Arabvåren och kvinnorna

Det har nu gått ett år sedan Egypten fick sitt nya styre, det som tog över då diktatorn störtades. Jag och många andra tänkte att vad bra, nu kommer landet att moderniseras och få verklig demokrati där allas röster tillåts. Snart insåg jag att jag hade fel. Som i många andra länder som också genomgick en revolution 2011-2012 så var det konservativa islamister som tog makten.
Här kan du läsa om vad som hänt med kvinnors rättigheter i Egypten sedan revolutionen. Jag har svårt att förstå mekanismerna bakom att män anser att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som de har. I texten sägs att "most men feel that women’s rights are a threat to their masculinity and their authority over women” - alltså att män är rädda för att ge kvinnor rättigheter eftersom det hotar deras maskulinitet och makt över just kvinnorna. Det är ju logiskt men ändå inte. Vem vinner på det, att kvinnor nekas rättigheter? Ingen.

Här finns en FN-text om hur det skett förändringar gällande kvinnors rättigheter i de flesta länder där Arabvåren syntes, men alla förändringar har inte varit mot det bättre.

Mat!

Nötbiff, potatis-vitlökgratäng och fetasallad! Vem behöver restauranger när man klarar sådant här själv? (På riktigt tycker jag att restauranger är något av det bästa som finns, men sådant kan man ju inte hålla på med alltför ofta - därför lagar vi sådant här hemma ibland!)

Röda dagarna

Nu tänker jag skriva sådant man inte får skriva om. För det anses så skamligt och det ska man inte tala högt om. Mens.

Mens är en väldigt tabubelagd kroppsvätska. I Finland, Sverige i stor grad men i många andra länder i ännu större grad. En kvinna som har mens är smutsig. Något av det första som unga tjejer lär sig om sin mens är att det inte får synas - man får exempelvis inte ha på sig vita byxor då man har mens. Och man ska inte tala om mensen. Det finns också en utbredd tanke om att mensen är nu något som kvinnor ska lida igenom i all tysthet, har de problem av den så får de tåla det och ska inte klaga. "Sådant är det att vara kvinna!" - utropar läkare och skolhälsovårdare. Läs några av de äldre inläggen på fitt for fight för lite skrämmande erfarenheter av hurdant det är i Sverige att ha mensproblem.

Själv har jag sällan direkta problem av mensen (förutom då den blev borta på grund av en för låg fettprocent). Förutom en dag tidigare i veckan då jag trodde jag skulle spy för att jag mådde så illa. Men det var inget som inte lite burana kan lösa, tack och lov. Jag hade fått den inte så smarta tanken att jag är ju faktiskt vuxen människa jag ska väl klara av lite mensvärk utan att ta smärtlindrande varje gång för helvete - nu ska jag pröva hur det känns! Det kändes inte så bra. Mensen började på morgonen, jag hade kvällstur den dagen och redan kring klockan 9 insåg jag att jag måste ha burana!

Mens gör ont i de flesta fall. Men när man läser om kvinnor med endometrios eller så illa mensvärk att de spyr och ändå inte får annan hjälp än att de måste börja ta hormonpreparat, ja då undrar man ju hur världen egentligen kom att se ut såhär. Det finns väl andra sätt än hormoner att lindra smärta och illamående? Jag tänker mig diskussioner med läkare om vettiga smärtlindrande medel, naturmedel, akupunktur, andningsövningar för att andas bort smärtan, tips på vad man helt konkret kan göra då smärtan sätter igång.
Mens ska inte hindra ens liv och det gör den inte i dagens läge. Man kan göra precis allting som man annars också gör. Det finns så bra mensskydd idag att man lätt glömmer mensen - när smärtan väl går över då alltså... Men det här gäller ju bara kvinnor i västvärlden, som alltså kan leva ett normalt liv också under mensen bara de kommer ihåg att inte tala om saken eller visa det för det får man inte. I många andra länder är läget mycket värre och många kvinnor har inte ens tillgång till mensskydd. Då blir mensen ännu ett sätt att styra över kvinnorna - man tvingar dem att hållas hemma för att de är så smutsiga och ohygieniska.

Ibland undrar jag hur evolutionen tänkte när den tog steget. Att kvinnor ska blöda en gång i månaden. För om man tänker på saken, så... Det är inte det smidigaste. Och det kan vara klottigt utan rätt skydd. Alla förtjänar bra skydd. Och alla förtjänar att inte ha ont till den grad att det påverkar sådant som arbete och skolgång. Vårdpersonal som kan sin sak och ett uppluckrande av tabut kring det månatliga blodet behövs. Inte minst i många länder där kvinnan ännu ses som något smutsigt under mensen. Också i Finland och Sverige. Det är helt tillåtet för män att fråga och intressera sig! Och mensen är faktiskt ganska fascinerande när man tänker på saken.
Främst av allt är mensen något man får diskutera och något som inte ska vara tabu. Det är ingenting konstigt med det och det är onödigt att göra en större grej av det än det är. Alla (de flesta) kvinnor har mens nästan varje månad.

P.s. Lyssna på Liv Strömquists sommarprat på P1. Det handlar om mens. Ännu hellre: lyssna bara på det för det är så bra. Strunta i vad jag skrev, det har ingen betydelse.  Strömquist pratar om det faktum att så många kvinnor och flickor går omkring och känner skam över sin mens, trots att den ju är det mest naturliga som finns. Alla kvinnor i åldern 15-50 i hela världen har faktiskt mens en gång i månaden såvida de inte är gravida eller sjuka. Ändå är det så oerhört pinsamt att ha det. Och ändå marknadsförs mensskydd som att de kan hålla dig trygg. Trygg från vad? Jo, från att någon, herremingud, ska se att du har mens. Som alla kvinnor har en gång i månaden. Men sånt får ju inte synas. Strömquist pratar också om historiska orsaker till att mensen är en skam. Ibland vill jag gråta för det är så ledsamt.

Andas in, andas ut

Jag har haft en sådan ångest nu i två dagar. Jag har svårt att andas och jag har ont i övre ryggen. Andningssvårigheterna kan bero på vädret eller något som jag är allergisk mot (vet ej vad) och ryggont kan bero på en ny sport-bh jag gick omkring i hela dagen igår då jag var ledig och hela förmiddagen idag. Bh:n är så skön nu när det är varmt för att den transporterar bort svett så otroligt effektivt (jag sprang Naisten Kymppi i den också!). Jag antar att andningsproblemen kan bero på bh:n också. Om musklerna blir trötta så kan väl lungorna och andningsvägarna också påverkas, right?

Nå, det positiva här är ju, att, som alltid då man är lite/mycket dålig i några dagar så uppskattar man livet mycket mer sedan då man är frisk. Hoppas att imorgon är en lite bättre dag.

Tevetips - Netflix rocks!

Vi började nyligen titta på Breaking Bad, en alldeles ypperlig serie om hur det kan kännas när man tror att man ska dö men vill lämna något åt ens familj som kommer att tvingas överleva också när man själv inte längre finns. Finns på Netflix.
Vem annan älskar Netflix? Netflix är den bästa uppfinningen för alla som gillar att koppla av framför en film eller en serie sådär lagom ofta. Vi är precis den typen. Jag älskar den där känslan av att kunna titta på vad man vill (allt finns ju inte där, men ni förstår poängen) när man vill. Nu när jag tänker på saken så har jag inte titta på traditionell teve på flera veckor. Vem f-n orkar sitta och vänta på att ett program ska sändas? Och vem f-n orkar titta på reklam? Hellre betalar jag en liten summa per månad, faktiskt.

Pride betyder stolthet

Jag blir ibland så trött på den här förbannade heteronormativiteten som styr precis allt. Man och kvinna är ett par. Så är det bara, liksom. Helst ska man vara gift också för att man ska räknas som människa, eller åtminstone ska man definiera sig som antingen gift eller inte gift (tänk på när du bokar hotellrum, då ska du alltid fylla i mr eller mrs eller ms eller vad de nu allt heter?).
Just nu är det Pride på gång i Helsingfors. En fest för mångfalden i världen, i Finland. En fest för alla. Ett tillfälle att diskutera med en annan utgångspunkt än att alla människor i hela världen hittar en partner som är av motsatt kön, annars är de "onormala". En vecka då det talas om mänskliga rättigheter, friheten att vara den man är och vad som ännu kan göras i Finland och andra länder för att garantera att också personer som inte passar in i heteronormen kan leva som de vill leva sina liv.
Men Pride kan också kritiseras. Pride kulminerar på lördag i en parad. Då syns det på stan färgglada, glada och spralliga personer. Vilket är mer än okej. Men det är också ett problem. För varför ska man som hbtq behöva visa upp sig på det viset? Risken finns att paraden blir något av cirkus och dessutom stämplas alla hbtq-personer då som extravaganta, showpersoner, sådana som tar mycket plats och kräver mycket uppmärksamhet. Paraden blir lätt en stämpel för alla hbtq. "Sådana som tycker om att visa upp sig på stan i konstiga kläder." När inte alls alla hbtq-personer är sådana.
Många vill kategorisera homosexuella och transpersoner som att de alla är likadana. Stereotypier frodas i diskussionen om personer som inte är kvinna/man och heterosexuella. Men givetvis är alla homosexuella och alla transpersoner individer som alla andra. Kategoriseringar är tråkiga. Pride bidrar ändå i viss mån till just en kategorisering. Det är alltid paraden i slutet av veckan som får mest uppmärksamhet och då visas bilder på just färgglada personer i konstiga dräkter som marscherar i takt och dricker skumppa i parken. Och så lever alla som inte vet bättre med den bilden igen i ett år framåt.

Jag tycker absolut att alla ska vara stolta över sig själva och att det inte är något fel på Pride-konceptet i sig. Jag är bara rädd för att paraden i många fall gör mer skada än nytta. Personer som tror på stereotypier får bränsle på sina lågor.

Pride handlar om att alla ska få vara den de är utan att tvingas in i en box. Att vara stolt över sig själv som just den man är. Det är ett härligt budskap.

Hälsa i vardagen - sommarpratet som peppar dej att röra på dej

Jag gillar konceptet med sommarpratare. Svenska Yle har ju nu i ett par år haft sådana och "gästerna" har varit bra. Också i år. Jag lyssnar ofta på sommarpraten då jag är ute med hunden (tack vara min nya iPhone så fungerar Arenan helt prickfritt i telefonen, till skillnad från med min gamla smarttelefon!).
Baba Lybeck sommarpratade i förra veckan. Mina föräldrar lyssnade på det och klagade över hur hon bara talar om sin motion. "Har hon ingenting annat att tala om?!"
Här kan du höra hennes sommarprat.

Jag lyssnar på Lybeck under en promenad och tyckte inte alls att det var så illa. Vi vet ju sedan tidigare att motionen är viktig för henne och hon är ju snarare peppande än föreläsande. Mer "gör så, så mår du bättre" än "såhär måste du göra för annars mår du dåligt". Lybeck är oerhört passionerad över sin löpning och thriathlon och det märks på hennes prat.

Det är bra att folk peppar andra att röra på sig. Och att hitta glädjen i att röra på sig. Mer uppmuntran och mindre skuldbeläggande. Det skulle göra gott åt många. Alltför många tänker att de måste och sen mår de illa varje gång de inte rör på sig trots att de måste.

Ursäkta för strulet!

Min blogg är för tillfället aningen rörig då jag försöker hitta en mall jag är nöjd med. Håll ut!

Tonårstjejerna lätta att fånga in

Genusfolket lyfter upp en intresannt aspekt av det här näthatet som talats om så mycket under senaste tiden. Att det vanliga näthatet som män utsätter kvinnor för är "omöjligt att göra något åt" och det är "omöjligt att hitta den skyldiga". Men genast när de två skyldiga är två tonårstjejer som spritt hat, lögner och fula ord, ja då är det inga problem att hitta dem. Hmm.

Att kalla kvinnor för horor för att de har sex precis som alla andra människor är ett ofta använt vapen för att tysta ner kvinnor och få dem att lyda. Såhär skriver Gustav Almestad.

"Frågan får inte stanna vid debatt om näthat, mobbning eller ungdomskultur. Även i vuxenvärlden används samma maktmedel, där beskyllningar om förkastlig sexualitet används som maktmedel att begränsa kvinnors utrymme på betydligt fler områden än sex."

Det behövs tydliga markeringar att varken vuxna eller tonåringar får hålla på och mobba andra för att de har sex. För vet ni vad? Alla har sex. Get over it!

Jag fördömer å det starkaste det som de här två tjejerna höll på med. Jag önskar också att alla vuxna som håller på med precis samma sak också får ett straff.

Zink för naglarna. Det fungerar!

Jag läste för en tid sedan någonstans att zink är mycket bra för naglar, hår och hud. Jag köpte sedan en burk zinktillskott och vet ni vad? Mina naglar ser ut som aldrig förr! De har tidigare varit lite dåliga på att växa trots att jag slutade bita på dem för flera år sedan och de har velat spricka efter en viss längd. Nu är de långa, blanka och starka. Just som jag vill ha dem!
Med andra ord så fungerar zink som utlovat, i alla fall på mig.
Jag kommer inte fortsätta äta zink efter den här ena burken, det var mera som ett experiment. Så man vet om man någon gång (bröllop?!) vill ha extra fina naglar så är det bara att svälja lite tabletter en tid före (det där lät groteskt).
Jag bryr mig annars inte så mycket om mina naglar, de växer nu där på fingrarna liksom. Men det är ganska kul att ha långa naglar har jag konstaterat. Det känns bra och det ser bättre ut än korta naglar. Jag har aldrig hållit på med lösnaglar, manikyr eller liknande. Någongång i tonåren prövade jag nagellack men det är ingenting för mig. De ska vara naturliga, helt enkelt, naglarna. Men snygga och hållbara. Det är de nu.

Webbens regler och verkliga regler

En sak jag bara inte kan förstå är hur tidningar i dagsläget kan ha skilda regler för det som läsare skriver på nätet och det som de skriver i tidningen. Jag talar om webbkommentarer versus insändare.
Exempelvis Hbl tillåter pseudonymer på webben, men i tidningen måste man fortfarande (med några få undantag) skriva under insändare med sitt fullständiga, verkliga namn.

Förklara för mig hur det kommer sig att webben fortfarande ses som något helt skilt, något där samma regler som "ute i verkliga livet" (exempelvis i tryckta tidningar) inte gäller. Varför ska man få vara anonym på en seriös tidnings sajt men inte i tidningen.

Dagens Ryssland

Idag är det upp till bevis för vår president Sauli Niinistö. Han ska träffa Rysslands president Vladimir Putin i Gullranda och förhoppningen är att Niinistö ska ta upp också människorättsfrågor i Ryssland. Sådant dom att honosexuella ska få vara just det. Eller att man ska få tala om huruvida man gillar män eller kvinnor. Eller att man ska få demonstrera. Tryckfrihet och annat sådant som vi tar som en självklarhet i Finland men som många i vårt östra grannland aldrig upplevt.

Jag förstår mig på diplomatisk försiktighet men tycker att det är dags för Finland att begrava den där osunda rädslan för Ryssland och ens försöka påverka läget i landet.

Inbillat

Den här boken, som jag läser först nu (!) påminner mig så mycket om filmen Shutter Island med Leonardo DiCaprio. I både den filmen och den här romanen blir det allt eftersom berättelsen framskrider mer och mer oklart om det är huvudpersonen eller alla andra som har "rätt". Jag älskar sådana berättelser! Även om just den här romanen är mycket tragisk. Filmen också. Men det blir en så förtrollande mystik i berättelserna tack vare just det att man är osäker på om huvudpersonen bara inbillar sig.

Boken är läsvärd, filmen är sevärd!

Midsommaren 2013

Jaha, nu är det snart höst igen då! Vi firade midsommaren med, som utlovat, mycket öl och vin och grillmat. Och en hel del vackra vyer och också lite (men inte alldeles tillräckligt) sol.

Fiilisen just nu

De vackra och de fula (men shut up! det finns inga fula personer!)

Tänkte tipsa om en blogg jag fick läsa om på fb (Supersnippan är helt über!). Det är bloggen Hejkroppen. Här visas alla olika sorters kvinnokroppar och här får man diskutera kroppar och utseende av alla olika typer. Ja, ja tjat tjat, kroppar och utseende. Kan vi inte sluta diskutera varandras utseende redan? Nåjo, det kan vi. Gärna. Men om vi nu måste diskutera utseende så kan vi åtminstone göra det med utgångspunkten att ja, alla ser inte ut på samma sätt, get over it!

När vi är i farten med att titta på och diskutera kvinnokroppar av alla slag så kan vi också titta på den här videon. Halleluja för den kvinnokropp som har fött barn och den kvinna som tillåter sig själv att faktiskt se ut så också! För gissa vad? Det syns att man fött barn, om man gjort det, och det är helt okej!

Samtidigt kan vi hoppas att den här "undersökningen" är humbug. Jag vill bara inte tro att nästan alla top 20-sätt för en (brittisk) kvinna att få bättre självförtroende handlar om hennes utseende. Istället vill jag att självförtroende ska handla om att lyckas i livet, att göra det man älskar att göra, att vara lycklig, att ha det bra, att må bra, att bo mysigt, att äta gott, att leva livet, att trivas med sig själv som just den man är och ha någon som älskar en och delar livet med en.

Just nu firar jag midsommar ute på lande. Jag ska dricka just så mycket öl som jag vill, mejka mej just så lite som jag vill, äta just så mycket som jag vill och det kommer att vara helt fine! Jag kanske kanske till och med har på mig fula kläder som visar precis hur mycket fett jag har på kroppen, hur otränade mina armar är, hur håriga mina ben är och hur trötta mina ögon är. Och det är också fine!

De amerikanska männen som hatar kvinnor som gör aborter - och inte är rädda för att säga det högt

USA:s representanthus (kolla också här) vill förbjuda abort efter graviditetsvecka 20 förutom i fall av våldtäkt och incest. I nuläget är abort tillåtet till vecka 24 i delar av USA men olika delstater har olika lagar. Exempelvis i North Dakota är alla aborter förbjudna. I Finland är abort tillåtet till vecka 12, i vissa fall till vecka 20 och om fostret har någon missbildning till vecka 24. USA har alltså en mycket liberal abortlagstiftning men också en himla massa personer som tycker att abortlagstiftningen borde skärpas. Det satsas oerhört mycket resurser på abortdebatten i USA.

Det är bra att man diskuterar hur sent en abort ska kunna göras. Foster kan i vissa fall med rätt medicinsk vård överleva utanför livmodern så tidigt som vecka 22.

Men i USA tar debatten ofta skrämmande toner. Personer i de mest varierande uppdragen och förtroendeställningarna tar ställning i frågan, ofta med lögner och konstiga påståenden. De högljuddaste är de som vill förbjuda abort eller göra så att villkoren blir strängare. Ofta är det män som slänger ur sig de konstigaste sakerna.

Ta till exempel det senaste exemplet: kongressman säger att pojkfoster ofta rör vid sina genitalier redan i livmodern och att det bevisar att de njuter, alltså att de kan känna, alltså känner de också smärta vid aborten, alltså måste vi sluta utföra aborter.

Eller Trent Franks, också kongressman, som säger att våldtäkter sällan ger upphov till graviditeter (se också här). Det här låter ju lite bekant. Just det ja, vi hörde det också tidigare. Politikern Todd Akin sade i höstas att "riktiga" (legitimate) våldtäkter sällan ger upphov till graviditeter. Tack, Akin, det visste jag inte. Men det är bra att du har koll på kvinnors biologi.

Sedan finns det ju Tom Smith som tycker att våldtäkt som resulterar i graviditet är det samma som att bli gravid när man inte är gift. Att det är nu liksom helt samma sak och i ingetdera fallen ska fostret aborteras.

Förutom att det finns hur många män som helst i den amerikanska politiken som tycker att våldtäkter som slutar i graviditet är något som man rycker på axlarna åt finns det också massor av män i den amerikanska politiken som tycker att abort är fel och att det ska förbjudas, men att i undantagsfall som våldtäkt och incest kan det ändå tillåtas. Det jag inte förstår är alla som säger att abort är mord men ändå tycker att abort ska tillåtas om graviditeten börjat genom ett brott. Varför är ett mord inte längre ett mord bara för att någon man tvingat sig på kvinnan utan att hon haft en chans att hindra honom? Och det jag inte heller förstår är alla de som säger att kvinnor ska tvingas föda barnet också när det skett en våldtäkt eller incest. Det jag främst undrar över i det senare fallet är hur mannens skyldigheter, men främst av allt, rättigheter ser ut i sådana fall. Jag vet inte hur det ligger till i olika länder men jag vill närmast gråta då jag tänker på saken.

Och så finns det ju såklart de där som säger att om ett foster blir till så är det för att Gud vill det och om man då tar bort fostret så är det mot Guds vilja, att Gud nog ser till att inget foster blir till om det inte är meningen att så ska ske etcetera. Gud kan göra mycket och hen kan också låta bli att göra mycket. Men när man säger att kvinnor måste föda barn de aldrig velat ha, till och med efter våldtäkter och incest, för att Gud så vill då vill jag bara spy.

I grund och botten handlar varje uttalande om att begränsa aborträtten om att begränsa rätten för kvinnor att bestämma om sina egna kroppar. Var försiktig när du säger sådant högt. Och håll dig till fakta. Vi behöver inte lögner som att "våldtäkter inte kan ge upphov till graviditeter" eller "våldtäkt är det samma som att ha sex utan att vara gift" eller "foster känner sexuell njutning redan i livmodern".

Barn kan man inte beställa

Den här bloggtexten om ofrivillig barnlöshet är mycket talande.
Som det yngre biologiska barnet till två personer som redan stod i adoptionskön kan jag ändå påstå att, ja, ibland går det så att man försöker och försöker och försöker men ingenting händer tills man slutar försöka och sen bara vips händer det.
Men så kan det också inte alls gå så.

Barn kan bli till på de mest varierande sätten och i de mest varierande livssituationerna, eller så blir de inte alls till. De flesta "vet" en massa saker och man börjar lätt tro en massa. Det är ändå fråga om att två personer ska bli en tredje. Då kan mycket gå fel och mycket gå rätt.

En viktig sanning är att barn är inget man skaffar, barn är något man får.

Varför låta sig objektifieras?

Ibland då jag diskuterar feminism med min fästman så kommer vi in på ämnet "varför kvinnor ställer upp på nakenbilder/som modeller på random shower där deras enda uppdrag är att vara hotta för männens skull (sök på "car show" på Googles bilder så fattar du vad jag menar)/som "iltatyttö" i Iltalehti/i porrfilmer/i sexiga reklamer/i "suomen seksikkäin" -tävlingar (jo, sådant finns faktiskt och jag vill bara gråta) med mera med mera. Överallt finns dessa kvinnor som frivilligt ställer upp på sexiga bilder eller utklädda i sexiga kläder på diverse tillställningar fullt medvetna om att enda syftet för dem och deras medverkan är att personer ska titta på dem, deras kroppar, värdera deras utseende och kommentera det. Ibland är syftet också att sälja någon annan produkt med hjälp av den sexiga kroppen.
Min fästman frågar alltid "kan inte kvinnorna börja där?" Om kvinnor skulle sluta låta sig objektifieras på det viset så ja, då skulle hälften av problemet vara löst. När vi pratar om det här säger jag alltid att jag inte har en blekblå aning om varför kvinnor fortsätter att göra det, förutom att de sannolikt njuter av uppmärksamheten (och det är ju kan jag tycka inget fel i att vilja ha uppmärksamhet men jag tycker att om man inte kan få sådan på annat sätt än genom att vara sexig så är det något fel på alla som man umgås med).
Så är det ju såklart pengarna också.
Genusfotografen skrev för en tid sedan ett inlägg om en dansk dagstidning som har lättklädda tjejer på bild. Tjejen som råkar vara på bild den dagen Genusfotografen plockar åt sig en tidning säger i intervjun i anslutning till bilden att hon gör det för pengarna. Vilket Genusfotografen menar att är ovanligt: en oskriven regel är att du om du ställer upp på sådana här bilder ska göra det för att du "gillar" det, du vill "vara vacker", det handlar inte om porr och du gör det för din egen skull.
Det är alltså inte tillåtet för en kvinna att säga att hon ställer upp för att hon får betalt för det. Nu har jag inte pratat med någon som sysslar med sådant här, viker ut sig och låter sig objektifieras, men saken verkar ju logisk.
Såhär tänker jag. Kvinnor som kanske i något skede, ofta i unga år, insett att det är ganska jobbigt det här livet och det är ganska kul det där med att ha blickar på sig, plus att de ofta får höra att de är snygga, tänker "hm, jag kan tjäna pengar på det här, det jag gillar att göra - visa upp mig". Det är inte en helt omöjlig tanke för mig att en kvinna tänker att det är lätta pengar: se bra ut - hör pengarna rassla in! Men samtidigt är det liksom lite förbjudet att tjäna pengar på sexighet. Det låter inte bra att säga "tadaa, här är mina tissar, 1500 euro tack!" Därför sägs det inte ut. Därför står det aldrig under ett foto på en naken kvinna i en tidning att hon visar upp sig för sina pengar. Nej, det står att hon älskar sin pojkvän, att han tycker hon är sexig, att hon njuter av att visa upp sin vackra kropp och att hon dyrkar sina egna kurvor (jo, jag har bläddrat i en och annan Slitz innan den lades ner).

Och på ett sätt så är det ju inget fel i att tjäna pengar på sitt utseende, sin sexighet, det att man är ett objekt. Men vi kunde åtminstone vara ärliga då och erkänna saken: sex säljer och kvinnor precis som män har lärt sig för länge sedan att här finns något att hämta både för männen och kvinnorna (som njuter, för att nu välja ett neutralt ord, av sexigheten) och för de som ställer upp på bilderna, showerna och i tävlingarna. De senare hämtar pengar.
Givetvis tror jag också att det finns kvinnor där ute som på riktigt tycker om att visa upp sig, vara sexiga för att det ger dem uppmärksamhet. Jag är ändå helt övertygad om att de allra flesta gör det för att de har insett att det ger dem enkla pengar.

Sen är det ju förstås en helt annan sak att massor av kvinnor inte har något val. De utnyttjas. De tvingas ställa upp på nakenbilder eller i porrscener. De här kvinnorna är de verkliga offren. Sexslaveri är en enorm internationell business. Men det är inte alls det jag behandlar ovan.
Modeller är också en lite annan sak, tycker jag. Men gränsen är flytande. Hur ska man kategorisera alla "skönhetstävlingar" liksom?

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt! - See more at: http://www.genusfotografen.se/?p=2144#sthash.WfEWj3XH.d

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt! - See more at: http://www.genusfotografen.se/?p=2144#sthash.WfEWj3XH.dpuf

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt! - See more at: http://www.genusfotografen.se/?p=2144#sthash.WfEWj3XH.dpuf

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt! - See more at: http://www.genusfotografen.se/?p=2144#sthash.WfEWj3XH.dpuf

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt! - See more at: http://www.genusfotografen.se/?p=2144#sthash.WfEWj3XH.dpuf

Snart snart snart

Jag har en sådan otrolig midsommarfiilis redan nu! Jag tror det beror på att jag var ledig de två första veckorna i juni och därför hann inse att det faktiskt är sommar nu. Dessutom är jag ledig både fredag, lördag och söndag. Det hände senast för 3 år sedan.

Jag känner mig alltså ungefär som den här maskrosen:

Kommentarsfält inte öppna för vad som helst

Jag funderar ofta på bloggkommentarer och yttrandefriheten eftersom jag bloggar, läser bloggar och gärna vill vara med i den så kallade samhällsdebatten. Det är ju så att bloggare ofta tvingas tåla det en och det andra när de väl når en stor publik. De får kommentarer som både hyllar och hatar. Ofta läser man, om det kommit en mindre trevlig kommentar som någon reagerat på (kanske bloggaren själv) att "sådant måste man tåla om man bloggar" eller "du har själv valt att vara offentlig person med en öppen blogg där alla kan kommentera". Länge tänkte jag på samma sätt: har man valt att öppna en blogg får man tåla det som kommer. Men sedan dess har jag insett att njae, en blogg är min (skribentens) produkt och jag väljer själv hur den ser ut, vad jag skriver dit och vad jag tål för kommentarer. De jag ogillar kan jag ta bort eller kommentera, säga ifrån.

En bloggskribent har full rätt att välja vad som står i bloggen, också i kommentarerna och behöver inte "tåla" någonting. Det här har ändå folk ofta svårt att förstå, det ser man på större bloggars kommentarsfält och förstår man på större bloggskribenter. Ofta tas det just till fraserna ovan, att bloggare måste tåla allt, men ibland tas det också till "yttrandefriheten". Folk kommer alltså dragande med att "vi har yttrandefrihet så jag får skriva vad jag vill på din blogg, du får inte radera det". Och sådant är ju som tur är lätt att avfärda med ett skratt och en liten kommentar om att personen har all rätt att ta sin yttrandefrihet någon annanstans.

Folk förhåller sig fortfarande till nätet som någon fristad, något där samhällets regler och lagar inte gäller utan där man leker på helt andra villkor. Liksom att "har du öppnat en portal här så har du skyldighet att låta alla åsikter komma fram". Det är ungefär det samma som att i verkliga livet (vilket uttryck, det också!) säga att "har du lämnat dörren till din bostad öppen så har du skyldighet att låta vem som helst komma in och börja hojta från fönstret åt alla förbipasserande på gatan vad de tycker om världen och livet". Så funkar det inte och så tänker man inte i verkliga livet (!).

En blogg är min produkt, jag bestämmer. Vad du tycker om ditt och datt kan du diskutera i kommentarsfältet, men ogillar jag det är det bara för mig att radera det och så kan du ta dina åsikter till din egen blogg. Det är förstås en helt annan sak att tillåta normal debatt och diskussion på bloggen och att låta vem som helst skriva vad som helst. Alla bloggare som vill ha läsare välkomnar debatt, men ser också till att det inte spårar ur. Hur varje bloggare sedan definierar "olämpligt" eller "irrelevant" eller vad det nu kan vara är upp till hen.

"Alternativa p-metoder"

Med anledning av (den välkomna) uppståndelsen kring p-piller under de senaste dagarna skriver Svenska Yle om alternativa preventivmedel. Rubriken tycker jag är ganska talande för just det jag skrev om förra veckan, att p-piller blivit det självklara preventivmedlet - de andra möjligheterna är "alternativa" också enligt Yle.
I artikeln säger två barnmorskor att de hellre skulle se mer naturliga preventivmedel, som att ha koll på sin ägglossning.

"Barnmorskorna Linderoth och Ivarsson förespråkar också vad de kallar naturlig familjeplanering, alltså att man inte alls använder egentliga preventivmedel utan själv har koll på sin ägglossning."

Kvinnan är ju faktiskt fertil bara en dag i månaden och kan man undvika att befruktas den dagen så är man safe. Nå, det är bra att sådant här diskuteras men som sägs i artikeln så är det ju inte det bästa sättet att undvika graviditet.
Och den metoden kräver också, igen, att hela ansvaret för "preventivmedlet" ligger på kvinnan. En man kan nog hålla på och räkna dagar, men bara den i vars kropp ägglossningen sker kan veta exakt när det sker.

Jag har ingen som helst koll på min ägglossning, annat än just att jag kan räkna dagar. Å andra sidan vore det ju ett bra sätt att lära känna sin kropp ännu bättre. Att försöka känna efter.

Söndagspromenad

Oj oj så man blir årerupplivad av helger som den som gick. Vi hade det härligt på landet. På söndagen vandrade vi i skogen och det var så fridfullt.

Idag börjar jag sommarjobba.

Lördagskänsla

Idag ska vi fira att T imorgon blir 25. Därför åker vi till landet över natten. Men först ett tips. Sturm und Drang har gjort en cover på Anna Abreus Hysteria. Och det är skitbra! Jag gillar också videon.

Mannen i mitt hem

Med anledning av att jag just släppte in en för mig totalt främmande man i mitt hem medan jag var ensam hemma (förutom hunden som ilsket skällde på honom - den 4 kg tunga hunden) så tänker jag nu att här skulle jag ha ett perfekt filmmanus i thrillerkategorin att sälja till något medelmåttigt Hollywood-bolag för en liten slant. Filmen skulle heta ungefär (översatt till svenska) Kvinnorna som inget anade.

Men så tänker jag att äsch, vad fan han visste ju precis vad vi behövde få fixat och han hade mitt telefonnummer. Han är sannolikt helt legit. Hur sannolikt är det att mannen som ringer och vill komma in just då jag är ensam hemma är en galen seriemördare?

Och så tänker jag att trots att han är helt legit byggkarl så kan han ju vara seriemördare.

Men vad fan! Jag är en stark kvinna, jag kan försvara mig. Kung fu och sådant shit! Synd bara att han väger tiotals kilo mer än jag väger...

Och så tänker jag att, tja, så här brukar det ju faktiskt gå till. Någon ringer på, har något ärende hemma hos dig, slår dig medvetslös, våldtar dig och mördar dig. Nej, så går det inte alls till. Personer överfalls sällan av personer som ringer på dörren. Och ännu mer sällan av personer som faktiskt har ett riktigt ärende i bostaden.

Som grundregel kan man ju ha att lite på folk som kan motivera varför de ska in i ens hem. Livet blir annars betydligt krångligare. De flesta är helt ofarliga.

Sexslaveriet här och nu

Svenska Yles Radar gjorde för en tid sedan ett program om människohandelsoffer i Finland, specifikt sexslavar, och vad man kan göra för att hjälpa dem.
I programmet, som kan höras på Arenan, berättas historien om en kvinna som lockades till Finland från Rumänien. Som så ofta lockades hon till Finland med löftet att få jobba på en bar i Norge. Kvinnan hade i Finland, under den tid hon var sexslav, 5-6 män som "kunder" per dag. 5-6 män per dag var alltså beredda att betala någon annan för att få våldta henne.
När jag hör sådant här så tänker jag: Vem är de här 5-6 männen per dag som betalar för att "ha sex med" - våldta en kvinna? Hur ser en sådan man ut, hur beter han sig, vad har han för jobb, är han gift, har han barn, varför gör han det, hur gör han det, vad gör han på fritiden?
Jag vägrar tro att precis alla män som köper sex med en sexslav inte inser att den här kvinnan är ett offer. En del av dem kanske inte inser det, jag vet inte exakt hur många, men någon av dem måste inse att det är något fel här, beroende lite på omständigheterna. Och då undrar man ju, ännu mer än tidigare, hurdana män som klarar av det. Att betala för att våldta kvinnor.
Den här kvinnan är inte heller den enda sexslaven någonsin i Finland (här kan du läsa vår nationella människohandelsrapportör Eva Biaudets rapport om människohandel i Finland 2011-2012). Så man måste dessutom multiplicera de där 5-6 männen per dag. Det kan vara fråga om tiotals, hundratals män per dag som köper våldtäkter. Jag försöker föreställa mig en sådan man, men klarar inte av det. Det är och förblir ett mysterium för mig hur en sådan man ser ut, beter sig, gör. Det som är klart är ändå att det krävs en mycket förvrängd syn på sexualitet för att kunna tänka sig att "ha sex" med - våldta en sexslav.

Vår justitieminister Anna-Maja Henriksson arbetar för att få sexköp av alla slag förbjudet i Finland. Jag var till en början skeptisk till det här, eftersom jag tycker att sexhandel när det sker mellan två personer som själva bestämmer villkoren inte är något som nödvändigtvis måste bort. Personer som vill sälja "sig själva" och personer som vill köpa kan gott få göra det, tycker jag. Däremot har jag ändå fått ändra åsikt. Henriksson och Eva Biaudet har övertygat mig om att skyddet av alla tusentals, miljontals sexslavar är viktigare än friheten för personer att sälja och köpa sex på egna villkor. Om det enda sättet att få slut på sexslaveriet är att förbjuda sexköp helt, så då måste sexköp förbjudas. Men, då behövs också en lösning för att hitta alla de sexslavar som inte kommer att försvinna någonstans. Efterfrågan på sex kommer att kvarstå och sexslavarna kommer att finnas kvar i landet, åtminstone en tid. Då behövs ett system för att möjliggöra för män som köper sex och då upptäcker offer för människohandel att anmäla just det utan att själva råka i alltför stora problem. Det här är inget enkelt problem att lösa.

Långlänken

Varför regnar det alltid när jag planerat en långlänk? Nå, det blev ju bra ändå och kom nästan inte alls regn medan jag gick min 90 minuters med hunden!

Titta, vi hittade en ponny också!

Våra små (o)kära piller

Jag blir personligt berörd av nyheten om de 23 kvinnorna som dött i Kanada på grund av p-piller, eller, som det heter, "vars död kopplas till användningen av p-piller".Specifikt p-piller av märket Yazmin och Yaz. Jag har själv också ätit Yazmin. Dock bara en kort tid eftersom en läkare sedan konstaterade att Yazmin inte är det bästa märket för just mig då det finns högt blodtryck i min familj. Och högt blodtryck i kombination med p-piller överlag och specifikt Yazmin kan leda till en förhöjd risk för blodpropp. Då var jag väl typ 17-18 år gammal och redan då förstod jag att när en läkare säger sådär så är det allvarligt. Nu inser jag hur allvarligt det egentligen var. Utan risk för att överdriva kan man kanske säga att det var en fråga om liv och död.
Jag bytte alltså p-piller, men fortsatte att äta sådana av en annan sort. Tills några år senare, då var jag väl kanske 21-22, då en annan läkare sade att jag nog inte alls borde äta p-piller av något märke. Innan det hade jag en gång om året på gynmottagningen fått höra att "vi måste följa med läget, ditt blodtryck är nog högre än det borde vara, du befinner dig i en riskgrupp" etc. Så äntligen var det alltså en läkare som vågade erkänna det för mig: p-piller utgör en reell risk för min hälsa (mitt liv!) och jag borde sluta med dem.
För de 23 kanadensiska kvinnorna är det nu för sent. De skulle ha behövt en förståndig läkare som varnade dem för riskerna och sade åt dem att sluta.
Jag har sedan jag själv slutade äta p-piller blivit allt mer kritisk mot dem. P-piller skrivs ut för lätt och det är regel snarare än undantag att unga kvinnor äter sådana, inte bara för att inte bli gravida utan också för att kunna kontrollera sin mens och ha lindrigare mensvärk och pms. För att förebygga graviditeter är p-piller ju genialiska: de hindrar nästan med hundra procents säkerhet sådana. Preventivmedel är något alldeles fantastiskt och jag hurrar för varje sådant som marknaden kommer ut med. Men p-piller har alltför många bieffekter för att jag ska tycka att alla kvinnor genast från ung ålder ska rekommenderas dem. I dagsläge marknadsförs p-piller som ett enkelt sätt att slippa oroa sig för att bli gravid och som ett sätt att kontrollera sin mens och allt det som hör därtill. Att kvinnor håller på och mixtrar med sin mens och med hjälp av p-piller bestämmer precis när den ska komma varje månad är oerhört vanligt, så pass vanligt att man nu på finska har inlett en kampanj för att hitta på ett nytt namn åt mensen - kuukautiset - som inte alls kommer varje månad utan lite när man själv vill.
Jag åt också mini-piller en tid efter att läkaren sagt att jag inte borde äta p-piller. Min mens kom inte på flera månader. Läkaren sade att det är helt normalt att det blir så. Jag sade nej tack till sådana hormonrubbningar och slutade. Tanken på att gå omkring och aldrig ha mens var oerhört främmande för mig. Mensen är ju ändå något, wait for it, hundra procentigt naturligt. Alla har det. Alla har inte det precis på klockan samma tid och dag varje månad, men alla har det. Den kommer, liksom. Om allt står rätt till. Om du exempelvis stressar, bantar hårt, har för låg fettprocent eller någon sjukdom (eller, såklart, är gravid) så kan mensen bli borta. Men pillren har gett kvinnorna möjligheten att mixtra med mensen, samtidigt har läkemedelsföretagen börjat marknadsföra den här möjligheten allt hårdare och nu plötsligt är mensen något som man vill ha full kontroll över, kanske inte alls se röken av.
Mens är inte alltid så roligt, det kan vara en pain in the ass om den kommer på en olämplig dag, det kan göra ont och man kan må illa. Och har man problem av den, så är ju p-piller en ypperlig hjälp och jag vill absolut inte säga att någon som har problem med sin mens inte får äta p-piller. De finns och de kan hjälpa massor av kvinnor att ha ett lite bättre liv. Men som de i vissa fall används idag, som ett sätt att få mensen att kuva sig och börja komma precis när man vill om man vill så gillar jag inte dem. Kvinnokroppen är ingen maskin, mensen kommer inte på samma klockslag samma dag alla månader, rinner ut utan problem och försvinner igen, utan en massa saker spelar in. Man behöver inte leva med extremt illamående eller otrolig smärta, men man behöver inte heller tänka att man är onormal och konstig och måste käka piller bara för att ens mens kommer lite oregelbundet.
Dessutom är jag oerhört kritisk mot hur p-piller dels marknadsförs som ett sätt att kontrollera sin kropp på ett (i min mening) onaturligt sätt, dels säger att kvinnor som upplever biverkningar av p-piller (viktuppgång, minskad sexlust, huvudvärk etc.) bara måste leva med det.
Hormonella preventivmedel är en bra uppfinning och har gett miljoner och åter miljoner kvinnor chansen att själva och tillsammans med sin partner bestämma när de får och inte får barn. Men kvinnor dör också av dem. Kvinnor lider och kvinnor tvingas i många fall ensamma ta ansvar för att preventionen av oönskade graviditeter sköts. Kvinnor invaggas också att tro att mensen är något som de kan och ska tämja, styra och bestämma över. Och betala dyra pengar för att göra så.
Jag är hundra procent övertygad om att det inte behöver vara såhär.

Jag försökte, men jag klarar inte av det. Jag måste få tillägga det här efter en sådan här text. När ska vi få se de första hormonella preventivmedlen för män? Jag är ingen läkare. Men jag är säker på att det går att hindra produktionen av reproduktionsdugliga spermier hos män. Precis som man nu hos miljontals och åter miljontals kvinnor hindrar ägglossningen (p-piller) eller på annat sätt ändrar funktionen i de kvinnliga könsorganen (mini-piller). Det är hög tid att involvera männen. Det är hög tid att det blir möjligt för par att välja vilkendera parten som ska ta ansvar för att se till att den dagliga (eller hur ofta nu det manliga hormonella preventivmedlet måste intas) dosen tas. Det är hög tid att det slutar vara icke-ifrågasatt att kvinnor ska lida av allt det som p-piller ställer till med i värsta fall.

Update: P-piller är så självklara att experter till och med säger att man inte får sluta med dem utan att konsultera en läkare först. Vad är det för struntprat? Såklart får man sluta när man vill, då gäller andra preventivmedel, kondomer. Slutar man har man fortfarande tillsammans med sin partner ett ansvar att se till att det inte uppstår oönskade graviditeter.

Tankar om dåtid, nutid och framtid

Saker jag är helt övertygad om att man någon dag kommer att yttra också i lilla Finland:

- tänk att man en gång i tiden tyckte att homosexuella inte ska få gifta sig! (senast 2016 kommer vi att ha en lag, några år senare kommer man att börja säga såhär)

- tänk att transpersoner en gång i tiden var tvungna att låta sig steriliseras när de korrigerade sitt kön (svårare att uppskatta när det här kommer att höras, men det kommer att ske)

- tänk att man någongång påstod att en hög utbildning garanterar anställning (det här har man redan börjat säga men om 1-2 år kommer alla att hålla med)

- tänk att det någongång var så ovanligt med kvinnor på höga ställningar och i styrelser (det här går långsamt, men en dag är jag säker på att könsbalansen är mer rättvis - däremot tror jag att villkoren aldrig blir de samma för kvinnor och män)

- tänk att alla finskspråkiga elever tidigare läste svenska i skolan (tyvärr, så är det - svenskan kommer inte att vara obligatorisk många år till (jag tror att den obligatoriska svenskan försvinner senast cirka 2015) och kanske det är bäst så)

- tänk att det har funnits obligatorisk värnplikt - och det endast för män - i det här landet (försvinner senast 2020 - efter det har vi en yrkesarmé)

- tänk att det en gång var så att man måste locka män att utbilda sig till närvårdare och sjukskötare (senast om 2-3 år kommer folk av alla kön att inse vilken möjlighet den branschen utgör - arbete garanterat för resten av livet!)

- tänk att man på den tiden åt sådant! (jag är helt övertygad om att vi befinner oss i en brytningstid och att alla kostrekommendationer snart kommer att ändras, jag ger det max 6-7 år)

- tänk att man hade så mycket husdjur på den tiden (om 10-15 år kommer folk att inse hur oetiskt det är att dels hålla djur i fångesskap, dels mata dem med mat som egentligen kunde användas som människoföda)

- tänk att det i flera årtionden fanns hormonella preventivmedel endast för kvinnor (jag är säker på att vi om högst 5 år kommer att ha preventivmedel för män - enda orsaken att de inte ännu finns är att viljan för män att ta ansvar för en så viktig sak har fattats, men nu börjar kvinnor tröttna på att stoppa i sig hormoner 7 dagar i veckan år efter år efter år)

Och så lite sådant som idag förvånar, åtminstone mig.

- tänk att det fram till 1994 var helt tillåtet enligt lag för män att våldta sina fruar (jag är helt övertygad om att man idag fortfarande hittar personer som tycker att det inte är våldtäkt om offret är ens maka, men iallafall är förfarandet straffbart enligt lag)

- tänk att min mamma (snart 60), då hon gick i det som idag är högstadium, gick i en flickskola

- tänk att folk för inte alltför länge sedan såg det som något syndigt att leva ihop innan man var gift

- tänk att man faktiskt fortfarande idag, över 60 år sedan p-pillret introducerades för världen ser det som en självklarhet att flickor och kvinnor från det att de är cirka 14-15 ska äta sådana trots alla biverkningar och att de bara måste acceptera sådant som huvudvärk, brist på sexlust, viktökning och humörförändringar och i värsta fall bröstcancer eller blodpropp.

- tänk att föräldrar och skolor fortsätter att blunda för det som finns på nätet och vad allt man kan göra med det (både bra och dåliga saker), trots att alla barn idag från det att de är 5-6 år gamla surfar som vem som helst på nätet.

Ankor i havet

Jag blir lite ledsen av sådana här syner. Inte för att jag är ledsen över att det kommer nya gräsänder - de är ju härliga fåglar! Utan för att jag vet att många av de där ungarna kommer att gå en plågsam död till mötes. Antingen kommer de att svälja en massa plast och svälta till döds eller så kommer de att fastna i någon fiskekrok och drunkna. De som inte råkar ut för sådant kommer att leva ett hårt liv i kampen om levnadsutrymme med människan som den värsta fienden.

Men jag är glad att sådana här syner ännu är relativt vanliga.

Våldtäktsmän finns det bara en sort av - män som våldtar

Åh vad jag älskar Genusfolket och deras smarta skribenter. Det här inlägget handlar om hur "alla män är våldtäktsmän". Så är det alltså inte och så påstår inga feminister. Det som feminister påstår är att dagens syn på våldtäkt skapar en tanke om att alla män är våldtäktsmän, att vilken man som helst när som helst kan våldta om han "provoceras" av en kvinna. En kvinna anses provocera fram en våldtäkt om hon exempelvis klär sig utmanande, dricker för mycket eller slocknar i hans/hennes/en random säng med mera.
Det är alltså inte så att feminister anser att alla män är våldtäktsmän, utan det är just den tanken som feminister tar avstånd från.

Från Hanna Gustafssons text:

För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör. Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng.


Kunde vi inte alla nu bara komma överens om att det är män som våldtar som är våldtäktsmän. Och att de männen har ett ansvar för att inte våldta. Vi upprepar: om du har sex med en person som inte vill ha sex med dig då våldtar du personen. Oavsett hur mycket personen har flirtat med dig, druckit, följt med dig hem och till och med klätt av sig. Det är vårt allas ansvar att inte våldta.

Svulten

Jag läser fortfarande Hannele Mikaela Taivassalos nyaste roman Svulten om vampyren som konstant letar efter mat, blod. Konstant är antingen hungrig eller alldeles fullproppad efter ännu ett frosserianfall. Språket är sådant att man måste ge boken mycket tid, den går inte att läsa på två dagar. Men jag gillar starkt. Det är så oerhört imponerande det där språket och jag älskar också hur handlingen framskrider och alla karaktärer som är så mystiska, du vet liksom inte överhuvutaget hur det här ska sluta.
Jag gillar också det som finns mellan raderna, om att vilja ha mera mera mera hela tiden, att aldrig bli nöjd. Om att vara sig själv, att strunta i vad folk tycker. Att leva och göra som man vill. Att behöva någon som förstår en.

Att lära hunden sitta - plus lite till

Igår tränade vi lite tricks med hunden. Vi åkte till Drumsö för att delta i en en timme lång "kurs". Essi kunde redan många av tricksen, men älskar att hålla på med sådant här så det var verkligen roligt.

"Sitt fint" alltså med framtassarna i vädret. Med lite stöd av min hand.

Här lär Essi sig att vinka. Notera tassen. Den vinkar.

 

Också idag blir en hunddag. Vi ska åka till den stora hundparken på Råholmen i Tölö, Helsingfors med våra kompisar och deras hund.

Hurra hurra!

Nu är det bröllop! Jag ska fira Madde och Chris med ett glas vin.

Sommar och sol

Idag njuter jag av livet i Nordsjö. På en klippa vid havet. Det har regnat lite, men som tur hade vi paraply med oss. Mellan regnskurarna solar vi och så har vi också simmat. Juni, juli, augusti!

Abortdiskussionen är välkommen

HS publicerade i veckan flera kvinnors syn på en eller flera aborter som de genomgått. Varför och hur känns det frågar Hesari.
Alla kvinnorna är överens om att aborten de genomlevt var en hemsk upplevelse, något de ångrar än idag och något som de känner skuld för. Och abort är hemskt, det är jag också överens om. Men jag tycker att det behövs en mer nyanserad diskussion om det.
Jag är så glad att Hesari skriver om det här. Abort är fortfarande ett oerhört tabu och alla diskussioner om ämnet är mer än välkomna. Jag önskar ändå att tidningen kunde ha försökt hitta också en kvinna som inte känner på samma sätt - som känner att det var en bättre lösning att göra abort än att behålla barnet. Att det inte fanns utrymme och resurser för barnet just då och då var aborten en bättre lösning än att föda ett sjukt eller oönskat barn.
Den allmänna attityden är att man inte får tala om en abort man gjort och talar man om det så ska det vara med stor ånger och just skuldkänslor. Så också enligt Hesari. Det kan ju förstås vara så att tidningen helt enkelt inte hittade någon som inte känner att aborten var fel beslut. Men jag har svårt att tro det. För abort kan faktiskt vara en bra lösning, en vettig lösning, rätt lösning - också i efterhand sett.
Jag önskar fortfarande att vi kunde minimera aborterna och till sist bli av med dem helt. Men tills det, om vi någonsin uppnår det, så kan en abort vara lösningen i olika fall. Orsakerna till aborter är, som också artikeln visar, många.
Jag önskar att vi kunde tala mer och öppnare om abort. Artiklar lik Hesaris behövs. För abort är något oerhört traumatiserande för alla (?) som genomgår det. Också männen som är involverade. Och abort är ett så vanligt fenomen att vi inte kan blunda för det. Det behövs åsikter, synvinklar, debatt. Tills abort inte längre behövs.

Perspektiv på maten

Det har varit mycket tal om hälsa och mat nu på den här bloggen. Ibland kan det löna sig att påminna sig själv om att medan vi här i västländerna bråkar om hur många gram kött per dag man ska äta eller inte äta för att må bra eller inte bra så finns det hur många miljoner som helst i andra länder som antingen inte har mat på bordet överhuvudtaget eller som inte har någon som helst kunskap om vad de borde äta för att må bra.
Du kan läsa FAO:s senaste rapport om matläget i världen här. FAO gav ut ett pressmeddelande där det viktigaste finns listat i korta punkter
Felaktig näring eller för lite näring kostar världen för mycket mätt i både människoliv och hälsa och i ekonomiska mått. Och felaktig näring handlar alltså också mycket om att äta för mycket av det dåliga.

Sist och slutligen har det inte så stor skillnad om jag idag äter en banan eller ett kex som mellanmål.

Perspektiv.

Språk - ord som engagerar

Vill man ha en reaktion i en diskussion gällande det svenska språket så finns det två ord som garanterar en just det. Det första är ordet hen, som så många ser som ett feministiskt påhitt för att göra världen könslös och sen dessutom ge all makt åt kvinnorna (trots att det inte finns några kön kvar). Ordet hen är en symbol för hur löjlig världen har blivit när man inte ens längre ska få säga om en person är en man eller kvinna. Hen är ett dumt påhitt av några pk-idioter som låtsas att ordet ska göra samhället jämställt. Och det kan inte tillåtas. Ordet får inte börja användas. Det ska förbjudas!

Själv tycker jag, som de flesta som försvarar ordet att det är ett praktiskt alternativ om man inte vet könet eller om personen som får pronomenet hen inte vill definiera sitt kön.

Det andra ordet är ordet neger. Som absolut inte får sluta användas. För så sade man ju "när jag gick i skolan". Och vad är det liksom för fel på ordet anyway? Alla som vill förbjuda ordet är egentligen antingen rasister själva eller så vill de att alla gränser mellan folk ska suddas ut. Varför ska man liksom förbjuda ett sådant, helt neutralt ord som beskriver en typ av människor.

Själv tycker jag att ordet är oerhört rasistiskt och hör till en förgången tid. Vi kan inte blunda för allt vad ordet har inneburit genom historien. Att använda det idag är att stöda de tankesätt som ordet en gång gett uttryck för.

Bokdags

Det verkar som om jag kommer att vara ledig nu några dagar. Därför har jag lånat lite böcker. Den nedersta, av Hannele Mikaela Taivassalo (Svulten) började jag läsa igår. Vilket språk hon har! Den andra bilden visar ett stycke i boken. Som en dikt, men ändå är det prosa.

Svulten handlar om en vanpyr som redan levt i flera hundra år och nu kommit till Helsingfors för att hitta någon, en man. Oklart ännu exakt varför och vem. Det är mycket lust, hunger, svält och till och med erotik. Spännande.

Ansvaret för sin nästa

Jag skrev om hälsohetsen. Man kan kanske fråga sig varför det här är något jag bryr mig om, jag har ju sagt att jag inte bryr mig vad folk stoppar i sig, hur mycket de tränar eller vilken diet de följer. Det gör jag inte. Men det blir en sak för mig när man börjar skriva om det på nätet, alltså dela med sig av precis hur och vad de äter och tränar. Folk får gott hetsa med maten, räkna kolhydrater och fettgram och träna 9 gånger i veckan. Men när det inte räcker att göra så, utan man också delar med sig av det, då blir man en förebild och så börjar andra göra liknande och så sprider sig hetsen.

Ok, so what? Folk kan väl välja vad som läser och vad dom tror på? Jo, men vi har alla ett ansvar mot våra medmänniskor. Internet har gett så oerhört stora möjligheter att dela med oss av våra tankar precis som jag gör nu, och väljer man att utnyttja den chansen så har man också ett ansvar.
De flesta som läser bloggar och hälsotips på nätet klarar gott av att skilja mellan det som är någons åsikt, det som är kunskap och det som bara är provokation. Felaktigheter blir ändå snabbt "sanningar". Trender och modeflugor blir någons hela liv.

Jag säger inte att man inte får skriva om hur lite kolhydrater man stoppat i sig en given dag eller hur många kilogram man lyfter i vilken maskin på gymmet. Folk som läser på nätet har också ett ansvar att screena och vara kritiska. Du kan inte svälja allt du läser. Men jag vill peka på det ansvar som följer när man delar med sig av sin hälsohets. Vi kan inte bara pumpa ut saker utan måste också komma ihåg det kollektiva ansvaret för att vi alla mår bra. Och ingen mår bra av att på gramnivå kontrollera precis vad man får i sig eller på kalorinivå granska ens motionerande. Ändå syns det oerhört mycket sådant på bloggarna och i sociala medier. Att kontrollen blir viktigare än hälsan. Det blir viktigare att se till att man just idag inte äter en viss sak, än att fråga sig hur man mår.

Jag påstår att man inte kan vara frisk om man inte kan släppa kontrollen över precis vad man stoppar i sig och hur mycket man förbränt genom vilken motionsform. Det är en sjukdom att hetsa. Oavsett hur mycket en bloggare påstår att hen mår så bra (!!!) av ditt och datt men aldrig gör si och så så ser jag det bara som sjukligt beteende. Och igen, gör nu det då. Men försök att ge en lite mer nyanserad bild åt dina läsare. För livet är inte en tävling i vem som klarar av att äta minst kalorier under dagen.

Det är bra med hälsobloggar och det är bra att folk delar sin kunskap. Det behövs diskussion om hur man mår bra och vad som är bra för hälsan. Risken är ändå att det går över kant när sociala medierna fylls av hälsohets.

Valio erkänner problem men fixar inte dem

Update angående kvargen. Valios.

Fick svar från kundtjänsten efter det tredje arga responsmeddelandet dit. De har kontinuerliga problem i produktionen och de beklagar det skedda. Men de fixar inte problemet. Nej. Jag och en massa andra konsumenter förväntas köpa deras kvarg utan att veta om de håller eller inte.

Nå jag tänker åtminstone inte köpa kvargen på ett antal månader. Jag vill inte behöva skicka respons till dem en gång i månaden.

Jossu, vilken hora

Själv har jag inte hört Cheeks nya låt Jossu. Jag har ändå läst lyriken.
Det är ju lite minst sagt ledsamt att den låt som används för att uppmana unga att skydda sig när de har sex, alltså är en till viss del upplysande låt som är del av en oerhört viktig kampanj, vidarebefordrar och förstärker sådana förlegade tankesätt som att kvinnor som har sex/förhållanden är horor medan män som har sex är coola, macho och åtråvärda och att de minsann får dejta och knulla vem de vill.
Liksom, öhm, tja mannen (Cheek) är kär i tjejen men eftersom hon redan dejtar någon så är hon en bitch. Vad fan?
Oskari Onninen på HS analyserar.

Och så påstår folk att sådana här tankesätt hör till historien, att ingen längre säger så, att unga inte tänker så och att det inte är sant. Det är sant. Folk tänker såhär. Åtminstone Cheek, Jukka Poika och alla som står bakom kampanjen. Att det är ok att säga att flickor som har sex/dejtar någon är en risk. De är farliga. De är horor. Medan pojkar som har sex är, ja, de är nu bara sådana. De får villa ha och knulla vem de vill.

På bio

Vi såg Hangover 3:an på bio i söndags. Jag skriver sällan om de filmer och tv-serier jag ser, men det kunde jag gott göra eftersom vi ser så sjukt mycket just sådant. Just Hangover 3:an är nog inget jag rekommenderar, annat än som en avslutning på de två föregående filmerna. Som ju var bra, speciellt den första. Den sista är mindre bra. Det är mest svart humor, klumpig dialog och våld mot djur.

Men Bradley Cooper är med. Kanske jag sade det redan, men för den som vill se honom göra en riktigt bra roll så är det Silver Linings Playbook som gäller. Där är också Jennifer Lawrence med och hon är så otroligt bra också.

Så är det ju onekligen något sexigt över Hangover-filmerna för att de är så macho. Machokaraktärer är så oerhört sexiga. I lämpliga doser. Det är heteronormativa, manliga, bossiga, coola karlar. Ni vet, "hm, vi har ett problem, problemet måste fixas, vi fixar det - nu". Och så gör de.
Och Bradley Cooper är med.

Bojkottar Valio från och med idag

Helt otroligt. Jag har precis tappat all tilltro till Valios produkter. Det här är den femte burken kvarg på kort tid som farit illa trots att den inte är gammal. Någon i kundtjänsten kommer att få ett surt mejl idag.

Bröllop på lördag!

Det är ju faktiskt kungligt bröllop på lördag! Har jag förstått saken rätt så visas bröllopet i finländsk teve och jag vet åtminstone en person som sitter och tittar. Klockan 17 var det visst.

Bilden är från Kungahusets sajt.

Man kan ha många åsikter om monarkier och kungligheter och det har jag också, men i grund och botten så, tja. Jag bor inte i Sverige så jag har all rätt att bara njuta av skvallret och glamouren och strunta i allt vad ekonomi och demokrati heter i just det här fallet.

Hälsodebatten som spårade ur

Häromdagen skulle jag titta på Svt:s Debatt om hälsohets. Debatten blev ändå omedelbart mycket konstig och nästan absurd och jag hade mest lust att stänga av. Den kom att gå ut på "rätten" att röra på sig versus "rätten" att också ha annat innehåll i livet. Som om de två utesluter varandra.

Det jag tror att debatten egentligen skulle handla om är den hälsohets som man hittar på många bloggar där varenda gram kolhydrater räknas och varenda extra gram fett på kroppen innebär ett nytt krig mot just kroppen. Versus den enorma mängd personer som inte överhvudtaget bryr sig om vad de äter och dricker eller hur de rör på sig. Det pågår en tudelning i samhället påstår många. Dels har alltfler människor allt större problem med hälsan (övervikt, diabetes, blodtrycksproblem, kolesterolproblem etcetera), dels hetsar allt flera (väger sin mat, räknar ut exakt näringsinnehåll, tvångsmotionerar, lever på konstant bantningskur, lever på alltför lite kalorier etcetera). Icke minst syns den här hälsohetsen på nätet, där bloggare och instagrammare hetsar varandra. De skriver vad de väger, vad de äter, när de äter, hur mycket de lyfter i bänkpressen, hur de planerar att inte äta och hur många koppar kaffe de druckit idag (för det boostar ju förbränningen!!).

Det lustigaste i alla hälsobloggar och instagrambilder på den optimala lunchen är att det sällan handlar om hälsa. Det handlar istället om att optimera sig själv. Få ut det bästa av ens kropp. Genom att gymma 5 dagar i veckan, dricka mbc-kaffe (tanken på smör i kaffet får mig att må illa, men så har jag ju aldrig prövat heller - googla mbc eller läs här), slänga i sig en massa tillskott och veta precis vilka tillsatser som inte finns i det man äter. Och så plötsligt har ens "hälsa" och optimala kropp blivit en fixering, ett tvång och en källa till ångest. Det är inget fel i att försöka göra det bästa man kan av sin kropp. Problemet är just att det blivit en sådan oerhörd trend. Och så sugs folk med. Och så har vi en hel massa folk som inte längre endast är hälsomedvetna utan totalt fixerade i precis hur mycket av vad det finns i allt de sätter i munnen och hur mycket kalorier vilken motionsform bränner. Igen, det är inget fel i att vara hälsomedveten. Men ingen mår bra av att fixera sig.

Jag ska så småningom vidareutveckla min tanke. Kontentan av det som står ovan är väl ändå att det är ett problem att så många är så oerhört nonchalanta och inte alls bryr sig om sin hälsa och att det också är ett problem att så många hetsar.

Den här videon sammanfattar ganska bra. Humor.

Bara jag

Någon annan som reflekterat kring det här med att man i ett parförhållande måste acceptera den andra som den är? Att man inte kan förändra den andra, man kan bara förändra sig själv. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det där är sant. Jag kan bara påverka den jag är, inte hurdan någon annan är. Ingen annan kan heller påverka mig. Ska det ske en förändring i hurdan jag är så måste jag själv inse "felet" och vilja ändra det.
Visst kan man i ett parförhållande klaga på den andra, säga att "kan du inte göra si och så istället för si och så" eller "kan du inte vara mer såhär ..." etcetera. Men det tar bara en massa energi av båda. Kanske ändrar sig personen för att tillfredsställa dig, göra som du vill, men om inte personen ser "felet" och vill förändras så är det bara temporärt.
Det bästa man kan göra är alltså att acceptera den andra precis som den är. Är det något som inte funkar i parförhållandet så är det en bättre lösning att se sig själv i spegeln och försöka ändra sig själv än att försöka förändra den andra.
Ungefär såhär: om den andra alltid lämnar sina smutsiga sockor på golvet och jag hatar sockor på golvet så kan jag istället för att klaga och klaga och klaga på personen bara konstatera att okej, det är inte hela världen, jag klarar av det. Så är det inget problem mera. Eller så kan jag bestämma att nej, det här går inte, det är för mycket och så tar förhållandet slut. Om smutsiga sockor på golvet är "för mycket", ja då ska man inte vara tillsammans heller.

Det är givetvis inte så enkelt som jag nu låter förstå. Förhållanden är komplicerade företeelser. Men det är värt att vara medveten om det här med att förändra den andra.
Är det faktiskt ett bra förhållande om du hela tiden håller på och försöker göra den andra till något den inte är?

Tanden som försvann och återuppstod

En dag i veckan råkade jag ut för en liten tand-emergency. Det är så att min ena övre framtand fick en stöt när jag var kanske 7 eller 8 år gammal och en liten bit av tanden är ersatt med någon plastmassa. Nå så en kväll satt jag i allsköns ro och tuggade på en smörgås när jag kände något hårt mellan tänderna. Efter en stund insåg jag att det var den där lappningen som hade lossnat. Så där satt jag med en halv framtand. Den här historien har ändå ett lyckligt slut. Genast nästa förmiddag fick jag tid till tandläkaren via Sudenthälsovården och tanden lappades på en halv timme. Det bästa i det hela är att tanden nu är tusen gånger snyggare än den var tidigare. Den lappning som gjordes när jag var barn gjordes lite slarvigt (kanske trodde tandläkaren inte den skulle hålla så länge - de håller i "max 12 år", men den här höll ju i typ 15 år) så den skadade framtanden såg alltid, ja, skadad ut. Det här störde mig ibland, men jag lärde mig att leva med det. Nu ser det ändå ut som om jag har två perfekta, hela framtånder! Jag har lust att gå omkring och hamstergrina åt alla!

Sport och kön i ungdomen

Ni vet hur man pratar om hockeylag, fotbollslag, innebandylag och handbollslag. Och så flicklag i de samma sporterna.

Ibland undrar jag ändå huruvida det på riktigt är nödvändigt att ha skilda lag för små pojkar och flickor. Jag inser att ett lag där deltagarna nått en viss ålder och en viss nivå och sporten därmed blivit så pass avancerad måste vara antingen flick- eller pojklag. Speciellt om laget elitsatsar. Jag förstår orsaken till att män och kvinnor spelar i skilda lag på en viss nivå. Men måste sjuåringar delas upp i skilda lag? Måste vi lära små barn att flickor och pojkar, kvinnor och män per definition inte gör saker som exempelvis sportar tillsammans? Kan inte barn få sporta tillsammans oavsett kön? När det gäller hobbylag (som det ju tyvärr finns alltför få av) kunde flickor och pojkar gott sporta tillsammans också i en högre ålder, eller hur?

Som det är idag lärs barn från en tidig ålder att pojkar och flickor är så pass olika att de inte ens kan sparka boll tillsammans. Det måste inte vara så. Pojkar och flickor kan sporta tillsammans, de måste bara ges chansen.