Sista maj

Det var en gång en liten hund i en stor hundpark i centrala Helsingfors. Efter det var det en trött hund som somnade. Det var också en gång en matte som tyckte att ÄNTLIGEN när hunden äntligen fick ur sig all energi.

Det hatade språket

Jag är så oerhört glad över att Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat idag tar ställning för att det också i framtiden ska talas och skrivas på svenska i Finland.

Det svenska språket tycks vara en av de saker i Finland som väcker mest debatt. Och visst får man debattera språk. Man får komma med argument för att alla inte ska tvingas lära sig svenska. Man får undra varför allting ska översättas till båda språken. Man får tycka att svenska är svårt. Man får debattera Yles svenskspråkiga utbud och vad det kostar. Man får till och med säga åt sina barn att svenska, det kommer du aldrig att behöva, satsa på ryska istället.

Det man inte får är hota och hata. Man får inte förbjuda folk att tala precis vad de vill. Man får inte kräva sädant som lagen inte ger utrymme för (däremot nog, igen, debattera varför man inte kan kräva sådant). Man får inte mobba. Man får inte sprida lögner. Man får inte förbise lagen. Man får inte strunta i landets historia. Och man får inte vara respektlös.

Det enda jag önskar mig är ett slut på allt hat, alla hot, all ilska och alla missförstånd. Så länge sådant tillåts florera så kommer vi ingenvart i diskussionen om språk i Finland.

Mat och golf

När Masterchef-vinnaren från 2012 öppnar lunchrestaurang ett par hundra meter från en så äter man där. Nu håller Social Food i Kottby stängt under sommaren, men vi hoppas att de öppnar igen i höst.

Nära oss finns också en minigolf-bana. Vi är för tillfället lite rostiga så vi behöver lite övning innan vi utmanar min bror i en match.

Fat-vad?

En bloggare vid namn Gabi Gregg har lagom inför sommaren designat en bikini som nu kan köpas åtminstone i USA. Det är en bikini för lite rundare kvinnor, ja rent överviktiga kvinnor om jag förstår saken rätt. Och bra så. Den som vill ska få ha bikini på sig på stranden och vid poolen, varför inte på bakgården i solstolen. Det enda problemet med den här modellen som nu kommit, som alltså ser ut som vilken som helst bikini men med mera tyg exempelvis på magen är att Gregg valt att kalla den "fatkini". Alltså bikini för feta.

Jag undrar. Varför kan inte en bikini för runda heta bikini? Storleken vore nog tillräckligt för att visa att modellen passar också de runda.

Gregg säger sig ha hittat på ordet som en motreaktion mot alla trådsmala ideal. Hon ville visa att hon, som är lite rundare, också kan ha på sig bikini. Men hon skjuter sig själv i foten när hon väljer att kalla sin bikini fatkini. Hon understryker att det är modellen för de smala som är normen, medan hon designar udda modeller, för feta.

Inte heter det heller fatpants. Utan bara pants. Fatshirt? Nej, shirt.

Kläder för olika kroppsmodeller ser olika ut. Det ser nog alla. Det behöver inte understrykas med att lägga till "fat".

Visserligen var det ett bra reklamtrick, poäng för det! Och vem vet, kanske vi nästa sommar får "skinini" - bikini för smala (skinny). 

Kvinnliga chefer och chefer

Helsingin Sanomats chefredaktör tvingades nyligen avgå, av oklara skäl. Han ersattes omedelbart av en tf chefredaktör. En kvinna som precis återvänt från sin föräldraledighet. Finska Yle rubriksatte artikeln om den här kvinnan med att konstatera att hon intygar att hon kan sköta jobbet trots sina barn. Jag hittar inte artikeln på Yles sajt, men flera påstår att så var fallet. Chefredaktören som avskedades har fem barn.

Pasta slår det mesta

Har det kanske blivit tydligt att jag älskar pasta med tillbehör i alla former? Nej, man ska inte äta vetemjölspasta. Men det är nog ändå ett bättre alternativ än mycket annat. Så jag äter det nu och då. Den här portionen var min lunch idag. Räkor i tomatsås!

Den förvånade publiken

En lite rolig observation jag har gjort under de fyra Naisten Kymppi som jag har sprungit är folket som står vid sidan av banan. Inget fel på åskådare, det är kul att folk hejar och tjoar. Det är också helt ok att de fotar mig, sådär i princip. Men det jag alltid förundras över är de där "vad fan händer här?"-minerna. Ibland känner jag mig som en apa på ett zoo som folk kommit för att begrunda. Som att jag är någon sorts freak som springar här i all sköns ro. Som om jag liksom inte passar in i stadsbilden, jag och alla andra som springer är liksom felplacerade.
Det är tycker jag ett ganska spännande fenomen det här med att folk ställer sig med gapande mun och stora ögon för att titta på kvinnor som joggar och promenerar 10 kilometer. Så konstigt är det liksom inte.

Ängeln på jorden

Efter att på kort tid tagit emot några arbetsturer som två olika personer velat bli av med på jobbet så har jag nu fått smeknamnet Enkeli-Eva. Som Enkeli-Elisa, hon som inte fanns. Men liksom på riktigt. För att jag är en räddande ängel.

Det ska jag skriva i min självbiografi. "På jobbet i min ungdom blev jag känd som Enkeli-Eva då jag tog de arbetsturer som folk ville bli av med."

Aftermath

Det är bevisat. Jag springer 10 kilometer på 1 timme 10 minuter. Bäst löpte jag de sträckan mellan 4 och 6 kilometerspunkterna. Efter 7 kilometer blev det riktigt tungt och sista 1 kilometer gjorde jag enbart på sisu. Men det var härligt väder, underbar stämning och positivt på alla sätt.

Men sen då. När man kommer i mål får man bland annat det som syns under. Det är proteinjugge med alldeles för mycket sötningsmedel (Vitalinea, ska skriva om den produkten någon dag), det är sötat, smaksatt vatten, banan (det är ju bra!), proteinbar med chokosmak, nudlar (wtf?), kex och rågbröd (också bra!). Men det som man egentligen vill ha är ju protein, som kvarg (osötat, tack!), bra kolhydrater som just rågbröd och banan, mineralvatten och kanske någon återhämtningsprodukt. Så minus för det. Mer vettig mat och mindre tillsatser. Nästan allt som jag fick har en innehållsdeklaration på minst 15 ingredienser, hälften är olika tillsatser och sötningsmedel. Salladen är i princip en blandning av majonnäs och konserveringsmedel.

Men det måste jag säga. Idag var första gången jag smakade på en proteinbar. Smaken var choklad och det smakade faktiskt choklad. Jag har ingen aning vad som finns i den för jag förstås inte vad ingredienserna är, men det förstår jag att det inte finns något naturligt i den. Jag är förvånad att det ändå smakar så mycket som "vanlig" choklad. Ändå kommer jag inte att byta. Proteinbars är onödiga om man ser till att äta ordentligt, mycket protein på naturligt sätt. Så det finns ingen orsak att köpa dem.

Favorit i repris!

Idag är det dags för mig att spring Naisten Kymppi, Damtian för fjärde gången i rad. Skjortan till höger är årets. Kul färg!

Nu har jag laddat med vatten, en rejäl frukost och kaffe och nu ser jag fram emot runner's high!

13 går starten! Spring, spring, spring!

Humorlandskampen!

USA älskar vapen - varför?

För en tid sedan skrev jag kritiskt om USA:s kärlek till vapen. Yle sände i torsdags ett program om samma ämne. Där intervjuas vapenägare som försvarar rätten för alla att äga vapen. Intressant.

Men jag kommer aldrig att förstå.

Kvarg i test

En sådan här liten burk åt jag igår.

 

Jag hade inte prövat Valios "fylliga" kvarg tidigare, men nu kände jag mig spontan och vild. Dessutom hade jag kommit över min ilska mot företaget sedan de i april orsakade mig gråa hår med sina förstörda burkar av den helt vanliga kvargen. Jag hade inte bara en, två, eller tre burkar kvarg i kylskåpet som farit illa på ett mycket mystiskt sätt så att innehållet sipprade ut genom locket utan hela fyra (!) av dem.

Men nu köpte jag alltså en burk. Jag måste ändå säga att jag är besviken. Det var inte alls fylligt på ett sådär lent och tröstande sätt. Det smakade som att äta smetana från burken. Fett och tungt och dessutom kombinerat med syrligheten... Trots att det bara är 2,3 procent fett var det liksom för mycket fettkaraktär i det hela. Det hela kan ju förstås bero på att jag vant mig vid och ibland till och med längtar efter smaken av den vanliga kvargen. Okej, första gången jag åt vanlig kvarg så nästan grät jag också på grund av den sura smaken, men nu äter jag sådan helt utan att grimasera. Kanske jag kunde lära mig att äta det här också. Tillsvidare vet jag ändå inte varför jag skulle tvinga mig. Visst, det där extra fettet betyder lite mera vitaminer, men hellre tar jag lite mer Oivariini på brödet i så fall. Någon som tycker att det här slår den vanliga kvargen av Valio?

Här finns näringsdeklarationen.

Mage och kropp, min egen sak

Peppe skriver om att kommentera andras gravidmagar. Hennes åsikt är att, istället för att fundera på det här med att hur man ska kommentera andras gravidmagar under och efter graviditeten så kan man bara skita i det och sluta göra det.
Så härligt befriande!
Jess! Vi slipper fundera på ett fint sätt att fråga om någon är gravid. Istället kan vi bara låta bli att fråga. Folk som är gravida berättar nog det om de så vill. Berättar de inte, så synd för dig. Då är du sannolikt inte särskilt god vän med personen och då ska du absolut inte fråga om hon är gravid.

Överhuvudtaget är det, tycker både Peppe och jag, oerhört fult att kommentera andras kroppar. Det har inte du med att göra. Har du nu ett oöverkomligt behov av att tala om huruvida en person är smal eller tjock, långbent eller kortbent, bredhöftad eller smalhöftad, gravid eller ej, så kan du tala om det med någon helt annan än personen det gäller.

Själv blir jag sällan så tafatt och mållös som då någon säger att "vad du är smal!" Alternativt "du som är så smal måste nog äta lite mer kaka, ta nu här lite!"
GHAAA! Skit du i hur jag ser ut och sluta kommentera det! Det sårar mig att du sitter där och värderar mig enligt hur jag ser ut!

Pälsarna bort

Jag är som redan framkommit mycket negativit inställd till pälsfarmning. Den för inget gott med sig förutom pengar åt de som håller på med det samt pengar till staten i form av skatter etcetera. Pengar. De allra flesta pälsar som produceras i Finland säljs till andra länder, exempelvis Ryssland. Varför vi i Finland ska ha djur lidande på industriell skala för att personer i Ryssland ska "se bra" ut och kunna klä sig "lyxigt" övergår mitt förstånd, det kan inte motiveras. Jo, jag vet att djuren som föds upp i Ryssland mår ännu sämre, men det är ändå ingen ursäkt för att vi ska försvara branschen. Istället borde vi, måste vi, arbeta för att avsluta all pälsdjursfarmning i hela världen. Vi kan vara ännu ett gott exempel på att branschen är djupt oetisk och bör läggas ner helt.

Och kom inte med det där tjafset om att vi ju äter kött också så "vad är skillnaden?" Vi äter djur för att, ja, äta. Det är stor skillnad på att äta och på att "se bra" ut. Också köttproduktion har sina enorma problem, de måste också lösas. Men vi kan gott börja med att i Finland förbjuda systematiskt djurplågeri för utseendeskäl.

Det samma tycker jag också gällande djurförsök när smink och krämer testas. Nu har ju EU redan fattat beslut i den frågan, tack för det.

Men de där pengarna ja. Pälsdjuren hämtar in pengar. Men hur länge kan man försvara en bransch för att den ger intäkter? Inte länge till. Vi har oerhört högtutbildat folk i Finland, det är kreativiteten som fattas. Mer sånt så har vi snart nog intäkter för att kompensera för de som uteblir när pälsdjuren inte längre finns.

Hit och dit om styrelser

Jag älskar att läsa Charlottes blogg för att hon är "bam! in your face - såhär är det!". Och hon har alltid fakta på handen som visar att ja, just så är det. Jag älskar också att hon är så oerhört provocerande att hon, skriver hon, nästan dagligen får fula, äckliga kommentarer av arga män som tycker att hon är dum i huvudet/ful/osexig/hora/fyll i valfritt skällsord till kvinna som levererar fakta och åsikt om kvinnors rättigheter i samhället. Jag älskar alltså inte det att folk skriver så till henne, utan att hon fortsätter provocera. Så måste det vara, vi behöver sådana som upprör folk. Däremot finns det fog att se över hur folk reagerar när de är upprörda. Vi kommer alla ihåg #näthatet.
Det här inlägget är så skönt. Hon skriver i början att det är en massa saker som påverkar det faktum att kvinnor sällan får plats i bolagsstyrelser. Att vi inte behöver peka finger på varken män eller kvinnor, men så här är det att det råder en obalans. Så börjar jag fundera att ja, varför kan vi inte sluta peka finger och istället börja göra något åt saken, tillsammans? Vi har alla nytta av mångfald överallt i samhället. Men för tillfället håller vi på och "männen släpper inte in" eller "kvinnorna vill inte". Det leder ingen annanstans än till en massa käbbel och försvarstal. Mindre sånt och mera diskussion om vad vi kan göra!

Tv-tips - konstiga naturfenomen

Den som vill se något lite äcklande kan se den här dokumentären på Yle Arenan. Jag är lite, lite känslig för allt möjligt som har med parasiter, kryp, kräk, larver, maskar, skalbaggar etcetera liknande att göra. Och jag märker att det bara blir äckligare med åren att titta på sådana här program. Samtidigt har jag en sådan oerhörd fascination för just sådant här. Konstiga saker och udda händelser. Jag är fascinerad av allt möjligt som är svårt att förstå. Så jag tittar gärna på den här dokumentären, men håller kanske handen för ögonen nu och då.
Så skadar det inte heller att just sådana här "titta så konstigt" -dokumentärer ofta görs för att locka en så bred publik som möjligt, med lite mer betoning på underhållning än vetenskaplighet. Det är liksom lätt att titta på sådant. Så tack för det, Yle.

Olycka och olycka, sorg och sorg

Idag har det igen funnits orsak att fundera på det här med folks värde. Det att medierna tenderar att skriva mer om sådant som händer där det a) finns västlänningar b) finns journalister c) finns pengar. Oklahoma har skakats av en enorm tornado och flera (oklart hur många) har dött.
Idag har det ändå varit mycket lugnare än senast då USA drabbades av flera dödsfall och skadade på en dag. Det var under bombningarna i Boston. Då rådde ren hysteri och medierna i Finland fylldes av bilder, videor, ögonvittnesskildringar och expertuttalanden.
Jag funderar vad det beror på att medierna och folk i allmänhet blir hysteriska när det är en person/flera personer som skadar andra i ett västerländskt land, men inte riktigt lika hysteriska över naturfenomen. Det måste väl ha att göra med att det i det första fallet är just någon person som valt att göra det, att skada andra. I det senare fallet så händer det bara. Sen efteråt kan man såklart leta efter skyldiga till att exempelvis (i det aktuella fallet) hus rasar och folk inte får den hjälp de behöver. Men finns det en gärningsman eller flera sådana (de får inte vara för många heller, då blir det genast svårt att peka finger) så ojar vi oss alla tillsammans över det hemska som hänt och hur någon kan göra så.
Det är bra att man ojar sig och söker skyldiga där skyldiga kan hittas. Men det borde ske oavsett var någon utsatts för sorg och olycka. Ändå ger också jag mig in i cirkusen. Jag är inte heller felfri. Men jag reflekterar åtminstone över det här. Kanske du också kan, nästa gång du pratar om hur hemskt det är att folk i USA dör i naturkatastrofer, ägna en tanke också åt alla som blir hemlösa när Tuvalu sväljs av havet. Det kommer att ske snart.

Följderna av att vara på landet

När vet man att man varit stadsbo lite för länge? När man för första gången det här året åker ut till landet, tar krattan i handen och i 20 minuter rensar löv och torrt gräs från ett dike för att vattnet ska flöda bättre. Och sedan tittar på sitt pekfinger där en enorm vattenblåsa uppenbarat sig.
Det kallas slitage.

Smörgåsbord - Sverige

Petra Mede gjorde ju ett helt suveränt jobb under alla sändningar från ESC i Malmö. Det gick som det gick för Finland, jag ids inte spekulera i varför - det kan ni läsa om i tidningarna. Men den här showen måste ni se om ni inte såg den på lördagen. Ett smörgåsbord av allt det som vi alla älskar att hata med Sverige.

Helgen på stugan

Det var lite molnigt och en enorm åskstorm ena dagen, sen blev det soligt och varmt. Vi åt också hemlagad sushi - men det var inte vi som lagade den.

Den dagen - för resten av livet

När jag var ung sade jag alltid att jag aldrig ska gifta mig. Jag antar att det var någon sorts rebell-grej att "jag ska inte göra som alla ni vuxna har gjort". Jag tyckte att "varför behöver man ett papper för att bevisa att man är tillsammans?" och "jag behöver väl inte ställa mig framför en folksamling i kyrkan för att det ska vara officiellt" och "det är gammalmodigt!".
Mamma sade alltid att "jaa, jaa så sade jag också i din ålder". Men jag höll fast vid min åsikt, till och med när jag träffade T och vi flyttade ihop, skaffade hund, levde våra liv som ett. Men så den 22.10.2011 ändrade jag åsikt. Nå egentligen hade jag ändrat åsikt redan tidigare och gått och väntat på att få frågan, men datumet är alltså det officiella. Hur det gick till när vi förlovade oss är en helt annan, privat historia. Vi planerar att ordna bröllop, sannolikt sommaren 2014, men det är också en helt annan historia och inte så enkel... Det enda som väl är klart i det här skedet är att det kommer att ske.

Just nu tänkte jag ändå skriva av mig lite gällande det här med äktenskap. Onekligen tycker jag att det är en aningen föråldrad institution och jag ska försöka motivera varför. Men jag tycker också att det är väldigt romantiskt och vackert och också praktiskt. Äktenskap är som regel endast en bra sak, det ger liksom inget ont åt ett förhållande. Men äktenskap tillför inte heller i min mening så mycket annat än flera praktiska fördelar och ett sorts säkerhet plus då såklart ett "avtal". Som äktenskap någon gång har varit, så vill jag inte ha det. Men äktenskap idag är väl snarare, och för mig, ett löfte om att dela allt. Det är ganska fint att kunna säga det enkelt - "vi är gifta" - i betydelsen vi delar allt vi äger och har, för alltid.
Låt mig börja med det här med kyrkan. Äktenskap har väldigt lite med religion eller tro att göra för mig. Jag hör inte till kyrkan men är kristen och tror på både det ena och det andra. Jag kan alltså tänka mig att lova också Gud att älska min man för alltid, men jag är lite kluven där. Gud utgör liksom ingen större del i mitt dagliga liv, så varför ska han vara med mig för att bevisa något den dagen jag gifter mig? Jag har svårt att motivera för mig själv varför Gud ska spela en så stor roll just den dagen. Beroende på utformning kan man säkert få det att kännas bra, men det är alltså en sak jag måste jobba på isåfall.
Så är det det här med löftet om evig kärlek. Vi behöver inget äktenskap för att vi ska veta att vi alltid (så kan man aldrig säga, men ni förstår idén) kommer att vara där för varandra. För mig är äktenskap jo, ett kärleksband mellan två personer, men också något mycket byråkratiskt. Livet blir så mycket enklare om man är gift. Det är ju fortfarande så att gifta par har det mycket enklare på många fronter än par som inte är gifta. Till exempel anses maken automatiskt vara pappan till ett barn som föds inom äktenskapet och inga intyg behövs, men en man som blir pappa i ett samboförhållande måste skilt skriva under ett papper där han erkänner sitt faderskap. Samhället är alltså uppbyggt enligt att man ska vara gift. Är man inte det krävs det extra åtgärder. Det samma gäller arv och exempelvis ägandet av fastigheter etcetera.
Äktenskap är alltså ännu ett sätt att anpassa sig till samhället. Ni vet: studera, bli klar, jobba, gifta sig, köpa volvo och hus, bli föräldrar. Det är så mönstret går. Och jag antar att jag på ett sätt är så pass tråkig och lat att jag hellre anpassar mig än bråkar om saken.
Men stopp stopp! Inte är det bara byråkrati heller. Som jag sade så handlar äktenskap ju fortfarande om evig kärlek, åtminstone i teorin (jag behöver knappast referera till skilsmässosiffror för att bevisa att det här kanske är på väg att bli en utopi) även om jag tycker att jag inte behöver ett avtal och en storslagen festdag för att bevisa att jag är där jag planerar att stanna. Såklart ser jag romantiken i ett bröllop - hur det än utformas i praktiken - att framför sina närmaste fira förhållandet. Det är vackert och romantiskt och jag upplever gärna en sådan dag.
En sak jag ändå vägrar gå med på är att äktenskap ska vara en räddning för kvinnan. "Puh, nu har hon fått sig en man, nu kan vi sluta oroa oss för henne." Förr var äktenskap ett avtal om att mannen ska försörja kvinnan. Javisst, när man gifter sig blir den gemensamma egendomen verkligen gemensam också enligt lag, så vem än nu har mindre sådan får givetvis mer. Men det handlar om att dela. Fritt fram för den kvinna som ser det som sin livsuppgift att ge upp sina drömmar för att stöda sin man, men sådan är inte jag. Jag vägrar låta mig försörjas. Jag vägrar ta en roll någonstans i bakgrunden. Jag tror att det fortfarande ofta blir så, kanske omedvetet, att kvinnan börjar leva endast för sin mans ambitioner och drömmar. Det kan bero på många saker, men exempelvis att kvinnan blir hemma med barnen och därför inte har så mycket tid eller ork att följa sina egna drömmar. En sak jag också vägrar gå med på är det där tramset om att kvinnans pappa ska överräcka sin dotter åt mannen. Sådant hör definitivt till en förgången tid. Ändå såg vi ju det exempelvis då kronprinsessan Viktoria gifte sig med sin Daniel...
Nu låter det som om äktenskap för mig bara handlar om att anpassa mig och om vad jag inte vill att det ska vara. Såklart är det inte så enkelt. Den viktigaste orsaken att faktiskt göra det är... Varför inte? T vill och har alltid velat gifta sig, Jag kan inte komma på en vettig orsak att säga nej för vi ska ju faktiskt vara tillsammans tills, ja, döden typ. Varför inte make it official och ställa till med en fest? Vi är två som blivit en och som alltid (där kom det igen) kommer att vara en. Då kan vi lika gärna slå till med en stor fest för att fira det och skriva under lite papper som intygar saken. Och så skålar vi på det! Mycket skumvin ska det finnas. Kanske någon flaska champagne. För det är vi värda.
Och det bästa av allt. Efter den dagen då vi gifter oss har vi tre dagar att se fram emot alla år då vi kan fira att vi hittat varandra. Dagen då vi blev tillsammans, dagen då vi förlovade oss och dagen då vi gifte oss! Förutom då alla dagar däremellan.

För att klargöra ännu en gång så tycker jag att äktenskap ska vara en rättighet för alla, men det har jag redan skrivit om. Allt det som äktenskap ger mig rätt till och alla orsaker jag har för att gifta mig ska också alla andra ha rätt till oavsett könet på personen de älskar.

Just nu

Höjdpunkter den här helgen: vi ska vara på lande i två nätter (och bland annat bada riktig vedbastu), Krista i final i ESC (!!!!), sushi hos T:s syster & hennes man (hemlagad!), hockey, vädret (har ni märkt hur varmt det är???). Tjohii!

Rumpa på bild - varför inte?

En vän på fb hade hittat den här sajten. En kvinna som stolt visar upp sin rumpa för att, tja, hon vill. Hon listar också vad bilderna på hennes rumpa inte signalerar eller betyder.
Jag är lite kluven inför sådant här. Sådär som grundprincip så tycker jag att jovisst, om du vill visa upp dig så gör nu det då. Inte på allmän plats, folk ska inte behöva utsättas för halvnakna eller nakna personer om de inte vill det. Men fritt fram för min del att ladda upp vad man vill på nätet, visa åt sina vänner, till och med ha hängande som tavla i sitt hem. Sådär i princip. Alla får göra precis vad de vill med sin kropp, också visa upp den på bild. Och det betyder absolut ingenting annat än att man visar upp den. För att man vill och kan.
Samtidigt så är ju en naken kropp, speciellt en naken kroppsdel som rumpan och speciellt på en kvinna så oerhört sexuellt laddad att jag undrar om inte just de här bilderna ändå är lite för mycket. Det är nästan som att jag blir liiite, liite störd på den där "in your face" -attityden och bara vill säga att "herreguud kvinna, klä på dig!!".

Jag tycker ändå att det är mycket kul med en kvinna som vill visa upp sig själv på det här sättet, gör det av egen fri vilja och främst av allt gör det helt gratis. För regeln är ju den att kvinnor som klär av sig på bild gör det a) för att få uppmärksamhet och hoppas kunna utnyttja den för att exempelvis jobba som modeller och pr-folk  b) för att de får betalt för det och sist men obehagligast c) för att de tvingas göra det.

Men det ska jag skriva mera om en annan gång.

ESC nummer 2

... Och idag är det dags för semifinal nummer 2 i ESC!
Här är mina favoriter ikväll. Behöver jag ens säga vem jag hoppas att vinner hela kalaset?

 

Sex och våldtäkt - gränser

Helsingin Sanomat skriver om Kaisa, en kvinna som drack sprit, gick hem med en kollega och (påstår hon) våldtogs mitt i natten utan att hon hann reagera på det som hänt. Hon har inte anmält fallet, vilket är synd, för nu kommer vi aldrig att få veta om det här var en våldtäkt eller inte. Det är ett problem. När så få anmäler sådant här så fortsätter gränsen att vara oklar. Varken män eller kvinnor vet var gränsen går. Sådant skulle juridiska domar kunna underlätta.

Tills vidare får vi klara oss med helt vanligt vett. Självklarheter som ändå inte är så självklara för alla, varken de som våldtar eller våldtas. Hur kan man veta om en person vill ha sex? Ja, det svaret är ganska enkelt. Man vet nog.

"Kyllä ihminen näkee, haluaako toinen vai ei. Tekijällä on vakavia puutteita havainnointikyvyssä, jos ei ymmärrä, että uhri on lamaantunut tai pelkää", sanoo Tukinaisen oikeudellisen työn kehittämispäällikkö Riitta Silver."

Kvinnor som inser att de håller på att våldtas blir ofta helt paralyserade. De gör inget motstånd, de skriker inte, de sparkar inte, de slår inte. De bara ligger helt stilla.

Det att en kvinna ligger helt stilla betyder inte att hon vill ha sex. Om du då ändå "har sex" med henne så våldtar du henne, hur mycket du än försöker intala dig själv något annat.

Äntligen!

Jag hoppas kunna läsa den här under slutet av veckan.

Kriget med stort K

Få har undgått det färskaste kriget mellan feminister/en massa andra vettiga personer och facebook. Genusfolket sammanfattar för den som har. I korthet handlar det om att man på fb får ladda upp porr, kränkande bilder på kvinnor, sexistiskt material, rumpbilder, tissbilder och annat trevligt men inte får diskutera den kvinnliga anatomin med en enkel, ritad bild på en fitta. Man får inte heller kritisera att fb väljer att radera den ritade bilden på fittan men inte raderar sidor vars enda syfte är att män ska kommentera kvinnors utseende i så kränkande ordalag som möjligt.

Gilla Supersnippan eller Genusfolket på fb så hänger ni med i debatten.

This and that

Och det här med att ställa om sig. Imorse skrev jag en tent i samtida finländsk litteratur (det var en av de intressantare kurserna jag gått på uni och jag lärde mig massor). Nu skriver jag på essän i socialpolitik - mentalvård, missbrukarvård och politiken kring det. Jag har också hunnit handla och äta lunch här emellan. Jag sov 5 timmar inatt och är helt utpumpad efter tenten. Men vad gör man inte för sina studiepoäng? Nu mera kaffe.

Arga sockerkällor

Jag bongade den här affischen på stan förra veckan. Rovio har nu börjat sälja också Angry Birds -shake. Rovio är ju som bekant det finländska företaget som för ett par år sedan skapade spelet Angry Birds som blev en global succé. Företaget har sedan dess i jämn takt kommut med produkt efter produkt med de arga fåglarna som tema: påslakan, läsk, kramdjur, mattor etcetera. Nu också den här mjölkdrycken.
Produkten marknadsförs med orden:

Uudet Angry Birds -juomat ovat maistuva ja terveellinen vaihtoehto välipalaksi ja ne valmistetaan Suonenjoella, lähialueen maitotiloilla tuotettuun maitoon. Juomat sisältävät aitoa marjaa tai hedelmää, B2-, B12- ja D-vitamiinia sekä kalsiumia ja proteiinia. (Källa)

Det är alltså mjölk, protein, gott, hälsosamt, lämpligt som mellanmål, fullpackat med vitaminer och kalcium och dessutom tillverkat i Finland. Vad är bättre än det?
Läser man innehållsförteckningen så inser man ändå snabbt att det här bara är ännu en sockerdryck och att det nu verkligen inte ska konsumeras som mellanmål.  27,3 gram socker per förpackning av produkten garanterar nog ett rejält sockerrus och så småningom sockerberoende vid daglig konsumtion. En Angry Birds -läsk innehåller 30 gram socker, som jämförelse.

Jag försöker inte svartmåla Rovio, de kan gott få tjäna pengar på sitt spel. Marknadsföringen ljuger men som med allt annat som föräldrar köper åt sina barn eller tillåter att de konsumerar så är det ju på föräldrarnas ansvar att kolla vad som verkligen finns i drycken. Visst finns det både protein, vitaminer och kalcium i drycken men också en sjuk mängd socker. Dryckerna lämpar sig alltså inte som mellanmål hur gärna Rovio än försöker sälja dem som sådana. Snarare passar sig dryckerna som lördagsgodis eller efterrätt. Låt barnen dricka, men inte varje dag. Plus för att de tillverkas i Finland förtjänar de i alla fall!

Sådan här marknadsföring är vardag. Det finns hur mycket som helst jogurtar där ute som marknadsförs med att barnen behöver kalcium och vitaminer och att jogurten gör att de "växer bra". De flesta produkter är fulla med både socker och olika e-koder, precis som den som finns på bild nedan. Jag kan ändå förstå att föräldrar köper sådant till sina barn. Såklart vill man ge barnen det som är bra och hälsosamt. Många har inte heller orken eller kunskapen att börja väga alternativ mot varandra - de väljer det som är lättillgängligt och ser rätt ut. Och det utnyttjar såklart företagen.

Lite mer eftertanke och en enkel granskning av innehållsförteckningen kunde ändå spara många barn och unga problem med hälsan. Det tar inte lång tid. Det är inte svårt. Företagen kommer aldrig att skriva ut att "obs obs obs - den här drycken kan göra ditt barn sockerberoende och fet"- det är ditt jobb att ta reda på det. Och välja det vettigare alternativet.

ESC kickar igång

Ikväll visas den första semifinalen i ESC. I år i Malmö! Härligt!
Jag ser så otroligt mycket fram emot mellanakterna. Det har sagts att både Abba och Carola ska uppträda, senast på lördag. Men jag ser också fram emot alla bidrag, om än en del av dem är riktigt skräp. Det är något så magiskt över den här tävlingen.
Mina favoriter ikväll är de här.

 

 

Liv och luft

Jag har äntligen reserverat Sara Jungerstens Lika delar liv och luft i biblioteket. Jag planerar att sträckläsa den på en dag eller två, genast då jag får några dagar över. Jag läste Jungerstens debutroman Wannabe för snart två år sedan och förälskade mig. Hoppas alltså att den här är lika bra.

Vindruvorna är inte så goda längre

Jag har alltid tyckt om vindruvor. Nu har jag ändå lärt mig att vindruvor (också de som blir till vin!) hör till de mest besprutade grödorna i Europa. Du kan vara säker på att de icke-ekologiska vindruvor du köper är fulla med bekämpningsmedel för att undvika skadedjur och vad allt man nu håller borta med bekämpningsmedel. Både Noora Schingler, Svd och Naturskyddsföreningen i Sverige skriver om det här, som ju inte är någon ny information. Det är bara jag som är långsam.

Jag är rädd för bekämpningsmedel. Liksom jag är rädd för e-koder av olika slag. Men min sambo brukar säga såhär: om vi inte använde bekämpningsmedel och e-koder (som konserveringsmedel) så skulle vi inte kunna föda så många personer som finns på den här jorden. De är alltså ett nödvändigt ont.
Jag är alltså kluven i frågan. Dels vill jag äta vindruvor utan att få i mig en massa gifter. Dels vill jag varken betala mig sjuk för att köpa vindruvorna eller känna att jag i och med att jag endast väljer eko-vindruvor gör så att någon blir utan vindruvor. För det är ju det det betyder. Att en massa resurser satsas på att producera en liten mängd vindruvor istället för att satsa lite resurser på en stor mängd vindruvor. Det känns liksom lite dumt att kräva eko när det tar så mycket resurser och odlingsutrymme som skulle kunna användas för att ge mat åt en massa personer med konventionell odling. Jag vet ju att det inte är sådär enkelt, men ni förstår tanken.

En tänkbar lösning är förstås att jag helt enkelt inte äter vindruvor så ofta, att jag sköljer dem noga när jag äter dem och att jag ibland köper de ekologiska. Win win, eller hur?

Det jag har runt benen

Jag har aldrig varit en så feminin kvinna. Saker som inte intresserar mig är mode, trender, smink, hårfärg, pedikyr, manikyr, vaxning av benen, ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, ansiktsmasker och så vidare. Det har aldrig varit min grej, kanske för att min mamma inte heller orkat intressera sig för sådant.
Då säger jag inte att jag inte bryr mig om hur jag ser ut. Jag har fått lära mig att man ska ha på sig sådant som är helt och rent. Resten spelar inte så stor roll och orkar man inte sminka sig så gör man inte det. Fortfarande är hel och ren mina ledord, men såklart klär jag upp mig för speciella tillfällen.
En sak som jag aldrig förstått mig på är klänningar och kjolar. Jag känner mig så obekväm och onaturlig i allt som inte har två buntar att jag endast tänker på hur jag ser ut om jag någon gång klär mig i kjol, klänning eller tunika. Ibland på somrarna gör jag det, men mycket sällan och aldrig till vardags. Vid speciella tillfällen kan jag ha på mig något tunikaliknande, men hellre har jag på mig en snygg topp och ett par svarta byxor. Nyligen köpte jag också ett par vita (!) byxor och dem planerar jag att använda tillsammans med en färgglad topp sommartid.
Det är kanske av den här orsaken som jag fascineras och får ångest av såkallade make-overs i teve och tidningar. För där ska kvinnor alltid ha på sig kjol eller klänning, då är de fina. Har de undantagsvis byxor på sig så är det något speciellt över det. De klär sig maskulint eller sportigt. Ibland också "för kontoret".
I nästan alla filmer jag ser så går alla kvinnor också alltid i kjol. Testa själv! Titta på vad kvinnorna i Hollywoodfilmerna har på sig: i typ 70 procent av tiden i rutan har de kjol eller klänning, också på helt "vanliga dagar." Det är något jag aldrig förstått. Att man till vardags har på sig något som inte har två buntar.
Såklart har det blivit en idé för mig nu, något jag tänker på. Ibland funderar jag om jag är konstig eller udda, men så inser jag att nej, jag är bara jag. Kvinnor måste inte ha på sig kjol för att vara kvinnliga, oavsett hur modetidningarna och reklamen vill tvinga oss att tänka så. De allra flesta dagar älskar jag mina byxor och mina skjortor, t-skjortor och tröjor. Det är nu bara så jag klär mig. Om inte annat så har jag en personlig stil.

Dessutom, varför ska jag behöva vara kvinnlig? Vad är det ens? Jag är kvinna, jag behöver ingen kjol för att bevisa det. Lika lite som en man behöver en slips för att bevisa att han är en man.

Medicinberoende

Jag har haft lite snuva under den senaste veckan och då använt nässpray regelbundet. Jag blir helt beroende av nässpray när jag har snuva och kan inte andas utan det. Egentligen ska man använda det bara 3 gånger per dag i högst några dagar (det varierar visst mellan 5 och 10 dagar). Men jag har nog använt mycket mera och längre tid än så...
Det gör mig alltid lite orolig. För jag kan alltså inte vara utan nässpray när jag är snuvig, men jag vill inte heller bli beroende eller få någon långvarig defekt i min näsa. Min mamma har använt nässpray nästan dagligen så länge jag kommer ihåg och hon är alltså helt på riktigt beroende. Hon vet att det är ett problem men hon klarar sig inte utan det. Inte så kul.

Flex i maten

Min studiekamrat från Soc&kom skrev i våras det här inlägget på sin trevliga och glada blogg (där hon för övrigt också postar underbart vackra bilder) och så har jag tänkt på det sedan dess. Det gäller alltså att äta och vad man äter och främst kanske varför man äter som man äter.

"En flexiterian är en som äter mestadels vege, men som när lusten, plånboken eller middagsbjudning slår på, så kan det mumsas kött. Flexiterianismen har sitt ursprung i ett ökande miljötänk kring mat och etiska frågor kring djurhållning." 
skriver Heidi.

Det handlar alltså om att äta i huvudsak vegetarisk mat men att också kunna äta kött nu och då. Hur bra låter inte det! Så varför ska man då kalla det något extra? Det är väl så alla äter, att de varierar sig? Nå, för att det ligger en tanke bakom det.
En tanke och en önskan om en lite bättre värld.

Jag måste tyvärr medge att jag inte riktigt ännu äter och tänker som Heidi. Jag är fullt medveten om köttets negativa inverkan på miljön och precis hur illa djur behandlas i köttindustrin, men jag är helt enkelt för lat för att orka köpa ekologiskt kött när jag handlar. Dessutom är det ju tills vidare så mycket dyrare - och det är en dålig ursäkt jag vet, men jag har inte riktigt kommit över den tröskeln ännu. En dag ska jag handla allt kött som eko, men jag gör inte det just nu. Givetvis äter jag vegetariskt vissa dagar, exempelvis avocadopasta är en relativt ny favorit. Trots det äter jag fortfarande lite för mycket kött, men tja, det handlar kanske om brist på fantasi också. Jag lovar att försöka ta tag i saken.
Det är ändå intressant det här med att kalla ens diet för en viss sak. Alla äter vi, alla på lite olika sätt och alla med lite olika tanke bakom (hoppas jag åtminstone). Men det är en relativt ny grej det här med att kalla dieten för något. Jag tycker att vi inte ska låta maten bli alltför vetenskaplig och att vi ska akta oss för att låta det bli en ideologi. Ideologier och starka åsikter om hur det är på riktigt leder nämligen oftare än inte till strider och hetsiga debatter. Debatt är bra men mat ska inte vara något ämne att strida om. Som jag sagt tidigare så ska alla äta som de vill och så att de mår bra. Med en viss hänsyn till exempelvis miljön och kommande generationer och också djuren, såklart. Att ha en tanke bakom hur man äter är helt naturligt och så ska det vara. Flexiterianism är en bra tanke. Jag gillar speciellt "flex" -delen. Flex är bra. Det får inte bli för strikt. Jag har själv under en period i mitt liv låtit det bli för strikt och det var inte bra. Jag mådde inte bra, tvärtom.

Bloggtips

För den som har missat det! Steffi, som skriver Steffit-bloggen, tränar nu också Redrama. Det här ska bli spännande.

Hockey och kaffe

Som många är fullt medvetna om så pågår det för tillfället hockey-vm i Helsingfors, typ 800 meter från vårt hem. Det betyder att stan och bussarna är fulla av ivriga fans i sina Suomi-skjortor och med flaggor, halsdukar och ansiktsmålning. Det är såklart kul att folket blir så ivrigt. Hockey är ju en enorm sport i Finland med nästan 60 000 spelare, informerade min sambo mej. Jag är också glad att MTV3 satsar som de gör och att Hbl engagerat sig och refererar på svenska. En sak stör mig ändå med sändningarna. Försök hitta en enda kvinna. Du hittar inte henne. Däremot har de, jag räknade igår, 8-10 stycken karlar i olika roller som uttalar sig om matchen. Man blir ju lite ledsen över att en sport som är så oerhört populär bland hela folket och som kanalen satsar så oerhört på kategoriskt utesluter kvinnorna från rollen som expert eller kommentator.

Saker som hänt mig idag. Jag köpte en smoothie och en kaffe i Kampens köpcenter. Mannen bakom kassan tyckte uppenarligen att det fanns en orsak att kommentera inköpet. "Höh höh, vi har ju de bästa smoothierna och det bästa kaffet i stan, hehehe!" Vad svarar man på det då liksom?
En annan sak som hänt mig idag. Det är nu vår helt på allvar. Jag kan röra mig utomhus i endast t-skjorta!

Laxpasta i soffan

Sådant här gjorde vi på omsdagen. Pasta med världens godaste laxsås. Grädde, kallrökt lax, dill, citron, peppar, gräslök och så pricken på i. Blåmögelost! Det här är ingenting för den som bryr sig om fettprocent, men vem gör nu det?

Diabetsvården och kosten - varför tvingas folk ta medicinerna?

Om du är ens lite intresserad av matens betydelse för din hälsa och dessutom har 30 minuter tid över för att se på ett tv-program så ska du se gårdagens Spotlight. Avsnittet handlar om lchf och hur det man äter påverkar ens hälsa (nå såklart gör det det i allra högsta grad!). Speciellt handlar det om personer som har vuxendiabetes och kostens betydelse för dem. Programmet frågar sig varför läkarna verkar vara så ovilliga att prata om kosten och istället bara skriver ut mediciner åt alla diabetiker samtidigt som de officiella rekommendationerna låter förstå att det är helt okej för diabetiker att äta socker till och med tre gånger om dagen. "Det är ju därför man tar insulin."
Kostdoktorn är också med. Jag går in på hans blogg nu och då för att han är så saklig och för att han kommenterar aktuella frågor som just sockerberoende och diabetesvården. Det här är saker som det helt klart behövs med debatt och kunskap om eftersom vuxendiabetes sprider sig likt pesten en gång gjorde.
Läs också den här intressanta diskussionen på svenska Yle kring programmet och diabetesvården.

Givetvis handlar det här ju om att läkemedelsföretagen inte har någon som helst glädje av att folk faktiskt blir friska från diabetes. Då säljer de ju inga mediciner. Tvärtom har de glädje av att folk är så sjuka som möjligt och äter så många mediciner som möjligt utan att ändå dö - då strömmar det in pengar. Därför ser rekommendationerna ut som de gör. Pengar. Liksom allt annat här i världen.
Och ja, det finns inga vetenskapliga studier ännu kring lchf-dietens långsiktiga effekter. Men då undrar jag ju. Om en person äter lchf, blir frisk från sin diabetes och mår hur bra som helst... Varför får denne inte fortsätta med det då?

Jag kan ju avsluta med att säga att jag som jag också sagt tidigare inte skulle kunna bry mig mindre om vad folk äter. Själv följer jag inte lchf utan äter glatt både pasta, bröd och socker. För att jag mår bra. Jag tycker alla ska äta som de vill enligt hur de mår bäst - om lchf är det rätta så go for it!

Blondinbella och reaktioner

Jag brukade inte läsa Blondinbellas blogg. Men så fick jag veta att hon nu är gravid och det är ju då alltså en enorm händelse i bloggosfären i och med att hon ju har en av de mest lästa bloggarna på svenska. En helt normal tjej alltså, sysslar med ditt och datt, bloggar, driver företag etcetera. Och är nu gravid. Nå, jag har gått in där nu i ett par dagar helt av intresse för hurdana inlägg hon skriver och hur folk kommenterar. Graviditet är ju en sådan där sak som alla har en åsikt om. Både sådana som varit, är och kommer att vara gravida. Kvinnor. Män brukar inte ha så mycket att säga om den saken, i alla fall offentligt och det är väl egentligen ganska logiskt. Så jag läste då inläggen och kommentarerna och icke till min förvåning finns där oerhört mycket oerhört provocerande material, både skrivet av Blondinbella (som är känd för att provocera)  och andra personer. I det här inlägget kommenteras exempelvis Blondinbellas vikt och kostvanor.
Ja, jag vet, "bloggar man så ska man tåla kommentarerna". Men det här känns så olustigt. Kvinnan är gravid och så kommer folk och säger att hon måste sluta äta nu annars blir hon fet. Utan att de vet vad hon äter. Kul. Det är så illa det kan bli när folk på nätet tar sig onödigt stora friheter.
Det här med kvinnor som hoppar på kvinnor för att de är fula är så oerhört ledsamt.

Skit i tolkningarna

Jag har ibland tvingats stå emot frestelsen att ge mig in i en analys av Kristas låt i årets ESC. Men så har jag varje gång tänkt att, näe, det ska inte göras med ESC-låtar. Vi kan inte ta dem på allvar för då skulle vi bli helt galna. Greklands bidrag i år heter exempelvis "Alcohol is free." Jag vill inte get in to that...

Det har kommit både feministiska tolkningar och queer-tolkningar och "det är ironi" -tolkningar. Idag morse i Min Morgon sade ändå Thomas Lundin (och honom litar vi på i det här sammanhanget) att Krista till och med kan vinna. Så skit nu i alla tolkningar!

Krista rockar och hon kör sitt eget race! Ding dong, liksom!

Som en parentes kan jag ju säga, att jag hört alla bidrag i årets tävling. Och det här säger jag varje år, men bidragen har aldrig varit så dåliga som de är i år. Seriöst. Känns lite dumt att sätta vad som motsvarar en hel arbetsdag på att se på sändningarna nästa vecka.

Samtidigt så älskar jag ju ESC och det finns ingenting som liknar det i hel världen! Såklart ska jag se på det! Jo, bidragen är dåliga och ibland undrar man vilken sten de har hittat låtskrivaren under, men stämningen, känslan, fiilisen, aah det är så härligt!

Ålgars vill blunda

Härliga Monica Ålgars skriver i sin kolumn i Hbl att hon blivit illa till mods av vad en kvinna på spårvagnen sade åt henne en dag. Det är lite samma sak som hon pratar om i Hon som inte rodnar som jag tipsade om tidigare, men i det här inlägget har hon ju verkligen haft tid att finslipa och välja sina ord. Så här skriver hon.

Tänk om det viktiga inte är att inse att jag ser mindre rynkig ut än jag tror, utan att fatta att mitt värde inte ligger i mitt ansiktes spänstighet? Tänk om vi blev bemötta enligt hur snälla eller kvicktänkta vi är, oavsett om vi är glåmiga eller solariebruna, oavsett om våra celluliter syns lite eller jättemycket?

Jag skrev också för en tid sedan ett inlägg om det här. Men vi upprepar. Så länge fokus ligger på att "alla ska få se ut som dom vill, dom är ändå vackra" så fokuserar vi fortfarande på utseendet. Börja fokusera på annat istället! Tar du emot utmaningen? Nästa gång du har lust att fråga någon "hur ser mitt hår ut/passar de här byxorna på mig/hänger mina bröst/har jag celluliter/ser man den här finnen" eller bara brista ut i "usch vad jag är fuuuuul!!!" ja, fråga/säg då istället "har jag bra humor/tycker du jag är snäll/vad älskar du mest i mig/när får jag dig att skratta" eller "idag mår jag skitbra och det är en underbar dag!!!".
Det får givetvis vara negativt också. Om du mår skit så säg det då. Men börja inte hacka ner på hur du ser ut.

Tack.

Margarintips - läs och äcklas

Jag skrev tidigare om att jag inte äter margarin. Idag råkade jag i mitt fb-flöde se någonting om margarin och att det är så bra och så tänkte jag på den här artikeln.
Jag hade nog slutat äta margarin redan innan, men kanske jag kan omvända ännu någon borttappad själ. Ät inte margarin gott folk. Det är helt industriellt framställt och innehåller en massa konstiga saker du inte vill ha i din kropp.

Krista! Härligt!

Jag hade nog sett på fb att Krista skulle ordna någotslags avskedsfest, men hade inte tänkt gå. Nå, så insåg jag ändå på måndagsförmiddagen att tja, det är visst idag. Samtidigt insåg jag att tja, jag går visst förbi där just då eftersom jag ska på föreläsning på uni. Tjohej!
Så där stod jag då alltså. Jag hann bara lyssna lite, knäppa lite bilder och sen måste jag gå på föreläsning. Men det var kul! Jag hoppas hon klarar sig bra i Malmö. Herregud det är ju redan nästa vecka!
Och sådant här skiter jag i. Jo, Krista har engagerat sig för den könsneutrala äktenskapslagen, hon är med i kampanje Ja2013 och så vidare. Men nej, det gör inte hennes låt politisk. Och om hon kysser en kvinna på scen - hurra! Mera sådant. Kärlek kärlek kärlek. Vi behöver mera kärlek.

GO KRISTA!

P.s den där mannen bakom Krista, i högra kanten av bilden bredvid högtalaren. Det är hennes bodyguard och pt. Han har åtminstone tidigare dansat i Scandinavian Hunks. Hur coolt är inte det?!?

Sökmotorpoesi

Min kurs i finländsk litteratur pågår fortfarande. Vi har nu kommit till typ 00-talet. Jag antar att det är det här som kallas sökmotorpoesi. Från Oscar Rossis "funny. Det vi vet om Jones är att Brown."

Kvinnoidealet som inte finns

Petra Månström driver en maratonblogg på svd.se. Där skriver hon om ditt och datt kring att löpträna men också om hälsa i allmänhet och också en hel del om utseende och ideal. För en tid sedan skrev hon ett inlägg om det nya kvinnoidealet, som också jag skrivit om här. Hon fick massor av reaktioner på den inlägget. Hon har nu samlat en del av reaktionerna i ett nytt inlägg.
Jag tycker det inlägget är ganska målande för det här som kallas ideal. För all respons hon fått visar ju verkligen att det inte finns något sådant som ett heltäckande ideal, som alla "gillar" utan att alla tycker om att se lite olika saker i en kvinna.

Om vi nu igen ska tala om endast utseende.

Mörkertalet - varför är det så stort?

När man talar om våldtäkter, som jag ju gjort tidigare och lovat fortsätta med så kan man inte låta bli att också tala om det enorma mörkertalet. Alltså skillnaden mellan de som utsätts för våldtäkt och anmäler det och de som utsätts men aldrig anmäler. Det talet är enormt. Här kan du kolla hur många som anmäler. Ifjol anmäldes 167 våldtäkter i Helsingfors. Men ingen vet såklart hur många som inte anmäler, bara att antalet är enormt.
En vanlig frågeställning är varför så få anmäler
Det är viktigt att berätta, att anmäla. Utan anmälningar får ingen något straff för det skedda, vi får ingen kunskap om hur många sådana här brott som verkligen sker och du som drabbas kan inte få någon hjälp att komma över det. Anmälningarna är också viktiga för att förstå och för att kunna fråga gärningsmannen varför. För det är viktigt att vi förstår vad som får någon att våldta. I dagens läge vet vi att det handlar om makt och våld, men varför finns det ett behov av sådant då? Här finns en  mytlista där det tydligt framgår att det handlar om just våld och inget annat.
Här finns en avhandling skriven vid Lunds universitet om just mörkertalet vid våldtäkter. Tack för att den har skrivits! Vi behöver mer sådana texter. Mycket av det jag skriver om nedan finns i avhandlingen.
En stor orsak till att inte anmäla är skammen. Många som våldtas ser det som att det var deras eget fel. Varför det då? Nå, för att det globalt är vanligt med slutshaming. Alltså att en person som våldtas offentligt anklagas för det. Hon var utmanande klädd, berusad, "ville det", hon gjorde inget motstånd, hon gick ju hem med honom, hon gick ensam genom parken, hon hade ju tidigare haft sex med mannen. Etcetera. Läs om fenomenet här  och här. En orsak att inte anmäla kan alltså vara att man inte vill bli utpekad som en hora. Man vill inte tvingas lyssna på hur det var ens eget fel och hur man borde ha gjort för att det inte skulle ske.
En annan orsak är ganska självklar egentligen, men det blir så hemskt då man tänker på saken. De flesta våldtäkter sker när en person som offret känner våldtar denna. Exempelvis personens man eller pojkvän eller varför inte fru/flickvän. Att då anmäla personen kan få enorma följder för båda parterna, sannolikt splittras förhållandet (vilket är en bra sak) men om man då exempelvis har gemensamma barn? Den som anmäler kan vara rädd för följderna för exmpelvis vårdnaden av barnen. En annan aspekt som kan få en att inte anmäla är rädsla för att våldet fortsätter. Tänk dig följande: du lever med en man som du vet att har ett våldsamt temperament. Han har ännu inte slagit dig men det känns som att han kan komma att göra det. Du har uppmanat honom att söka hjälp men han vägrar göra det. Så en kväll blir han berusad och insisterar på att ha sex. Du vill inte, han tvingar sig på dig. Nästa dag säger du att det inte var okej. Han säger att han ju inte gjorde något fel, du skulle ha stridit emot då. "Lägg av nu jag orkar inte lyssna på sådant där, vi är ju tillsammans, då har man sex!" Kommer du att anmäla? Sannolikt inte för mannen har redan kontroll över dig, annars hade du redan stuckit. Du lever med det, för du vågar inte göra annat.
En orsak att inte anmäla är också rädslan för det som följer på en våldtäkt rent byråkratiskt. Det är inte bara polisförhör, bevismaterial, dna-prov och rättegång. Det är också en mycket noggranna läkargranskning. Här finns en genomgång av det som läkaren gör när en våldtäkt har skett i Finland. Då ska man tänka sig alltså att en kvinna precis har utsatts för en enormt kränkande handling, någon har tvingat sig på och in i henne. Sen ska hon genomgå allt det här, inklusive en granskning av underlivet. Det är inte svårt att tänka sig att personer undviker att gå till läkaren. Samtidigt är det ju oerhört viktigt att sådana här granskningar genomförs. Annars finns få eller inga bevis för det som hänt. Det enda jag kan göra är hoppas på att varje kvinna som utsatts för en våldtäkt bemöts av professionella läkare och vårdpersonal som gör sitt allt för att stöda offret.
Det ypperliga Tukinainen listar här olika myter kring sexuellt våld och våldtäkter. Tukinainen hjälper kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Sista myten i listan är att "om jag inte berättar åt någon eller talar om det så påverkar det inte mej". Kanske det är så många tänker. Att om jag inte berättar om det skedda så försvinner det. Det svaret är lite för enkelt, men kan säkert stämma i viss mån. Jag antar att det är en helt normal reaktion, att om något hemskt som man inte själv kunnat påverka händer en så försöker man stänga ute det. Det värsta man kan tänka sig i det läget är säkert att tvingas älta saken om och om igen med polisen, läkare och sist i en rättegång. Och att tvingas möta den som våldtagit.
En till orsak är att man helt enkelt inte vet när en våldtäkt har skett. Många unga flickor tror exempelvis att det är deras skyldighet att ställa upp på en sexakt, att de inte kan och får säga nej om en kille eller man vill ha sex med dem. Jo, sådan är kulturen faktiskt. Så många kan alltså våldtas om och om igen av någon de lever i en relation med utan att de inser det, de tror att det liksom hör till att alltid säga ja när partnern vill.
Det är ett enormt problem att så få anmäler sexuellt våld. För så länge vi har en massa män och kvinnor som går omkring där ute som a) inte inser hur vanligt sexuellt våld är b) inte inser var gränsen går c) tror att det är kvinnors eget fel när de utsätts d) inte vågar tala om det och e) förminskar sexuellt våld och gör det till något betydligt lättsammare än det är så har vi ett problem.

Alla har rätt att veta att de inte måste, att det aldrig är deras fel. Alla har rätt att veta att ingen kvinna är en hora för att hon utsatts för sexuellt våld. Att ingen kvinna som vill ha sex med någon är en hora. Att man alltid, i alla lägen och när som helst kan säga nej. Att det alltid är gärningsmannen som bär hundra procent av skulden. Alltid.
Det här inlägget är på inget sätt heltäckande och jag gör inga anspråk på att känna till alla mekanismer om varför så få anmäler. Men jag vill väcka diskussion och debatt och få folk att tänka efter. Jag slutar inte.