Jag, hösten, framtiden

Den här tiden på året är alltid lite pirrig för mig. I år kanske det är för sista gången. Läsåret inleds igen och jag förväntas börja studera, kanske inte på heltid de senaste åren, men nog aktivt. Det är som jag tidigare berättat graduskrivning som gäller för nästan hela den lilla studieslanten det här läsåret och det är extra pirrigt då jag inte ens tittat på mitt alster sedan i mars någon gång. Vilket jag såklart inte berättat åt min handledare...
Det är dessutom extra-extra pirrigt i och med att det är så lite kvar på mina studier. Jag förväntas vara klar med mina studier i vår någon gång och så borde jag liksom bli vuxen på riktigt. Skaffa jobb är liksom bara början på det hela... Jag har ju turen att ha ett på sätt och vis -jobb som jag trivs med och har haft redan i flera år, men det är inget jag tänker mig kunna leva på. Inhopp nu och då kan man inte leva på alltför länge och det är inte hållbart med tanke på sådant som att ta bostadslån etcetera. För vi drömmer om att skaffa oss en egen bostad så småningom, jag mera än T (men det är ett helt annat inlägg).
Så är det ju hela det här med att "jag blir inte yngre", biologiska klockan och allt det där. Vuxenlivet knackar på dörren på riktigt.
Samtidigt känns det så skönt att så småningom kunna säga att jag är klar med mina studier. Jag har snart gått i skola 20 år, för sjutton. Utan ett enda mellanår. Det har varit raka rör sedan första klass i den lilla byskolan i Borgå. Jag ser fram emot allt det där nya som kommer efter "skolan" när man är klar med att lära sig och får börja göra.

Så har jag ju min dröm om att skriva en roman också. Jag jobbar på det. A dream without a plan is just a wish. Jag tänker se till att den här drömmen inte förblir en önskan, utan faktiskt blir verklighet. En roman ska jag skriva. Oavsett om den faktiskt publiceras eller inte.

Nyinköpt en lördagsmorgon

Jag är ganska nöjd med mina nya träningsbyxor från Åhlens. Dags för första testet, en intervallträningstimme. De är i alla fall ursköna och ursvala. Mjuka och stretchande. Och långa, precis som jag länge velat ha.

Stockholm i mitt hjärta

Stockholm. Stället där solen värmer, folket är helt ljuvliga, maten är god och turisterna trivs.

På Abba the museum får du se och veta allt som finns att se och veta om Abba. Plus lite till. På Djurgården.

Estelle.

Om du är i Stockholm, ta dig till Kryp in i Gamla stan. Beställ kantarellsoppan. To die for.

Stockholm <3

Språk en rikedom, inte en last

En egenskap jag är mycket stolt över, en fördel jag har i livet är det att jag behärskar tre språk flytande. Jag läser, skriver, talar och förstår svenska (som är mitt modersmål), engelska och finska. Med alla språk klarar jag mig i alla situationer, garanterat.
Tre språk kan verka som lite. Någon kanske fnyser åt det och tycker att det är ingenting, så många språk lär man sig på nolltid. Det kan jag också tycka ibland, för jag har inte lagt ner särdeles mycket energi på något av språken, det har inte känts tungt eller jobbigt att lära sig någotdera av dem. Det har varit roligt och jag har känt att det är härligt att få utöka sitt ordförråd, att få känna att yes, nu kan jag göra ännu mera på alla tre språken! Jag kan läsa böcker, titta på teve, lära mig, studera, prata, debattera, hänga med i diskussioner, se filmer och pjäser, gå till läkaren, handskas med myndigheter, läsa avtal, beställa mat, köpa saker, med mera med mera på alla tre språken. Det är en otroligt stor värld man får på det viset.
Om det är något jag ångrar så är det att jag inte lärt mig ännu mera språk. Tyska, franska, spanska, japanska, nederländska, swahili, arabiska. Människan kan lära sig precis de språk hen vill, så länge det finns undervisning och en chans att faktiskt öva sig. Språk är så oerhört berikande att jag inte förstår hur man kan, om språket erbjuds som en del av ens skolgång, tacka nej till det. Säga jag vill inte lära mig det! Och det bästa är att varje nytt språk man lär sig öppnar för ännu mera språk. Språk har skapats tillsammans, de är inga isolerade fenomen. Ett ord kan finnas i olika varianter i hur många språk som helst. Och det är helt underbart. Som att lägga ett pussel.

Hur man kan tacka nej till den rikedom som ett till språk ger, dessutom när det ges åt en på silverbricka, gratis som en del av skolgången, förstår jag inte. Hur man kan säga att ett språk man tvingas lära sig är bort från något annat förstår jag inte. Hur man kan säga att våra barn ska lära sig mindre i skolan förstår jag inte. Vi har "den bästa skolan" i världen. Vi har alla verktyg som behövs för att lära barnen allt vi vill att de ska lära sig. Ska vi verkligen som landet med den titeln säga att vi kan inte lära barnen svenska, det andra nationalspråket i landet. Och ännu till med motiveringen att de vuxna finländarna kan inte ändå svenska, alltså fungerar undervisningen inte, alltså måste vi lägga ner den helt.
I see what you did there. Not.

Om undervisningen är kass så gör man den bättre. Man utvecklar den så att alla faktiskt kan svenska när de är klara med skolan. Man uppmuntrar och motiverar.

Om att se förbi skalet

Det är jättebra att vi, samhället, kvinnor och män, unga och äldre har börjat inse att det där med att vara supersmal kanske inte är det som vi alla bör sträva efter, lika lite som det är hälsosamt att vara överviktig. På samma sätt har vi insett, påstår jag, att det inte löser alla problem i livet att "se bra ut" eller att vara fit. Ändå är vi mer utseendefixerade än någonsin, hävdar jag. Konstant går vi omkring och tänker att vi måste sluta vara så utseendefixerade samtidigt som vi tänker titta nu så avslappnad den där typen är i sin kropp, så vill jag också se ut!
Och. När vi tidigare höll på med att hacka ner på de överviktiga och beundra de smala, främst kvinnorna då, håller vi numera på och hackar ner både på de överviktiga och de smala. Vi har börjat säga att feta och smala (främst) tjejer är fula. Och det är helt enkelt not cool!

Nästa gång du ser en smal tjej, riktigt smal, försök tänka lite annorlunda. Tänk inte: just så här har vi igen en tjej som bara äter ett äppel om dagen och som säkert motionerar alla dagar och aldrig ändå kommer att få kroppen hon vill ha för den kan man inte få utan tänk istället: vad trevligt att den här flickan är ute och (fyll i här vad än tjejen gör när du ser henne) eller bra för den här tjejen att hon har lyckats (fyll i här vad än tjejen verkar ha lyckats med som inte har med hennes utseende att göra) eller kul att tjejen har en så trevlig (fyll i här valfri sak som tjejen har som är trevligt, exempelvis hund eller katt eller pojkvän eller röst eller kanske bara en trevlig dag).

För de flesta, också smala personer, lever sitt liv precis som du och tänker inte dagarna i ända på vad de väger. En del av dem gör det, de är sjuka och behöver hjälp. Men alla ägnar inte all sin energi åt att tänka på hur deras kropp ser ut. Vi ser alla olika ut och det är så det är.

Jag har tidigare skrivit om det här, exempelvis här.

Stockholm i mitt hjärta

Åh. Jag säger då bara. Ät på Kryp in i Gamla stan i Stockholm. Här.
Bilder med systemkameran kommer senare.

Och förresten. Silja har numera sushi på sin buffet, hörde jag medan vi åt igår. Jag. Åt. Sushi. På. Båten. Det var gott. Sushi.

Att åka till Stockholm innebär sjukt fina vyer

Damer och herrar, vi har sett det förut. Och igen. Och igen. Och igen.

Jag och min fästman tittar oerhört mycket på filmer och serier. Vi kan sitta och titta på avsnitt efter avsnitt av någon bra serie, nu senast var det Breaking Bad (vars sista avsnitt just nu visas i USA eller på valfri streamingsajt online). Vi såg nästan hela serien på Netflix, som jag kunde skriva en kärlekslåt om (men det tänker jag inte göra för jag kan inte sjunga och jag tror man måste kunna sjunga för att kunna skriva låtar, men jag är inte helt säker).
Hur som helst. Vi tittar på film och tv-serier om varandra, huller om buller, ibland i flera timmar per dag (så får man inte säga högt för man får ju inte sitta och bara titta på något, man måste vara effektiv och så jävla produktiv hela tiden och oerhört viktig med en full kalender men sådana är inte vi utan vi sitter faktiskt nu och då i soffan och bara slappar och tittar på saker i teven eller på datorn). Egentligen lärde jag mig det här med film och serier först då jag träffade T så vi har nu på de senaste fem åren sett de flesta större filmer som kom före 2007. Jag hade liksom inte sett dem tidigare. Jag pratar nu om sådana filmer som Lord of the Ring, ni vet.
Ofta när jag tittar på sådant här kvalitativt och mindre kvalitativt (mycket av det vi ser på är dessutom rent ut sagt skräp, så förutom att vi bara sitter och tittar på saker i teven så tittar vi dessutom på något som inte ens är så "bra", hur man nu vill definiera det) så tänker jag, nå inte alltid i stunden, men kanske senare, på sådant som jag ofta skriver om också i bloggen. Sådant som kön och identiteter, jämställdhet och kvinnor.
För jag tror vi alla kan vara överens om att relationen mellan könen, sexualiteter och ja, både kvinnor och män framställs väldigt stereotypt och homogent i så gott som alla filmer och alla serier. Männen är alltid på ett visst sätt, kvinnor alltid på ett visst sätt, relationen ser alltid lika ut, de flesta är heterosexuella och de som inte är det är väldigt stereotypa homosexuella. Offren för sexualbrott är alltid kvinnor, the bad guy är alltid en man, om det är någon som måste räddas från något så är det en kvinna (om det inte är ett barn), kärleken är heterosexuell, sex är något som män måste tigga sig till och som kvinnor ger och som slutar i att mannen kommer, kvinnliga poliser eller andra myndighetspersoner med makt trakasseras alltid och råkar alltid illa ut, kvinnorna är alltid kvinnliga (och om de inte är det så är de väldigt extremt okvinnliga på ett "roligt" sätt som en del av komedin i filmen) och männen har alltid muskler (förutom när de inte har det, men då är de alltid loosers). Ja, så fortsätter det. Så ser de flesta filmer och de flesta serier ut och det är ju lite tråkigt för så ser inte världen ut.
Förutom allt det ovan nämnda så förekommer det ju massor massor mer stereotypier i nöjesvärlden, men alla räknar jag inte upp nu.

Det jag efterlyser är lite tips på bra serier och filmer att titta på som inte är uppbyggda på det här viset. Som jag kunde titta på och vara att "wow, just det, så kan det också se ut!" Som överraskar mig positivt.
Jag känner till bechdel-testet, och det är ju visserligen väldigt bra men filmerna som uppfyller det kravet tenderar att ändå vara ganska "typiska". Jag skulle gärna se något ännu mera som i verkliga livet.

Tips, någon?

"Jag vägrar tro på det du säger för det har aldrig drabbat mig" - om att utgå från sin egna privilegierade situation och förneka all form av diskriminering

Privilegier. Det är något jag sällan tänker på. Att vara privilegierad innebär att "vara särskilt gynnad" står det i Saol. Men på många sätt är jag privilegierad. För att nu state the obvious så kan jag nämna att jag är högskoleutbildad, jag har jobb, jag har en bostad vars hyra jag har råd med, jag har mat på bordet varje dag och råd att äta det jag vill, jag sover gott i en fin säng varje natt, jag har en man som älskar mig oavsett vad jag gör, etcetera. Jag har det bättre än många andra på många sätt. Visst har jag också jobbat för att komma hit, men det hör inte riktigt till saken tycker jag.
När man är privilegierad glömmer man ofta att det inte är självklart att vara det. Man tar saker för givet. Så gör också jag. Jag tar för givet att jag ska få arbetsturer på jobbet så jag får lön, jag tar för givet att jag kan gå till butiken när jag vill och köpa det jag vill, jag tar för givet att det finns ett tak över huvudet, jag tar för givet att jag har möjlighet att skapa mig en karriär just som jag vill att den ska se ut, jag tar för givet att jag har kvar min studieplats på universitetet trots att jag inte ens tänkt på studierna de senaste 3 månaderna, jag tar för givet att jag kan åka på resa dit jag vill åka, jag tar för givet att blir jag sjuk så får jag vara ledig, jag tar för givet sådant som familjeplanering och jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen etcetera. Många som har det ännu bättre än jag tar ännu mera för givet. Ni vet sådär att när man har allt så skaffar man sig ännu mera och blir ännu mera girig och förväntar sig kunglig behandling. Då känns minsta lilla motgång som döden.
När man har det bra har man svårt att sätta sig in i situationen för dem som har det sämre. Nu menar jag inte sådant som att föreställa sig hur det känns att svälta och frysa varje natt och tvingas gå 10 kilometer till närmaste brunn, utan helt vardagliga saker som gör livet "bättre" och "sämre" också för oss västerlänningar. När man har det bra på de flesta sätt tror man att alla andra också har det bra. Det sägs ofta att dagens människor är individualister. Vi tänker bara på oss själva och vi vill skapa och designa livet som vi själva vill ha det. När vi bara tänker på oss själva glömmer vi hur alla andra har det. Och vi tänker ofta att "det har jag aldrig upplevt" eller "så skulle jag aldrig tänka" eller "jag känner inte så" och tror att det samma gäller för alla andra.
Specifikt är det två saker jag tänker på. Det är jämställdhet och diskriminering. Hur ofta har du hört argumentet "det är jämställt här för jag är kvinna och titta bara på mig, jag är superframgångsrik!". Eller "i Finland finns inga rasister, på vårt jobb har vi tre mörkhyade städerskor och ingen har någonsin sagt något fult till dem som jag vet om och jag tycker de är supertrevliga!". Eller något annat som antyder att jag har aldrig sett det/känt så/upplevt något liknande/hört sådant så det kan inte förekomma utan det där som syns i statistiken eller som någon berättar om är nog bara engångsföreteelser, de är liksom udda saker. Jag har inte stött på sådant personligen så alla som verkligen har stött på det talar strunt om att det skulle vara något stort problem.
Man tar liksom sina egna obefintliga erfarenheter av ett problem som drabbar de mindre privilegierade och så säger man att det inte är ett utbrett problem för att jag, som är privilegierad, inte påverkats av sådant i mitt liv. Utan att reflektera över det faktum att diskriminering drabbar de mindre privilegierade. Rasism drabbar de som befinner sig i en utsatt position och könsdiskriminering drabbar de kvinnor som inte kan sätta ner foten och säga stopp. Det är då lätt att sitta på en hög stol och säga att "du pratar strunt" när man själv inte behöver vara rädd för sådant som att förlora jobbet när man blir gravid eller inte få jobb på grund av hudfärgen eller bli kallad "neger" utanför nattklubben och inte få komma in, eller bli tafsad på av ens chef (kanske för att man själv är chefen...).

Bara för att du inte upplever de problem som det ofta talas om när det är tal om jämställdhet och diskriminering betyder inte att de inte finns. Ta dig tid att lyssna. Rasism drabbar inte dig, sannolikt är det du som är en del av rasismen. Könsdiskriminering kanske inte heller drabbar dig på ett sätt som du känner av, men det betyder inte att sådant inte är utbrett. 

Den som är vithyad medelklass heterosexuell man har inte samma utgångspunkt i livet som en mörkhyad fattig homosexuell kvinna. Ingenstans i världen. Därför är det den senare vi måste fråga när vi undrar vad allt som är fel med dagens värld. Den förstnämnda kan nog kommentera och spekulera, diskutera och kanske försöka göra en hel massa åt problemen, men han kan inte vara med och bestämma vilka ojämlikheter som skapar problem för de mindre privilegierade.

The sweet things in life

Ny tesmak, ekobanan. Imorgon på liten getaway. Ljuvligt.

Könsidentitet och sexualitet som definierar en person

Charlotte skriver ett viktigt inlägg om Manning. Om att Mannings fall är och fortsätter att vara viktigt oavsett hennes kön. Att vi måste prata om vad som hände och inte om att personen är trans. Samtidigt som vi måste se till att personer hänger med och inser att Chelsea är den som tidigare kallades Bradley måste vi se till att personer inte börjar fokusera på enbart personens nya idenitet och kön utan fokuserar på det som hänt.
På torsdagen tittade jag en stund på Obs-debatten på Yle Fem, om Pride i Jakobstad och paradens vara eller icke vara i Österbotten och i debatten nämndes en sak som tangerar det här med Mannings identitet. I något skede i debatten säger Lisen Sundqvist att (citatet är inte fullständigt men torde motsvara hennes budskap) jag vill att folk ska veta att jag också fungerar i samhället som alla andra, jobbar etcetera och att min enda livsuppgift i livet inte är att vara flata på heltid.
För så blir det ju ofta. Är man "avvikande" så är det det enda folk känner igen en för. Man är för alltid och i alla sammanhang "den lesbiska" eller "transpersonen" eller på vilket vis man nu är avvikande det vill säga inte heterosexuell. Samma behandling drabbar aldrig (jo, det vågar jag faktiskt påstå!) heterosexuella sic-personer. De definieras aldrig utgående från sin sexualitet eller sin könsidentitet.
 Manning riskerar att gå till historien som soldaten som gjorde något brottsligt angående någon hemlig amerikansk information och sedan plötsligt kom ut som att han egentligen är en hon.
Vi måste se till att det inte blir så. Att Manning numera är kvinna har ingen betydelse för fallet. Lika lite som det att en person är heterosexuell eller homosexuell ska få definiera personen och bestämma hur personen lever sitt liv. Eller behandlas av alla andra.

Snart Stockholm

Det ser bra ut!

Jag jobbar ännu på söndag, sen är jag ledig till fredag. På måndag åker vi!

Utmaning i höst

För någon vecka sedan fattade jag ett beslut jag borde ha fattat för länge sedan. Jag anmälde mig till en kurs i pilates på underbara Unisport. I höst ska jag alltså delta i en några veckor lång kurs med sessioner varje fredag och jag ska försöka få ut allt jag bara kan av det.
Jag har länge gått på gruppträning på Unisport, men då handlar det ju antingen om cardio eller någon sorts funktionell träning och sällan något mer lugnt och avslappnande i stunden. Träning får mig visserligen alltid att slappna av och det är alltid under den där ena timmen per vecka jag har chansen att helt koppla loss och bara fokusera på just nu, just här. Men jag har ändå känt att jag behöver något mer än så, något verktyg för att få kroppen att slappna av samtidigt som jag blir stark och hjärnan likaså utan att det behöver ske i enormt tempo och med hög puls samt krav på att prestera. Därför tror jag att pilates passar mig perfekt. Efter kursen hoppas jag sedan kunna ta med mig det jag lär mig och göra olika övningar hemma. Avslappning är något jag måste lära mig och en stark kropp vill jag ha. Pilates kan ge mig just det (googla det om du inte känner till träningsformen).
Jag har alltid varit en sådan där oerhört aktiv person, myror i brallorna kunde man säga att jag har. Det är ett personlighetsdrag (det finns likadana karaktärer i släkten). Jag går ofta på högvarv utan någon egentlig anledning och jag har svårt att sitta stilla utan att "göra något". Just därför måste jag öva mig på det.

Städa, städa, varje fredag

Vi har haft städdad idag hemma. Jag vet att diverse städvätskor inte är så bra för vare sig hälsan eller miljön, ibland inte för ytorna heller. Vi använder nog alla möjliga olika vätskor, men utöver det, som ett sätt att minska bruket har jag nu också börjat utnyttja en del mer naturliga ämnen. Två saker har jag insett. 1) Ättika tar bort illa lukter. 2) Bakpulver rengör helt fantastiskt bra. De två ämnen kombinerade är helt megabra som rengöringsmedel.

Ättika använder jag såklart också sedan länge för att avkalka kaffekokaren och tvättmaskinen. Men alltså. Luktar det illa i exempelvis toaletten, häll lite ättika i den och det luktar snart inte mera. Lovar. Bakpulver blandat med ättika är rena dundermedicinen för smuts (ha på dig handskar för det bubblar rejält!). Och om det luktar illa i mikron: ställ ett glas ättika där. Etcetera.

Sedär, lite hemmatips. Allt såklart plockat från Google.

Rättigheter och sexualitet

Det var mycket diskussion om bögar och bögars rättigheter (som ju tydligen är något helt annat än helt vanliga rättigheter som gäller oss andra) nu de senaste veckorna. Jag skrev redan ett inlägg i frågan i början av veckan men här finns så mycket att säga.
Det är en sak som någon skrev i en kommentar på Svenska Yle förra veckan som fastnat. Det var om att varför ska vi hålla på och insistera på att etikettera personer som antingen gay eller hetero? Vi är inte antingen eller, vi ligger alla på en glidande skala, skrev personen. Jag tror att vi alla har ett stort behov av att etikettera personer som antingen bög eller hetero för att det ligger i människans natur att göra just så, klassificera och hitta på termer och begrepp. Det har också att göra med lagstiftning i den här frågan. Äktenskap och homoäktenskap, ni vet. Men det är, tycker jag också, i det här fallet helt onödigt att hålla på och klassificera. Jag tror också att för många av oss, speciellt de som försöker vara ärliga och öppna mot sig själva, så spelar könet på personen vi har sex med eller rentav älskar inte så stor roll. Att det är personen vi älskar eller attraheras av, inte könet. Jag tror att det fortfarande finns många där ute som inte vågar erkänna sina känslor för en viss person för att de då blir etiketterade som antingen bög eller hetero och för att de inte vill det. Genom att släppa normtänket skulle vi låta flera personer leva sina liv lyckligare.
För let's face it. Det finns inget behov av att kategorisera personer som bög eller hetero, annat än att just kunna säga att de är ett eller annat och sådant finns det behov för bara om man sedan utgående från kategoriseringen tänker behandla personen på ett visst sätt. (Det samma gäller för övrigt när någon insisterar på att man måste klä barn i antingen pojk- eller flickfärger för att man ska kunna veta könet på barnet. Enda orsaken att man vill veta könet är för att man vill veta hur man ska bete sig mot pojken/flickan. Och så påstår folk att barn inte behandlas olika utgående från kön.)

Jag tycker det vore en ganska skön värld att leva i, där folk skulle få älska personen framför dem, inte könet. Där folk skulle få välja partner helt själva. Där man inte skulle säga att flickor som har sex med flickor "experimenterar" och snart "växer ur det" utan man skulle säga att "skönt att hon gör det som känns bra för henne". Där män som älskar andra män skulle få göra just det utan att någon undrar hur deras sexliv ser ut. Där en kvinna som förälskar sig i en kvinna efter att ha levt med en man i 5 år inte kallas för en lögnare. Där det inte skulle vara mera okej för kvinnor att ha sex med varandra än det är för män att ha sex med varandra för att män tycker att det är sexigt med lesbiskt sex men att män som har sex med varandra är "sjuka". Nu spårade jag ur, jag erkänner. Men poängen är alltså att jag inte fattar varför folk ska tycka att det är en så stor grej att en del av oss helt enkelt inte är "man älskar kvinna" -typen. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. Om homosexualitet vore något som folk gör för att det är "trendigt" eller "kul" eller "provocerande" så skulle fenomenet ha "utrotats" för länge sedan, så stort har motståndet varit mot det, speciellt rörande kärleken mellan män.
Naturen kommer att se till att en del av oss fortsätter att ha sex med personer av motsatt kön, sannolikt för alltid, för annars kan inga nya människor bli till. Det är helt lugnt.

Egentligen är det helt absurt att jag ska behöva skriva inlägg efter inlägg om "bögars rättigheter". Vadå bögars rättigheter? Jo rättigheten att helt själv välja partner i livet, välja sexpartner, välja sambo, välja maka/make, välja sexliv, välja liv. Precis som heterosexuella har rätt att välja allt det där. Enda skillnaden är att när en heterosexuell väljer liv så är det något självklart. När en homosexuell väljer liv så är det en "rättighet".

Boksommaren fortsätter

Alla har säkert läst den här redan, men jag tänker göra det nu. Ett "feministiskt manifest"! Konsten att vara kvinna, heter boken. Det kan bara bli bra.

Sommaren som inte slutar

Det bästa med att ha nått åldern då man inte längre har en skola att gå till och inte ännu har ett fast jobb att gå till är den eviga sommaren. Sommaren man kan dra ut på så länge man vill, göra så lång man vill. Jag har precis börjat min "semester" och det har varit några härliga dagar. Nu ska vi pyssla lite hemma, jag ska röra på mig och sedan jobbar jag lördag och söndag. Men så fortsätter semestern på måndag!

Jag älskar att vara såhär mellanvuxen.

Restaurangkväll

El Alba i Borgå. Hundvänligt, trevlig service, god mat med perfekt smakblandning och goda drycker!

Stockholm på måndag

På måndag åker jag med mamma till Stockholm. Vi ska åka med Silja-båten från Helsingfors och sova en natt på hotell i Stockholm. Abba-museet ska vi såklart se! Och så ska vi äta på något trevligt ställe, oklart ännu var.
Det bästa med Sverigebåtarna är buffén, helt klart. Jag äter alltid som en häst och älskar det mesta de bjuder på. Men jag har aldrig lärt mig att gilla rom eller kaviar, så det står jag över. Så älskar jag också på natten då man sover, att känna hur fartyget gungar. Och såklart att vandra omkring på Tax Free. Jag behöver lite nytt smink och dessutom köper jag alltid, som den finländare jag är, sprit på båtarna. Och godis. De brukar ha bra erbjudanden på Fazers choklad.

Det jag mest ser fram emot är Stockholm och att få umgås med mamma på tumis. Det händer sällan numera och det ger mig ibland gråa hår... För det mesta är det roligt, såklart!

Elitbarnen inte enda alternativet

Friidrotts-VM är över och det får mig alltid att tänka på idrott överlag. Elitidrottarna satsar sitt hela liv på det de gör bäst, de andas idrotten, de äter idrotten, de tänker idrotten och de planerar allt de gör runt idrotten. Elitidrottare är personer jag beundrar mycket, att man orkar pusha sin kropp på det viset, varje dag och varje år, år efter år. Och att man klarar av den mentala biten, pressen, att ladda upp inför ett mästerskap. Jag skulle aldrig klara av det, jag får lös mage bara av att tänka att jag ska spela minigolf mot min bror och sambo. Och jag är inte ens det minsta tävlingsinriktad, det är liksom prestationen i sig som får mig att stressa.
Det sägs ofta att det inte finns något hälsosamt i elitidrott och det är givetvis sant. Att hålla på i år efter år med att försöka bli bäst i världen på en enda gren med precis samma påfrestningar på kroppen varje dag är inte bra. Du slits och din kropp kommer att säga upp i något skede. Dessutom krävs det enorm disciplin, mathets, vikthets, mentala bilder om hur man slår alla andra. Notera nu att jag skriver med noll erfarenhet av att vara toppidrottare. Jag bara tänker mig hurdant det är och så har jag hört och läst intervjuer precis som alla andra. Men att titta på elitidrottare för att få vägledning för en hälsosam livsstil fungerar alltså inte, du kommer inte att bli hälsosam genom att leva som de lever.
Däremot kan de ju fungera som idoler, inspiration, förebilder. Så länge de inte dopar sig alltså. Ingen idrottare som använder preparat ska idoliseras, de ska inte få vara med. Så länge som det finns regler om dopningen så ska idrotten vara ren. Eller så ska alla få dopa sig, då måste vi ändra synsätt. (Jag tycker egentligen att det är dags att släppa dopningen fri, men det är en annan diskussion.)
Elitidrottare kan väcka många ungas gnista för att sporta och röra på sig, testa sig själv, göra saker, drömma, bli bättre och bättre. Många unga älskar att försöka sträva efter att bli bättre och bättre. De går med i lag och de lyser upp när de får vara med och spela i en turnering. De ska få drömma och sikta mot stjärnorna, så länge någon vuxen övervakar att det inte går överstyr med sådant som kroppsfixering och mathets som följd. Det finns idag ett stort utbud olika sporter som barn och unga utövar på fritiden. De satsar hårt, tävlar mot varandra och vinner eller förlorar. Ibland satsas det lite för hårt, jag tycker inte barn ska behöva åka hem från en träning gråtande. (En gång simmade jag i en simhall tillsammans med ett gäng unga simmare i ett lag. Den ena flickan var tydligen inte bra nog och började plötsligt gråta när tränaren skrek åt henne om hur hon borde göra si och så. Tränaren gick bara iväg och flickan fick trösta sig själv.)
Jag förstår allt det här om att ska man på riktigt bli bra så måste man hålla på ändå från barnsben på allvar, flera gånger i veckan och då faller de sämsta bort i något skede. Men alla blir inte stjärnor och vad händer med alla dem som bara vill sparka lite boll eller tycker om att hoppa längdhopp eller gärna spelar hockey men i lugn takt? Alla barn vill inte tävla mot de andra barnen... Nå, de idrottar ofta inte alls för att allt utbud antingen handlar om att toppsatsa eller så inte göra något alls. Sedan har vi ju skolidrotten men den är ett sådant skämt att vi inte ens ska dra in den i diskussionen. Det enda skolidrotten gör är förstör de flestas intresse för att alls röra på sig.
Det jag efterlyser är alltså, från barnsben, grupper där barn får leka, sporta, röra på sig, utan att tvingas elitsatsa. Där de bara får göra. Barn utvecklas nog i alla grenar utan att de måste tvingas till att utvecklas. Ofta leder tvång bara till att man ger upp, om man inte är sådan typ att man på riktigt vill bli bättre, bättre, bättre oavsett vad.
När jag var barn hittade jag till sist en grupp flickor som spelade innebandy en gång i veckan för att de gillade det men utan att hårdsatsa. Det var hur kul som helst! Problemet är väl att hitta någon som vill dra något sådant där alla är med bara för att det är kul. Sådant har vi liksom glömt bort. Att ha kul.

Stämningen på landet

Det är varmt, det är sol. Ikväll ska vi sannolikt äta ute. Skönt.

Självklarheter

Jag är kvinna och bor sedan flera år tillbaka med en man, vi är förlovade sedan snart två år tillbaka och planerar att gifta oss nästa år. När vi pratar om äktenskap eller vårt förhållande är det ingen som kritiserar oss. Ingen frågar varför det är så viktigt för oss att vara gifta eller ifrågasätter vår rätt att gifta oss. Vi har ännu inga planer på barn, men är heller inte något som andra undrar om. Om det någon gång visar sig vara svårt eller omöjligt för oss att få barn så kommer vi att få stöd av samhället och av folk omkring oss. Ingen kommer att säga att vi måste göra slut för att vi inte kan få barn naturligt. Ingen blir sur och arg eller provocerad över vårt förhållande. Tvärtom är folk ganska glada för vår skull och vi har sällan känt att någon skulle anse att vi inte borde vara tillsammans. Vi får forma vårt liv som vi vill.

Under de senaste åren har jag börjat inse att allt det här inte alls är något självklart, att situationen vore en helt annan om den person jag delar liv med istället vore en kvinna. Då skulle folk fråga oss varför det är så viktigt för oss att vi får gifta oss. De skulle säga att "ni har inte rätt att gifta er". Folk skulle ropa åt oss om vi gick hand i hand på stan, om vi kramades eller visade ömhet på annat sätt. Folk skulle säga att de inte vill att deras barn ska se oss för att barnen måste "skyddas" från sådant. Och folk skulle säga att vi inte borde vara tillsammans för att vi inte kan få barn naturligt. Dessutom skulle en del av dem plocka fram Bibeln för "här står det att homosexualitet är fel!"

Nyligen publicerade Hbl en bild på första sidan föreställande två män som kysser varandra. Bilden har fått många att reagera. Bilden på två vuxna män som varit tillsammans hur länge som helst och som kysser varandra har kallats bland annat provocerande och oanständig på Hbl:s insändarsidor och på webben. Någon vecka senare meddelades det att Jeppis kan få en egen Pride. Folk skriver om hur  de måste lämna stan under den tiden, att sådant beteende ska man inte visa på stan, att de vill skydda barnen.

Vi har alla hört någon säga om homosexuella förhållanden att "jag tycker det är fel". Hur någon kan säga att två personer som älskar varandra, delar liv, ger varandra trygghet och närhet, upplever saker tillsammans och är lyckliga tillsammans gör något ”fel” förstår jag inte. Hur någon kan plocka ut ett kort stycke från en oerhört lång textsamling som skrevs för tusentals år sedan och hävda att det här bevisar att det liv du lever idag är fel förstår jag inte heller.

Det är inte propaganda att skriva att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Det är inte en politisk fråga. Det är inte "trendigt" att kämpa för homosexuellas rättigheter. Lika självklart som att du som heterosexuell alldeles själv får välja vem du lever med, bestämma varför du gör det och hur ni bygger upp ert liv tillsammans, är det att homosexuella personer får göra det samma utan att du har något som helst med saken att göra.
Och så undrar jag. Vad är det som barn måste skyddas mot när det gäller gaypersoner? Är det insikten att vi alla förtjänar att älska och bli älskade som just den vi är? Är det insikten att det faktiskt är okej att inte vara heterosexuell? Att man inte behöver flytta bort för att man är homo?

Borgbacken!

Oj vilken dag. Vi var på Borgbacken i 7 timmar, åkte i nästan alla vuxenmaskiner! Jag trotsade till och med min höjdrädsla och åkte med ett varv i pariserhjulet (som heter något helt annat på Borgbacken). Jag var så nära att få en panikattack när vi steg in i vagnen men lyckades få det att gå över. Såklart åkte vi berg och dal-banan också! Sedan 1951!

Nu är vi på väg till landet! Mina föräldrars stuga i ett par dagar.

Den regniga lördagen

Blev ingen nöjespark idag på grund av vädret men imorgon åker vi dit! Idag var vi istället på bio igen och så åt vi middag ute. Jag åt en sallad med kyckling och avocado och skulle ha känt mig väldigt low carb om det inte vore för ölen. I bussen hem såg vi de sista minuterna av spjutfinalen i VM - härligt! Silver är alltid bättre än brons!

Kvotering bara till de bästa platserna

Ni ska läsa Charlottes inlägg om kvotering. Om hur det är så eftersträvansvärt för kvinnor att komma in på de positioner som männen traditionellt har och alltid haft att vi till och med vill stifta lagar om det. Men att ingen vill kvotera in någon för att exempelvis sköta barn eller åldringar eller sjuka. För det är ju inget att sträva efter för någon, tycks tankegången vara i samhället. Istället ska vi alla sträva efter sådant som män traditionellt gjort för då är man duktig, fin, mäktig.

"Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem." skriver Charlotte.

Det kortkorta håret

Det där jag skrev om för några veckor sedan, att jag ska låta håret växa igen. Jag har inte ångrat mig, jag ska ha mellanlångt hår igen! Men. Jag var alltså hos frissan då för några veckor sedan för att prata lite hur jag borde klippa det nu och så klippte hon min lugg och så sade hon när jag gick att kom tillbaka om 7-8 veckor så ser vi sen igen hur vi gör. Så sade hon "före jul har du nog den frisyr du villa ha!" Då tänkte jag att "bah, den växer ut på 7-8 veckor!" (för jag är van att mitt hår växer snabbt!)
Nå så såg det ut i ett par veckor. Det växte och blev tjockt och längre. Men nu har det stannat upp. Helt. Håret växer inte alls. Det blir ju så då man inte klipper bort topparna, vilket vi inte gjorde då med frissan. Men lite besviken är jag. Väx dumma hår!

Det är väl bara tender loving care som gäller då antar jag..? Och mina zinktabletter som jag fortfarande tar. Väx!

Det lustiga är ju att jag har gått omkring med kort hår i flera år men nu när jag bestämt att det ska vara längre så blir jag irriterad varje gång jag rör i det korta håret.

Höststämning

Idag jobbar jag sista dagen den här sommaren, trots att jag nog ska tillbaka igen om en vecka. Det är så att vara "inhoppare". Men nu borde jag alltså börja jobba med gradun igen då. Jag har inte tänkt på den sedan någon gång i mars, så det blir minst sagt jobbigt. Det här läsåret borde vara det sista på uni och det är mer eller mindre bara gradun jag har kvar. Jag skriver om romska tiggare som fenomen och hur Hbl rapporterar om dem. Det finns hur mycket som helst att säga om den saken och jag lovar reflektioner också här i bloggen.

Nu ska jag i alla fall handla lite godis till mina härliga kolleger på jobbet! Sen tänker jag ta semester i ett par dagar. Vi planerar ett besök på nöjesparken!

VM-tankar

Åh det är friidrotts-VM pågång och jag märker hur jag inte kan låta bli att titta på det, igen! I min familj, när jag var barn tittade vi alltid på stora idrottsevenemang och jag lärde mig älska stämningen och den där förväntan inför evenemangen. Min fästman gillar det också så vi tittar nästan alltid. Det blir också en sådan där vanesak. Man lär sig att det är OS  var fjärde år och då tittar man. Jag är ingen fan i ordets rätta betydelse, känner inte till alla deltagare och deras resultat, men jag hänger med och jag tycker att det är givande.

Just nu är friidrotts-VM i ett land där man inte får tala om gaypersoner och det kunde man tala om för evigt. Jag tycker för övrigt att politik och sport inte går att hålla isär så det är ingen vits att ens försöka. Men nu skriver jag inte om gaylagar i Ryssland.

Jag skriver istället om hur härligt det är med stora internationella tävlingar där folk från alla världsdelar samlas för att uppleva saker tillsammans. Och hur härligt det är att titta på personer som är fulla av adrenalin, ger sitt allt, äntligen nått den stunden i livet de tränat inför och väntat på sedan de var barn. Kanske går det bra, kanske sämre. Men de är där och gör det tillsammans! Sport är härligt!

Allt det här hittar du ännu i några dagar på Yle nära dig.

Orka bry sig om vad man inte får ha på sig

Nu när sommarreorna snart är över så tänker jag att det hade varit helt trevligt att kanske vandra en dag i några affärer. Jag är ingen storshoppare, köper väldigt sällan kläder och när jag köper så är det ofta fritidskläder. Och nästan alltid på rea. Billigt. Med undantag för Det Stora Varuhuset varje oktober och april. Och så älskar jag egentligen mer än något annat att helt enkelt beställa hem saker på postorder. Sjukt smart och behändigt och väljer man en billig affär så får man det till ett billigare pris än att köpa motsvarande i en affär, också när postavgiften kommer på. Jag bryr mig inte om trender och mode, vad som är rätt och fel, jag slänger på mig det jag vill ha på mig. Om andra människor tycker att det är fult så får de väl täcka för ögonen. Jag har dessutom inte ett jobb där man måste ha på sig en viss stil (och skulle ha mycket svårt att klara av sådant!).
Men nu har jag i alla fall en liten undran i mitt huvud. Det är så att jag mer och mer börjat inse hur mycket jag gillar collegetröjor, munkjackor, ni vet. Med huva och fickor och dragkedja och allt sådant som hör till. Och så är jag lite rädd för att det är en sådan där tonårsgrej. Att man inte får ha sådana om man inte är mellan 13 och 17. Helst bara i skolan på casual friday eller "på stan", eller möjligtvis på en filmkväll med kompisarna.
Men de är så sköna..! Jag äger ett par och inser att de är mina favorittröjor och vill gärna ha flera liknande. Vill, vill, vill. Men är det något stort stilbrott att som vuxen kvinna ha på sig sådant?  Jag vet inte och bryr mig egentligen inte heller förutom i mina svaga stunder.
Det är svårt sådant där.

Det sexiga och det vardagliga

Nu och då blossar det upp debatter om kvinnor som ammar sina bebisar på platser där andra människor tycker det inte passar sig. Som caféer, restauranger och affärer. En del teorier påstår att speciellt män "tar illa upp" av att kvinnor ammar för att brösten då används till (det som de är skapta för) att amma, istället för att finnas där för män att titta på, som sexuella föremål, så som man ofta ser bröst i olika sammanhang (alla sammanhang förutom amning). Jag vet inte sen och jag har inte träffat på så oerhört många män som påpekat att någon mamma gör fel när hon ammar. Själv tycker jag såhär: om jag någon gång ammar barn så kommer jag att ha (som jag ser på det idag) svårt att plocka fram mina bröst var som helst utanför mitt eget hem. Jag tycker att brösten ska hållas innanför skjortan i de flesta situationer, men visst kan jag leva med att en mamma ammar sitt barn framför mig, också utanför hennes hem. Lite obekväm blir jag ändå, vilket kanske visar hur hjärntvättad jag också är - jag ser tissar hela tiden överallt i reklam, på teven, i tidningar och på andra ställen men sedan när en kvinna ammar sitt barn så blir jag obekväm. Ett intressant fenomen, måste vi säkert alla hålla med om.
I det här sammanhanget tänker jag också på det här med poledance. Hur hoppade vi nu hit? Jo, poledance har kopplats så starkt till strippklubbar att det numera anses som enbart porrigt att dansa runt en stång. Men, samtidigt har kvinnor (och män!) allt mera börjat inse vilken utmärkt träningsform poledance är. De har börjat träna, hålla sig fit och starka med poledance. Det har blivit en motionsform. Ändå har många, både män och kvinnor, svårt att släppa tanken på att poledance är något erotiskt, att det görs för att upphetsa män, vara ett nöje för män, något som "strippare" gör mot betalning på sunkiga klubbar. Och det leder till att kvinnor inte tillåts göra det för sin egen skull, som träning för kropp och själ, utan alltid tros göra det för att män tycker att det är sexigt. Samhället har liksom "tagit" poledancen och kräver att få bestämma att "det här är sexigt och porrigt". Precis som boobsen. Hur reagerar du om en kvinna säger att hon vill börja med eller håller på med poledance? Tänker du genast "strippa, ja, det är vad du menar" eller tänker du "ja, då blir man ju stark och slank!"

Högstadiet som formade mig

Nu när skolorna börjar igen så kan jag inte hjälpa att tänka tillbaka på mina år i skolan. I lågstadiet var jag ännu mamis och tyckte såklart det alltid var lite jobbigt att gå tillbaka till skolan efter loven, speciellt det långa sommarlovet. Men riktigt jobbigt blev det först då jag skulle till högstadiet. Starten var inte så jobbig, mest rolig men inom ett par dagar blev det riktigt svårt och så fortsatte det i flera veckor.
Jag gick i lågstadiet i en liten by utanför staden men högstadiet fanns inne i stan. Det blev att börja åka buss och såklart lära känna en massa nya människor. I samband med det så förlorade jag också mer eller mindre helt kontakten med de två personerna som hade varit mina bästisar i lågstadiet. Den ena började i en annan skola och den andra liksom gled ifrån mig och sökte andra kompisar (något som ju ofta sker och det var absolut inte personens "fel" att det blev så.
Det var såklart jobbigt att plötsligt vara "utan kompisar" i en ny skola med nästan bara nya ansikten. De där första veckorna i högstadiet finns helt klart med på listan över de top 5 tyngsta perioderna i mitt liv. Det värsta var att skolan inte gav något stöd överhuvutaget, trots att mina föräldrar förklarade läget för rektorn och för min klassföreståndare. Det är det här jag inte har förstått ens än idag. Att skolan liksom bara konstaterade att "man måste nu bara anpassa sig till högstadiet om man ska klara sig där!" När jag gick omkring och mådde dåligt, var allmänt borttappad och inte visste vem jag skulle umgås med. Inget stöd gav en enda lärare. Trots att det talas så varmt om anti-mobbningskampanjer (jag anser inte att jag var mobbad, nej, men jag var klart utanför i en tid) och att "lärare ska se den enskilda eleven". Jag förstår att det med att "make friends" är något man måste lära sig men är det inte de vuxna i skolan som ska stöda en och uppmuntra en?

Nåväl, det slutade bra och jag hittade ett gäng jag passade in i och det gänget blev sedan riktigt sammansvetsat och vi blev goda vänner. Den perioden i mitt liv är ännu en sådan där "det som inte dödar dig gör ont, men det gör dig också starkare". Den perioden har format mig så att jag idag är den jag är, men den har också satt sina spår och gjort sår i mig.

Jag hoppas att läget har förändrats idag och att alla lärare som vet om att det finns en elev som är utanför och inte hittar sitt gäng får mera stöd än jag fick.

Vi är bäst!

Det var på alla sätt en bra dag igår! Man blir så glad när man tränat länge för en sak och sen bara funkar det precis som det ska när det gäller!
Jag hade aldrig trott att jag och lilla Essi skulle få "brons" i klassen, men så gick det, och dessutom blev vi andra bland alla drärgpinschar som var med i tävlingen. Men det betyder att vi nu går upp en klass, vilket betyder svårare rörelser! Jaiks...

Tävlingen var i Hyvinge. Här bekantar vi oss med banan

Vi var först ute. De två kvinnorna är domarna.

BRONS! Och då ska man posera fint!

Glad hund och matte efter prestationen.

Domaren ger feedback när priserna delas ut.

Så fick "vår" ras sina priser.

Den här poseringen kommer att hamna i medlemstidningen. Ska försöka komma ihåg att visa det sedan!

Essi repeterar rörelserna i huvudet före vår insats.

Efter vår prestation kan man slappna av!

Bästa söndagen ever!

Idag var en bra dag. Vi tävlade i rallytoko, slutade trea i klassen och andra i dvärgpinscharnas rasmästerskap! OCH vi får nu gå upp en klass! Allt det har vi firat med glass!

5:2

LCHF är enormt i Sverige och varje gång någon uttalar sig om dieten, eller ännu värre - uttalar sig negativt om den, så blir det tv-debatter, insändare, bloggrekord och arga reaktioner. Men den som inte ännu vågat pröva på LCHF och tror sig vara modern om hen så gör inom en nära framtid lurar sig själv. Nu är det 5:2, eller periodisk fasta som gäller - helst i kombination med LCHF. Jag läser en del träningsbloggar och kommer ibland i kontakt med den här matmetoden. Den kan säkert passa vissa, men jag är lite orolig för vad den kan göra åt ett redan matfixerat folk.

Här och här kan du läsa diskussioner om just de här sakerna och förklaring på dem.

Jag har sagt det förut: jag bryr mig inte om hur folk äter. Men, som Martina skriver, så upplevs fasta i en eller annan form ofta som självsvält och som ätstörning och det är ofta provocerande när en person svälter sig själv medvetet.
Jag vet att det känns euforiskt att klara av att inte äta eller äta så lite som möjligt under en dag eller flera på rad, men det är inte ett hållbart sätt att leva och man tappar kontrollen i något skede. Man tycker att "jag har full kontroll över min kropp och vad jag äter" men strax går den lyckokänslan över och så behöver man något mera, så man äter ännu lite mindre för att igen uppleva samma känsla av
"full kontroll".
Jag tror definitivt att det kan finnas fördelar med fasta (läs Martinas inlägg så ser ni vilka). Det jag är rädd för att de kommer att användas som motiv för personer att bli ännu mer matfixerade. Att tänka ännu mera på vad de inte får äta. En ond spiral blir det när de som fastar upptäcker att "yes, jag klarar mig på bara 200 kalorier om dagen, månne jag klarar 100 också". Eller "nu har jag inte ätit på 24 timmar, varför börja nu, jag kan ju fasta ännu 8 timmar". Det är bra om det inte går såhär, men jag är rädd för att det kommer att ske för en hel massa personer. Precis på samma sätt som det är lätt man fastnar i en spiral av "sockerrus" - man äter socker, mår bra, men behöver strax mera socker för att nå samma rus, så fungerar det åt andra hållet. Jag hoppas att alla som klarar av det här och som vill göra det fortsätter med det, om de mår bra av det. Men för alla som inte klarar av att skära ner, skära ner och skära ner ännu mer utan att tappa kontrollen så passar det inte och jag hoppas de aldrig prövar det. Det här är givetvis något jag inte kan påverka och vi har alla ansvar för våra egna matvanor. Det enda jag försöker säga är att jag är orolig för vad den här trenden kan göra åt folk som redan har problem med sina matvanor.

Jag förstår gott och väl att en del personer vill satsa allting för att vara fit, starka, hälsosamma och glada. Jag förstår att folk kan trivas med att äta bara 5 dagar i veckan. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att folk ska göra det så svårt att må bra. Jag tror att vi alla kan vara fit, starka, hälsosamma och glada också utan att gå till extrema saker (i min värld) som två dagar fasta per vecka, eller pf. Det är synd att vi inte alla kan leva utan att behöva vara så fixerade vid att äta så lite som möjligt. Det är en stor paradox det här. Att det finns så mycket mat att välja mellan, mer än det någonsin tidigare har funnits i historien (nu talar jag här och i hela inlägget om västvärlden) samtidigt som folk tillbringar så oerhört mycket tid med att fundera på att äta mindre, hur de ska göra för att hålla antalet kalorier nere och vad de absolut inte får äta. Jag har ingen lösning på problemet, fetma är ett enormt problem och vi kan inte heller bara säga åt folk att sluta bry sig om vad de stoppar i sig!

Sen kan jag ju tycka, å andra sidan, att det är lite lustigt att LCHF som marknadsförts med att "du behöver aldrig mera begränsa ditt matintag, bara du håller dig borta från kolhydraterna" nu plötsligt också borde kombineras med att inte äta 2 dagar i veckan.

Jag vägrar stryka

Jag går och bär omkring på en stor, stor skam och skuld som jag sällan vågar tala om. Jag stryker aldrig kläder. Och ännu värre, det gör inte min sambo heller. Vi stryker alltså ingenting.

Jag kan inte komma ihåg när jag senast har hållit i ett strykjärn, stryklod, vad heter apparaten ens..?! Vi stryker inte ens sängkläderna. Och det här betyder att våra kläder, gardiner, sängkläder och allt annat är skruttigt lite nu och då. Men, ärligt talat. Jag har tusen saker jag hellre gör än stryker tyg. Om någon stör sig på våra skryttiga kläder, så ber jag om ursäkt för det.

Redan att bara byta lakan i sängen är en sådan där sak som vi ofta planerar, skjuter upp och sedan till sist tvingar oss att fixa. Och när vi sedan tar tag i saken så är det med stor motvilja, ångest och svett. Det tar en evighet att få bort lakanen, få dom tvättade, få dom torra utan att ha varken torktumlare eller någonstans vettigt att hänga dem och, det värsta av allt få på nya lakan i sängen. Att ännu sen stryka hela högen? Nej tack!

Och nu ska ni inte tro att jag har fått en dålig uppfostran. Hemma stryktes alla sängkläder, också jag gjorde det i tonåren. Men inte längre. Jag ser inte idén och som sagt, jag har bättre saker för mig.

Men det är alltid lite genant att erkänna sådant här. För det verkar som om precis alla andra gör det. Till och med stryker underkläder.

Språkpolisen antecknar

Ibland när jag sitter och läser en blogg eller en tidningstext eller kanske lyssnar på svensk radio så vaknar journalisten i mig till liv. Inte så att jag tänker "åh, det borde man göra juttu på" utan mera "det heter inte PÅ LÖRDAGEN om det är imorgon, det heter PÅ LÖRDAG!!" När ska folk lära sig? Aldrig.

En annan sak jag stör mig på, som verkar vara mycket svårt i Sverige, är användningen av "dem" överallt. "Dem vet inte vad dem talar om!" NEJ! Jag får loppor...

Tack, nu ska jag återgå till mitt händelselösa liv som granskare av folks ofullständiga svenska.

Män som säger en sak och gör något helt annat

Den svenska kocken Anders Vendel öppnar ny restaurang. Före öppningskvällen sätter han sig ned, tar sig en funderare. "Vi behöver ju lite marknadsföring för stället!" Och det kan vi alla hålla med om, allt är bra såhär långt. Men så tycks fantasin inte riktigt ha räckt till och Vendel verkar ha spårat ur rejält. För det som kommer ut, det som når allmänheten... Ja det är inte så lite bedrövligt. Det är så man bara vill skrika ut hur tänkte du nu, Vendel?!

För det som Vendel kommer på är nakna kvinnor. Det äldsta tricket som finns. Sex. Nakna rumpor och boobs.  Trevligt då. Och så när folk blir lite sura och liksom "vad fan har kvinnors nakna rumpor med ett matställe att göra?!" och "det där är inte så lite sexistiskt!", vad gör Vendel då? Han säger såhär.

"Sedan känner jag att jag högaktar kvinnor och jämställdhet och därför blev jag förvånad när jag fick höra det här, säger han." (Med det här menar han alltså anklagelserna om sexism)

Hör upp nu alla! Vendel högaktar kvinnor! Oj, men vad trevligt Vendel att du högaktar oss. Tack för din respekt och tack för att du behandlar oss som jämlika. Nej, men vänta lite nu... Det gör du ju inte alls. Du högaktar inte alls kvinnor. För du porträtterar dem på reklambilder för ditt företag, nakna, i syfte att sälja mat.

Det här hela är inte alls något nytt, folk, tenderar att göra korkade saker ibland och sedan försvara sig med att "jag tänker inte alls så, egentligen!" Det är så klassiskt! Rasister använder helt samma metod, först slänger de ur sig något rasistiskt och sedan säger de "ja, men jag är inte rasist!" Nähä, men det du sade är rasistiskt, så det hjälper liksom inte att du vägrar kalla dig rasist!
Att först utnyttja kvinnokroppen på det här viset och sedan hävda att man högaktar kvinnor är bara ännu ett sätt att försöka komma undan att bli kallad sexistisk trots att man är det.

Ett konkret exempel: tänk dig att jag slår dig i ansiktet, mitt på näsan så att du får näsblod. Du backar tillbaka, säger "aj det gjorde ont ju, varför slår du mig!?" Varpå jag svarar "jag slog inte dig". "Men, det gjorde du visst." "Nej, jag slår inte folk, jag slår aldrig folk, jag är inte våldsam!" "Men..." "Jag har aldrig slagit någon, tvärtom känner jag att jag vill arbeta aktivt emot alla former av våld!" Great.
Exakt samma strategi använder Vendel här nu. Och det är så falskt att jag liksom vill skaka honom och säga lägg av, du är äcklig!
Men istället försöker jag argumentera för varför hans argument om att han "högaktar kvinnor" inte alls håller.

På Supersnippan på fb kan du läsa diskussioner om frågan.

Par och pengar

En till sak jag började fundera på medan och efter att jag läst Gilberts bok tidigare är det här med pengar i parförhållandet. Att dela jämt på allt, alltid. Eller att inte göra det?

Det sägs ju att när man är gift så är allt ditt också mitt, men på riktigt behöver det ju inte alls vara så (åtminstone inte innan äktenskapet tar slut). Gifta par kan tänkas ha helt skilda ekonomier, med undantag för de lån man har tagit tillsammans, om man har gjort det. Lika gärna kan man också som bara sambor eller varför inte till och med särbor ha en helt gemensam ekonomi där allt delas 50-50, vem vet?
Klart är ändå, det vet vi, att pengar är något som orsakar oerhört mycket gräl mellan par, och om par mot alla odds klarar av att inte gräla om pengar så grälas det om dem senast då makan eller maken dör för då kommer barnen in och vill ha sin andel. (Nu låter det som om jag har erfarenhet av det här och, ja, det har jag. Bittra erfarenheter. Tårar och skrik.) Om inte pengar vore en fråga så skulle vi ha mycket färre skilsmässor och mycket färre familjestrider.

I Finland och i många västländer är det tabu att tala om pengar med någon annan än sin närmaste familj, så få vet hur andra par har ordnat det. Det är kanske en dålig sak, men samtidigt så tycker jag ju att det faktiskt är något som bara angår just de berörda personerna. Myndiga, vuxna ska inte behöva redogöra för sina utgifter och inkomster med någon annan än den som också ska få mat på bordet och betala räkningarna med samma pengar. Dessutom så är alla parförhållanden precis som alla personer olika och du kan inte säga något om hur ekonomin borde ordnas i ett parförhållande utgående från hur det har ordnats i ett annat.

Samtidigt som det ju är viktigt att sträva efter det så är det ju nästan helt omöjligt att skapa "rättvisa" regler, om det nu ens är målet. Alltid kommer någon att ha antingen högre inkomster än den andra eller så helt enkelt större utgifter. Enbart det behöver inte skapa gräl, det är just sådant man behöver komma överens om, eller hur?! Jag tror egentligen det är ganska konstgjort att tänka sig att ett parförhållande rent ekonomiskt ska vara helt rättvist.
Såhär tror jag. Om man kommer överens om reglerna för ekonomin i parförhållandet, kanske till och med skriver ner dem, just to be clear, så kommer man att undvika många, många gräl i framtiden. Reglerna kan alltid justeras och ändras, men det måste finnas regler. Det är liksom inte konstigt, elakt, dumt eller byråkratiskt att prata pengar med sin närmaste. Det är viktigt, det kan rädda förhållandet och det är också alldeles på riktigt tryggare för båda att ha spelregler. Det är också en enkel sak att ordna. Prata om det. Sluta tjata och gräla.

Sign. ekonomiska rådgivare och relationsterapeuten Eva

Att vända diskussionen, graviditetskroppen och problemet med fotografierna

Den finska bloggaren Minttu kastade förra veckan fram en utmaning åt alla sina kvinnliga läsare och alla kvinnor i Finland. Och responsen var enorm. Utmaningen var att dela med sig av foton på sina kroppar efter en eller flera graviditeter. Massor av kvinnor deltog och delade bilder och tankar med allmänheten. Nu när dammet lagt sig lite grann skulle jag vilja komma med en liten reflektion.
Fotona kan man se på fb, där kan man också hitta en massa bloggar där kvinnor delar med sig av bilderna och sina tankar kring kroppen efter graviditet.

På fb kom det alltså in en massa foton på kvinnors kroppar. Det var hängbröst och lösa magar, några kilo extra och kanske lite ärr på kroppen. En del av kvinnorna skrev att "jag är stolt över min kropp också just nu, för jag har fött barn". Andra skrev att "så här ser jag ut nu men jag vill se ut som före graviditeten för då var jag sexig, smal och snygg och nu ska jag banta för att nå mina mål". Och så kom hela kampanjen att handla om något helt annat än det som jag tolkat att varit Minttus mål - acceptera din kropp också nu när du fött barn. Nämligen om det att kvinnor som fött barn inte alls duger utan att de måste ändra sin kropp. Att liksom "såhär ser jag ut nu och jag kan visa det för er, men ni ska veta att jag tänker ändra på det så snabbt jag kan för jag vill inte se ut såhär".

Vi lever i extremt kroppsfixerade tider. Det talas konstant om hur kroppen ser ut, hur mycket den väger, var den har ärr, hur den såg ut tidigare och främst av allt vad som kan göras för att ändra hur den ser ut.
Jag tänker inte säga något illa om den här kampanjen, den spårade bara ur lite. Det är synd. Men jag drömmer ändå om att kvinnor nästa gång det blir tal om graviditetskroppen bara skulle rycka på axlarna och säga "ja, den har förändrats, men det orkar vi inte lägga energi på - vi kan istället tala om vad kroppen har gjort, hur det känns, hurdant det är att vara mamma och vad som är viktigt i livet just nu som inte har med kroppen att göra!" Till exempel.

Mintchoko

Ät. Det är allt jag har att säga.

Att skaffa barn

Det finns mycket regler, mycket "så ska man göra", mycket "så ska man känna", mycket "så ska man bete sig", mycket åsikter och tankar om det här med att "skaffa" barn. Man ska planera, man ska fundera på ekonomi och jobb, föräldraledighet (jämställt ska det vara!), köpa vagnar och familjebilar, titta på dagis, läsa böcker, planera fritidsaktiviteter för barnet, välja vad barnet ska heta i efternamn etcetera. Allt det här medan man själv håller sig fit, har ett socialt liv, är glad och inte det minsta stressad, arbetar på sin karriär och är sådär allmänt lyckad som person.

Sedan kanske man lyssnar på Linn Jungs sommarprat och inser att allt det där inte betyder något när man ligger där på sjukhuset och försöker att inte krysta när man skiter för att inte bebisen ska komma ut innan lungorna är färdigt utvecklade. Så tänker man att den dagen jag får barn ska jag tacka alla gudar jag känner till för att jag faktiskt fick det.

Äktenskapets nöd och lust - Gilbert fick mig igen nästan att gråta

Jag berättade tidigare att jag skulle läsa Elizabeth Gilberts I nöd och lust. Boken är en betraktelse av äktenskapet. Gilbert skriver så oerhört personligt att man nästan blir generad på vissa ställen i boken. Hon granskar dels sig själv och vad som gick fel i det äktenskap som hon tidigare levde i men som slutade i skilsmässa samt det äktenskap som hon strax ska ingå med en man hon älskar, dels äktenskap som institution och vad det inneburit i olika tider och innebär på olika håll i världen.

Boken är indelad i olika kapitel. Det ena handlar om kärleken. Och det är utan tvivel det bästa kapitlet i hela boken. Jag satt och nästan grät i bussen när jag läste det och måste ibland sluta läsa för att liksom tänka på det som Gilbert skriver. Gilbert skriver om kärleken såhär: det är lätt att bli kär i någons bästa sidor, de goda egenskaperna. För att man ska kunna leva med personen krävs det att man älskar personen också sedan när man känner personen ut och in och vet om alla de sämre sidorna också. Att man lär sig att leva med allt det där som man hatar hos den andra. För sådant kommer man att upptäcka. Det finns inget sådant som ett par där båda älskar alla sidor hos den andra. De har bara lärt sig leva med också de sämre egenskaperna. Det finns heller inte par som "passar perfekt" ihop. Det finns bara par som lärt sig att leva med allt det där hos den andra personen som inte alls överensstämmer med ens egna intressen och tankar. Du kan älska den andra personen så att du nästan går sönder men om du inte samtidigt kan lära dig att tolerera att hen aldrig stiger upp före klockan 9.30 på en ledig dag, då har ni ingen framtid tillsammans.
Sådant där kan bara skrivas av en person som redan närmar sin medelåldern och upplevt både kärlek, krossat hjärta, skilsmässa och nya förälskelser. Samt verkligen är trygg i sig själv.

Gilbert hänvisar till rikligt med studier och tankar och skrifter om äktenskapet och varvar hela tiden med sina egna erfarenheter och egna tankar. Mycket rörande blir det i de stycken i boken då Gilbert skriver om sin familj och sin släkt. Om hennes mormor som var en mycket ovanlig kvinna på sin tid, skaffade sig ett jobb och köpte sig egna saker men sedan ändå gifte sig, blev mamma och klippte sönder sin fina, fina jacka som hon hade köpt för dyra pengar före äktenskapet för att kunna ha som filt åt sina barn. Om Gilberts mamma som 1976 insåg att hon måste sluta förvärvsarbeta, sluta arbeta för att allt flera kvinnor skulle få tillgång till preventivmedel, för att hennes make, Gilberts pappa, vägrade att vara hemma från jobbet i två dagar när Gilbert och hennes syster fick vattkoppor och Gilberts mamma borde åka bort för att delta i en konferens.
Om hur det alltid, det visar alla studier, är kvinnan som förlorar på att gifta sig, att det finns hur många kvinnor som helst därute som på ålderns höst säger att de gav upp så mycket av sitt eget liv samtidigt som de gifte sig. Men att de då också fick så mycket.
Äktenskap är och har alltid varit något som männen vinner på men kvinnorna förlorar på. Den farligaste personen i en kvinnas liv är än idag den man hon är gift med. Det vet vi att är fallet också i Finland. Så varför gifter sig så många kvinnor då? Ja, det är just det (och mycket annat) som Gilbert studerar i den här boken.

Gilbert behandlar också sådant som att skaffa barn, vad äktenskapet betyder för samhället, vad äktenskapet har betytt i historien, hur man kan undvika gräl i parförhållandet och också otrohet. Om otrohet skriver Gilbert såhär. Det är i den stunden när man märker att det här är sådant jag normalt gör/säger till endast min make/maka som man vet att man är på väg att vara otrogen. Det är då man kan stoppa det.

Det här är "ett måste för alla som någon gång funderat på att gifta sig, eller undrat vad äktenskapet egentligen betyder idag." (The Independents citat på bokens baksida)

Slutsatsen? Nå vi kan säga som Gilbert hävdar att någon klok människa någon gång sagt. Äktenskap är det som händer mellan allt det där minnesvärda i livet. Alltså, äktenskapet är alla de rutiner, all den vardag, allt det invanda som finns mellan alla de där upplevelser man senare i livet blickar tillbaka på. Och det är den här "tråkiga" vardagen man alltså måste få att fungera om man vill ha ett lyckligt äktenskap. Den här boken ger en gott om lärdomar för hur man kan göra just det.

P.s jag som nu bott tillsammans med min blivande man i, tja, 4 år, känner igen mig på så oerhört många ställen i boken. Ja men just sådär är det ju! Bara att jag inte har klarat av att sätta ord på det.

Spänning i livet

Oj oj oj. Igår var jag så nervös hela dagen att jag knappt kunde äta, ville spy och svimma. Sådan blir jag när jag ska vara med om något nytt. Som karting! I ett svagt ögonblick för ett par veckor sedan sade jag jo när min bror och T övertalade mig att komma med. Vi samlade ihop ett gäng (12 personer blev vi) och så körde vi ett race! Nu är jag ju ingen superracer men jag klarade mig med äran i behåll i alla fall.

Såklart var jag så nervös att jag glömde ta foton...

Och jag lovar, såhär i efterhand. Kartingbilar är hur enkla som helst att köra. Efter två varv gasar du på för fullt i alla kurvor och efter 10 varv inser du att du kan gasa ännu hårdare och ändå inte tappa kontrollen eller bli rädd. Ou yeah!

Ingen porr, ingen sexism? Fel.

Genusfolkets Hanna Gustafsson skriver kanske det vettigaste inlägget i porrdebatten ever.

"Ja, mainstreamporr är till 90% sexistisk, men å andra sidan är nästan alla andra kulturella fenomen i samhället till 90% sexistiska. Eftersom vi lever i ett sexistisk samhälle."

Såhär lyder resonemanget. Porren speglar samhällets syn på kvinnor. Det att kvinnor i porren ska underkasta sig mannen är inget som porren hittat på, det är samhället. Det förändrar inte samhällets syn på kvinnor att förbjuda porren. Istället borde vi försöka förändra samhället och då också förändra porren.

Folk har sex. Get over it. Sluta moralisera om sex och sluta tala om det som något mycket förbjudet som vi måste skydda folk från. Tala istället om hur skönt och hur fint sex kan vara, hur mycket njutning både mannen och kvinnan, pojken och flickan, kan få av sex så länge det görs på ett sätt som tillåter att båda är trygga (also known as respekt för varandra och preventivmedel). Att tiga om porren, att förbjuda den kommer inte att plötsligt få våra tonårspojkar att sluta våldta, det kommer inte att få våra flickor att börja respektera sig själva och kräva bra, tryggt sex.