas.

Nu väntar vi bara på lämpligt läge för att gå och se Gravity. Den har ju minst sagt fått bra kritik. Senare i år kommer också den andra Hobbit-filmen.
 
Det finns ett yrke jag inte ens våga drömma om att ha för att det känns som att jag inte klarar av att ens tänka mig hur härligt det skulle vara: filmkritiker.

Fotografier

Väääldigt ofta kikar jag in på Karins blogg för att bara frossa i de underbara fotografierna. Fotografier som jag liksom inte riktigt begriper mig på. Själva bilderna tycker jag är vackra och så väl komponerade att jag blir helt lugn av att bara titta på dom. Men jag förstår liksom inte det som ligger bakom bilden, hur man får den att se ut så.
Jag har full tillgång till en, så vitt jag kan förstå, helt okej kamera men har aldrig riktigt orkat börja sätta mig in i hur det på riktigt går till när man tar helt underbara bilder. Jag har kanske varken ett speciellt konstnärligt öga eller ett speciellt bra sinne för teknik, knappar, inställningar och system. Det där är en sådan där grej jag ibland känner att är lite synd, att jag inte satsat mera på att fotografera. Men samtidigt kan jag känna att det skulle krävas så mycket energi av mig att bli bra på det att jag liksom inte orkar, det är inte värt att stressa med saken. Jag tror att jag kanske behöver ta den tid det behöver, att jag någon dag kanske kommer att kunna ta sådär fina bilder som exempelvis Karin lägger upp på bloggen. Men det är i så fall något jag kommer att ha lärt mig under årens lopp. Däremot kan jag tycka att jag lyckas helt okej med de bilder jag liksom bara knäpper med mobilen, fixar till lite och sen lägger upp. Det är inte fy skam det heller.

Kött och film

Tidigare tänkte jag ofta att ekokött, jovisst när jag har råd. Men kan det nu vara så speciellt, tänkte jag också.

Nu bjöd vi föräldrarna hit och så köpte vi en sådan här och oj oj oj vilken skillnad! Och inte dyrt alls.

Imorgon ska vi se Hunger Games!

Varje sekund du tillbringar med en bok är en sekund du har nytta av för resten av livet

Oj oj oj nu gick min skrivarfingrar igång. Jag läste den här kolumnen på Svenska Yle skriven av Ellinor Sundqvist och bara nej nej nej så är det inte alls!
Det här temat, unga som läser och inte läser, ligger nära mitt hjärta. Jag ser bara positiva följder av att folk läser mycket böcker och då specifikt skönlitteratur. Men jag ser också mycket positiva följder av att allt flera lär sig allt mera om vad allt elektroniska apparater har att erbjuda oss.
Sundqvist skriver att barn och unga idag inte är intresserade av böcker och tycker dessutom att det är en dålig sak att skolorna kräver att eleverna skriver saker på dator. Såhär tycker jag: barn och unga är inte alls ointresserade av böcker. Barn och unga älskar fantasivärldar, berättelser och sagor större än livet - det tror jag alla gör och det är en bra sak. Men många barn och unga är inte vana att läsa böcker i dagens läge. De är vana att se filmer, spela spel på olika plattformer och kanske läsa kortare texter. Framförallt är de vana att allting finns på en skiva eller en hårddisk eller i cyberrymden, inte att de måste fysiskt bläddra i någon bok för att kunna ta del av en historia.
Och då kommer vi till följande bit, det elektroniska. Det är mer än bra att skolorna får in allt mera användning av olika system, teknik, elektronik och prylar i sin undervisning. Alla måste lära sig skriva för hand, men efter det är det bara att fire away med datorer och plattor, tycker jag! Och det är också mer än bra att allt mera böcker, texter, undervisningsmaterial finns i elektronisk form. Jag älskar den här utvecklingen, att vi sakta frångår fysiska böcker och tidningar och artiklar och allting finns i elektronisk form. Och jag tror att det är mycket bättre för mänskligheten på många sätt.
Men problemet då. Nå som Sundqvist säger så läser inte barn och unga mera. Däremot tror jag som sagt att de nog är intresserade, problemet är att de inte känner till hur härligt det är att läsa. Dessutom har de aldrig lärt sig att sätta ner tiden på att läsa, de serveras ju en massa historier på film, spel etcetera där det går mycket snabbare att ta in en historia.
Den generation som växer upp nu, en del av dem i alla fall, kommer kanske aldrig att ha läst en bok i sitt liv. Det har förödande konsekvenser inte minst för språket. Vi kan inte sitta och säga att "synd att de inte läser, det är nog de där apparna som tar all deras tid" och sen skälla på dom för att dom tillbringar så mycket tid med sina mobiltelefoner. Vi måste visa dem, lära dem, aktivera dem.
Skolorna kan göra så mycket, precis som föräldrarna, bara vi släpper den här teknikrädslan. Barn och unga är så otroligt orädda för teknik, de vill använda den. Låt dem använda den för att exempelvis läsa och skriva längre texter. Att någon sitter med en Ipad i famnen betyder inte att personen endast läser korta Twitter-meddelanden, det kan betyda att personen sitter och läser en bok. Det ena utesluter inte det andra, vi måste bara ge de unga en chans att förstå att det finns ett enormt värde också i längre texter. Låt ungdomarna visa att de kan förstå det här!
Och låt barnen göra saker som tar lång tid, lär dem att fokusera på en grej i taget.

Att planera det ena och det andra

Jag antar att vi kanske sköt fram planeringen av bröllopet så pass länge som vi gjorde för att vi trodde att det kanske skulle vara sådär lagom svårt att planera ett bröllop. Sedan vi började planera sådär halvt på riktigt nu i höstas så har jag bara känt att "yes, det här går ju hur bra som helst!"
Nu har jag fastnat i en sådan där vadskajaghapåmighurmåsteklänningenseutvadkanmanenstänkasigvarförkanmanintedet -fas. Klänningen. Det enda som är säkert och bestämt är att upptill ska det vara ungefär en sådan här modell, minus allt rysch och pysch. Som en t-skjorta.

Källa:

Det ligger en ritning på soffbordet över hur klänningen som helhet kunde tänkas se ut, men jag var aldrig någon hejare på att rita så den skissen får ligga kvar där utan att någon annan än T och jag ser.

Allt det här med att planera bröllop har dessutom känts ännu enklare tack vare att jag också varit halvt inblandad i att planera en helt annan sak som i princip går ut på att några gamla bekanta samlas en kväll för drinkar och lite mat på en restaurang. Att planera ett bröllop känns som en walk in the park jämfört med att vara halvt inblandad i att planera ovan beskrivna evenemang. Det blev liksom så svårt ett tag att jag inte tror att det är sant. Nu har jag försökt lugna ner mig och ta ett pyttelitet steg tillbaka för det kändes helt enkelt inte bra.

Samtyckeslag ger bara gott

Sverige diskuterar just nu införandet av en samtyckeslag. Genusfolket skriver om det här. Och jag är så med på noterna. En sådan här lag vore ett massivt steg för att minska våldtäkterna. Det skulle inte göra så att våldtäkterna försvinner, men det skulle göra så att attityderna utvecklas mot ett mer hållbart håll.
Som det ser ut idag i Sverige och i Finland är attityderna sådana att en våldtäkt har skett om någon haft sex med en person trots att personen sagt nej (helst också sparkat, skrikit, slagit och bråkat, något som diskuteras i artikeln ovan). Med en samtyckeslag kunde attityderna förändras så att man skulle tycka att en våldtäkt har ägt rum om någon haft sex med en person som inte uttryckligen velat ha sex med personen. Skillnaden är massiv mellan de här två.
Och det är faktiskt så enkelt. Har du sex (i ordets alla bemärkelser) med en person som inte vill ha sex med dig våldtar du personen. I många våldtäkter har inte offret sagt nej, men offret har inte heller velat ha sex.

Om vi bara kunde ändra attityderna så att folk skulle börja se sex som något man gör med en person som uttryckligen visar att jo, jag vill ha sex med dig, så skulle vi bli av med massor av våldtäkter.

Två saker

Under de senaste dagarna har jag tänkt mycket på abort. Jag läste en diskussion som fick tankarna igång och främst två saker har jag grubblat på.

1. Folk som säger att män inte har en talan i abortfrågan. Varför man anser att halva befolkningen ska uteslutas ur en debatt går över mitt förstånd. Vi kan inte kategoriskt utesluta folk från en debatt bara för att de aldrig kan uppleva det (graviditet och abort) som debatten handlar om. Det här gäller alltså bara på en generell nivå och i specifika fall endast där två människor haft sex för att de båda har velat ha sex. Våldtäktsmän ska inte ha en talan i huruvida en kvinna de våldtagit ska få göra abort eller inte.
2. Folk som säger att abort är fel för att det är att döda en människa, men i samma andetag säger att abort efter våldtäkt är något helt annat, att då kan det tillåtas. Isåfall gör man skillnad på människor och människor. De människor som kommit till vid sex med två personer som velat ha sex med varandra och de människor som kommit till för att en man våldtagit en kvinna. Jag tycker att människor ska behandlas likvärdigt och kommer aldrig att godkänna en sådan särskiljning av människor.

Min ståndpunkt i abortfrågan är kanske klar, men här kommer den igen. En värld utan aborter är en bra värld, men rätta lösningen för att få slut på aborter är inte att göra det svårare/omöjligt att få laglig abort. Aborter förebyggs endast genom ökad sexualundervisning och det att folk ser till att oönskade graviditeter inte sker. Aborter när det är fel på fostret eller mammans liv är i fara är en annan diskussion.

Sol och avocado

Lördagen var hur skön som helst. Vi gick den vanliga långpromenaden och sen på kvällen var T:s föräldrar här på avocadopasta.

Alltid när jag laddar upp sådana här bilder så tänker jag på debatten om föräldrars rätt att ladda upp bilder på sina barn på nätet. Hunden torde inte kunna få sitt liv gjort jobbigt av folk som vill illa bara på grund av lite foton på nätet. Men gällande barn tycker jag att man ska tänka efter. Det är ok att dela men gör det med eftertanke. Och alla stunder behöver inte förevigas online.

Det perfekta kan alltid bli ännu bättre, eller hur man hamnar i en ond cirkel med sin vikt

Jag har tidigare länkat till Soelas blogg och nu tänker jag göra det igen. Kanske det finns en läsare som kämpar med samma tankar jag och Soelas kämpar med alla dagar som ännu inte hittat något sätt att processa alla de tankarna. Den läsaren ska genast gå in på Soelas blogg och bara börja läsa. Jag önskar att jag hade ens hälften av hennes förmåga att sätta ord på det som snurrar i ens huvud alla dagar, om vad man får och inte får äta, borde och inte borde göra, hur man måste se ut och hur man inte får se ut.

Jag har starka dagar och jag har svaga dagar. Jag har dagar då jag tittar mig i spegeln och bara "you go girl!" och jag har dagar då jag förbjuder mig själv att äta något jag vill ha men som jag redan "ätit för mycket av". I det stora hela mår jag hur bra som helst, jag orkar, jag har energi och min kropp mår bra med det den får in och det jag gör av med. Jag känner igen de sakerna och de situationerna som får min hjärna att börja tänka i gamla banor och jag försöker undvika det. För jag vet att jag skulle må toppen av att börja begränsa mitt kaloriintag, banta och granska det jag äter ännu noggrannare än jag redan gör, men att jag efter en tid, vet inte hur länge, skulle sitta fast igen. Att banta ger dig en kick som inte går att förklara för någon som inte upplevt det. Du blir unbeatable. Sen blir du, om du har anlag för anorexi, svagare, kontrollen går överstyr, du magrar, du tvinar bort, men du ser inte det själv för du är så upptagen med att räkna antalet kalorier i dagens måltider. Plötsligt är du inte herre över din kropp, dina sjuka tankar styr alla dina livsval, det finns inget du kan göra utan att först fråga vad ana i huvudet tycker om saken. Och svaret är alltid nej, det ska du inte göra.

Det Soelas och jag vill säga är att livet är så mycket härligare än så. Livet blir inte bättre av att räkna kalorier, såvida man inte är sjuk (överviktig) och därför måste gå ner i vikt. Livet blir inte bättre om du nu väger 67 kilo och går ner till 65 kilo, oavsett hur mycket damtidningarna och omvärlden försöker övertyga dig att du måste gå ner i vikt, att det blir bättre då. Tro inte på det. Livet blir inte heller bättre av att du har stenkoll på allt du sätter i dig och exakt hur mycket du motionerar. Det är falskt. Livet blir bättre av att du är i balans.

Jag tänkte också då som tonåring att "går jag ner i vikt blir allting bättre". Det blev det inte. Jag gick ner och ner och ner och inget hände förutom att jag åt mindre och mindre och mindre och till sist nästan ingenting. Jag blev sjuk och allting blev sämre. Jag höll på att förstöra mitt liv och att jag skriver det här idag är en vinst. Jag vann kampen.

Kvinnor som inget kan göra och kvinnor som måste göra allt

Några saker jag funderat på den här veckan...

Alinas historia. Hur kvinnor dagligen också i Finland våldtas av personer som betalar för att våldta henne men där pengarna går till någon helt annan än kvinnan. En person som tvingas sälja sex vill inte ha sex med personen hon tvingas sälja sex till. Ändå kan åtal mot personer som "haft sex" med kvinnan förkastas för att de inte visste att hon inte ville sälja sex. Men en våldtäkt är en våldtäkt. Varför döms fallen inte som våldtäkter?

Hur en del kvinnor och män tycker att det är upp till alla feminister, i deras mening alltid kvinnor, att se till att också pojkarnas och männens rättigheter garanteras. Samtidigt som så många kvinnor och män tycker att män inte har någon rätt att uttala sig om kvinnors rättigheter. De här två sakerna leder till att det i mångas huvuden är upp till kvinnor att garantera allas rättigheter. Och det är ett stort problem. (Jag blir helt rabiat när män säger att "jamen feministerna fokuserar bara på kvinnors rättigheter, de måste hjälpa männen/pojkarna också så vi inte glömmer bort dom!" och jag bara "varsågod, gör något!" ping på dig Mikael Sjövall.)

Ingen går på lunch med dig

Jag blir så ledsen när jag läser om unga kvinnor som utsätts för det att en man i ett yrkessammanhang tvingar henne att säga nej till hans dejtinbjudan. Det är inte upp till kvinnan att "säga ifrån" eller att "vara tydlig så inga missförstånd uppstår" eller "sätta ner foten" eller "korrigera honom". Det är upp till mannen att helt enkelt hålla käft om det. Fråga inte.
Så enkelt är det faktiskt. Träffas man i yrkessammanhang så frågar man inte den andra på dejt. Man kommenterar inte personens utseende heller. Ändå försvarar massor av personer under artikeln mannen som bjöd den unga kvinnliga reportern på lunchdejt, och tycker dessutom att Rose-Marie borde ha agerat på annat sätt.

"Vad är det för vits att knyta handen i fickan och koka inombords? Man ska givetvis inte vara otrevlig, men en tydlig nej-signal följd av en kall blick brukar bita. Om inte annat kan man konstatera att "nu handlar detta inte om mig, jag vill hålla mitt privatliv privat, åter till ärende x." Mesar man och flackar med blicken kan det i värsta fall uppfattas som sött." skriver en av personerna som kommenterat.

Vad är det för vits att fråga en reporter som kommit för att intervjua mig som tjänsteman om hon vill börja dejta mig?

Sushilunch!

Idag firade vi lite allt möjligt med en lyxlunch på Sushiroll i Tölö. Som sagt händer det lite det ena och det andra större och mindre just nu. I sådana här tider är jag glad att jag faktiskt har min T där bredvid mig, alltid, vad som än händer.
Hur som helst, för 15 euro får du det här som finns på bilden under och lite till. Ingefäran var inte så god, men annars var allt relativt fräscht. Inte som en middag på Tokyo 55, något jag rekommenderar ännu varmare, men gott och sushiaktigt.

Mat åt barnen eller mat av barnen?

Alla människor har sådana där saker som när man frågar att "när lärde du dig det?" så säger de att "det vet jag inte, jag har alltid kunnat det". Sen kan du fråga en annan människa "när lärde du dig samma sak?" och människan svarar "jag kan inte det, har aldrig kunnat".
En sak som tenderar att ge något av svaren ovan är matlagning. Antingen så kan man det och har alltid kunnat eller så kan man inte det, verkar det som. Sedan finns det också de som vet precis när de lärde sig laga mat, kanske när de flyttade hemifrån, men de är i minoritet hävdar jag.
Jag är en sådan som alltid kunnat laga mat och kan inte säga att "då lärde jag mig det". Och det om något är jag och kommer alltid att vara tacksam för, att mina föräldrar lärde mig att laga mat och framförallt att de lät mig laga mat, ofta åt hela familjen. En sådan gåva är så enkel att ge och det ger dina barn glädje hela livet. Och här kommer det. Jag vägrar förstå föräldrar som tar matlagningen ifrån barnen. Det är lätt för mig att säga som inte har barn, jo. Men jag tror inte på allt strunt om att "de vill inte" eller "vi är alltid så hungriga att det inte finns tid att ta med barnen". Barn vill ibland inte saker och ungdomar vill ännu mera sällan. Men låt inte det hindra dig. Och jo, torsdag klockan 16.30 är inte den optimala tiden för att lära en 10-åring laga makaronilåda, men kanske lördag klockan 12 är det?
Att kunna laga mat åt sig själv och andra är en enorm frihet. Ta inte den friheten ifrån dina barn.

En bra måndag!

Det är strålande väder, det är måndag och det har hänt och händer en massa spännande saker i mitt liv just nu! För det första så går vi vidare i planeringen av vårt bröllop nästa år och det känns så bra. För det andra händer det saker på "hur ska jag få in pengar att leva på" -fronten. Och för det tredje så är det på många andra vis spännande tider jag lever nu!
Ikväll ska jag på ännu en spännande föreläsning om samarbetet mellan medier, allmänheten och vetenskapen. Jag lär mig massor på den kursen! Härliga tider med andra ord...!

Det blev mycket utropstecken här nu. Men det är bra. Världen behöver utropstecken!

Rättstavning på nätet

Alltså, jag vet inte... Jag kommer ofta på mig själv med att bara stavas det faktiskt sådär?!
Ofta händer det när jag läser någon bloggs kommentarer. Språket är inte alltid det bästa på nätet, av olika skäl, och ibland undrar man om personen som skrivit något faktiskt tror att det skrivs så eller bara slarvat. Men ännu oftare kommer jag på mig själv med att liksom titta på ordet, studera det, läsa det om och om igen och bara nej, jo, nej sådär heter det inte... Eller...
Och jag har ändå koll största delen av tiden. Jag antar att om du läser ett och samma ord stavat på ett par tre olika sätt flera gånger om dagen så börjar du i något skede tvivla på att just du har rätt.
Nu är jag inte någon som säger att vi alla alltid måste stava rätt när vi skriver saker på nätet. Men. Ett bra språk gör dig så mycket mera trovärdig och så mycket enklare att förstå. Det handlar också om respekt för den andra, att inte tvinga den som läser din text att gissa vad du menar. Fantasi är bra. Men att fantisera ihop helt nya ord för att man inte vet hur ordet stavas på riktigt är att ta det till en helt ny nivå. Ibland läser jag något och så är jag bara att hur kan man ens komma på något sådant där ord?!
Felaktigheter sprids ju också och det är synd. Jag tycker att språk är och ska vara levande och utvecklas i takt med att människorna och världen utvecklas men jag tycker inte att utvecklingen innefattar att vi ska sluta göra skillnad mellan ända och enda. Jag tycker också att man inte ska ta felaktigheter på nätet på alltför stort allvar, en bloggkommentar är ändå bara en bloggkommentar. Men jag tycker det finns orsak att reflektera lite över det faktum att allt flera personer tillbringar allt mera tid på nätet där språket inte alltid är det perfekta. Jag tycker också det är helt underbart att så många lär sig så mycket engelska på nätet! Här finns ju ändå förstås samma problem med rättstavning och ett korrekt/inkorrekt språk överlag.
Observera att i sammanhanget är "nätet" ofta synonymt med just snabba texter. "Nätet" är i texten ovan inte exempelvis tidningstexter, där jag utgår från att samma regler fortfarande gäller som i tidningstexter på tryckt papper, det vill säga krav på ett utmärkt språk.
Hur få folk att ha ett bättre språk? Introducera det bättre språket för dem. När man läser tillräckligt mycket med ett tillräckligt bra språk så lär man sig småningom hur det heter "på riktigt".

Notera hur jag genom hela inlägget lyckades undvika ordet unga. För problemet gäller inte unga. Det gäller alla.

Ratatakalendern, stöd finlandssvenskt bloggeri

Alla som gillar att personer bloggar på svenska också i Finland har nu för andra året i rad en chans att stöda en av de större plattformarna på svenska i Finland, Ratata, genom att köpa och beställa hem en kalender.
Ratatakalendern 2014 beställer du här!
Nedan syns kalendern från det här året, en ypperlig liten sak som jag haft nytta av hela året. Kalendern är inte jättestor men just lagom för sådana som jag som gillar att ha lite koll på det väsentliga som sker men inte är så pass viktig att alla dagar fylls med lunchmöten, planering och yoga.
Pengarna som Ratatapersonerna får från försäljningen av kalendrarna går till att utveckla plattformen. Så det är win-win för precis alla! Mera bloggare och mera kalendrar till folket!

Kalendern 2013.

Det här är ingen betald reklam, jag står bakom precis alla ord i texten ovan. Jag har ingen som helst koppling till Ratata, jag tycker bara det är härligt.

Svenskt x2

Idag talar och skriver vi alla på svenska extra glatt! Glad svenska dagen!

Igår satt jag med på ett forskningsseminarium för studerande inom journalistik och medier och även om den ena av forskarna som presenterade sin metod hade en metod som mycket liknar min fick jag inte ut så mycket av just den presentationen. Däremot var det oerhört givande att lyssna på Katarina Graffman som sysslar med antropologi, det vill säga studerar människors beteende och vanor i deras naturliga miljö. Just nu gör hon mycket jobb för olika företag i Sverige, studerar företagens målgrupp helt enkelt, för att företagen ska förstå hur de bättre kan anpassa sin produkt.
Graffman säger såhär: Människor säger inte vad de tänker, vet inte vad de känner och gör inte som de säger. Och det om något är en lärdom att ha med sig genom livet. Nu menar jag inte att vi ska gå omkring och inte lita på folk omkring oss, utan att vi ska inse att det du hör en person säga är inte alltid hela sanningen.
Graffman poängterade också att människor är flockdjur, trots att alla gärna vill tro att de är så himla unika och speciella och har en egen stil etcetera. Kolla exempelvis in den här sajten med foton på personer som har en viss stil. Vi vill gärna vara så himla individuella men när det kommer till kritan läser vi ändå konstant av andra personer för att veta vad som är okej i sammanhanget och vad som inte är det.
Graffman hade också en väldigt intressant teori om unga personers nätanvändning och hon var helt tvärsäker på sin sak, såklart med en massa forskning i bakgrunden. Det hon kommit fram till är att unga personer använder nätet för att umgås med exakt samma personer som de umgås med också in real life och för att fly undan vardagen. Alltså inte alls det som många icke-unga tror att unga använder nätet till, det vill säga söka information och lära sig saker. Unga idag är inte smarta och de kan inte en massa om teknik. De använder samma teknik på nytt och på nytt och surfar på samma sajter hela tiden. Det här var alltså hennes ord, inte mina. Intressant. Ska fundera vidare på det.

När hotet tystas ner

Kalla mig udda, men när jag läser sådant här så frågar jag alltid: vad säger de personer som klassas som hotet om det hela? Nå de säger ju inte så mycket för ingen frågar dem.
Hbl har nu ivrigt rapporterat om allt våld, alla rån och alla problem som de unga missbrukande bostadslösa personerna orsakar i Tölö. Och jag säger inte att sådant här ska tystas ner, nej, sådant här ska Hbl och andra seriösa tidningar skriva om. Men sådant här borde skrivas om på helt annat sätt.
Hbl faller i den vanliga fällan som alla medier faller i när de skriver om knarkare, invandrare, kriminella etcetera. De skriver om alla problem, allt våld, alla som utsatts och så låter de experterna uttala sig om vad man kunde göra åt saken (ofta så att de har en expert som försvarar de "anklagade" och en expert som kritiserar dem). Men hotet, det vill säga de kriminella, knarkarna, invandrarna eller vad det nu råkar vara förblir ansiktslösa, utan namn, utan möjlighet att kommentera frågan, utan någon som helst chans att ge sin version av historien.
De är bara hotet.
Såklart är bostadslösa knarkare ett problem, det är vi säkert alla överens om. Det ingår liksom i paketet att vara ett problem för andra om man har sådana problem själv. Men det att man är ett problem för andra betyder inte att man inte har en rätt att dels finnas till, dels höras när problemen debatteras.

Bilden är en skärmdump från dagens Hbl 5.11

Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.

Bara en tanke om mediernas framtid

Den som inte levt under en sten de senaste 10 åren vet att mediebranschen minst sagt befinner sig i en kris. "Folk vill inte betala för nyheter" heter det och mediehusen sparkar folk som aldrig förr. Jag tror nog att folk vill betala men de vill bara betala för sådant de verkligen vill ha tag på. Ingen kommer att betala för nyheter som inte är intressanta för en själv. Och det varierar ju. En del vill betala för nyheter om Britney Spears, andra för nyheter om aktiekurserna och en tredje grupp för långa resereportage. Få orkar längre betala dyrt för ett innehåll som är lite ditt och datt men sällan just det som man själv vill ha. Tror jag. Vi har lärt oss att det går att skapa sitt eget liv som man vill ha det, individualism och allt det där, vi har Spotify och Netflix och Youtube och egna favoritbloggar och är vana att kunna öppna just det vi vill lyssna på, titta på, läsa om. Varför betala dyrt för ett stort paket som kanske ibland om vi har tur ger oss det vi vill ha?
Jag tror att framtidens tidningar nog överlever, men bara om de skapar olika paket för olika publikgrupper. När det idag finns olika avdelningar på webben och i tidningen så finns det i framtiden olika tidningar från samma bolag man beställer på som ger helt olika innehåll. Då betalar man bara för det man vill ha. Tv-kanalerna kommer inte heller att överleva i dagens form, med ett paket som innehåller ditt och datt, utan det går ju allt mera mot specifika kanaler med olika innehåll och då betalar du för det du vill ha. En betalar för dokumentärer och nyheter, en annan för talkshower, en tredje för filmer, en fjärde för de bästa europeiska tv-serierna, en femte för barnprogram. Många kombinerar olika paket enligt eget önskemål.
Nåja, inget nytt under solen alltså, det där visste vi redan. Problemet är bara att det går så långsamt. Innovativa aktörer behövs nu! Före alla mediehus har skurit ner så hårt att alla anställda redan börjat med något helt annat och så står vi sedan där med nya idéer framtvingade av utvecklingen men ingen som kan göra jobbet.

Och idag börjar min pilateskurs, nivå 2! Härliga fredag!

Den fula sanningen om kärlek

Jag har en teori om äkta kärlek. Äkta kärlek är sådan kärlek där den som älskas inte behöver låtsas, göra sig till, planera och fundera, göra upp strategier och fundera på vilken av de sju outfitalternativen man ska ha på sig på dejten. Äkta kärlek söker upp de två berörda personerna och för dem samman oavsett om den andra "gjort bort sig" någon gång eller har fel yrke eller inte ser ut som en sådan som kan tänkas vara den andra personens "typ". Äkta kärlek kräver inte att den ena kör en viss bil eller klär sig på ett visst sätt eller gör något för att imponera på den andra.
Jag tror att folk blir kära när de blir det, sådant kan ingen annan påverka, inte ens den som personen blir kär i.
Jag tror att folk gör det hela svårare än det på riktigt är. Antingen gillar någon dig eller så gör de inte det. Om du måste spela en roll, dölja saker, ljuga, förvränga sanningen eller göra sådant och agera på ett sätt som inte alls är du kan det hända att personen blir kär i dig, men hur länge klarar du av att upprätthålla fasaden? Hur roligt och hållbart är det att lura en person att älska dig? Nej, tänkte väl det.
Många Hollywoodfilmer älskar det här temat: hur lura en person att gilla dig tillräckligt mycket för att bli kär i dig trots att hela du är en lögn.
Den här var underhållande för några år sedan. Numera blir jag mest ledsen när jag ser den. Jag antar att det har att göra med att jag blivit äldre och fått mer självförtroende. Idag inser jag att den jag är är den jag är. Och jag rockar.

Att skjuta ner

Jag tror på att människor mår bra av att stötta varandra. Säger någon att det här vill jag, det här tror jag på, det här ska göras, så är det oftast bättre att säga att "det låter jättebra, så är det" än att säga att "jag bryr mig inte, det var det dummaste jag har hört.

På tal om att stötta så skrev Mikael Sjövall i tisdags en uppmärksammad kolumn i Hbl. Såhär menar han. Jag som vit, medelålders man i Finland med en elitställning som möjliggör att jag skriver kolumner i Hbl utan att direkt ifrågasättas är trött på att kvinnor ska tycka att det här landet inte är jämställt, jag som man med de ovannämnda privilegierna bestämmer att det här landet minsann inte behöver någon mer jämställdhet. Se det som ett exempel på hur man inte stöttar på vettigt sätt.

Det är så lätt att sitta där på sin tron och säga att alla som tror att det finns olika hinder i samhället har fel.

Stor synlighet, ingen röst

Jag sitter här och grubblar på det här med synlighet versus röst. Att det finns enorma grupper av personer som är så oerhört synliga i medierna men sällan eller aldrig ges en röst. Sådan grupper är romska tiggare, för att nämna den grupp jag snart kan kalla mig specialist på (nej, det var ett skämt, jag har inte som helst tanka på att kalla mig specialist på en så massiv grupp personer efter att ha skrivit en gradu som tangerar gruppen) men också utslagna, missbrukare (se bara dagens Hbl och artikeln om alla "hemskheter" som missbrukarna orsakar i Tölö), invandrare, fattiga, personer som har det allmänt jobbigt på olika sätt. Det skrivs mycket om sådana fenomen som samhället kallar jobbiga fenomen men personerna som anses jobbiga får nästan aldrig kommentera ärendet.
Ta nu bara romska tiggare. När Hbl skriver om romska tiggare är det myndighetsrepresentanter som pratar. De romska tiggarna får ibland vara med, men då som anonyma ansikten på bilderna, sittande på knä på trottoaren.

Bokrecension: Vi måste sluta ses på det här sättet

Jag skrev att jag ska läsa den här boken. Just det har jag nu gjort och tja, lite besviken är jag. Minns inte var jag såg tipset att man ska läsa den, men det känns som om det här helt tydligt är en ungdomsbok. Handlingen är mycket enkel, karaktärerna mycket enkla att lära känna och förstå och temat sådant att visst, det är underhållning, men ger inte så mycket åt mig.
Enkelt: Tjej blir kär i man, man blir kär i tjej. Båda har såklart ett liv också utanför förälskelsen och det uppstår problem. Och så händer det inte så mycket mera. Det är mycket dejter, mycket pussar, lite samlag, lite känslor och mycket rådd fram och tillbaka. Kräver inte mycket hjärnaktivitet och ger inte heller så mycket mera än enkelt förstådd underhållning.

Sådant som gör mig glad

Såhär tycker jag. Du ska spendera pengar på sådant som gör dig glad. Så länge du faktiskt har pengar så ska du göra sådant med pengarna som får dig att skratta och le.

Igår var vi och bowla, spela minigolf och äta sushi/japanskt för pengar som vi har (eller ja, hade) och i sällskap av personer som vi gillar. Nu ska jag göra saker jag gillar, som titta på teve och promenera med hunden och äta choklad och imorgon börjar en ny vecka som jag ser fram emot.

Imorgon har det dessutom gått sex år sedan T och jag blev vi och jag är glad över alla sekunder sedan den dagen. Om tio månader är vi gifta!

Bara en sån sak

Gårdagens inlägg om det där med bröllopsplanering fick mig också att tänka på en sak. Det vill säga, hur lyckligt lottad jag är som faktiskt kan välja själv hur, när, varför, till vilket pris och med vem jag gifter mig. Det kan inte alla kvinnor och inte alla män heller. Och det är något jag ska hålla i minnet. Att redan det att vi (jag och T) kan välja allt det där betyder att vi kommer att ha ett så mycket bättre bröllop på alla sätt än många, många andra i världen.
För bröllop ska vara en bra sak, en fin sak, en kärleksdag. Det ska inte vara en dag som 12-åriga flickor tvingas genomleva som en sista ceremoni före de blir sexslavar och städare och barnuppfostrare.

D-day med stort b (B)

Nu då det känns som om jag och T på riktigt har kommit igång med att planera vårt bröllop (som ska ske nästa sommar) så funderar jag ibland på det där konstiga påståendet att karlar inte är intresserade av bröllopsplanering och att de gärna slipper vara delaktiga i det. Att de helst slinker undan och låter kvinnan avgöra allt och sköta allt det praktiska. Det är ett falskt påstående och jag hoppas att alla kvinnor och män inser det.
Så kan jag också tycka att det sista jag skulle göra är gifta mig med en man som inte ens vill vara med och planera bröllopet. Om en sådan dag inte intresserar honom så kan han lika gärna få vara ungkarl för resten av livet. Men det är nu bara jag.
Jag har egentligen ganska få och ganska små önskemål gällande dagen och det finns ingen risk för konstiga funderingar om chokladfontäner eller vita hästar eller annat way over the top (i vårt fall over the top - hur andra vill att deras bröllop ska se ut är deras sak).
Och jag gillar annars Buzzfeed på många sätt men sådana här listor får mig bara att "please don't!"

Sådär. It's out there.

Stämpla mig inte!

Alltid när någon i någon kassa frågar mig "vill du ha ett sådant här kort där du kan samla stämplar, det kostar ingenting och sen får du något gratis efter x antal månader när du har köpt tillräckligt mycket av oss" vill jag svara att "vad fan ska jag med det till, jag kommer ändå att glömma det genast när du har gett det till mig och jag har stoppat det i min plånbok bakom några andra lika oviktiga kort och lappar".
Men det säger jag såklart inte. Jag säger "njaa, jo, kanske, tack!"

 

Och så stoppar jag det i plånboken och glömmer det tills jag nästa gång går igenom min plånbok och märker att jag har tre stycken likadana kort från Café Picnic och de har alla en stämpel och är alla redan gamla. Och vet att vore de inte alla gamla så skulle jag ändå inte kunna gå med dem alla till kassan och säga att "titta, jag har x antal stämplar kan jag få min gratis semla nu!" för då kommer kassan att säga att "nej, de måste vara på samma kort!"

Magisterinfo

Idag ska jag träffa kandidatstuderande på Soc&koms journalistlinje för att berätta om hurdant det är att vara magisterstuderande på Statsvetenskapliga. Ungefär såhär kommer jag att säga.

1. Du läser mycket teori. Förutom de biämnen du väljer, dem kan du välja helt fritt.
2. Du skriver en gradu. Det är en pain in the ass och tar evigheter men du har stöd av åtminstone en bra handledare.
3. Du vet inte vad som ska hända med dig efter att du är klar för det finns inga jobb i branschen. Ju närmare du kommer att bli klar desto mera ångest har du.

Kvinnor borde inte, kan inte, ska och måste

FN har en kampanj för att visa hur könsbalansen i världen ser ut. Knepet är effektivt och bygger på resultaten som kommer upp då man utför Googlesökningar.

Källa.

 Såhär får det inte vara.

Att vara en förebild, eller att välja vad man stör sig på

Jag har för länge sedan bestämt att om jag någon gång blir förälder så är det en sak jag speciellt vill lära mitt/mina barn. Det är betydelsen av att inte hacka ner på sig själv. Att vara nöjd och glad och stolt över den man är. Både på insidan och utsidan. Och att sträva efter att vara det bästa man vill vara. Att inte gå omkring och vara missnöjd över hur man ser ut eller hurdana ens betyg är eller hur man behandlar andra personer eller hur långt man klarar av att jogga eller hur ens hår ser ut för det är allt sådant man kan påverka bara man vill påverka det. Och att påverka saker man är missnöjd med är mycket mera konstruktivt än att vara missnöjd med dem. Tips: Ett enkelt sätt att påverka saker man är missnöjd med kan också vara att bestämma att sluta bry sig om dem och skaffa andra saker att fokusera på. Man ska vara nöjd med sig själv helt enkelt och inte gå omkring och tycka att "det kunde jag ändra på och det kunde jag göra istället för det här och det där borde jag fixa".
Så läste jag det här blogginlägget av en ung kvinna, Paula Uribe, nybliven mamma i Sverige och alla kommentarer. Om att Paula funderar på att operera sina bröst efter att hon ammat klart. Om att hon vill göra det för att känna sig mer som en kvinna igen. Och alla som tycker att "vad sänder det för budskap till din dotter? jo, att kvinnor inte duger som dom är". Och så funderar jag att vad är bättre med tanke på att vara en förebild för sitt barn: att vara genuint nöjd med hela sig själv efter att man fixat till det man tidigare var missnöjd med eller att inte fixa till det man är missnöjd med och istället må lite illa över just den saken för resten av livet.
Jag har inget svar. Men jag vill i alla fall inte bli en sådan mamma som går omkring och säger högt inför mina barn att "oj nej så jag har valkar runt magen och hängbröst, det är inte alls kul!" Det vill jag inte. Antingen vill jag vara en mamma som har en mage som jag vill ha och bröst som jag vill ha eller så vill jag vara en mamma som inte bryr sig om hur magen och brösten ser ut. Båda alternativen kommer att lära mina barn att mamma är en kvinna som är stolt över sig själv och inte hackar ner på sig själv.