Breaking Bad, tack och farväl

Ikväll ser vi sista avsnittet av Breaking Bad. Epic.
En stor del av serien finns på Netflix. Kolla. Du ångrar inte dig. Och nej, det är inte någon hyllning till knark, det är en historia om en desperat man och alla liv han förstör när han försöker få in pengar till sin familj.
Vi har sett hela serien nu den här våren och det har varit väl tillbringad tid.

Boktips: Anaché

Ett till boktips. Anaché, Myter från akkade av Maria Turtschaninoff. Det är egentligen en ungdomsbok (vilket betyder att du i bibborna i huvudstadsregionen inte betalar någon reserveringsavgift!) men åh, vilken värld att sjunka in i och vilka intressanta frågeställningar och teman. Passar för alla, med andra ord.
Boken var liiite, liite långsam alldeles i början och liite liite för utdragen alldeles i slutet men det mesta som händer mellan början och slutet kommer att få dig att utbrista va?! åh nej! eller shit, alltså!.
Läs den. Eller uppmana en ung i din närhet att läsa den.
Den ifrågasätter dessutom, som extra krydda sådant som könskonventioner, kärlek och roller i samhället.

Låt oss tala om pengar

Jag har en känsla av att pengar är en sådan där sak där det håller på att ske en tudelning i det finländska samhället. Det finns allt flera personer som har noll koll på allt vad pengar heter, shoppar på kredit och köper mer och mer och mer och aldrig ens tänkt på att spara. Och så finns det fler och fler av dem som har stenhård koll på allt vad de gör av med, allt som kommer in och precis hur mycket de sätter per månad på ditt och datt och hur mycket de inte får sätta på ditt och datt och vad de aboslut inte får köpa. I vissa fall har den senare kategorin stora sparkonton eller investeringar i aktier och fonder, kanske också bostäder. De där personerna där mitt emellan som lever sitt liv med pengar som en nödvändighet för att överleva från dag till dag, vecka till vecka, som får in pengar och som också spenderar pengar men som inte tar stress, kanske tar lån för bostäder och eventuellt bilar, men som inte tänker desto mera på tusen euro hit eller dit blir allt färre.
Tror jag.
Pengar har blivit ett enorm stressmoment för massor av människor. Om det inte är hur du snabbast möjligt ska bli av med dina pengar och vad du sedan ska leva på så är det hur du ska få ut maximal vinst från dina euron eller hur du ska spara vissa procent genom att köpa en vara i en viss affär. Och det är ju lite synd.
Men jag antar att man måste ta till den gamla sanningen money makes the world go around. Pengarna styr världen och pengarna styr människorna. I en viss mån måste vi ju alla leva på pengarnas villkor, det förstår säkert alla (om man inte vill bli en grottmänniska och bo i en hydda ute i skogen ensam och arbetslös och ätande blåbär och döda djur). Men kanske en lite mer avslappnad inställning till pengar vore på sin plats. Jag menar, det finns ju personer där ute som inte ens klarar av att ta en kaffe på stan för att det är för dyrt. Observera skillnaden mellan jag har inte råd och det är för dyrt. Där är en stor skillnad.
Nåja svammel, svammel. Min poäng är att jag önskar att pengarna inte skulle ges så stor makt. För det är ju vi alla som ger pengarna makten, pengarna kan inte självmant ta någon makt. Vi ger pengarna makten att bestämma från var vi bor till vem vi umgås med till om vi går på en begravning eller inte.

P.s När jag var barn fattade jag aldrig vad mamma menade när hon alltid beklagade sig över att det enda som finns i hennes plånbok är kvitton men aldrig några pengar (hon hade såklart alla pengarna "på kortet"). Nu förstår jag hur det känns. När man liksom har annat viktigare för sig än att hålla koll på allt man har köpt så blir man ju lite förvånad sedan när man öppnar sin plånbok och ska leta efter någon sedel för att köpa sin jobblunch med och det enda där finns är kvitton. Jag har också kort att handla med. Däremot äger jag inte, 24 år fyllda ett enda kreditkort. Jag vet inte om man ska tycka synd om mig eller berömma mig...

På ön

Idag tog vi igen en tur till Råholmen i Tölö, världens underbaraste hundpark (nå det vet jag ju inte, men vi kan låtsas). Essi hade för första gången på länge lite balls och vågade faktiskt ge sig in i leken med de andra hundarna. Tills hon blev tacklad och ramlade med ansiktet före rakt i sanden... Efter det var alla evil.

Som sig bör besökte vi världens bästa cafe' efteråt, Regatta. To die for. Det gäller att ta till vara dehär fina höstdagarna medan man kan.

Nu ska vi laga middag!

Jag får visst göra så!

Såhär såg det ut igår kväll hemma hos mig och T. På bordet står skumppa, lite ost, bröd, räksallad och så en ishavssallad. Och Oivariini. Det var en ganska basic fredagskväll at our place.

 

Ibland när jag äter och dricker på det här viset får jag en känsla av att liksom vad har jag gjort för att förtjäna det här? Att man borde ha varit ultraproduktiv och bidragande och räddat världen för att få avsluta en vecka på det här viset. När det enda jag gjorde hela veckan var jobbade en dag, var sjuk, gick på pilates och sedan handlade den här kvällsmaten. Och så hade jag ju det där mötet med min graduhandledare som var mycket konstruktivt men bara tog 50 minuter. Med en sådan vecka förtjänar man inte en sådan här fredag säger min hjärna.

Men så tänker jag. Jag är värd det här. Jag behöver inte ha hittat lösningen på aids-problemet för att kunna få äta en bra fredagskvällsbit. Jag behöver inte vara ultrastressad i vardagen för att få varva ner med lite gott. Jag behöver inte motivera varken för mig själv eller någon annan varför jag ska få göra just det här en fredagskväll. Vi gör det för att vi gillar det! Jag njuter av livet på det sätt jag vill njuta av det och det är mitt val att göra just det.

Vi tittade också på Food Inc. medan vi åt det här.  Du kan se dokumentären på Arenan ännu i fyra dagar. Kanske jag kommer på något att skriva om den någon dag, kanske inte.

Jag väljer att berömma hellre än att stjälpa any day!

Jag tror det är en sådan sak som kommer med livserfarenhet. Det här med att framhäva det positiva i sig själv och andra istället för det negativa. Det har också att göra med ens självkänsla, självförtroende och livssyn men jag tror också det handlar om ens erfarenheter och visdom.
Hannah Norrena tangerar ämnet i intervjun i Hon som inte rodnar. Att det är enkelt att säga åt någon vad personen gör fel eller hur ful personen är, men svårare att säga att bra jobbat.
Det är lika enkelt att säga åt sig själv att det och det gör du fel, det och det kan du inte, si och så ful är du och si och så borde du aldrig ha gjort och lika svårt att berömma sig själv. Det är till och med svårt att berömma sig själv när ingen annan hör, tycker jag. När jag var yngre var jag expert på att hacka ner på mig själv. Jag dög till ingenting tills jag hittade en sak jag var bra på och det var att gå ner i vikt. Så då gjorde jag det. Det behöver knappast upprepas att det var ett oerhört destruktivt beteende och ett svart hål jag hoppas ingen annan ska behöva hamna i.
Numera har jag blivit visare och äldre och också fått en person i mitt liv som konstant påminner mig om hur bra jag är på mycket annat än att gå ner i vikt (och ner i vikt har jag ju inte gått på länge, minus den normala variationen i vikten som vi alla har beroende på årstid och livssituation). Jag har till och med börjat göra försiktiga försök att berömma mig själv för saker jag är bra på. Det är fortfarande oerhört svårt att göra publikt, men för mig själv har jag ibland klarat av det. Lite enklare är det att berömma andra för det de gör bra och jag försöker så gott jag kan att inte hacka ner på andra för sådant jag tycker att de kunde göra bättre, a.k.a gör fel eller är dåliga på eller misslyckats med.
För så är det ju: ingen får ut någon glädje av att jag kritiserar en annan person. Ingen. Däremot kan en massa personer få glädje av att jag berömmer någon annan, eller till och med få glädje av att jag berömmer mig själv. Och jag sprider hellre glädje än illamående och dålig fiilis. Sen är det ju också så att ju mer du berömmer andra personer desto mer får du sannolikt tillbaka. Och det är ju mer än bra, förutsatt att du också kan ta emot beröm. Det kan inte alla, men det är också en sak man lär sig och ska satsa på att lära sig.
Att hacka ner på en annan tar inte heller personen någonvart. Det gagnar inte heller dig på något sätt. Däremot kan vi alla bli bättre personer genom att berömma varandra och oss själva.
Så nästa gång någon säger att "det gjorde du bra" säg tack! Och nästa gång du känner att någon annan gjorde något bra - säg det.

Finns inget sådant som en gratis latte

Nu när jag så småningom börjar inse att jag strax borde vara vuxen (eller i alla fall klar med "skolan" och redo för något annat) så har jag också börjat tänka mera på pengar. Att liksom man borde börja spara och "lägga undan" och köpa och ta lån och investera och sådant.
Och så köpte jag en dag en lunch för 2,50 på Unicafé och tänkte att ah vad bra med billig lunch. Sedan gick jag några kvarter för att komma till jobbet och så köpte jag en latte för 3,80. Och det utan att egentligen reflektera över saken förrän efteråt. Och då tänker man ju liksom att fan, jag är inte redo för den här vara vuxen-grejen ännu.

Om att boosta självförtroendet och om att tro att man vet vad man håller på med

Jag har vid ett par tillfällen nämnt att jag håller på med min gradu inom kommunikationslära. Jag tittade inte ens på texten under hela sommaren och hade en sådan ångest nu i september att jag måste träffa min handledare för att diskutera lite nya idéer. Jag övergav i början av september en gammal idé och har nu nytt fokus, men kände att jag behövde prata om saken. Det här med att skriva vetenskapligt är mycket skrämmande för mig...
Så igår hade jag möte med min graduhandledare och det är helt otroligt vad en person kan göra för ens självförtroende och arbetsglädje. Jag bara yes, let's do it!! efteråt. Det härligaste är att jag igen blev påmind om att i vetenskaplig forskning spelar det inte så stor roll vad du gör och hur, bara du kan motivera det och relatera det till tidigare forskning och gärna också till samhället. Så med andra ord är det mer hur du skriver än vad texten handlar om som är det viktiga. Hur i betydelsen hur du får det att verka som att det här är något jätteviktigt och spännande och mycket berikande för världen.
Jag antar att jag gör något rätt eftersom den här samma handledaren nu för andra gången sade åt mig att jag borde bli kvar som forskare på uni... Skrämmande, med tanke på att jag just och just klarar av en gradu...

Snörvel snörvel

Egentligen tycker jag mera om bloggar som sprider positiv energi. Som Elaine Eksvärd i Sverige. Hennes blogg hittade jag nyligen och jag bara yes, det här är den bästa bloggen ever!!!
Själv är jag ändå  just idag deppig, stressad, sur och sjuk och har så jäkla ont i halsen att det inte går att beskriva. Sur är jag för att det blev så, deppig för att jag får inget gjort och stressad för att jag ska träffa min graduhandledare idag. När jag inte har någon röst och inte heller vet vad jag ska tala om med henne för att jag, som sagt, får inget gjort. Vi bestämde mötet redan för flera veckor sedan och jag är inte den typen som backar ur saker.
Jag är inte heller den typen som klarar av att vara sjuk. Jag blir genast sur för att världen bestämmer att nej idag ska du inte göra allt det du hade tänkt göra utan du ska vara illamående och ha svårt att andas och inte kunna tänka klart för att din hjärna är full av slem och det enda du kan tänka på är hur ont du har och hur du nu inte gör allt det som du hade tänkt göra.
Nyss tog jag en panacod. Det är ju inte som att man slänger bort sådana dunderpiller efter att den som fick dem utskrivna på recept inte längre behöver dem.
Med andra ord så är det allt annat än en bra dag idag. Jag ska ta mig i kragen, lovar. Och sluta klaga.

Om det går väl...

Ibland när jag sitter här med min universitetsmejl, min gradu, mina tentböcker och mitt bibliotekskonto och reserverar böcker så tänker jag hur mycket mindre press jag skulle ha just nu om jag bara hade läst till ett yrke på en helt vanlig yrkesskola eller yrkeshögskola. Nu sitter jag istället här med en kandidatexamen i fickan, så småningom en magisterexamen och en massa, massa teoretisk kunskap och vet inte riktigt vad jag har färdigheter till att göra eller vad för sorts yrke jag kunde tänka mig att ha för resten av livet.
När jag började studera journalistik på Soc&kom så var det ju journalist jag skulle bli, men journalist i den traditionella betydelsen av ordet kommer jag knappast någonsin att vara. Det är ett alldeles för hektiskt och stressande yrke för mig som lätt stressar upp mig för minsta lilla sak som inte går som jag vill. Informatör eller annat mer likt ett kontorsjobb passar mig mycket bättre. Samtidigt är informatör ett yrke som jag inte överhuvudtaget förstår mig på. Vad gör man då, liksom? Förlagsbranschen är en dröm för mig och jag kan gott se mig tillbringa resten av livet läsande andra människors manus, korrigera och ge feedback. Däremot vet vi ju alla att förlagsbranscen inte anställer så otroligt många människor i Svenskfinland så att jag verkligen kommer in där är inte så realistiskt. Researcher på tv-program och tidningar skulle också passa mig. Kulturjournalist kan jag också se mig som, sittande på teaterpremiärer och rescenserande böcker och filmer, intervjuande stora författare från andra länder och mindre, blivande författare i Finland.
Det finns ju i princip alla chanser för mig att bli vad jag vill, i och med att jag har en teoretisk utbildning. Det gäller bara för mig att sälja mig till en arbetsgivare jag vill jobba med. Det är ändå en skrämmande tanke det där att jag snart inte är studerande längre. Att jag har färdigheterna för mycket, bara jag kan utnyttja dem.
Jag tror starkt på att kunskap är makt och att teoretiska utbildningar behövs. Att samhället behöver magistrar och kandidater lika mycket som samhället behöver personer med yrkesutbildningar. Ibland känns det ju ändå som om det är svårt att hitta sin plats i samhället med en teoretisk utbildning. Har man ett yrke då har man ju klart för sig och enklare att visa alla andra precis vad man kan. Jag å andra sidan har läst tentböcker efter tentböcker, skrivit otaliga sidor teoretisk text och funderat och analyserat men har inte specifik färdighet i just någonting.

Sedan är det ju en helt annan fråga det här med att faktiskt få anställning. Att få ett fast jobb. Jag åt lunch med en kompis en dag som också är i mediebranschen och kanske siktar mera på att faktiskt jobba journalistiskt (och som passar ypperligt för det jobbet) och vi kom just till att det ju är en sak vad man vill göra och en annan sak att en arbetsgivare vill ha en, oavsett hur bra man är och hur hårt man jobbar. Jag kommer att vara tacksam för alla jobb jag kan få i mitt liv och har alltid varit det.

Kaffe in, kaffe ut

Jag har gått och trott sedan tio år tillbaka att kaffe är uttorkande. Att precis som med vin ska man dricka ett glas vatten per kopp/glas. Nyligen läste jag ändå i någon tidning att så inte alls är fallet. På webben hittar man också en massa artiklar om saken. Och så, när jag tänker på saken så inser jag ju att en produkt som innehåller 97 procent vatten knappast kan vara uttorkande.
Kaffe är en sådan där produkt som världen bara inte kan komma överens om. Ena dagen orsakar kaffe cancer, andra dagen är det bra för att undkomma cancer, tredje dagen får du högt blodtryck, fjärde dagen ska du inte dricka si eller så mycket för då kan det ena och det andra hända. Hur ofta per månad läser du om kaffets egenskaper? Det är fascinerande och skrämmande hur mycket resurser världen sätter på sådant som egentligen är en lyxprodukt. För let's face it. Ingen behöver kaffe på riktigt.
Tänk om all energi lades på att studera hur exempelvis potatisen påverkar kroppen, när nu alla LCHF-are anser att potatis är struntmat som ingen borde äta? Havre? Vete? Råg? Ris? Bananer? Kranvatten?

Vi kan nog

Ofta nuförtiden när jag läser något som Halla-aho sagt så är jag bara att jaha.
Vilket är det sämsta man kan göra. Röster som hans behöver någon som säger emot. Men jag orkar liksom inte ens försöka förklara för honom och hans liktänkare varför Finland bör hjälpa människor som lider. Varför en attityd om att Finland är bättre än andra länder är en destruktiv väg att gå. Varför Finland inte vinner på att stänga gränserna. Varför det är helt ofattbart korkat att påstå att Finland inte ens har råd att hjälpa 500 personer.

Hinnan, myten, mitt val

När jag var tonåring läste jag massor av tjejtidningar. De har alla i princip samma innehåll. Det är pubertet, förälskelser, kroppen, smink, kläder, sex och tankar om känslor. Mycket om sex och mycket om pojkvänner och mycket om den första gången.
Jag minns att det stod mycket om mödomshinnan. Den hinna som ska finnas i slidan och som ska gå sönder när tjejer har sex för första gången. Som nog har ett litet hål för annars kan ju inte mensen och flytningarna komma igenom. Jag var över 20 när jag insåg att den där mödomshinnan är en myt, att den inte finns.
I skolan fick jag bara lära mig att sex ska man helst inte ha och har man sex så ska man använda kondom. Och när man får pojkvän ska man börja använda hormonella preventivmedel.
Nu påverkade den hinnan inte mig på något vis. Jag hade sex när jag ville. Men den påverkar oerhört många unga kvinnor. Kvinnor som vet att de måste blöda när de har sex för första gången. Tjejer som är rädda för att tänk om han inte får hål på den. Tjejer som är rädda för att tänk om den redan gått sönder av sig själv och han kommer att märka att jag inte är oskuld. Kvinnor som undrar om deras dotter fortfarande har hinnan kvar som de själva hade i den åldern. Föräldrar som skrämmer sina döttrar med att om du inte blöder när du har sex med din man för första gången så kastar han ut dig. Tjejer som läser i tidningar att den där hinnan måste spricka när de har sex för första gången och ser framför sig hur en hudbit går sönder inne i dem.
Mödomshinnan är en myt. En seglivad myt som man sakta börjat genomskåda i västvärlden men som fortfarande lever kvar i många länder där kulturen är sådan att tjejer inte själva får avgöra när de har sex för första gången. Där tjejer tror att andra människor kan se på dem om de har haft sex eller inte. Ingen kan det på riktigt.
Vi måste lära våra tjejer, alla tjejer, att sex är något man gör när man vill göra det, för att det är kul. Inte något som någon annan kan bestämma att du inte gör förrän en tredje part bestämmer att nu är det dags. 
Min oskuld är min. Den kan bara jag bestämma över. Och den "tas" inte av någon som kommer in i mig och söndrar mig.
Ska vi tala om ordet oskuld? En annan gång.

På stugan

Det är en sådan oerhörd lycka att få vara ute på stugan, om så bara en kväll, som i vårt fall. Vi har plockat svamp för hela vintern! Igår kväll åt vi en middag så god att jag inte hittar ord!

Kan vara det vackraste som finns...

Och gott är det också! Svamparna då...

Filmtips en fredag kväll

Det är sällan man ser filmer och tänker den här kommer jag att komma ihåg. Jag har tydligen haft tur för jag har sett tre sådana filmer under de senaste veckorna. Blue Jasmine av Woody Allen måste du se. Om inte av någon annan orsak så för att se hur det blir och se ut när någon på riktigt gör film proffsigt.
Side Effects med Jude Law och Rooney Mara har sina hål och brister, men du kommer att vilja veta hur den slutar och du kommer att tänka att fan ändå så sjukt.
Och sist. Danska Jagten. Om vad som händer när barn som inte ljuger berättar saker som kanske inte stämmer.
Överlag kan jag ju råda er att titta mera på nordiska filmer. Det borde jag själv också göra. Exempelvis ska du se finska Syvälle salattu, om du inte sett den. Det är en sådan film som jag aldrig kommer att glömma. Krista Kosonen har huvudrollen och är helt trollbindande.

Träden i skogen

Jag är en sådan typ av person som kan ta stress för minsta lilla och oroa mig över saker i en lång lång tid. Jag stressar upp mig över saker jag inte kan påverka och jag går och har ont i magen över sådant som jag inte ens har att göra med. Ibland önskar jag att jag vore lite mer avslappnad, men en psykolog skulle antagligen säga att jag är sådan här för att det hjälper mig att överleva.
Ofta är det små saker jag har ångest för, andra gånger kan det vara sådant som på riktigt är ett bekymmer, inte bara för mig. Just nu har jag en långtidsångest på gång över samhällsekonomin, sysselsättningsläget i Finland och huruvida det finns för många högt utbildade i landet (hör hur vuxenpoängen rasslar in).
Det intressanta är balansen. Att det alltid finns något jag bekymrar mig över. Är det inte något smått som hur min rygg ska hållas frisk tills jag är 80 så är det något som påverkar hela samhället, som massuppsägningar. Ännu intressantare är det att det är så lätt att bli så egoistisk med sina problem. Så att om jag har något just nu jag bekymrar mig för helt privat, så känns alla andra stora problem i hela världen som ingenting. Så att om jag har något privat bekymmer så bryr jag mig inte om klimatförändringen och brottsligheten i Mexiko och homosexuellas rättigheter i Ryssland.
Det är lätt att ta sig an inrikespolitiken i Afghanistan om man själv har ett bekymmerslöst liv men liksom behöver något att fundera på och engagera sig i. Men blir man sedan sjuk, arbetslös, drabbas av sorg eller något annat personligt så glömmer man lätt bort det.
Sedan finns det ju förstås dom som på riktigt engagerar sig i de stora frågorna i världen oavsett hur deras egna problem ser ut.
Och så tror jag att det också finns sådana typer som bara gillar att ta det lugnt och inte tar stress av diverse problem, varken stora eller små.

Vi kom med i tidningen!

Äntligen har den kommit, klubbtidningen där jag och Essi finns med. Vi kom ju andra bland de dvärgpinschrar som var med på rally-lydnaden i Hyvinge 11.8. Stolt matte!
Läs mer om rally-lydnad på finska här.

Vi borde som sagt nu flytta en klass uppåt, då vi har tre godkända prestationer i den här klassen. Jobbigt. Det får bli ett projekt för nästa sommar...

Ja, det var det där med att...

vad man kan göra med kroppen.

Han är vegan.

Prestera och kritisera - om hur folk lär sig hitta felen i sin kropp

Jag är ju en stark försvarare av att inte ta stress över sådant som utseende, vikt eller mängden kalorier per dag. Istället tycker jag vi alla (förutom då de som kanske är supermodeller och som faktiskt måste hetsa över varje litet gram fett som finns på kroppen) ska fokusera mera på att vara lyckliga i den kropp vi har. Att sluta noja över kalorier in och ut och istället fokusera på att må bra och ha en stark kropp med vilken vi kan göra sådant som vi gillar. För låt oss vara ärliga, och det här har jag sagt förut. Om du väger 55 kilo eller 65 kilo påverkar inte ditt liv på något sätt, så länge din kropp fungerar, du är frisk, du har en frisk relation till mat, du fungerar normalt och du klarar av det du vill göra med din kropp. Om det du vill göra inte motsvarar det som omvärlden säger att du borde göra med din kropp så är det omvärlden det är fel på. Inte dig.
Jag har också skrivit om det att man ska fokusera på vad kroppen kan göra för en istället för att fundera på vad man kan göra för kroppen. Exempel: klarar kroppen av att ta en med cykel genom ens vackra hemstad ut till en härlig strand där man kan ta ett härligt dopp i vattnet en underbar sommarkväll? Perfekt!
Man kan göra det ena och det andra för kroppen: banta den, håna den, se ner på den, hata den, pina den, tvinga den att klara sig på för lite näring, försöka forma den till något den inte är. Eller älska den och göra det man vill att ska vara dens bästa av dem. Jag tycker man hellre kan göra det senare.
Hälsa och välmående är viktigt. Men det att du går på gym 4 eller 6 gånger i veckan eller istället hittar något annat du kan göra med kroppen för att må bra spelar ingen roll.
Jag har någongång försökt filosofera kring det med att alla mer och mindre extrema idrottsevenemang för amatörer ökar i popularitet och det här med att fokusera på kroppens goda sidor istället för på allt det man kan ändra på i kroppen. Vi vet att folk gillar att delta i olika sportevenemang, träna hårt och tävla mot andra amatöridrottare. Maraton, halvmaraton och thriathlon är evenemang som lockar mer och mer folk i Finland. Här finns exempelvis en artikel om Finntriathlon vars deltagarlista blev full på 22 timmar. Folk älskar att använda kroppen för olika fysiska utmaningar. Och det är ju bra, folk har hittat glädjen i att göra saker med kroppen.
Det jag är lite skeptisk till är det här fokuset på prestation. Att du ska träna är bra. Att du ska träna för att klara av att springa 42 kilometer på en specifik dag kanske inte passar alla. Men det känns som att det har blivit viktigt att kunna säga att jag springer maraton. Då kommer vi igen in på fel spår. För då får man fortfarande inte röra på sig på sitt eget sätt så att man mår bra, utan då måste man träna för att klara av just en specifik sak trots att ens kropp kanske inte alls gillar det. Då är det inte längre bara det att man kanske väger för mycket som är fel på en. Det är dessutom det att man inte klarar av att göra si och så med kroppen.

Skrivregel

En bra regel att ha när man håller på och skriver saker som inte publiceras just nu utan är någon typ av större projekt är att man aldrig ska skriva klart en tanke, utan sluta skriva så att man nästa gång man fortsätter jobba på texten genast har ett ställe där man kan fortsätta skriva för att man senast lämnade det på hälft.
Det är också en bra ursäkt att ha när man inte orkar skriva längre. Jag måste sätta punkt nu så att jag kan fortsätta här nästa gång.

Skjortor och saker så billigt och mycket som möjligt

Peppe tipsade om den här texten i HS Nyt. Om en kvinna som shoppar för 500 euro på en vecka. 500 euro. På en vecka. På saker. Saker som man har en kort tid (det mesta som kan köpas i Seppälä, Zara eller H&M och andra liknande affärer slits sönder snabbt, det vet vi alla). Det här är ett beteende jag inte förstår och som jag kanske aldrig kommer att förstå. Hur man finner så mycket glädje i att köpa saker att man är beredd att slösa 500 euro per vecka på det.
Jag köper sällan saker. Min veckobudget för att shoppa ligger säkert någonstans nära 5 euro. Däremot är jag inte så noga när det gäller mat. Vi köper gärna lite dyrare matvaror hem och äter ibland ute trots att vi är studerande. Det ger mig en bättre livskvalitet, för någon annan är det inte så viktigt. Säkert finns det människor som aldrig kommer att förstå att man är beredd att satsa 80-90 euro på en middag ute, men det är jag beredd att göra.
Alla väljer såklart fritt vad de köper för sina pengar men vi har ändå alla ett ansvar, exempelvis gällande miljö och etisk handel. Men om du vill hjälpa miljön så är det nog inte så att du genast ska springa till närmaste Lindex och köpa 7 stycken av deras eko-tröjor. Större nytta gör du genom att shoppa mindre och köpa bara det du behöver.
Mindre, mindre, mindre.

Jag köper också kläder på H&M och andra skräpaffärer utan att veta vad miljöpåverkan är eller hur många som jobbar på svältlön för att producera just det plagget. Jag är inget helgon. Men jag försöker shoppa mindre.

Kräftis och hockey

Vi hade vänner här på fredagen på kräftskiva och som alltid när jag dricker vittvin så slutade det med att vi gjorde absolut ingenting annat än såg en film (Side Effects, jättebra) på lördagen.

På söndagen gjorde jag sedan en sak jag aldrig gjort förut. Vi var på en ligamatch i hockey! Det var IFK-Jokerit i arenan och det var en upplevelse. Jag är inget enormt fan av hockey men, visst, stämningen och allt det... Jag förstår att folk gillar sporten.

Kvinnors lika villkor fortfarande en dröm - hur det går till när Sverige kräver att kvinnor slutar se ut som att de vill göra något helt lagligt

Kvinnor lever ofta sina liv på männens villkor. Det här kan vara svårt att greppa. Många kanske tycker att vadå, här i västvärlden får kvinnor ju styra sina liv som de vill. Men så är det inte. Ett färskt konkret exempel gör det oerhört tydligt att kvinnor också i västvärlden, också i Sverige, lever på männens villkor. Också när kvinnan inte på något sätt gjort något fel utan endast är den hon är och ser ut på ett visst sätt.
Det är nämligen så att en domstol i Sverige beslutat att det är helt okej för krogar att förbjuda kvinnor som ser asiatiska ut att komma in på krogen. Motiveringen till att förbjuda kvinnorna är att krogen vill förhindra prostitution. Alltså, man anser att kvinnorna som ser asiatiska ut sannolikt säljer sex och det vill man förhindra. Rasism, jo, men det är också juridiskt ett spännande och skrämmande domslut som domstolen gett.
Domstolen ansår alltså att det här inte är rasism. Jag kan inte förstå på vilket sätt det här inte är rasism, men det är inte rasismen jag nu ska bena ut.
Det är det faktum att kvinnor som inte gör något fel tvingas gå hem tillbaka medan männen som kanske kan tänkas göra något fel får stanna kvar på krogen.
Sverige har en lag som säger att det är förbjudet att köpa sex. Att sälja sex är tillåtet. De här kvinnorna är inte prostituerade, de hade aldrig som avsikt att sälja sex (det kom också domstolen till). De var påväg in i krogen för att dricka lite sprit och dansa lite. Men de fick inte komma in, med motiveringen att de såg ut på ett sådant sätt som kvinnor som gör något helt lagligt men moraliskt diskuterbart (säljer sex) ibland ser ut.
Alla de där männen inne i krogen som tydligen någongång köpt sex där, eftersom det är ett problem på krogen, får stanna kvar. Alla de där männen som gjort något olagligt får stanna kvar på krogen. Medan kvinnorna som ser ut att kanske planera att göra något som är helt lagligt, sälja sex, tvingas vända om.
Jag ryser av tanken att en svensk domstol godkänner sådan här sexism. Att en domstol i Sverige understryker att det faktiskt är kvinnorna som ska vända om och gå hem tillbaka för att det finns män på krogen som kan tänkas vilja köpa sex av dem för att de ser ut på ett visst sätt.
Våldtäktskulturen fungerar på samma sätt. Kvinnor ska se till att skydda sig mot alla de där brottsliga männen som kan tänkas provoceras till att våldta dem för att de handlar eller ser ut på ett visst sätt. Medan männen vandrar omkring och är kriminella utan att deras liv begränsas på något sätt.

Jag tycker det är mycket bra att den här krogen i Sverige tar tag i prostitutionen, då de uppenbarligen inte vill ha den där. Det de borde göra är se till att alla män som kan tänkas vilja köpa sex håller sig borta. Visa tydligt att här inne får man inte försöka köpa sex, om man tänker göra det så åker man ut direkt eller, ännu bättre, kommer inte ens in.

Alla som fortfarande tycker att vi alla lever här på lika villkor: tänk om. Den här världen styrs av män och det är upp till kvinnorna att anpassa sig enligt det. Kvinnorna ska inte "se ut som horor" om de vill komma in på nattklubben. Män kan gå omkring och köpa sex bäst de orkar och det enda någon kommer att göra är säga åt hororna att gå hem. Den här världen styrs av män som dunkar andra kriminella män i ryggen för att de är sådana rediga karlar medan de säger åt kvinnorna som är offer för den kriminella verksamheten att gå någon annanstans.

Ett litet steg, kom igen, You can do it!

Jag funderade efter att jag läste den där boken av Moran på en gammal sanning. Nämligen den att kvinnor läser böcker av män och kvinnor och män läser böcker av män.
Och att det är så jävla tråkigt att veta att här sitter nu till exempel den här Moran och skriver om hur jobbigt det ibland kan vara att vara kvinna och endast kvinnor kommer att läsa hennes text. Medan Karl Ove Knausgård skriver roman efter roman om sitt eget jobbiga liv som karl och hela världen läser dom allihopa. Nu dissar jag inte Knausgård, han är bara ett exempel.

Om du är man och läser det här (sannolikt läser du inte, för män läser säkert också bara bloggar av män) kan du då vara så snäll att du nästa gång du läser en bok medvetet väljer en som är skriven av en kvinna? Och nej, jag tänker inte lova att nästa bok jag läser är skriven av en man för jag har redan läst så många böcker av män, precis som en massa andra kvinnor.

Och dessutom kommer lönen idag!

Dagens todo-lista:

1. Pilates
2. Matbutiken.
3. Raka mig.
4. Dricka champagne.
5. Kräftskiva!

Bilden har ingenting med texten att göra. Den är endast här för att illustrera en känsla man kan ha när man är sådär allmänt tillfreds med livet och saker går ungefär som man har tänkt sig, det vill säga bra.

    

                       

En annorlunda värld

Tänk dig en värld där de som har mest pengar är beredda att betala för saker och tjänster enligt just det som sakerna och tjänsterna är värda. Där de som har mest pengar inte tar det som något självklart att de ska kunna köpa allt de vill ha till ett pris som inte alls motsvarar sakens värde utan egentligen är mycket lägre än det borde vara. Som kläder, livsmedel, flygbiljetter och olja.
Det vore en värld där folk som har mindre pengar kunde få lite mer betalt för sitt jobb och där inkomstskillnaderna inte vore riktigt lika stora och där alla skulle ha det lite, lite bättre. Och där miljön inte skulle förstöras i lika snabb takt. Och där vi inte skulle vara på väg mot undergången riktigt lika snabbt.
Tänk dig en värld där personerna som jobbar på apelsinodlingarna i Brasilien faktiskt skulle få skäligt betalt för det de gör. För vi har faktiskt råd att betala för det. Om vi inte har ska vi inte dricka den där apelsinjuicen heller. Precis som vi har råd att betala lite mera för en t-skjorta på H&M. Och oljan. Och flygbiljetterna. Och kaffet. Och köttet.

När kroppen är som en iPhone

Eftersom jag jobbar med språk och gärna diskuterar sådant som självförtroende, hälsa, vikthets och press på unga kvinnor så kan jag inte låta bli att filosofera lite kring ett ord som har fastnat som jag läste flera gånger i helgen i sammanhanget skönhetsoperationer.
Det var så att jag hamnade på en svensk blogg där skribenten skriver mycket om sitt eget utseende, vad hon gör för att se ut på ett visst sätt och vad allt hon har låtit en kirurg korrigera. Jag tänker inte länka för jag sprider helst inte länkar till bloggar där utgångspunkten är att den kropp du har är fel och måste korrigeras. Men det jag alltså började läsa var svaren till en fråga som bloggerskan ställde till sina läsare. Hon undrade hur många av hennes läsare som skulle genomgå en skönhetsoperation om det vore gratis. Det första som förbluffade mig var antalet läsare som svarade att de aboslut skulle låta operera dittan och dattan om de fick det gratis (och trots att de inte kommer att få det gratis tänker göra det ändå). Posten fick kring 300 svar och jag hittade fyra-fem tjejer som inte vill operera sig. Det andra som förbluffade mig var ordvalet bland de här unga tjejerna som vill operera sig. De flesta skrev om att de skulle fixa brösten, läpparna, rumpan, magen, käken, nästan etcetera. De skulle alltså inte förbättra, förstora, förminska eller vad man nu gör när man skönhetsopererar sig. De skulle uttryckligen fixa.
Vad är det man tenderar att fixa, såhär i normal svenska. Nå, jag tycker att man fixar det som är fel på något sätt. När man fixar så lagar man något som är sönder, man rättar till det som blivit fel. Jag känner av en viss attityd av det blev fel när jag skapades och nu ska jag rätta till det felet. Det är alltså inte så att tjejerna tycker att de nu är helt ok som de är men att de kan få ännu bättre utseende, nej, deras kroppar har fel som de bör rätta till med operationer.

Jag kan inte ens börja beskriva hur synd jag tycker att det är att en massa unga kvinnor går omkring och tycker att den kropp de har fått har en massa fel som de måste låta kirurger och dyra skönhetsprodukter rätta till. Att kroppen är som en iPhone. I samma ögonblick som du upptäcker att den har ett fel så skickar du in den för att repareras och så får du den tillbaka sedan, utan felet. Att du inte kan använda iPhonen så länge den har felet, därför måste det korrigeras.

Våra kroppar kan göra helt underbara saker för oss, men vi kan aldrig njuta av allt det om vi konstant går omkring och letar fel i dem.

Hur det egentligen ligger till

Jag upphör aldrig att fascineras av hur fb fungerar, det vill säga hur folket som finns på fb fungerar. Jag kan skriva långa statusuppdateringar om någon orättvisa i världen, exempelvis något om människohandel, och dessutom ställa en direkt fråga och ingen svarar. Senare laddar jag upp ett foto på en tallrik med ärtsoppa, skriver något semiroligt om hur det är så gott men att T inte gillar det och att jag nu utnyttjar det faktum att han inte är hemma för att äta ärtsoppa av alla saker och på ett dygn har 11 personer gillat bilden. Jag bara jaha, så det är så det här fungerar.
Och då har jag funnits på fb i ganska exakt fem år.

Nå, nu är det ju så att fb inte skapats för att diskutera och debattera och kontemplera svåra frågor i världen, orättvisor och våld och sådant. Nej, fb har skapats för att du ska kunna visa upp små roliga glimtar av ditt liv som folk kan gilla. Varför vet jag inte.
En så liten sak som en ogilla-knapp skulle kunna förändra fb på många sätt, det är jag helt övertygad om. Och jo, jag är medveten om att fb är på väg att dö ut och att det är instagram som gäller, men jag ligger alltid lite efter.

När livet blir som man drömt att det ska bli

Det är alltid inspirerande att lyssna på personer som har drömmar och kanske ännu mera inspirerande att lyssna på personer som jobbat hårt för att förverkliga sina drömmar.
Få av oss får allt vi drömmer om gratis och utan några som helst insatser på egen hand. Vi måste jobba för att komma till en sådan plats i världen som vi är nöjda med, som vi trivs med och som vi är stolta över. Det kan ta länge, men personer som orkar ägna mycket tid och energi på att förverkliga sina drömmar är något av de mest beundransvärda människorna i hela världen.
Alla kanske inte når sina drömmar oavsett hur hårt de arbetar. Men jag tror att kan man säga att "jag gjorde allt" då har man redan lyckats. Då var det bara inte meningen att det skulle bli så.
Jag älskar att lyssna på personer som berättar om något de verkligen drömt om och sedan lyckats med. Hur de gjorde och varför. Som Red One i Sommar i P1. Ni ska lyssna. Red One var en ung man i Marocko när han bara "jag ska bli rockstjärna". Han flyttade till Sverige, började arbeta för att nå sitt mål, det gick först inte så bra, han flyttade till USA, började producera musik, gifte sig. Sen, äntligen, fick han höra att han är ett geni och sen bara Just dance.

Söndag i solen

Jag gick en lång länk med en ny bekant. Hon är från Danmark och det är alltid en utmaning att hitta ett gemensamt språk. Det är mycket fascinerande att bli medveten om precis hur man uttrycker sig, alla finlandismer med mera. Härligt.

Och shit alltså vilket sommarväder vi har!

Skryt skryt skryt

Jag har fortfarande inte kommit på hur det ligger till, får man skryta eller inte? Jag gör en vild chansning och skryter med dagens lunch. Titta på det här! Färsk spenat, korngryn, kokt morot, ärter och räkor. Samt köpt pesto som dressing.
Vad tycker vi om räkor? Jag och T köper alltid MSC-märkta, det är viktigt. Men trots märkningen så är ju räkor inte det mest miljövänliga man kan äta. Do eller don't?
Ikväll äter jag fryspizza och vitlökssmakande rågchips och sköljer ner det med öl. Men det skulle jag ju aldrig berätta för någon

                                      

Min favorit

T är just nu bortrest och det känns alltid konstigt att vara ensam hemma 24/7. När han är borta kortare tider påminns jag alltid om hösten 2011, då han var borta i fyra månader. Det överlevde vi, så några nätter från varandra är ingenting! När han först åkte den där sena augustidagen 2011 trodde jag att jag skulle dö av sorg, men det är som de säger: du vet inte hur stark du är innan det enda alternativet du har är att vara stark. Ändå saknar jag honom också när han bara är borta i fem dagar, som just nu. Vi lever så otroligt nära varandra, vi gör allting tillsammans och vi kan utan problem tillbringa flera dagar och nätter i sträck med varandra utan avbrott. Den där känslan av att ha en person här i världen som förstår en, som stöder en oavsett vad man gör, som älskar en, som finns nära en i vått och torrt och som kan avsluta ens meningar... Det är något jag önskar att alla skulle få uppleva.
Jag kan inte fatta att det finns den här mannen som faktiskt vill vara med lilla mig, som faktiskt är villig att säga att han tänker vara med mig resten av livet! Jag som är kontrollfreak, nästan aldrig rakar mig under armarna, får ångest av att sova för länge, lämnar smutsiga smörknivar kvar på arbetsbänken när jag lagar smörgåsar och dessutom inte kan ett skvatt om att matcha soffdynorna med gardinerna (och inte orkar bry mig heller!)

Det är så otroligt härligt med kärlek!

I alla fall har jag sällskap av hunden här hemma. Hon kan vara en pain in the ass i vissa lägen, men för det mesta är jag så glad att få ha henne!

Kvinnan Moran

Jag läste ut Caitlin Morans Konsten att vara kvinna.
Moran skriver i boken mycket personligt om hur hon upplever det att vara kvinna. Hon ger rikligt med små historier från sin egen vardag, om att jobba som nöjesreporter, att föda barn, att gå på strippklubb, att köpa kläder och skor, att raka fittan och att uppfostra barn. Det mest gripande kapitlet är det om Morans abort, något hon gör när hon redan blivit tvåbarnsmamma. Det är egentligen endast i kapitlet om abort som jag inte skrattar högt. Resten av boken är så rolig att om inte annat så måste du läsa den som ett exempel på humor i textform.
Det allra roligaste kapitlet är det om mode. Moran skriver om hur hon en dag när hon läste en damtidning insåg att alla kvinnor måste äga högklackade skor, flera par av dem dessutom, och hur Moran hatar varje par högklackade skor hon köpt sedan den dagen för att högklackade skor helt enkelt inte är gjorda för att gå i. Ett annat kapitel där jag skrattade högt var det om hår. Hår på benen och hår i fittan och hur det finns helt absurda "regler" kring hur en kvinnas fitta måste vara rakad för att "duga". Och det att män aldrig skulle sjunka så lågt att de skulle ta emot order om hur kuken ska rakas - sådant bestämmer karlar själva om.
Det handlar mycket om feminism, att kvinnor ska få bestämma själva. Moran är mycket kritisk till allt som heter skönhet och utseende, eftersom män sällan tvingas följa samma regler. Här finns också rikligt med funderingar kring vad feminism egentligen är och också en hel del kritik mot kvinnor som påstår sig vara feminister men egentligen kritiserar helt fel saker. Vad är feminism? Jo, det är övertygelsen att alla ska få vara just som de är, skriver Moran. Oavsett hur dumma, korkade, feta, inåtvända eller illa klädda de är.
En röd tråd genom boken är det faktum att kvinnor har en massa press på sig från en massa olika håll. De ska raka fittan på ett visst sätt, de ska ha högklackade skor i en viss modell, de ska ha si och så många basplagg i garderoben, de ska bete sig si och så, de ska vara på ett visst sätt, de ska önska sig vissa saker, de ska villa bli mammor, de ska vara en viss sorts typer som föräldrar, de ska inte villa det ena och det andra. Och allt det här bara för att vara normala kvinnor. För att godkännas.

Moran ger en enkel regel för hur man kan bedöma om någon regel som gäller för kvinnor är ett uttryck för kvinnorförtryck. Gör männen likadant? Om svaret är nej, då är regeln ännu ett exempel på hur kvinnor fortsätter att undertryckas i samhället.

Pilates, day one

Jag känner mig som en ny människa efter dagens pilatespass, det första på kursen! Det är helt underbart att lära sig andas på "rätt sätt" för att stärka musklerna istället för att bara köra hårt, som man ju ofta gör i träning.

Dock förstår jag mig inte helt på folk som kommer till en pilateskurs, första sessionen, och genast högt och ljudligt börjar dissa sig själva. "Jag har inga djupa magmuskler, jag kan inte, jag hålls inte i den här ställningen, etcetera. Man vill bara liksom "vi är här för att lära oss, slappna av och släpp dina krav på dig själ!" Folk är så prestationsinriktade numera. Det ska genast "gå bra" annars var de inte värt tiden... Oavsett vad saken gäller. Och klarar man inte något genast börjar man hacka ner på sig själv.

Nej, folk. Sluta med det! DU är bäst på att vara DU och allt du vill göra kan du bara öva, öva, öva och bli bättre på.

Jag trivs bäst i skogslandskap

Vi tog en promenad i Noux nationalpark i måndags. Och tog lite foton med det samma. Det regnade först, men sedan blev det hur fint som helst.
Vi älskar alla tre att vandra i skogen. Det ger själen en sådan otrolig ro att röra sig i naturen. Och det är så härligt att umgås på det viset, med bara naturen omkring sig.
Det här ska vi göra om ofta i höst!

Vi går ju massor med hunden, minst  4-5 kilometer per dag, varje dag. Sådana här längre promenader, vi gick i 3 och en halv timme, tar ändå alltid på krafterna för oss alla. Men på ett skönt sätt.

Och ja, dvärgpinscher är en hundras för dem som vill ha en hund som aldrig tröttnar och alltid är redo för nya äventyr!

Vår underbart vackra hund Essi. Med en Hurtta-regnrock på sig.

Jag blir alltid bättre på de bilder där jag GÖR saker.

Sa jag att vår hund är vacker?

När jag var i gymnasiet sade en gymnastiklärare under någon lektion att hennes filosofi när det gäller att röra på sig är att se till att hon alltid har sådan kondition att hon kan göra vad hon vill. Om hon exempelvis vill fara på en skidtur för några timmar en lördag bara för att det skulle vara kul så då gör hon det, och orkar. Jag var då 16-17 och fattade inte riktigt vad hon menade. Men nu förstår jag. Det är just för sådan här dagar som den jag upplevde i måndags som det lönar sig att motionera. Utan en vettig kondition skulle jag inte ha orkat gå i 11-12 kilometer i skogen och fått uppleva de där vackra vyerna och den där härliga känslan av att vara helt fri och helt lugn i själen.
Jag tycker det är synd att så många pinar sig själva genom att inte motionera. De går miste om så otroligt mycket. Det kan finnas mycket saker i livet som hindrar dig från att göra saker. Men låt inte lättja vara en av orsakerna.
Att motionera och hålla sig frisk behöver inte handla om att sikta på att springa maraton eller lyfta 75 kg i marklyft. Det kan också handla om att orka uppleva saker i livet.

Sexhandeln

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, angående människohandel och då specifikt handel med sexslavar. Vilka är de män som är beredd att betala för att få våldta en person? Hur ser en sådan man ut? Vad jobbar han med ? Har han barn? Är han gift? Hur behandlar han sin hustru? Hur mycket har han i lön? Vad är det som drivit honom till att betala för att våldta en annan människa? Varför gör han det?

För jag är övertygad om att åtminstone i en del av fallen så vet de män som våldtar sexslavar att det faktiskt är det de gör. Jag tror inte en sekund på att det är "omöjligt" för någon som köper sex att veta om personen som ligger på sängen framför dem gör det frivilligt eller ej. Antingen gör männen det, våldtar sexslavar, just för att det är det de vill, eller så orkar de bara inte bry sig om huruvida personen är ett offer eller inte. Och det sistnämnda är precis lika illa.

Siffrorna varierar om du kollar på nätet och ingen verkar veta hur många personer som lever som slavar i dagens värld. En del säger att det idag finns flera slavar i världen än det någonsin tidigare har funnits. Sexslaveriet är ett massivt problem och efterfrågan är helt otrolig. Och sexslaveri är inte något som förekommer "någon annanstans". Det förekommer också i Finland. I samma hus där du bor kan det just nu finnas kvinnor som våldtas flera gånger om dagen som är offer för människohandel.
Sexslaveriet är inte något som Finland ensam kan lösa, men jag tackar Anna-Maja Henriksson för hennes engagemang i frågan. Det är viktigt att vi försöker göra något åt saken. Däremot är jag, som många andra, tveksam till om ett totalförbud är lösningen, just för att det kan leda till att all prostitution går under jorden och då har vi inte längre någon som helst kontroll.
Jag tror nämligen inte att den här massiva efterfrågan försvinner någonstans bara genom att vi förbjuder sexköp. Det verkar som om män alltid varit och fortsätter att vara beredda att våldta människor. Och hur man ska tackla det...? Säg det.

Att hjälpa den andra i hemmet - ett litet ord med stor betydelse

Jag har funderat på en sak men jag kan inte komma någonvart i mina funderingar. Det handlar om det lilla ordet hjälpa, specifikt att hjälpa i hemmet.
Ibland tycker jag att det är ett farligt ord. Ibland försöker jag intyga mig själv att sluta larva mig, det är bara ett ord. Men det kan ändå betyda så mycket.
Tänk såhär. Vi föreställer oss att du tycker att nu har jag fått nog av det här eviga tvättandet varje jävla dag, jag orkar inte längre, jag tänker inte längre sköta det själv!! Du pratar med din sambo/man/hustru/personen som du bor med om saken och hen säger att visst kan jag hjälpa dig med tvättandet!
Nu kan man tolka läget på två sätt. Antingen menar personen att ja egentligen är det ju ditt ansvar/din uppgift/du som alltid gjort det men om det nu får dig att bli gladare så kan jag hjälpa till - alltså nu och då försöka komma ihåg att göra något åt saken, kanske rota lite i tvättkorgen men inte orkar jag egentligen sätta mig in i hur man tvättar så jag tänker nog aldrig försöka ens eller så menar personen att jovisst, såklart ska vi båda sköta det, jag har bara varit lat och trött den senaste tiden så jag har inte ens kommit att tänka på saken för du verkar alltid sköta det innan jag hinner göra det men det ska bli ändring nu - i vårt hem sköter vi allting tillsammans.

Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om det här ordet. Sådär ute i världen får det för min del betyda vad det vill, men när det används i hemmet blir det genast en jämställdhetsfråga (i och med att de flesta parförhållanden är mellan man och kvinna). Vem som hjälper vem är då av stor betydelse. Det vill säga om man väljer att tolka hjälper just som att den som hjälper inte egentligen tycker att det hör till personens uppdrag att göra den här saken men att hen just nu gör den andra en tjänst. Ofta, hävdar jag, är det mannen som hjälper kvinnan.

Dagens fiilis

Panik. Jag öppnar gradufilen på datorn för första gången sedan typ april, läser de första sidorna och bara vad är det här, vad betyder allt, vem har skrivit det här och vad ska jag göra med det här?

Det positiva är att jag har hela läsåret på mig att få ordning och reda på det här. Text finns det redan hur mycket som helst, däremot ingen egentlig studie och väldigt lite röd tråd. Det här blir en utmaning, men jag är ju inte den första och inte heller den sista som skriver en gradu. Folk klarar av det. Jag klarar av det.

Att straffa de flitigaste individerna

Nu då jag så småningom kan lägga min tid som studerande bakom mig så är det en sak jag måste klaga på vad gäller alla månader jag tillbringat som studerande. Det faktum att studiestödet bara betalas till personer som ser till att hålla sin årslön under en viss nivå. Studerande får inte jobba för mycket eller jobba med alltför hög lön för då blir de av med studiestödet och bostadsbidraget. Däremot kontrolleras inte sådant som exempelvis vad du har på kontot när du börjar studera eller hur mycket ekonomiskt stöd du får av personer omkring dig. Det är endast studerande som arbetar som straffas för de pengar de tjänar och då alltså de pengar de betalar skatt för.

Jag förstår inte varför exempelvis jag som arbetat under hela studietiden och samtidigt studerat i den takt som universitetet och FPA kräver ska bestraffas genom att bli av med mina stödmånader. Men jag skulle uppskatta om någon kunde förklara det här.
Jag förstår att personer som klarar sig på egen hand inte ska få stöd av staten. Men i så fall borde den regeln gälla oavsett hur pengarna kommer in.

Jag kan inte förstå varför jag som klarat av att både arbeta "mycket" och studera på heltid ska tvingas ge ifrån mig pengar som ges åt alla som studerar på heltid, medan personer som lever på bidrag av exempelvis föräldrarna samtidigt lyfter fulla stöd och då dessutom förvränger arbetsmarknaden genom att i vissa fall ta emot obetalda praktikplatser för att de har råd med det.

Om barnen och framtiden - de är vår framtid.

När det nu är tal om hemvårdsstödet i Finland, att familjer bara ska kunna utnyttja hela om båda föräldrarna är hemma så undrar jag, vid sidan av allt tal om ekonomi, familjers valfrihet, kostnader för kommunerna, vad pappa vill, vad mamma vill, att liksom... Vad vill barnen? Och vad behöver barnen? Vad är bra för barnen, också med tanke på samhällets framtid?

Jag menar. Så länge vi lär barnen att det är mamma som tar hand om barnen så kommer barnen att växa upp och tänka att det är mamma som tar hand om barnen. Oavsett hur mycket vi försöker lära dem att jo, pappa kan också ta hand om barnen lika bra som mamma, det är bara det att få pappor gör det.

Barnen är framtiden. Om vi vill att det i framtiden ska se ut på ett visst sätt så kan vi inte sitta passiva.

Nu tycker jag ändå att familjerna ska få välja själva hur de delar upp månaderna hemma med barnen. Jag önskar att allt flera barn ska få vara hemma med sina pappor för att papporna vill vara med sina barn och för att föräldrarna vill visa barnen att så här är det, pappa tar också hand om barnen.

En riktig fighter!

Det här med attityd. Det har stor betydelse i livet. Med rätt attityd kommer man långt. Jag ska tar en alltid längre än jag vill men jag kanske inte lyckas.

Titta på den här valpen. Den har rätt attityd. Och trots att den ändå inte lyckas, så har den i alla fall inte gone down without a fight. Det är alltid något att hänga i julgranen.
Jag vill vara mera som Bandit i videon och aldrig ge upp. Åtminstone inte förrän jag helt enkelt inte orkar längre. Det är en värdefull egenskap att ha.

"De här är så enkla att sköta!"

Det finns många orsaker att inte läsa Iltalehti, men jag gör det ibland. Inte för att jag köper tidningen, men den finns liksom ibland i närheten av mig och så bläddrar jag lite i den. Ibland stöter jag på artiklar som får mig att på riktigt känna mig helt värdelös.

Rubriken är: De här kan inte ens en nyhjälplös ta livet av
Ja, sådana där enkla växter som alla klarar av, tänker ni nu. Vad händer om jag berättar att sådant där "rahapuu", penningträd har vi tagit livet av ett par gånger...?

Notera dock den låååånga listan med vad du ska och inte ska göra med penningträd. Alltså, "lätt växt" betyder för mig någonting jag kan glömma bort i flera veckor i taget och sedan vattna när jag kommer på det. Inte fundera på om myllan har torkat eller inte...
Obs. Vi köper inte själva penningträden. De hämtas till oss. Jag vet inte vad människor tänker när de köper sådant till oss.

Såhär såg det ut i somras på vår balkong. Till höger, en blomma som skulle vara lättskött och fin hela sommaren. Till vänster sådana blommor som är supposed to be i den där krukan till höger men som av någon orsak dykt upp i balkonglådan. Plus lite ogräs.

 

Jag förvånas ofta över att vår hund fortfarande lever efter tre och ett halvt år i våra händer.

Nästa sommar skaffar vi plastblommor på balkongen, jag lovar.

Svensk musik - den är överallt!

Litet tips till alla er musikintresserade där ute. I veckan var jag ju i Abba the museum i Stockholm och i samma byggnad finns Swedish music hall of fame. Absolut värt ett besök! Jag kunde ha tillbringat timmar där och jag är inte ens så fascinerad av musik.

Hur som helst. Om du är ens lite grann mer intresserad av musik än jag är så vet du sannolikt redan det här, men alltså... En sak som slog mig när jag tryckte på knapparna för att höra all musik som gjorts i Sverige under olika årtionden var att minst hälften av alla låtar jag känner till är gjorda av svenskar.

Alltså. Europe är från Sverige. År 2013 får jag veta det här. Om du nu hör till dem som vet mindre än jag om musikvärlden så lyssna och du vet vem jag menar.

Det mesta som spelas på våra radiokanaler som inte är finskt är svenskt. Om du någon gång måste gissa var ett band kommer från, gissa Sverige. Du får med 90 procents sannolikhet rätt.