Kvinnor och män, här och där

Ofta är jag nog ändå, trots mitt gnäll om feminism och ojämställdhet och kvinnor vs. män superglad över att ha fötts i Finland, speciellt som jag då fötts som kvinna.
Senast i helgen, när jag läste Hbl:s ypperliga reportage om Eupol som försöker utbilda poliser i Afghanistan att börja bete sig mer som poliser och mindre enligt sitt eget tycke. Reportaget finns inte på nätet verkar det som, så det är att gräva fram tidningen för er. Men hur som helst så sades det i reportaget att Afghanistan och Pakistan är de länder i världen där kvinnor har minst rättigheter. Och det handlar ju inte om några små länder (31 miljoner och 180 miljoner). Antalet kvinnor med obefintliga rättigheter är enormt. Likaså antalet män och kvinnor som inte överhuvudtaget kan förstå hela konceptet med jämställdhet.

Det är när man tänker på sådant som att en genomsnittlig man i Afghanistan sannolikt ser ut som ett frågetecken om du ens börjar tala om att kvinnor ska få välja saker, besluta om saker, delta, påverka och bestämma över sina egna liv som man inser att det inte är någon idé att spela på Lotto för att jag redan har vunnit lottovinsten flera gånger om. Första gången vann jag den då jag föddes i Finland.

Sedan har jag vunnit den också en andra gång. Det var när jag träffade, blev bekant med, förälskade mig i, blev sambo med och sen förlovade mig med den man jag delar livet med.

Men jag vägrar ändå acceptera allt trams om att "det finns många kvinnor som har det så mycket sämre så sluta klaga nu".

Äventyr jag inte är skapt för

Alla som läser finlandssvenska bloggar har säkert märkt att Peppe med familj nu befinner sig i Los Angeles för ett helt år framöver.
Det är just sådant här som jag är alldeles för bekväm, introvert och rädd för att göra. Men desto hellre läser jag om sådant. Det är helt härligt att följa med hur det känns och är att flytta till andra sidan jorden (om än det kulturella avståndet mellan Finland och USA är lite mindre än exempelvis mellan Finland och Asien, hävdar jag). Som att läsa en bok, men ännu lite bättre. (Peppe ska ju också ge ut en ny bok strax! En av den här vinterns måsten!)

Min fästman är betydligt mer äventyrlig än jag. Han bodde bland annat på Island i fyra månader hösten 2011 (men det hade han på ett vis inte riktigt valt själv). Den episoden ska jag skriva om någon dag. Det var ganska förvirrande och skrämmande när den dagen närmade sig då han skulle åka, trots att jag då hade kunnat förbereda mig för det i två år. Men så ledde ju det hela till att vi fick en härlig vecka tillsammans på Island sedan i oktober.
För min del är det liksom äventyr nog, att följa med någon annan som befinner sig på äventyr. Jag behöver inte mer än så.

Fit, smal, strong, jag bryr mig inte för du duger hur som helst

Alla som har missat Eva Frantz inlägg om att "strong is the new skinny" ska läsa det nu.

Muskler är bra, tränad är bra, lagom vikt är bra. Hets måste vi sluta med. Precis som vi måste sluta säga att "om man ser ut så här så ser man bra ut".

Bananer och ägg

Jag läste redan för länge sedan om bananpannkakan. Men jag har fortfarande inte prövat det.
Typ såhär. Blanda två ägg och en banan och stek i en stekpanna. Det blev en succé i våras och jag är såklart lite efter alla andra. Avocadopastan lagade vi för första gången ungefär 6 månader efter att alla andra redan börjat äta den och nu älskar vi den!

Och jag är inte den som säger nej tack till sådant som är så pass nyttigt som ägg och bananer.
Jag ska!

Söndagen

Vi fick en perfekt avslutning på veckoslutet igår. Nu är jag utvilad och fräsch! Dessutom har jag en kort arbetsvecka framför mig. Härligt.

Lördagen

Hav, sol och öl. Allt man behöver för en lyckad lördag.

Boktips nummer hur mångte som helst i raden

Just nu är jag så oerhört stolt över två saker i mitt liv. Det ena är mitt beslut att äntligen låta håret växa igen, så det blir sådär mellanlångt. Det andra är det att jag igen läser böcker, herregud vad jag har saknat det!
Nyligen såg jag på Heidis blogg att hon vill att folk ska läsa Elizabeth Gilberts Eat Pray Love. Det tycker jag med, gör det! Filmen som kom för ett par år sedan är inte alls lika bra. Gilbert skriver från hjärtat, om sig själv, om kärlek om att tappa bort sig och hitta sig själv på nytt i vuxen ålder och om vikt, mat och att göra sådant som är viktigt för en. Det är boken nedan till höger. Jag läste den för några år sedan och det var några av de bäst tillbringade timmarna i mitt liv. Nu blir jag sugen på att läsa den på nytt...
Nå, poängen är den att jag sedan började fundera att det måste ju finnas flera böcker av Gilbert, så bra skriver hon. Och det finns det ju! Så jag traskade till biblioteket och ser nu fram emot att läsa den här, till vänster: I nöd och lust. En tvivlare försonas med äktenskapet. Den handlar om äktenskap och kärlek, lovar baksidestexten. Jag skrev ju för en tid sedan ett inlägg om just det här med äktenskap. Vad det betyder för mig. Jag, lovar, det kommer att komma flera funderingar kring ämnet efter att jag har läst den här boken, som också den är självbiografisk.

Alltså nu blir jag så sugen på att äntligen börja skriva på den bok jag drömmer om att någon gång få utgiven. Jag har en historia i mitt huvud som jag vill berätta, det enda som saknas är ett slut. Det är inte en självbiografisk historia, men innehåller nog lite av mitt eget liv och mina egna erfarenheter, det gör alla böcker oavsett vad författare påstår. Genast när jag blir av med den här stressen som för tillfället tagit över min kropp och själ så ska jag göra just det, börja skriva.

 

Jag känner mig och har en tid känt mig trött och stressad, har lite ångest och svårt att koppla av. Den här kvällen ska jag försöka relaxa, vi planerar att grilla med våra vänner på en klippa vid havet. Det finns ingen speciell orsak till min stress, men det känns inte bättre för det. Idag ska jag fånga dagen! Det här inlägget är skrivet redan igår, så jag ska inte ens hålla på med bloggen. Däremot ska jag dricka öl och vin, njuta av sommaren och havet som kluckar och prata med människor, leka med hundarna och känna på naturen. Om det inte regnar...

Magen, hetsen och kungligheter

Jag funderade länge på om jag alls ska kommentera, för jag tycker å ena sidan att man kunde lägga ner hela diskussionen, å andra sidan att det finns ett behov av att diskutera. Jag bestämde mig för en kompromiss och endast en lite kommentar.

Hertiginnan Catherine födde nyss barn och i tisdags, ett dygn efter förslossningen steg hon ut framför alla fotografer och visade sig och barnet. Pappa William var också med, Storbritanniens blivande kung, men han har inte någon roll i det här.

Catherine har för tillfället, som jag ser det, en enda roll i livet. Vara den som fött fram, sköter om och uppfostrar Storbritannines blivande kung efter att både farfarsmor, farfar och far dött. Hon är också en representant för hovet, hon ska representera.

När Catherine visade sig och redan före samt nu efter det talas det mycket om hur hon ser ut. Babykilon, mage. Det finns två läger i diskussionen. Det finns de som säger att "när ska hon se bra ut/vara sma igen?" och "så här gör hon för att bli av med kilona". Och så finns det de som säger att "sluta tjata om hennes utseende, det spelar ingen roll, titta så vacker hon är med sin babymage och sina kilon, titta, titta så vacker hon är så här ser kvinnor ut efter att de fött barn!" och "hon är en så bra förebild som visar åt kvinnor som fött att magen inte spelar någon roll, den får se ut hur som helst, ingen bryr sig om det".

De senare förstår bara inte att det de gör är precis samma sak som det första lägret.

Det finns många orsaker till att det enda världen talar om i sammanhanget är Kates utseende. En orsak är såklart att vi inte ver vad hon känner, tänker, tror, tycker utan vi bara vet hur hon ser ut. Det är svårt att diskutera sådant man inget vet om. Däremot vet alla hur hon ser ut.

Asfaltsänglar - recension

Jag lovade en recension på boken Asfaltsänglar av Johanna Holmström.
Här kommer en sådan.

Asfaltsänglar är på ytan en roman om tonårstjejer i Helsingfors, specifikt om tonårstjejer som är muslimer. Boken handlar om två systrars liv i gränslandet mellan två religioner/kulturer. Muslimsk och finländsk. Om att växa upp och vilja vara som alla andra unga tjejer i Finland, samtidigt som man hela tiden hemifrån får höra att man ska göra si och så för så säger religionen.
Asfaltsänglar som begrepp syftar på sådana muslimska tjejer som hoppar från balkongen för att de antingen tvingas till det som en följd av att de skämt ut familjen eller för att de väljer det för att komma undan. I romanen finns också ett övervägande hot om våld, vi får tidigt veta att något har hänt en av huvudpersonerna, men det är inte förrän långt senare man får veta vad det egentligen är som har hänt. Och när det våldsamma äntligen "avslöjas" så blir det lite platt fall, tyvärr (dubbelmeningen här är inte avsiktlig).
Romanens huvudpersoner är alltså två unga muslimska kvinnor och så deras kompisar samt föräldrar. Boken utspelar sig dels hemma, dels i skolan och dels ute på stan. De här muslimska tjejerna vill leva som alla andra jämnåriga, i grund och botten vill de kunna styra sina liv själva utan att deras klädsel, beteende, val av partner i livet etcetera ska dikteras av den religion som deras föräldrar säger att de tillhör.
Den kanske intressantaste karaktären i romanen är flickornas mamma. Hon har konverterat till islam och följer de regler som gäller till punkt och pricka, till och med noggrannare än hennes man, muslim från födseln, gör. Holmström lyfter här fram en intressant frågeställning. Kvinnor som vill tillfredsställa sina män och därför börjar följa deras religion, men som till sist tar det hela på så stort allvar att det inte längre finns något av dem själva kvar. Trots att mannen kanske aldrig ens ville det.
En intressant biroll i romanen har också Britney Spears. Hon får stå för allt det som kan hända åt flickor och kvinnor som så att säga gör vad de vill, tappar kontrollen. Britney har misslyckats, hon har tappat greppet om livet men samtidigt idoliseras hon av de unga tjejerna i skolan som den yngre systern går i. De vill bli som hon samtidigt som de tycker att hon är förskräcklig.
Flickorna kontrolleras dels av sina föräldrar, dels av det som religionen säger att de ska göra men också av omvärlden. För om man är en muslimsk kvinna så förväntar sig det finländska samhället en massa av en. Vad man än gör, hur man än beter sig så är man alltid en muslimsk kvinna. Dessutom kontrolleras tjejerna av sina kompisar. På baksidan av boken ställer Holmström frågan "Vill alla samhällen kontrollera sina flickor?". Hon besvarar också frågan, inne i texten.
Men det som håller tjejerna i det starkaste greppet är inte de vuxna, det är inte "samhället", det är inte religionen. Nej, det är de jämnåriga tjejerna. Hur du än gör, vad du än gör, vem du än är så duger du aldrig åt de andra tjejerna. Det är alltid något fel på dig. Klädseln, frisyren, mejken, vem du umgås med, hur du tittar på någon, om du röker eller inte, hur mycket du väger. Du kan aldrig tillfredsställa de andra flickorna. Och det här är ingenting som har med din religion att göra.
På många ställen i boken känner jag igen mig, kommer ihåg hurdant det var att vara tonårsflicka. När man försökte vända och vrida på sig för att tillfredsställa alla och uppfylla alla krav som kom från olika håll. De man främst vill tillfredsställa är de jämnåriga tjejerna, men det är omöjligt att göra. Så också i romanen.
Asfaltsänglar är på ytan en roman om att vara muslimsk flicka i Finland, men på djupet är det en roman om att vara flicka i Finland. Att få höra tiotals olika versioner av "du ska vara si och så" utan att veta vad man själv vill. Att försöka komma på vad det är man själv vill med sitt liv. Och att försöka få alla andra att inse vad det är man vill.

Öronsprit

Och att tänka "jag lägger i mina örondroppar nu före jobbet så glömmer jag inte dom sen ikväll", göra just det och sen inse att "jag kanske inte är den enda som känner den här spritstanken som dom här dropparna ger ifrån sig. Dom innehåller faktiskt sprit och jag har faktiskt recept på dom. Försök förklara det åt kollegerna...

Näthat, Bibeln, människor som gömmer sig och om att uttrycka sin åsikt

Den här viktiga texten fick mig ännu en gång att börja reflektera kring det här med Bibeln, Jesus, Gud och hur de här används än idag som argument av människor som vill de mest varierande sakerna. Hur lätt det är att säga att "Jesus dömer alla som gör abort". Hur lätt det är att säga att "Gud planerade det si och så, Gud hjälper dig, Gud ville si och så, Gud gör si och så".

Men vet du vad? Jag vet inte och jag bryr mig inte vad Bibeln, Jesus eller Gud säger om aborträtten idag. För sådant som sker idag ska beslutas av dem som lever idag.

Skulle vi någonsin tillåta att sådant som korruptionslagstiftning, trafiklagstiftning, utbildningslagstiftning, miljölagstiftning etcetera bestäms av någon människa som eventuellt levde för 2000 år sedan och vars anhängare skrev en text som sedan dess redigerats tusentals gånger? Nej det skulle vi inte. Ändå tar religiösa personer och sådana som påstår sig vara religiösa sig rätten att kräva att lagarna i många frågor skrivs så att de respekterar det som Jesus kanske ville och det som står i Bibeln. Sådana frågor är aborter och homosexualitet.

Varför är det idag mera relevant att fråga sig vad Gud och Jesus tycker om aborter än vad 14-åriga flickor tycker om abort? Det är det inte. Aldrig.

Behöver vi ens gå in på diskussionen om vad det näthat som den här tonårstjejen tvingats utstå än en gång bevisar? Jo det behöver vi, för det är viktigt.
När en 14-årig flicka ställer sig upp och demonstrerar för att kvinnor ska få välja om de vill föda det barn de bär på eller inte så kallas hon ful, lesbisk, hora. Hon ska inte få uttrycka sin åsikt tycker man. Hon ska inte få demonstrera. Hon ska inte få tänka och tycka.

Näthatet mot kvinnor som uttrycker sin åsikt är inget påhitt. Det är högst verkligt. Och det får mig att må illa. Men jag tänker inte sluta skriva om det, precis som jag inte tänker sluta skriva precis just det som jag tycker.

Förresten så är jag öppen för debatt om abort. Jag tycker en sak, du tycker säkert något annat. Men kom inte släpandes med Bibeln. Jag bryr mig inte vad Bibeln säger. Där kan stå att alla som dricker svart kaffe hamnar i helvetet, om så så so be it. Där kan stå att alla som arbetar på en söndag ska drabbas av pest. So be it. Där kan stå att getter aldrig får mjölkas före 7 på morgonen, jag bryr mig inte. Vill du följa Bibeln så gör det. I ditt eget liv. Men låt det inte påverka lagstiftningen eller rätten till varje levande människa att bestämma över sin kropp.

Varför jag vägrar vara tacksam för det som givits mig som kvinna

En sak man ofta upprepar i västländerna när det är tal om feminism och att kvinnor kräver saker, ibland "gnäller om onödigheter", är att vi kvinnor i västvärlden borde vara tacksamma för allt det vi har fått och sluta gnälla om sådant där oväsentligt för "det är mycket värre i många andra länder och det kunde vara värre också här". Det oväsentliga kan vara exempelvis flickors rätt att spela lagsporter, kvinnors rätt till lika lön, kvinnors rätt att inte laga mat åt familjen varje dag, flickors rätt att inte kallas horor för att de har sex med andra människor, kvinnors rätt att inte objektifieras med mera med mera.
Vi ska istället för att hela tiden påpeka sådant som är fel vara tacksamma för att vi lever i så jämställda länder där män och kvinnor faktiskt redan har helt samma förutsättningar och rättigheter i livet.
Länge trodde jag på det här. Jag gick omkring och var tacksam för att ha fötts i Finland där vi alla får utbildning, där flickor inte gifts bort som 12-åringar till främmande vuxna män, där kvinnor får läkarvård för sina besvär och där preventivmedel förhindrar oönskade graviditeter. Där pojkar tvingas gå armén medan flickor inte gör det. Där min mamma och pappa båda jobbade och försörjde familjen utan att det fanns något sådant som "kvinnans ställning i hemmet" eller "kvinnan ska tiga" eller annat som fortfarande är vardag i många länder och kulturer.
Men så blev jag lite äldre och klokare och ifrågasatte den här sanningen. Kanske var det någon feministisk text jag läste som fick mig att inse det. Tacksamhet kräver att man har någon att tacka för något. Så vem ska jag tacka och för vad?
Nå det är såklart systemet jag ska tacka och då också de män som ligger bakom systemet. Men vad ska jag tacka dem för då? Jo, för att jag har getts de rättigheter som män så länge har haft utan att någon ifrågasatt det. Rätten att arbeta, rätten att påverka, rösta i val, delta i samhällsdebatten, ifrågasätta och diskutera, göra mig hörd, sporta, studera, var fri och självständig och så vidare. Jag har getts de här möjligheterna och jag ska tacka för dem. De här rättigheterna är enligt det här "du ska vara tacksam"-tankesättet inte något som automatiskt tillhör mig som medborgare i det här landet, utan jag har fått dem tilldelade mig som kvinna av systemet (=männen) och ska inte ta dem för givet.
Hit hör också, enligt tankesättet, ett hot. Systemet kan frånta mig rättigheterna om jag klagar alltför mycket på sådant oväsentligt som "ingen" orkar bry sig om.
Tankesättet om att kvinnor ska vara tacksamma för det de har fått i västländerna fungerar alltså som en dold påminnelse om att kvinnor inte alls ska ta sina rättigheter för givet, utan att de ska glädjas över det de har fått. Samma rättigheter för båda könen är ingen självklarhet, utan något man har beslutat om, ett system man har skapat. Och de som då fått mera än de egentligen skulle förtjäna, alltså kvinnorna, ska för evigt vara tacksamma för att de som har makten att dela ut rättigheter, alltså männen, har gett dem mer än de förtjänar.

Tacksamhet kräver att någon gett mig något som jag inte självklart har rätt till. Så vad är det jag ska vara tacksam för som kvinna i Finland?

Dagen D

Jag är ingen rojalist och jag tycker nog helt klart att det finns viktigare saker i världen än Kates och Williams barn. Men, att sitta och få betalt för att rapportera om något såhär underbart!
My lucky day!

P.s. Alla ni som säger att "orka bry sig om sådant där". Nå, det är för sådant här som kungahusen finns till. Inget annat än att roa folket. Och så länge vi inte har ett kungahus att försörja i Finland och inga av mina skattepengar går åt till folk som inte har annan uppgift än att klippa band och hålla fina tal som betyder ingenting så får jag hålla på och glädjas så mycket jag vill över alla positiva och sörja alla negativa nyheter om kungar och drottningar, prinsar och prinsessor.

Ta tillbaka den nakna kroppen!

Efter den här "bh för barn" -debatten började jag tänka på en sak. Nakenhet. Hur nakenhet är lika med sex och hur nakenhet/sex används för att sälja det mesta. Bröst speciellt. Kvinnobröst. De kan sälja vad som helst om man ska tro en massa olika företag.
Jag har gått in i fällan, insåg jag här en dag. Det var när jag pratade med min sambo om en ny musikvideo av Justin Timberlake.

Det är mycket nakna kvinnor här. Jag försökte argumentera för att det är fel att göra på det här sättet. Att man gör en video där en massa nakna kvinnor dansar runt i vad som kan tyckas vara något vackert, konstnärligt när det enda man vill är få en massa klick och sälja musiken. Att om man nu ska sälja med nakna kvinnor = sex så ska man göra det då, på riktigt. Inte hålla på och kalla det "konst" eller ens försöka få det att se vackert ut. Jag menar något sådant här.

Sedan insåg jag. Det behöver inte vara så. Nakenhet kan visst vara vackert, konstnärligt. Kvinnokroppen är vacker, alla kroppar är vackra. Om jag säger att nakenhet alltid betyder sex och att det alltid ökar försäljningssiffrorna så har jag låtit alla sexister vinna. Alla de som tycker att kvinnokroppen är något man kan använda för att sälja något helt annat, som musik eller bilar eller vad som helst.
Så, låt oss ta tillbaka kvinnokroppen. Låt oss säga att den är vacker och den är konstnärlig. Att bara för att den finns så är det inget fult, porrigt, sexigt, något som säljer något annat.

Precis som vi inte ska låta någon annan bestämma vad kvinnor och flickor kan och får ha på sig ska vi inte låta någon annan bestämma att kvinnokroppen är något som bara används för att sälja något annat.

Läppsalvan, som balsam på mina sjuka läppar

Jag har några laster. Om man nu vill hacka ner på sej själv genom att säga att man har sådana. De är koffein och läppsalva ("läppomada" sade vi när vi var yngre). Beroenden. HC.

Häromdagen satt jag på jobbet och upptäckte att jag inte hade min Bepanthen med mig. Det är sådan jag har använt nu i långa tider i hopp om att mina läppar ska bli lite mer självvårdande, men så har inte skett. Så jag använder Bepanthen flera gånger om dagen. Men där satt jag alltså utan den.
Först tänkte jag "ah, vilket perfekt ögonblick att bara sluta". Två sekunder senare tänkte jag att "nej, jag slutar inte alls, sådant kräver förberedelser, jag klarar det aldrig, jag måste ha läppsalva nu!"
Så sprang jag ner till apoteket. Och hittade den här vackra skapelsen. Se, jag tyckte att det inte är någon idé att köpa Bepanthen, då min salva ju sannolikt finns någonstans. Att jag nog hittar den igen. Så jag köper någon liten tub något som jag kan använda nu akut.

Och jag kommer aldrig att bli fri från det här, så skönt är det på läpparna.

Sommarprat, Röman och barnlöshet som inte alls är det

Min serie "tipsa om sommarprat" fortsätter. Nu har jag lyssnat på Micaela Römans sommarprat.
Hon talar om det som så få talar om. Barnlöshet. Eller ja, hon talar om hur det kan gå när man inte "själv kan få barn" (mina egna citattecken) alltså då man inte i ett parförhållande kan bli gravid utan börjar se sig om efter andra alternativ. Först är det missfall, sedan är det ett år av fruktlösa försök, sedan IVF, sedan är det adoptionskön och sedan slår det Röman och hennes man att de gott kunde bli föräldrar till ett fosterbarn också. Och strax är det just vad de är.

Röman talar om den där pressen från omvärlden att "är det inte dags för er att bli föräldrar nu" som om det vore något automatiskt, något man själv kan påverka. Om smärtan av att först bli gravid oväntat, få missfall och sedan gå omkring i ett år och hoppas att man ska bli gravid på nytt. Om fertilitetsbehandlingar som gör en sjuk och om att säga åt sin flera år yngre man att "jag förstår om du vill lämna mej och bli tillsammans med någon som är yngre och faktiskt kan få barn".

Historien har ett så lyckligt slut och Röman säger så kloka ord att du vill höra det här, oavsett om du upplevt samma smärta, någongång kommer att göra det eller inte alls känner igen dig.

Sommarzucchini

Jag har alltid gillat zucchini som den serveras på restauranger. Rostad i ugnen tillsammans med andra grönsaker. Men jag har också tänkt att här har vi ju en hälsosam grönsak, varför inte försöka få in den i matlagningen hemma? Igår fick jag min chans. Vi åt nypotatis och sill och zucchini.

Jag saltade, torkade, stekte och åt.

Minigolf

Vi gjorde typ sämsta resultat på en minigolf-bana någonsin, men det här är nog verkligen som att vara barn på nytt.

Paj, smoothie och sådan där icke-mat

Ledig idag. Vilket betyder hushållssysslor och pajbakande. Ikväll ska vi spela minigolf! Och sen ska vi äta pajen för att fira att vi båda är lediga imorgon.

Recept: pajdeg (nu hör jag till min stora skam till dem som köper pajdegen fryst (jag vet, jag vet!) men om du lagar sådan själv så go for it), köttfärs, lök, vitlök, champinjoner på burk, tacokrydda, grädde, 2 ägg, ost (jag överdriver alltid lite här, som synes på skalet). Typ så. Slurp! Och den blir bara bättre av att stå lite.

Och så lite lunch såklart. Smoothie på jordgubbar, kvarg, en semirutten banan och jugge (typ 4 dagar över sin bäst före dag...). Och sådana här havregrejer. Ska visst vara det hälsosammaste på hela havrekornet. Smakar spannmål, men fyller verkligen upp magen. Känns som att du svalt en svamp som liksom suger åt sig all vätska i magen. Man hålls mätt och belåten, med andra ord.

Nu ska jag titta på Orange is the new Black och dricka kaffe. Netflix I love you!

Malala, talibanernas värsta fiende och Pakistans hopp

Malala Yousafzai talade i fredags i FN. I höstas försökte talibanerna i Pakistan tysta henne. De sköt henne i huvudet och några av hennes kompisar också. För att de ville gå i skola precis som pojkarna.
En organisation som måste skjuta 15-åriga flickor i huvudet för att få igenom sina mål är en svag, svag organisation. Taliban kan övervinnas, genom just det som Malala pratade om på fredagen.

Pennor, papper, skola.

Ge barnen en skola, papper, penna, lär dem räkna och skriva, läsa och berätta, tala, umgås, diskutera, fundera. Och de kommer att växa upp och skapa en värld som är lite bättre.

Att styra kvinnors klädval - alla gör det

Det var tal om kläder och flickor/kvinnor. Som jag redan sade så läser jag för tillfället Johanna Holmströms Asfaltsänglar om muslimska tjejer i Finland idag. En fiktiv bok som ändå belyser så mycket av problemen med just det här fenomenet.
Nedan ett stycke ur boken. Om Samira, som känner att hon aldrig får bestämma över sitt liv själv.

En sak som många västlänningar älskar att hata hos muslimer är det att kvinnorna är så förtryckta. Det här är en sådan där evig sanning som är svår att bli av med eller ens motsäga. Koranen säger det ena och det andra men vi vet alla att kultur och religion är två skilda saker. Ändå går vi alla omkring och vet att muslimska kvinnor är förtryckta. Att de inte alls vill ha på sig burka, hijab, niqab eller någon annan form av huvudduk. Att det är ett av de tydligaste tecknen på att de är förtryckta: de får inte ens ha på sig vad de vill.

Men. Samtidigt håller vi på och säger åt våra västländska unga kvinnor och till och med små barn vad de får och inte ha på sig. Vi säger att de inte får ha så korta kjolar, att de inte får ha en sådan där urringning, att de inte får gå i så höga klackar, att de inte får ha en sådan där läderjacka, att de inte får ha söndriga strumpbyxor, stövlar och svart, rött, gult, blått, för lite kläder, för mycket kläder, för kort, för långt. Alltid är det något fel. Ofta handlar det om att de skickar "fel signaler". Att de med sina kläder antyder att de vill ha sex med någon. Eller att de bara visar för mycket hud, har för mycket attityd, är för exhibitionistiska eller något annat som nu tjejer inte får göra.

Vi försöker konstant påverka vad flickor och kvinnor har på sig och om någon klär sig på fel sätt så är det deras eget fel om de sedan får oönskad uppmärksamhet. Det är fritt fram att både trakassera och kritisera en tjej om hon har fel kläder på sig.

Och så sitter vi och säger att en religion och kultur där kvinnors klädsel är strängt reglerad är kvinnoförtryckande för det är inte okej att bestämma vad kvinnor har på sig.

Jag säger inte att islam inte tillåter förtryck av kvinnor. Jag säger bara att vi inte som västlänningar ska kritisera muslimer för något som vi själva håller på med.

Flickor får aldrig ha på sig vad de vill

Charlotte skriver som vanligt ett pedagogiskt, lugnt, personligt och tankeväckande inlägg om det här med kläder och kvinnor. Det är ett mycket infekterat ämne. Läs också den här krönikan om samma ämne.
Temat är alltså bh:n och små tjejer. Att vi vuxna, en del av oss, tycker att det är fel. Att det är att sexualisera barn. Vi skriker ut i ilska om någon sexualiserar en flicka, som H&M gjort (se Charlottes inlägg). Eller om någon föreslår att en x-årig flicka ska ha på sig bh:n. "Vad behöver hon det till?"

Problemet är bara att när vi säger att en tjej inte ska få ha på sig bh:n för att det tvingar henne till bli något hon inte är, ja då tvingar vi samtidigt flickan att vara något hon inte är. Varför ska en flicka inte få ha på sig bh:n om det är det hon vill?
Handlar inte feminism om att alla ska få välja? Jo. Om vi säger att flickor inte får ha bh:n tar vi ifrån dem friheten att välja. Vi lär dem att det inte är de själva som styr vad som är okej att ha på sig utan vi och i långa loppet samhället. Samhället säger att det är fel att ha på sig bh:n när man är sådär ung. Det kan verka som att man bara skyddar barnet, men när flickan blir tonåring och vill ha på sig det ena och det andra så kommer hon som barn att ha lärt sig att samhället förbjuder ditt och datt och hon kommer att tro att hon måste lyssna på vad samhället säger nu också när hon är äldre. Så säger samhället plötsligt att hon inte får ha på sig en kort kjol. Och hon tror på det. Eller så säger samhället att hon måste ha på sig spända jeans, för flickor går inte i säckiga jeans som pojkar gör. Eller så säger samhället att hon måste ha på sig just en sådan här bh för det kommer hennes pojkvän att gilla. Eller så säger samhället att hon måste gå i klackar för det är snyggt.
Och så fortsätter samhället bestämma vad flickor och kvinnor får ha på sig. Inte de själva.

Tidningen jag älskar att hata men egentligen bara borde sluta köpa

Jag läser ibland Cosmopolitan. Mycket sällan. Och varje gång jag köper den så lovar jag mig själv att aldrig mera köpa den.
Det här exemplaret låg i tidningshyllan i veckan. Notera namnet nere till vänster, så förstår du varför jag köpte den (jag tror jag aldrig kommer att återhämta mig från den där scenen i Crazy Stupid Love).

Som sagt. Jag köper sällan tidningen och varje gång jag sedan sitter där med en så undrar jag. Är det faktiskt det här som tjejer läser? Jo. Är det det här som vuxna människor, som ju gör tidningen vill att de ska läsa? Tydligen. Är det så konstigt att de går omkring och tror att det enda som spelar en roll i livet är vad männen/pojkar tycker om dem? Nej.

Egentligen är jag redan alldeles för gammal för Cosmo. Problemet är bara att jag också är för ung för Me Naiset, Året Runt och Damernas Värld och what not. Lite stuck in the middle, alltså.

Problemet som jag ser det är alltså att Cosmo och motsvarande tidningar förmedlar en bild av att du som kvinna/tjej inte duger som du är. Du måste förändra dig. Träna, banta, fixa håret, mejka, knulla, jobba, drömma, vara som männen vill att du ska vara/göra. Enligt det som man beslutat att är det som männen vill ha. Du ska vara sexig, vacker, bra i sängen, vältränad, snygg i håret, karriärskvinna men ändå bra på att festa, inte vara jobbig, raka dig i fittan, inte klaga på din mens, sluta marra om lite huvudvärk, lacka naglarna, ja ni fattar.

Den här reklamen, till exempel. Du köper en ny kräm. Så får du 8-in-1. Alltså 8 egenskaper i en kräm. Egenskap nummer ett hos den ena krämen: kaunistaa. Gör din hy ( = dej) vackrare. Vad fan? Vad betyder det? Vad gör den då? Den första egenskapen hos den andra krämen: peittää ihon pieniä virheitä. Döljer hudens små fel. Vilka fel? Vad är det för fel på min hy ( = mej) som måste fixas? Hur ser en hud ut om den har fel?

Det enda Cosmo handlar om är hur man kan göra sig till så att männen ska gilla en. Hur man ska bli accepterad av männen. Hur man ska få den där hyn som männen vill att man ska ha. Hur man ska göra för att ens rumpa ska se bra ut i männens ögon. Hur man kan undvika att göra bort sig framför män. Hur man gör för att få pojkars uppmärksamhet. Hur man undviker att se ut si och så för det gillar inte männen. Hur man flörtar med män. Hur man har sex med män. Vad man ska köpa för att hänga med i trenderna (som bara är ett annat sätt att säga för att se ut som alla andra tjejer gör så att man inte ser avvikande = ful ut och på det viset skrämmer bort pojkar som kan tänkas vara intresserade av en). Cosmo lär också unga tjejer att de faktiskt inte alls förlorar något av sin hotness när de börjar dejta någon. Att det inte bara är din pojkvän som tycker att du är hot. Hör ni nu tjejer? Trots att ni dejtar en man/pojke så tycker också andra killar att ni är sexiga! Kan ni tänka er det, va! Det är faktist studerat och bevisat på universitetet i Kalifornien, det ni. Den här texten är fel på så många nivåer att jag inte vet var jag ska börja. Ska vi börja med att säga att kanske jag inte bryr mig om huruvida jag är sexig eller inte i någon karls ögon?

 

Det jag ogillar allra mest i tidningen är den såkallade miespaneeli - panelen som består av män. Här ges män utrymmet att fritt kommentera vad allt är fel med kvinnor och hur kvinnorna istället borde göra för att männen skulle vara nöjda med dem.

Här ovan ses två exempel från den här panelen bestående av män. Till vänster är frågan på hur mångte dejten kan man ha sex? Man nummer tre, Janne säger såhär: ju snabbare kvinnan ger desto snabbare är förhållandet ofta över. Alltså: jag, mannen, vill ju nog ha sex genast men det är upp till kvinnan att se till att vi inte har sex för har hon sex med mig för tidigt så är hon ju en hora och då är det slut för jag kan inte dejta kvinnor som vill ha sex med mig. Då vet vi det alltså.

Den andra frågan lyder: var måste kvinnan raka sig? Juha-Matti, man nummer ett i listan, säger att hon ska raka sig i armhålan, på benen, låren samt genitalområdet och i rumpan. Bar hud är kvinnligt och vackert. En kvinna som har rakat sig är mer åtråvärd. Men jag får alltså behålla håret på mitt huvud, säger du? Oj, tack. Vad sa du? Att du vill att jag ska fixa en sådan där frisyr som du gillar. Ah, det ska jag göra. Nej vänta lite, nu när jag tänker på saken så... Dra åt helvete.

Man nummer två tycker också att kvinnor ska raka sig överallt för att männen ju är håriga och man vill inte att en kvinna ska vara sådan. Notera hur Anssi här tar en sak som alla har = kroppshår, gör det till en maskulin grej och kräver att kvinnor gör sig av med det eftersom de ju är kvinnor och sådana helt enkelt inte har hår. Hängde ni med där nu? Alla har hår men kvinnor måste raka bort sitt för man vill ju inte få intrycket av att de har något som män också har. Det är nu du ska rysa av obehag.

Applåd till Janne (samma Janne som ovan) som säger att det är kvinnans egen sak var hon rakar sig. Janne tycks alltså anse att kvinnor inte ska få ha sex när de vill, men däremot ska de få raka sig var de vill. Nå, det är ju alltid något.

Cosmo är en tidning för tonårstjejer. Det är en tidning om smink, träning, mode, kläder, hår, sex, utseende och också lite annat som karriär och drömmar man kan ha i livet. De har varje månad en kändisintervju, ofta en stark tjej/kvinna som säger att man ska följa sina drömmar, vara stark och målmedveten, stå på egna ben och älska sig själv. På följande sida finns det tips på lätta sallader så att du inte går upp i vikt, träning för rumpan och uppmaningar om att raka sina ben för så vill männen faktiskt ha det.

Det är ledsamt. Alla ni föräldrar: be er tonårstjej att inte läsa Cosmo. Det enda hon kommer att lära sig är hur hon ska göra för att tillfredsställa männen omkring sig genom att ändra sitt utseende, sitt sätt att tänka, sina drömmar och önskemål, sina vanor och den hon egentligen är. Ge henne istället något annat att läsa. Vad som helst men inte en tjejtidning. Och tjejer: läs något annat.

Alla foton i inlägget har jag tagit på tidningen Cosmopolitan, nummer juli 2013. Tidningen utgivs i Finland av Sanoma.

Cosmo. De gör det mesta fel.

Imorgon blir det kritik. Kritik av Cosmopolitan-tidningen. Här lite smakprov.

Det kommer inte att vara vackert.

Rallytoko!

Precis som med mycket annat här i världen finns det rikligt med fördomar om det här med att äga en hund. En del kanske tror att man har en hund för att mysa med den i soffan och ta en liten promenad nu och då. En del kanske ser framför sig hundutställningar och fluffiga pudlar då man talar om hundar. Men så är det inte alls. Vi har nu haft vår lilla Essi i drygt 3 år och prövat diverse sporter med henne. Det som jag fastnat för är något som i Sverige kallas rallylydnad, i Finland rallytoko. Ordet rally antyder att nu ska vi ha kul. Lydnad, tottelevaisuuskoulutus på finska.
Grenen har funnits i Finland i flera år, och nästa år blir det en så kallad officiell gren, lik agility och toko. Det har ändå ordnats tävlingar i grenen redan länge, i augusti ska jag och Essi på vår tredje (med chans till att gå upp en klass!). Skillnaden mellan officiella hundgrenar och icke-officiella är närmast byråkratiska. I praktiken har rallytokos regler alltid varit helt riktiga och så att inget egentligen behöver ändras nu när grenen blir officiell.
Som sagt så håller jag på med det här med Essi. Vi befinner oss fortfarande i den lägsta klassen. Man ska ha tre godkända prestationer för att kunna avancera till nästa klass. Där är rörelserna svårare. I högsta klassen är det på riktigt svårt. Här kan du titta på det man ska göra. Du kommer att bli snurrig. Men grundidén är alltså att man går runt omkring på en bana och så kommer det i stadig takt emot skyltar som säger vad man ska göra (exempelvis bara sitt, ligg, hunden ska sätta sig framför en, man ska göra en spiral runt några koner etcetera) samtidigt som man från skylten ska tolka åt vilket håll man ska ta sig efter skylten.

Förra sommaren deltog vi i en tävling i Helsingfors.

Först bekantar alla hundförare sig med banan, utan hund.

Vi gör oss redo för att gå in på banan. Så här ser alltid startposition ut.

Här är vi inne på banan. De två till höger är domaren och dennes assistent. De skriver upp vad de ser = vad som går fel på en lapp som man sedan får när alla har gått banan. Alla går ut på banan med 100 poäng, sedan dras det av poäng för varje fel man gör. 70 krävs för godkänd prestation. Och det har vi klarat på 2 av våra 2 tävlingar.

Här gör vi något avancerat.

Alla hundar tävlar oavsett storlek tillsammans. I de högre klasserna finns hopphinder, som justeras för varje hund.

Så att. Poängen med det här inlägget var kanske att krossa lite fördomar med det här med att äga hund. Det finns faktiskt i Finland en förvånande stor aktiv grupp personer som tränar, tävlar, umgås och gör saker med sina hundar. Och en del tar det på blodigt allvar. De flesta gör det för att det är så roligt, men visst, det är roligt att klara sig bra. Och obs. Alla hundar kan göra de flesta av de vanligaste hundsporterna. Jag skulle kanske inte börja försöka göra en tävlande slädhund av en tax, men däremot kan taxen hur bra som helst delta i både agility, toko, rallytoko, hunddans, frisbeetävlingar och spårning med mera med mera. Det finns hur mycket som helst man kan och folk i Finland faktiskt gör med sina hundar. Tro inte att alla sysslar med kvarterspromenader och soffligg. Dessutom: bara för att man har en gren som hobby så måste man inte tävla.

Lunchen

Jag säger bara. PESTO!

Samhällsordningen, trakasserier och att leva som kvinna

Nyligen gjordes en studie i Kanada som visar att nästan var femte person i landet anser att kvinnor provocerar fram sexuella trakasserier genom att vara fulla. Alltså, det är mitt fel som kvinna om jag blir trakasserad när jag är berusad för att, ja, jag var full.

Det här tankesättet är en del av den våldtäktskultur som finns i hela världen. Att kvinnor ska se till så de inte blir trakasserade och våldtagna. Om de blir trakasserade och våldtagna så är det deras eget fel. Kvinnor måste ändra sina beteenden om de vill få slut på sådana här händelser. De måste klä sig på annat sätt så att de inte provocerar, de måste sluta vara berusade, de måste sluta umgås med män de inte känner, de måste sluta röra sig ensamma på stan på kvällen, de måste sluta flörta med män, de måste sluta provocera.

Det är lätt att säga att om vi vill få slut på våldtäkter så måste kvinnorna göra si och så. I min värld så är lösningen på problemet helt enkelt att män slutar våldta och trakassera. Men så är det inte ute i samhället. I samhället är det vi kvinnor som måste sluta göra si och så. Och så fortsätter männen våldta.
Det är enkelt att begränsa kvinnors liv. Säga att "ni får inte gå ut sent" eller "ni får inte vara fulla i främmande mäns sällskap" (eller ens i era bekanta mäns sällskap, för det är ju de som utför de flesta våldtäkterna). Däremot är det omöjligt att säga åt män att sluta vara berusade, sluta umgås med främmande kvinnor, sluta röra sig ute sent. Sluta våldta. För vi lever i en värld där männen fortfarande har makten att göra som de vill. Det är kvinnorna som ska anpassa sig enligt männen. Som inte får göra si och så för då kan en man tappa kontrollen och våldta henne. Okej, så kvinnorna anpassar sig, vad händer då? Jo männen fortsätter att våldta. Det går inte att få slut på det, oavsett vad kvinnorna gör. Så är det bara. Isåfall måste vi för alltid skilja på kvinnor och män. Män kommer att våldta tills de lärs att inte göra det. Tills det sker en attitydförändring. Tills samhället inser att det inte finns något kvinnorna kan göra.

Det här är såklart en del av den större samhällsordningen där män har makten. Politiska makten, ekonomiska makten. Där män alltid är de som drar det längre strået. Där kvinnor uppmanas stanna hemma med barnen och skuldsätts om de inte gör det för att barnen behöver sin mamma. Och så tar en man hennes arbete. Där kvinnor uppmanas att sluta tramsa om lika lön för det är bara att be om det. Där kvinnor får höra att de är horor som borde våldtas i reven om de säger sin åsikt om invandrare, jämställdhet eller vad som helst som inte är något mysigt och gulligt som kvinnor förväntas hålla sig till. Där kvinnor äter sig själva sjuka på hormonella preventivmedel för att det inte ännu finns något alternativ för män. Där kvinnor som gör politisk karriär och blir statsministrar får höra att de har en snygg bak. Där kvinnor spenderar pengar på smink, hårprodukter, skönhetsbehandlingar, kosmetisk kirurgi och till och med opererar sin vagina efter att de fött barn för att den ska se bra ut igen men inte ids säga sin åsikt om de senaste vetenskapliga rönen om atmostfären på Mars för att de vet att de får höra att vau du är snygg OCH smart.

Asfaltsänglar av Johanna Holmström

Äntligen efter lite strul, eller tja, glömska, så fick jag tag på den här boken i biblioteket. Johanna Holmströms Asfaltsänglar.
Asfaltsänglar är ett begrepp som är, vad jag har förstått, lite vanligare i Sverige än i Finland. Det betyder flickor/unga kvinnor med muslimsk bakgrund som väljer att eller tvingas till att kasta sig ner från balkongen för att de gjort sådant som inte överensstämmer med det som kulturen, religionen och familjen vill (hittar ingen vettig definition på nätet så den här är helt hemgjord, men torde motsvara verkligheten).

Holmström diskuterade i våras boken och islam tillsammans med Frida Lindholm i Hon som inte rodnar. Man verkar inte kunna lyssna på podcasten mera, men det var bland annat den diskussionen som fick mig att verkligen vilja läsa den här boken. Romanen handlar om unga muslimska flickor som vill leva sitt liv på helt annat sätt än deras familj vill. Med andra ord ett ständigt aktuellt tema.
Det finns många fördomar och sanningar om muslimer i västländerna. Jag har också mina fördomar och föreställningar om hurdant det är att vara tjej i västvärlden med en bakgrund och en familj som inte tillåter en att leva som andra tjejer med andra bakgrunder.
De frågor man oftast diskuterar när det handlar om muslimska kvinnor i västländerna är dels deras klädsel, dels deras självständighet och fria val. En del tycker att vi i västländerna inte ska tillåta huvuddukar i olika former då de helt tydligt (påstår man) är en symbol för det förtryck som muslimska kvinnor utsätts för. Vi tror att kvinnorna inte väljer huvuddukarna själva utan att de tvingas bära dem. En del tycker också att arrangerade äktenskap och unga tjejer som inte får umgås med vem de vill inte hör hemma i våra länder. Att tjejer själv ska få välja vem de dejtar, förälskar sig i och till sist beslutar att dela sina liv med.
Holmström är själv mycket insatt i islam som religion och kultur. Jag hoppas att den här boken kan få mig att inse nya saker om problematiken. Att jag lär mig. Att jag senare kan diskutera islam i västländerna och muslimska kvinnor med lite nya insikter och argument. Att jag kanske inser att frågan är betydligt mer nyanserad än jag idag tror att den är.

Det är bra att det skrivs böcker om just den här frågan. Tillsvidare finns det mycket lite litteratur om främmande kulturer i vårt land, om hurdant det är att sitta fast mellan två kulturer. Jag ser också boken som feministisk litteratur - om kvinnors fria vilja och önskan att komma loss från de strukturer som styr deras liv så att de själva kan forma sina liv som de vill leva dem.

Nå, det blev en lång text om en bok jag ännu inte läst. Recension utlovas efter att jag läst den.

Att planera maten runt rutinerna, eller matrutinerna i mitt liv

Apropå det där med att äta hälsosamt, sockerfritt, alkoholpaus och vad jag nu skrev om igår så måste jag tillägga att det här med skiftesjobb inte är det lättaste när det handlar om just mat och ätande. Nu är det här ju ingen nyhet, alla som jobbar skift vet precis vad jag menar. Men poängen är alltså att då man arbetar ibland dagtid, ibland sent på kvällen, ibland kommer på jobb, säg, 11.30 och ibland är ledig mitt i veckan så är det inte så lätt att hitta vettiga matrutiner.
Jag kämpar ofta med att försöka hitta på vettiga mellanmål som man kan äta också på jobbet och med att försöka avgöra när jag ska äta mitt huvudmål just idag. Det krävs en viss planering och jag vill äta regelbundet och bra för att orka och för att må bra. Jag blir trött, sur och ja, hungrig utan mat på rätta tider. Att äta regelbundet är viktigt för mig på vardagar, på helger/tillfällen/veckoslut kan jag som sagt släppa loss och bara njuta. Men för att vardagen ska fungera och jag ska må bra så behövs regelbundenhet. Och lunch. Morgonmål och lunch är de viktigaste målen för mig och jag missar sällan dem.
Jag tänker alltså på mina matrutiner. Men det är en stor skillnad till hur det var en gång i tiden då jag lät planeringen gå ut över livet. Maten styrde hur jag gjorde saker, när jag gjorde och om jag gjorde. Idag lever jag livet och maten planeras runt det.

Smarta mellanmål som jag lärt mig att älska är smoothies, kvarg och en frukt, smörgås, jogurt, ja ni fattar. Gröt också men det har jag inte riktigt lärt mig att älska.

Kroppen du lever i

Lär känna din kropp och ta hand om den. Det är där du tillbringar ditt hela liv.
Monica Ålgars skriver om hur viktigt just det är.

När man inte förstår varför man gör det längre

Under helgen i Jeppis, eller ja, fyra dagar på annat håll än hemma eller på jobbet, så blev det ju konstiga matrutiner, vin och sötsaker. Sådant blir det lätt när man tar avbrott från vardagen och bara lever livet. Och det är så skönt.
Tidigare fick jag alltid ångest kring helger, födelsedagar, resor och andra avbrott från vardagen just på grund av maten. Det var min ätstörning som pratade och den fortsatte att prata långt efter att jag fått tillbaka en hälsosam vikt igen. Idag kan jag gott unna mig en massa godsaker under några dagar utan att ha ångest över det. Den som aldrig haft en ätstörning kan inte förstå hur skönt det är att kunna äta och dricka utan att ha ångest över det.
Nå, numera njuter jag alltså av livet också i form av mat och drycker. Den här mini-semestern gjorde jag precis så. Och skulle jag ställa mig naken framför dig nu och du skulle få se ett foto på mig naken från innan "semestern" så skulle det vara som att titta på de där före- och efterbilderna i de där tv-shop reklamerna. Du vet där en person först visas i svartvitt, trött och deprimerad, fet och flottig. Sen visas som tränad, glad, pigg och i färgglad.
Men det skulle alltså vara åt andra hållet. Så att efterbilden skulle ha tagits innan och förebilden nu. Ja ni förstår, titta här.

Jag är uppsvullen, trött, uttorkad, allt på en gång. Så det blir lite cleaneating här nu ett tag (läs: cirka 2 veckor). Ska försöka hålla mig från socker och alkohol. Som jag har sagt tidigare så tror jag inte på att förbjuda en själv att äta/dricka vissa saker. Men jag håller ibland sockerpauser och också alkoholpauser på några veckor. För att a) komma bort från sämre vanor och b) det ska smaka bättre igen efter en tid. Det ideala vore ju förstås att se till att man inte låter exempelvis ens godisvanor spåra ur så att man anser att man sedan behöver en sockerpaus. Men av olika orsaker händer det ibland. Då tror jag att det är bra att ta sig i kragen och säga att nu räcker det. Sen kan man igen efter några veckor ta en chokladbit och så märker man att fan vad gott med ett par bitar.
Observera alltså att det inte handlar om att gå ner i vikt. Det handlar inte om bestraffning för att man njutit av livet och ätit/druckit det man tycker om. Det handlar inte om att se bra ut. Det handlar om att hitta matrutiner man kan vara nöjd med igen - matrutiner som får en att må bra.

Kvinnor som sportar och sport

Petra Månström skriver om det här med kvinnor som idkar sport och så resten av folket som idkar sport. Om hur kvinnor som idrottar, exempelvis springer lopp ofta får en mys-stämpel. De gör det liksom för att det är mysigt och kul och för att det är sociala evenemang. Roligt och trevligt.

Så läser jag också om hur Virginia Wade 1977 vann Wimbledon, men att det trots det enligt flera medier gått 77 år sedan en britt senast vann Wimbledon. Andy Murray vann nämligen nu i helgen. Och han är alltså den första britten på 77 år att vinna, om man ska tro många medier.

Dessutom, mycket tennis här nu, borde Marion Bartoli som vann Wimbledon i år inte ha fått vinna. För att hon är så ful. Hon är fet, hon är en hora, hon är en fitta och hon är äcklig.
Bartoli förtjänade alltså inte att vinna Wimledon för att hon ser ut på ett visst sätt, ett sätt som tydligen inte tillfredsställer de manliga tittarna.

Allt det här fick mig att tänka på det här med sport och damsport. Jag undrar om kvinnor någonsin kommer att få samma uppskattning och samma hjältestatus som många manliga idrottare får. Om de någonsin kommer att uppskattas för annat än att de ser sexiga ut. Om kvinnor någonsin kommer att få idrotta hårt och svettigt och på allvar, drömma om makalösa prestationer och bara köra på utan att de i första hand måste se bra ut och i andra hand göra det för att det är så roligt.
Sport är roligt och trevligt och mysigt. Men det är också blodigt allvar om man vill det. Blodigt allvar och stenhårda prestationer kräver inte ett visst kön. Och ett mästerskap är ett mästerskap. Är en person bäst på sin sport så är hen det oavestt kön.

Vindruvorna från landet i kris

På väg till jobbet idag köpte jag en ask med egyptiska vindruvor. Så tänkte jag. Egypten? Men det landet står ju stilla, det är politisk kris, kaos, folk skjuts ner på gatorna för att de vill ha makten att rösta i demokratiska val. Och så odlar de och exporterar vindruvor som dessutom affärerna i Finland tar in. Och säljer till rabbaterat pris, dessutom.

Min kollega på jobbet bara men såklart fortsätter de odla vindruvor.

Värnplikten fortfarande en konstig parentes

Bland annat Svenska Yle rapporterade igår om kvinnor i armén. Mycket kan sägas om saken. Det jag närmast är kritisk mot är att man ofta måste motivera att också kvinnor kan klara av värnplikten. Ofta är utgångspunkten den att kvinnor måste få välja för att det bara är de tuffaste kvinnorna som skulle klara av det.

Jag tycker att det behövs en rejäl reform av värnplikten i Finland. Såhär tycker jag: antingen låter man de som vill göra värnplikten, alltså vi grundar en yrkesarmé dit alla kan söka på lika villkor. Eller så gör vi värnplikten obligatorisk för både kvinnor och män och reformerar den så att "plikten" kan göras också på andra sätt än som den ser ut idag. Det vill säga: plikten kunde också vara exempelvis någon syssla som utförs för samhället. Båda män och kvinnor skulle enligt något system få välja vad de gör. Båda alternativen har en massa fördelar och nackdelar givetvis. Som det ser ut idag så fungerar systemet ändå inte.

Vi har idag en massa unga män som tvingas trycka på pausknappen i sina liv för att göra värnplikten. Minst 6 månader men i värsta fall flera år går "till spillo". Jag vet att man lär sig massor i armén och att man får mycket till godo, men de allra flesta män drömmer om en massa saker i anslutning till vilka de inte kan direkt utnyttja sådant de lär sig/gör i armén - de kanske vill bli pappor, de vill grunda företag, de vill utbilda sig till något som armén inte kan hjälpa dem med, de vill resa eller de vill kanske frivilligarbeta.
Kvinnor tvingas aldrig till den här pausen. Det här är mycket orättvist. Precis som det är orättvist att de kvinnor som drömmer om att jobba inom armén, ha yrken där man har nytta av att ha gått armén, att bli fredsbevarare eller att bara uppleva värnplikten måste ansöka om att få göra just det.

Hur motiverar man att (nästan) alla män tvingas skjuta fram sina studier med i värsta fall två år för att de måste göra värnplikten när kvinnor aldrig tvingas göra det?

Det är lätt att säga att "det här är ingen jämställdhetsfråga". Men det är det. Jag har ännu inte fått ett enda vettigt argument till att kvinnor och män inte också i den här frågan ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter.
Jag hoppas att försvarsminister Carl Haglund tar sitt förnuft till fånga och börjar planera för en reform. Försvarsmakten är ingen frizon som kan komma undan den här saken. Det är dags att göra värnplikten rättvis.

Det där med kvinnans ansvar att inte våldtas - tål att upprepas

Under min tid som frånvarande bloggare har Genusfolket kommit med ännu ett inlägg om det här med att ge skulden för en våldtäkt åt kvinnan som våldtogs istället för åt mannen som våldtog. De skriver om det här att kvinnor inte ska klä sig lätt, vara berusade, somna bredvid en man, röra sig utomhus eller ens, tja, tänka tanken att de kan leva sina liv som de vill utan att behöva skuldbeläggas för att de "provocerar" männen omkring dem.
Man kan fråga sig varför det inte är männen som ska sluta röra sig utomhus, sluta låta sig provoceras, sluta dricka sig så berusade att de inte märker att en kvinna inte vill ha sex med dem och sluta lägga sig bredvid en sovande kvinna när det nu är så himla svårt att liksom låta bli hennes fitta när hon ligger där.

"Man skulle till exempel kunna tänka sig att istället för att dra slutsatsen att kvinnor inte borde gå runt lättklädda skulle man kunna dra slutsatsen att män inte borde få vistas på vissa platser under den varma delen av året. Skillnaden på att anse att kvinnor (även de som aldrig våldtas) ska ändra sitt beteende och att anse att män (även de som aldrig våldtar) ska ändra sitt borde inte vara så stor. Ändå skulle vårt samhälle aldrig tillåta det senare, medan det förra sker här och nu, varje dag." skriver Genusfolket.

Ska vi ta det en gång till: våldta inte. Så enkelt är det faktiskt att få slut på våldtäkterna.

Här igen!

Jaha, tillbaka i stan. 4 dagar i Borgå, Jeppis/Kokkola och på lande hos mina föräldrar och det känns som om jag varit borta i 2 veckor. Ska på jobb ikväll och kommer just och just ihåg hur man loggar in på datorn. Det var roligt att komma bort, men nog är det ju så att borta bra men hemma bäst.

Jag ska återgå till bloggandet också, promise.

Veckoslutet i Jeppis

Vi har släkkträffat klart för i år. Några observationer om Finland, Österbotten och långa bilfärder, vr och levnadsutrymme.

Finland är stort. När du är i Karleby ska du ännu köra lika långt som du just har kört för att komma till polcirkeln. Ändå är det superljust i Karleby. Österbotten är stället to be för en avslappnad stämning. Här stressar ingen. Ingen stressar ens då vr:s tåg för sjunde gången under två dagar (vi åkte två gånger mellan Karleby och Jakobstad och tillbaka) är försenat med en halvtimme. Finland är fullt av skog, skog, skog, oj dit for en stad, hops, just det ja det var en sådan stad, skog, åker, åker, åker.

Vi åt på Juustoportti, vi körde lite "fel" i något skede. Festen var lyckad och vi har ätit och druckit gott. Jakobstad/Karleby är helt kul städer men små och tja, det händer inte så mycket.

Shades

Jag har inte läst Fifty Shades of Grey. Men nu inser jag att det ska komma en film hösten 2014 som baseras på boken (kanske hela trilogin?). Och så tänker man att, tjaa, en film om en kvinna med ett destruktivt förhållande till en äldre man... Med massor av sex. Hm.
Jag såg Shame då när det begav sig. Om en man som har ett mycket komplicerat förhållande till sex och närhet. Och den var bra. Så att.
Sex på film funkar väl för det mesta?

Vi åker!

Idag är det andra bullar som gäller! Vi åker först hela familjen åt ett håll, sedan åker hunden åt ett annat håll och imorgon bitti åker vi mot Jakobstad! Det ska vara släktträff.
Eventuellt kommer det lite mysiga bilder under vår lilla minisemester i kära Finland.

Snowden som alla andra asylsökande

Har ni hört om en man som heter Edward Snowden? Jo, han är en sådan där typ som kom underfund med att USA håller på och spionerar på en massa personer, inklusive dej och mej. Han gillade inte det, lämnade landet och gick sedan ut med sin historia till The Guardian. Det här var ett par veckor sedan. Numera vet man inte riktigt var mannen är, men man vet att USA vill ha tag på honom och att de kommer att ställa honom inför rätta. Spionage kallar de det.
Nu tycker jag, precis som Snowden, att det som USA hållit på med är helt oacceptabelt. Inget land ska få läsa mina, dina eller någon annans mejl sådär bara. Oavsett hur mycket de påstår att det görs för att förhindra terrorattacker. Nuff said.

Snowden har sökt asyl i flera länder. Skydd. Fristad. Han vill inte åka tillbaka till USA utan vill att något land ska låta honom stanna. Här ser man vilka länder han har sökt asyl i. Finland är ett av länderna.
År 2012 var det 3 129 personer som sökte asyl i Finland. Några tusen personer per år brukar antalet ligga på. Orsakerna till att söka asyl är många. Krig i hemlandet, politisk förföljelse, en sexuell läggning som inte accepteras i hemlandet, en minoritetsställning som gör det omöjligt att leva tryggt i landet etcetera. Orsakerna är många, alla asylansökningar behandlas på samma sätt. Reglerna kan du läsa här.
Plötsligt står Finland inför det att en person med amerikanskt medborgarskap söker asyl här. Det tycks vara något fint att vara amerikansk medborgare som behöver skydd. För plötsligt vill exempelvis De grönas Anne Bland att jo, kom hit till oss!
Däremot har exempelvis inrikesminister Päivi Räsänen sagt att njae, Snowden är nog en asylsökande som alla andra och ska inte få någon specialbehandling.
Människor är människor. Det finns ingen som helst orsak att ge asyl åt en man som misstänks för brott i sitt hemland och riskerar ett långt fängelsestraff eller något ännu värre, men inte ge asyl åt andra som sitter i exakt samma stol förutom att de kommer från länder som inte anses lika mediesexiga som USA.
En asylsökande är en asylsökande.

Sen tycker jag givetvis att det nog är mer än konstigt att omvärlden låter USA fortsätta med sådant här, att spionera på människor världen över, utan att säga ifrån.

Barbie som hon kunde ha sett ut

Hur kul är inte det här? Artisten Nickolay Lamm har skapat en barbiedocka enligt "the average American woman" - vilket väl är typ the average European woman också, eller hur? - och så visar Huffington Post oss hur enorm skillnaden faktiskt är. Den "nya" dockan ser ut ungefär som du och jag och några kvinnor vi känner. Helt average. Eller så ser den inte alls ut som du och vet du det är också helt okej! Och den egentliga barbiedockan ser ännu smalare ut när den ställs bredvid en average-docka på det där viset...

Jag har också lekt med barbiedockor som barn. De är smala. Det var kanske ingenting man tänkte på då, åtminstone inte som att "så här måste jag se ut som vuxen". Men visst, vi påverkas av allting omkring oss hela tiden.
Varför skapades ens barbiedockan som så smal till en början? Det är ju helt vansinnigt.

Sommarprataren Gardell

Jag har verkligen haft glädje av min nya Iphone, må jag säga. Jag köpte den i mars men inser nu sakta att det måste ha varit ett av mina bästa inköp någonsin! För nu kan jag hålla på med sådant som att lyssna på sommarprat när jag är ute med hunden (ja, jag tjatar men jag är faktiskt glad!).
Igår lyssnade jag på Jonas Gardell i P1. Jag skrattade ibland högt, ville nästan gråta ibland.
Gardell pratar om hur han blev biten i näsan av Astrid Lindgren (skratt), hur andra människor så lätt förstör för oss genom att säga att sådär kan man inte göra, hur det är viktigt att bara göra trots att andra säger att man inte ska/kan göra så, hur det är att inse att man faktiskt är värdefull som man är (tårar), hur han träffade Meryl Streep och gjorde bort sig på kuppen (skratt) och lite grand också om Torka aldrig tårar utan handskar och hur det var att vara gay i Sverige på 80-talet (tårar - trots att jag sett och läst flera intervjuer med den här mannen och också sett tv-serien).
Så om du som jag har tillgång till en vettig apparat med vilken du kan lyssna på det här sommarpratet - gör det!

Sen måste jag också tillägga att det är fantastiskt det här att inse hur mycket man kan lära av personer som inte alls är som en själv är. När jag stod där med öronpluggarna i öronen beredd att gå ut så tänkte jag först knäppa på Sarah Dawn Finers sommarprat för hon är ju ung och kvinna och sådär så jag håller säkert med allt hon säger och känner igen mig totalt. Sedan tänkte jag att, hmm. Gubbe, 50 år, gay. Hur mycket har jag gemensamt med honom? Typ ingenting. Och ändå var det så skönt att lyssna på just Gardell. Jag kände igen mig i massor och där jag inte kände igen mig så lärde jag mig något nytt och fick en helt ny infallsvinkel på livet.
Någon dag ska jag lyssna på Sarah Dawn Finer (skriver ut hela namnet för jag kan aldrig komma på vad som ska stå som efternamn då svenskarna skriver sina namn på det där viset). Min poäng var bara den att det är sant det som sägs om att man inte ska lyssna på eller diskutera endast med personer håller med och tror sig kunna enkelt relatera till. Vad lär man sig egentligen då? Ofta väldigt lite.

Våldet mot kvinnor

Många män (och kvinnor) klarar inte av att det i offentligheten diskuteras våld mot kvinnor. De tycker nämligen att man inte får diskutera sådant för män utsätts också för våld. Att man alltid måste diskutera våld mot båda könen om man ska diskutera våld överhuvudtaget.

Nu tänker jag ändå diskutera våld mot kvinnor. För vet du vad? Jag vet att män misshandlas. Jag vet att män mördas och jag vet att män våldtas. Men jag vet också att våldet mot kvinnor tar sådana oerhörda proportioner och drabbar så ofattbart många att vi inte kan hålla tyst om det. Vi måste tala om det som ett skilt fenomen. Vet du att i en del länder och regioner i världen är det över 70 procent av kvinnorna som upplevt våld i ett parförhållande? Att bara under januari-april 2013 gjorde polisen 8 346 hemutryckningar som en följd av familjevåld? Det är cirka 70 per dag. Att den här midsommaren tillbringade kring 50 vuxna i Finland helgen på ett skyddshem - för att de är så rädda för sin partner. Största delen av kunderna på skyddshemmen är kvinnor. Visste du att den näst vanligaste typen av brott mot liv i Finland är då en kvinna dödas av sin partner? Jag behöver väl inte påminna dig om mannen som för ett par veckor sedan sköt sin hustru på öppen gata i Helsingfors? Svenska Yle valde att ge kvinnan skulden för det skedda genom att påpeka att hon inte anmält sin man trots att han förföljde henne.
Vi vet att våld i parförhållanden i en majoritet av fallen riktar sig mot kvinnor, också i Finland. Exempelvis 2007 handlade 71 procent av de fall av våld i hemmen som polisen fått vetskap om om just våld mot kvinnor över 15 år gamla. Antalet hemutryckningar som polisen gör som en följd av våld i hemmet ökar år för år.
Världshälsoorganisationen släppte för några veckor sedan en infografik över våldet mot kvinnor i världen. Det är skrämmande läsning, samtidigt som WHO också presenterar olika åtgärder som kunde minska våldet. Rapporten hävdar att familjevåld är något som har sina rötter i det faktum att kvinnor och män i få (inga?) länder är jämställda utan att det finns maktskillnader mellan könen. Rapporten är som sagt skrämmande men presenterar också lösningar. Det som skrämmer mig kanske mest är ändå att det i rapporten också sägs att vuxna personer som upplevt våld i hemmet som barn löper större risk att själva både drabbas av våld i hemmet i vuxenlivet och utöva våld i hemmet. Familjevåld går i arv. Jag kan tänka mig få saker som är sämre att ge sitt barn på vägen in i vuxenlivet än en vetskap om att våld hör till hemmet.

Nyligen redogjode Iltalehti för en undersökning som visade att en fjärdedel av de unga männen i Finland anser att våld är ok i ett parförhållande. Jag får en stark känsla av att åtminstone några av de här männen är just sådana som anser att våld mot kvinnor, det behöver man inte diskutera. För liksom jag fick en gång på käften och jag är man! Tanken om att det är okej att misshandla sin partner och tanken om att våld mot kvinnor är onödigt att diskutera som ett enskilt problem går hand i hand.

Våld mot kvinnor har en massa direkta följder för kvinnorna som drabbas och för den som slår samt alla runtomkring. Barn i främsta hand. Fysiska skador, psykiska skador, rusmedelsproblem, oönskade graviditeter. Men våld mot kvinnor är också ett strukturellt problem. När männen tar till knytnäven för att hålla kvinnan i styr så hindrar de hennes liv. De styr över henne. Ofta vågar hon inte gå därifrån just för att mannan styr över henne med sitt våld. Så länge vi påstår att det är fel att diskutera våld mot kvinnor som ett enskilt fenomen så blundar vi för den uppenbara maktaspekten i det hela. Det att män fortfarande i hela världen använder våld som en metod för att kontrollera kvinnor.
Att säga att vi inte får tala om våld mot kvinnor för att män minsann också utsätts för våld är som att säga att vi inte får tala om alla som dör i flygolyckor varje år och hur man kan göra flygandet tryggare för att människor minsann dör i bilolyckor också. Vi måste tala om det här enorma problemet med dess rätta namn. Det betyder inte att vi förringar våldet som män utsätts för.