Sista november

Hemma hos oss. I väntan på morgondagen!

Undergången kommer

Alla miss whatever ska alltid önska sig världsfred. Själv önskar jag också världsfred, men tror inte på det. Jag vägrar tro att den här världen kommer att bestå som den nu ser ut i en lång tid framöver. När något kommer att ske vet jag inte, men jag är helt övertygad om att exempelvis Finland kommer att sluta existera som land i något skede.
Jag försöker att inte tänka på det här för det ger mig ångest. Min värsta mardröm är att jag kommer att finnas kvar när det blir krig eller invasion eller utrensning eller folkmord eller annan människogjord katastrof i Finland. Ännu värre är att jag har en känsla av att de första som kommer att stryka med är finlandssvenskarna.
EU har ju prisats för att man lyckats skapa och behålla fred. Jag tror inte att freden är långvarig. Om det inte uppstår krig mellan EU-länder så kommer det att uppstå krig mellan EU-länder och andra länder. Vi har det alldeles för bra här för att vi ska kunna forstäta leva på det här viset i lugn och ro. Andra länder kommer att vilja ta del av kakan. Det behöver inte nödvändigtvis bli krig, det kan också hända att EU helt enkelt sakta dör ut, det blir fattigt, svält, oroligt, upplopp.
Ja, sådant tänker jag ofta på. Det är kanske sådant man inte riktigt ska säga högt. Nu sade jag det.
Däremot tror jag inte på trams om utomjordingar eller zombies eller sådant. Människor är nog tillräckligt bra på att döda varandra, det behövs ingen utomstående kraft.

Livets utmaningar, ljusa stunder och att vara nervös för framtiden

Jag är en sådan typ att jag ibland stressar för framtiden mer än vad som är bra för hälsan. Den här månaden har jag presenterats för en ny utmaning i livet. Jag blev ombedd att börja på nytt jobb och samtidigt måste jag lämna det gamla jobbet (ett jag har haft i nästan 4 år). Först var min spontana reaktion att säga nej, för jag trivdes så bra på det andra stället och var samtidigt rädd för utmaningen. Jag blev nästan förvånad själv när jag ändå bestämde att jag ska ta emot det andra jobbet.
Jag var väldigt nervös ett tag, sov dåligt och kände närmast att "varför gjorde jag det här". Senare har jag förstått att all den där nervositeten nog inte var nervositet utan någon konstig reaktion på att det hela gick så snabbt att jag liksom aldrig hann ställa om. Dessutom skedde allt det här mitt i mörkaste november så jag tror jag hade någon sorts nedstämdhet också, vilket fick mig att grubbla så mycket i önödan.
För allt gick ju bra, som livet ofta gör trots att man är nervös på förhand. Jag grubblar ofta på framtiden för att sedan någon dag, någon vecka, någon månad eller något år senare inse att "jag klarade det hur bra som helst, ju!" Ändå fortsätter jag grubbla.
Fast nervositet är ju bra, precis som lite grubbel och oro. Tänk så tråkigt livet vore om allt bara alltid löpte på utan att något skapade lite pirr och oro i en? Utmaningar stärker en, alla gånger. Sen tror jag vi alla borde blir bättre på att inse att det inte är så farligt om vi tar oss an en utmaning och det sedan inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, till och med inte alls går vägen. Ibland misslyckas vi, det är en del av livet. Vi måste sluta vara så hårda mot oss och andra. Det är tillåtet att inte vara perfekt på allt man tar sig an och det är tillåtet att konstatera att näe, det där passade inte mig!

En morgon på väg till det nya jobbet var det såhär fint! Då kände jag att yes, livet är bra härligt!

Det tudelade Indien, dokumentärtips

Det är länge sen jag senast kom med ett Arenan-tips. Här kommer ett: Docventures-dokumentären Världen framför henne.
Det är ett program om hur Indien kämpar mellan två kulturer, en där kvinnor är kvinnor och ska göra sådant som kvinnor gör och en där kvinnor är kvinnor och vill göra sådant som de själva väljer att göra i sitt liv. Allra mest gripande tycker jag att historien om Prachi är. Hon är en ung kvinna sliten mellan just de två kulturerna. Dels tycker hon att hon ska få leva sitt liv som hon vill det och tro på det hon vill tro på, dels tycker hon att kvinnor som väljer sin egen väg i livet, en väg hon inte accepterar är konstiga och farliga för samhället. Hon vill tillbaka till det gamla Indien, men hon vill också att kvinnor ska vara starka och självständiga. Det är mycket förvirrande och det är svårt att hänga med i hennes tankesätt och det är just det som gör hennes historia så gripande. Hon är helt vilse i samhället, det syns inte minst i att hon inför kamera säger att hon är beredd att döda för det hon tror på.
Programmet följer också Miss India-tävlingen, en organisation som väckt mycket debatt i landet. Många tycker att kvinnorna skämmer ut sig, andra tycker att kvinnorna är starka och självständiga som väljer sin egen väg i livet. För en del kvinnor är skönhetstävlingen det enda alternativet de har om de vill komma loss från sina föräldrar, skaffa sig ett eget liv och kunna försörja sig själva. En kvinna säger att hon vet att det här är hennes enda chans att följa sina drömmar, att om några år är hon gift och mamma och att hon måste göra det här nu om hon vill göra något eget i livet.
Det blir tydligt i dokumentären att Indien är ett land där det finns väldigt snäva ramar för hurdan en kvinna är. Antingen är hon en hustru och mamma eller så är hon vacker och ung och sexsymbol. Prachi representerar något mittemellan, men det har gjort henne väldigt förvirrad att inte platsa i någon av kategorierna. Det är mycket beskrivande när hon i slutet säger att hon är väl medveten om att det hon jobbar för, det gamla, traditionella Indien innebär att hon jobbar mot sig själv som stark kvinna med egna värderingar.
Mycket mycket sevärt.

Hungerspelen, film nummer 2

För den som nu någonsin tvekat, så kan jag meddela att Hunger Games: Catching Fire är sevärd. Visst, filmen känns väldigt mycket som en transportsträcka som leder till de två filmer som återstår, men Jennifer Lawrence är så bra och allt skådespeleri så proffsigt att du kommer att ångra dig om du inte ser den.
Transportsträcka ja. Du kommer att sitta och bara okej, nå det här är ju helt spännande och sådär och sen under de sista 5 minuterna bara men vänta nu vad hände här och hur kom vi hit. Väääldigt mycket to be continued över det hela.
Men alltså, Lawrence. Hon är en av de största stjärnorna just nu, utan tvivel. Helt underbar. Och jag älskar att man låter henne dominera hela filmen igenom. Hon är stark, hon är arg och hon gör det hon måste göra. Det absolut bästa med Hunger Games är att här inte finns några konstlade karaktärer. Alla karaktärer känns så rätt på just den platsen. Och alla karaktärer är sig själva och inget annat.
Jag har lika svårt med temat som de flesta andra, men i den här filmen känns det mera vuxet. Karaktärerna är inte alls så unga längre och det mesta verkar ha mognat. Filmen frossar inte heller i våld och det är väldigt aktuella frågor som behandlas.

Nu väntar vi bara på lämpligt läge för att gå och se Gravity. Den har ju minst sagt fått bra kritik. Senare i år kommer också den andra Hobbit-filmen.
 
Det finns ett yrke jag inte ens våga drömma om att ha för att det känns som att jag inte klarar av att ens tänka mig hur härligt det skulle vara: filmkritiker.

Fotografier

Väääldigt ofta kikar jag in på Karins blogg för att bara frossa i de underbara fotografierna. Fotografier som jag liksom inte riktigt begriper mig på. Själva bilderna tycker jag är vackra och så väl komponerade att jag blir helt lugn av att bara titta på dom. Men jag förstår liksom inte det som ligger bakom bilden, hur man får den att se ut så.
Jag har full tillgång till en, så vitt jag kan förstå, helt okej kamera men har aldrig riktigt orkat börja sätta mig in i hur det på riktigt går till när man tar helt underbara bilder. Jag har kanske varken ett speciellt konstnärligt öga eller ett speciellt bra sinne för teknik, knappar, inställningar och system. Det där är en sådan där grej jag ibland känner att är lite synd, att jag inte satsat mera på att fotografera. Men samtidigt kan jag känna att det skulle krävas så mycket energi av mig att bli bra på det att jag liksom inte orkar, det är inte värt att stressa med saken. Jag tror att jag kanske behöver ta den tid det behöver, att jag någon dag kanske kommer att kunna ta sådär fina bilder som exempelvis Karin lägger upp på bloggen. Men det är i så fall något jag kommer att ha lärt mig under årens lopp. Däremot kan jag tycka att jag lyckas helt okej med de bilder jag liksom bara knäpper med mobilen, fixar till lite och sen lägger upp. Det är inte fy skam det heller.

Kött och film

Tidigare tänkte jag ofta att ekokött, jovisst när jag har råd. Men kan det nu vara så speciellt, tänkte jag också.

Nu bjöd vi föräldrarna hit och så köpte vi en sådan här och oj oj oj vilken skillnad! Och inte dyrt alls.

Imorgon ska vi se Hunger Games!

Varje sekund du tillbringar med en bok är en sekund du har nytta av för resten av livet

Oj oj oj nu gick min skrivarfingrar igång. Jag läste den här kolumnen på Svenska Yle skriven av Ellinor Sundqvist och bara nej nej nej så är det inte alls!
Det här temat, unga som läser och inte läser, ligger nära mitt hjärta. Jag ser bara positiva följder av att folk läser mycket böcker och då specifikt skönlitteratur. Men jag ser också mycket positiva följder av att allt flera lär sig allt mera om vad allt elektroniska apparater har att erbjuda oss.
Sundqvist skriver att barn och unga idag inte är intresserade av böcker och tycker dessutom att det är en dålig sak att skolorna kräver att eleverna skriver saker på dator. Såhär tycker jag: barn och unga är inte alls ointresserade av böcker. Barn och unga älskar fantasivärldar, berättelser och sagor större än livet - det tror jag alla gör och det är en bra sak. Men många barn och unga är inte vana att läsa böcker i dagens läge. De är vana att se filmer, spela spel på olika plattformer och kanske läsa kortare texter. Framförallt är de vana att allting finns på en skiva eller en hårddisk eller i cyberrymden, inte att de måste fysiskt bläddra i någon bok för att kunna ta del av en historia.
Och då kommer vi till följande bit, det elektroniska. Det är mer än bra att skolorna får in allt mera användning av olika system, teknik, elektronik och prylar i sin undervisning. Alla måste lära sig skriva för hand, men efter det är det bara att fire away med datorer och plattor, tycker jag! Och det är också mer än bra att allt mera böcker, texter, undervisningsmaterial finns i elektronisk form. Jag älskar den här utvecklingen, att vi sakta frångår fysiska böcker och tidningar och artiklar och allting finns i elektronisk form. Och jag tror att det är mycket bättre för mänskligheten på många sätt.
Men problemet då. Nå som Sundqvist säger så läser inte barn och unga mera. Däremot tror jag som sagt att de nog är intresserade, problemet är att de inte känner till hur härligt det är att läsa. Dessutom har de aldrig lärt sig att sätta ner tiden på att läsa, de serveras ju en massa historier på film, spel etcetera där det går mycket snabbare att ta in en historia.
Den generation som växer upp nu, en del av dem i alla fall, kommer kanske aldrig att ha läst en bok i sitt liv. Det har förödande konsekvenser inte minst för språket. Vi kan inte sitta och säga att "synd att de inte läser, det är nog de där apparna som tar all deras tid" och sen skälla på dom för att dom tillbringar så mycket tid med sina mobiltelefoner. Vi måste visa dem, lära dem, aktivera dem.
Skolorna kan göra så mycket, precis som föräldrarna, bara vi släpper den här teknikrädslan. Barn och unga är så otroligt orädda för teknik, de vill använda den. Låt dem använda den för att exempelvis läsa och skriva längre texter. Att någon sitter med en Ipad i famnen betyder inte att personen endast läser korta Twitter-meddelanden, det kan betyda att personen sitter och läser en bok. Det ena utesluter inte det andra, vi måste bara ge de unga en chans att förstå att det finns ett enormt värde också i längre texter. Låt ungdomarna visa att de kan förstå det här!
Och låt barnen göra saker som tar lång tid, lär dem att fokusera på en grej i taget.

Att planera det ena och det andra

Jag antar att vi kanske sköt fram planeringen av bröllopet så pass länge som vi gjorde för att vi trodde att det kanske skulle vara sådär lagom svårt att planera ett bröllop. Sedan vi började planera sådär halvt på riktigt nu i höstas så har jag bara känt att "yes, det här går ju hur bra som helst!"
Nu har jag fastnat i en sådan där vadskajaghapåmighurmåsteklänningenseutvadkanmanenstänkasigvarförkanmanintedet -fas. Klänningen. Det enda som är säkert och bestämt är att upptill ska det vara ungefär en sådan här modell, minus allt rysch och pysch. Som en t-skjorta.

Källa:

Det ligger en ritning på soffbordet över hur klänningen som helhet kunde tänkas se ut, men jag var aldrig någon hejare på att rita så den skissen får ligga kvar där utan att någon annan än T och jag ser.

Allt det här med att planera bröllop har dessutom känts ännu enklare tack vare att jag också varit halvt inblandad i att planera en helt annan sak som i princip går ut på att några gamla bekanta samlas en kväll för drinkar och lite mat på en restaurang. Att planera ett bröllop känns som en walk in the park jämfört med att vara halvt inblandad i att planera ovan beskrivna evenemang. Det blev liksom så svårt ett tag att jag inte tror att det är sant. Nu har jag försökt lugna ner mig och ta ett pyttelitet steg tillbaka för det kändes helt enkelt inte bra.

Samtyckeslag ger bara gott

Sverige diskuterar just nu införandet av en samtyckeslag. Genusfolket skriver om det här. Och jag är så med på noterna. En sådan här lag vore ett massivt steg för att minska våldtäkterna. Det skulle inte göra så att våldtäkterna försvinner, men det skulle göra så att attityderna utvecklas mot ett mer hållbart håll.
Som det ser ut idag i Sverige och i Finland är attityderna sådana att en våldtäkt har skett om någon haft sex med en person trots att personen sagt nej (helst också sparkat, skrikit, slagit och bråkat, något som diskuteras i artikeln ovan). Med en samtyckeslag kunde attityderna förändras så att man skulle tycka att en våldtäkt har ägt rum om någon haft sex med en person som inte uttryckligen velat ha sex med personen. Skillnaden är massiv mellan de här två.
Och det är faktiskt så enkelt. Har du sex (i ordets alla bemärkelser) med en person som inte vill ha sex med dig våldtar du personen. I många våldtäkter har inte offret sagt nej, men offret har inte heller velat ha sex.

Om vi bara kunde ändra attityderna så att folk skulle börja se sex som något man gör med en person som uttryckligen visar att jo, jag vill ha sex med dig, så skulle vi bli av med massor av våldtäkter.

Två saker

Under de senaste dagarna har jag tänkt mycket på abort. Jag läste en diskussion som fick tankarna igång och främst två saker har jag grubblat på.

1. Folk som säger att män inte har en talan i abortfrågan. Varför man anser att halva befolkningen ska uteslutas ur en debatt går över mitt förstånd. Vi kan inte kategoriskt utesluta folk från en debatt bara för att de aldrig kan uppleva det (graviditet och abort) som debatten handlar om. Det här gäller alltså bara på en generell nivå och i specifika fall endast där två människor haft sex för att de båda har velat ha sex. Våldtäktsmän ska inte ha en talan i huruvida en kvinna de våldtagit ska få göra abort eller inte.
2. Folk som säger att abort är fel för att det är att döda en människa, men i samma andetag säger att abort efter våldtäkt är något helt annat, att då kan det tillåtas. Isåfall gör man skillnad på människor och människor. De människor som kommit till vid sex med två personer som velat ha sex med varandra och de människor som kommit till för att en man våldtagit en kvinna. Jag tycker att människor ska behandlas likvärdigt och kommer aldrig att godkänna en sådan särskiljning av människor.

Min ståndpunkt i abortfrågan är kanske klar, men här kommer den igen. En värld utan aborter är en bra värld, men rätta lösningen för att få slut på aborter är inte att göra det svårare/omöjligt att få laglig abort. Aborter förebyggs endast genom ökad sexualundervisning och det att folk ser till att oönskade graviditeter inte sker. Aborter när det är fel på fostret eller mammans liv är i fara är en annan diskussion.

Sol och avocado

Lördagen var hur skön som helst. Vi gick den vanliga långpromenaden och sen på kvällen var T:s föräldrar här på avocadopasta.

Alltid när jag laddar upp sådana här bilder så tänker jag på debatten om föräldrars rätt att ladda upp bilder på sina barn på nätet. Hunden torde inte kunna få sitt liv gjort jobbigt av folk som vill illa bara på grund av lite foton på nätet. Men gällande barn tycker jag att man ska tänka efter. Det är ok att dela men gör det med eftertanke. Och alla stunder behöver inte förevigas online.

Det perfekta kan alltid bli ännu bättre, eller hur man hamnar i en ond cirkel med sin vikt

Jag har tidigare länkat till Soelas blogg och nu tänker jag göra det igen. Kanske det finns en läsare som kämpar med samma tankar jag och Soelas kämpar med alla dagar som ännu inte hittat något sätt att processa alla de tankarna. Den läsaren ska genast gå in på Soelas blogg och bara börja läsa. Jag önskar att jag hade ens hälften av hennes förmåga att sätta ord på det som snurrar i ens huvud alla dagar, om vad man får och inte får äta, borde och inte borde göra, hur man måste se ut och hur man inte får se ut.

Jag har starka dagar och jag har svaga dagar. Jag har dagar då jag tittar mig i spegeln och bara "you go girl!" och jag har dagar då jag förbjuder mig själv att äta något jag vill ha men som jag redan "ätit för mycket av". I det stora hela mår jag hur bra som helst, jag orkar, jag har energi och min kropp mår bra med det den får in och det jag gör av med. Jag känner igen de sakerna och de situationerna som får min hjärna att börja tänka i gamla banor och jag försöker undvika det. För jag vet att jag skulle må toppen av att börja begränsa mitt kaloriintag, banta och granska det jag äter ännu noggrannare än jag redan gör, men att jag efter en tid, vet inte hur länge, skulle sitta fast igen. Att banta ger dig en kick som inte går att förklara för någon som inte upplevt det. Du blir unbeatable. Sen blir du, om du har anlag för anorexi, svagare, kontrollen går överstyr, du magrar, du tvinar bort, men du ser inte det själv för du är så upptagen med att räkna antalet kalorier i dagens måltider. Plötsligt är du inte herre över din kropp, dina sjuka tankar styr alla dina livsval, det finns inget du kan göra utan att först fråga vad ana i huvudet tycker om saken. Och svaret är alltid nej, det ska du inte göra.

Det Soelas och jag vill säga är att livet är så mycket härligare än så. Livet blir inte bättre av att räkna kalorier, såvida man inte är sjuk (överviktig) och därför måste gå ner i vikt. Livet blir inte bättre om du nu väger 67 kilo och går ner till 65 kilo, oavsett hur mycket damtidningarna och omvärlden försöker övertyga dig att du måste gå ner i vikt, att det blir bättre då. Tro inte på det. Livet blir inte heller bättre av att du har stenkoll på allt du sätter i dig och exakt hur mycket du motionerar. Det är falskt. Livet blir bättre av att du är i balans.

Jag tänkte också då som tonåring att "går jag ner i vikt blir allting bättre". Det blev det inte. Jag gick ner och ner och ner och inget hände förutom att jag åt mindre och mindre och mindre och till sist nästan ingenting. Jag blev sjuk och allting blev sämre. Jag höll på att förstöra mitt liv och att jag skriver det här idag är en vinst. Jag vann kampen.

Kvinnor som inget kan göra och kvinnor som måste göra allt

Några saker jag funderat på den här veckan...

Alinas historia. Hur kvinnor dagligen också i Finland våldtas av personer som betalar för att våldta henne men där pengarna går till någon helt annan än kvinnan. En person som tvingas sälja sex vill inte ha sex med personen hon tvingas sälja sex till. Ändå kan åtal mot personer som "haft sex" med kvinnan förkastas för att de inte visste att hon inte ville sälja sex. Men en våldtäkt är en våldtäkt. Varför döms fallen inte som våldtäkter?

Hur en del kvinnor och män tycker att det är upp till alla feminister, i deras mening alltid kvinnor, att se till att också pojkarnas och männens rättigheter garanteras. Samtidigt som så många kvinnor och män tycker att män inte har någon rätt att uttala sig om kvinnors rättigheter. De här två sakerna leder till att det i mångas huvuden är upp till kvinnor att garantera allas rättigheter. Och det är ett stort problem. (Jag blir helt rabiat när män säger att "jamen feministerna fokuserar bara på kvinnors rättigheter, de måste hjälpa männen/pojkarna också så vi inte glömmer bort dom!" och jag bara "varsågod, gör något!" ping på dig Mikael Sjövall.)

Ingen går på lunch med dig

Jag blir så ledsen när jag läser om unga kvinnor som utsätts för det att en man i ett yrkessammanhang tvingar henne att säga nej till hans dejtinbjudan. Det är inte upp till kvinnan att "säga ifrån" eller att "vara tydlig så inga missförstånd uppstår" eller "sätta ner foten" eller "korrigera honom". Det är upp till mannen att helt enkelt hålla käft om det. Fråga inte.
Så enkelt är det faktiskt. Träffas man i yrkessammanhang så frågar man inte den andra på dejt. Man kommenterar inte personens utseende heller. Ändå försvarar massor av personer under artikeln mannen som bjöd den unga kvinnliga reportern på lunchdejt, och tycker dessutom att Rose-Marie borde ha agerat på annat sätt.

"Vad är det för vits att knyta handen i fickan och koka inombords? Man ska givetvis inte vara otrevlig, men en tydlig nej-signal följd av en kall blick brukar bita. Om inte annat kan man konstatera att "nu handlar detta inte om mig, jag vill hålla mitt privatliv privat, åter till ärende x." Mesar man och flackar med blicken kan det i värsta fall uppfattas som sött." skriver en av personerna som kommenterat.

Vad är det för vits att fråga en reporter som kommit för att intervjua mig som tjänsteman om hon vill börja dejta mig?

Sushilunch!

Idag firade vi lite allt möjligt med en lyxlunch på Sushiroll i Tölö. Som sagt händer det lite det ena och det andra större och mindre just nu. I sådana här tider är jag glad att jag faktiskt har min T där bredvid mig, alltid, vad som än händer.
Hur som helst, för 15 euro får du det här som finns på bilden under och lite till. Ingefäran var inte så god, men annars var allt relativt fräscht. Inte som en middag på Tokyo 55, något jag rekommenderar ännu varmare, men gott och sushiaktigt.

Mat åt barnen eller mat av barnen?

Alla människor har sådana där saker som när man frågar att "när lärde du dig det?" så säger de att "det vet jag inte, jag har alltid kunnat det". Sen kan du fråga en annan människa "när lärde du dig samma sak?" och människan svarar "jag kan inte det, har aldrig kunnat".
En sak som tenderar att ge något av svaren ovan är matlagning. Antingen så kan man det och har alltid kunnat eller så kan man inte det, verkar det som. Sedan finns det också de som vet precis när de lärde sig laga mat, kanske när de flyttade hemifrån, men de är i minoritet hävdar jag.
Jag är en sådan som alltid kunnat laga mat och kan inte säga att "då lärde jag mig det". Och det om något är jag och kommer alltid att vara tacksam för, att mina föräldrar lärde mig att laga mat och framförallt att de lät mig laga mat, ofta åt hela familjen. En sådan gåva är så enkel att ge och det ger dina barn glädje hela livet. Och här kommer det. Jag vägrar förstå föräldrar som tar matlagningen ifrån barnen. Det är lätt för mig att säga som inte har barn, jo. Men jag tror inte på allt strunt om att "de vill inte" eller "vi är alltid så hungriga att det inte finns tid att ta med barnen". Barn vill ibland inte saker och ungdomar vill ännu mera sällan. Men låt inte det hindra dig. Och jo, torsdag klockan 16.30 är inte den optimala tiden för att lära en 10-åring laga makaronilåda, men kanske lördag klockan 12 är det?
Att kunna laga mat åt sig själv och andra är en enorm frihet. Ta inte den friheten ifrån dina barn.

En bra måndag!

Det är strålande väder, det är måndag och det har hänt och händer en massa spännande saker i mitt liv just nu! För det första så går vi vidare i planeringen av vårt bröllop nästa år och det känns så bra. För det andra händer det saker på "hur ska jag få in pengar att leva på" -fronten. Och för det tredje så är det på många andra vis spännande tider jag lever nu!
Ikväll ska jag på ännu en spännande föreläsning om samarbetet mellan medier, allmänheten och vetenskapen. Jag lär mig massor på den kursen! Härliga tider med andra ord...!

Det blev mycket utropstecken här nu. Men det är bra. Världen behöver utropstecken!

Rättstavning på nätet

Alltså, jag vet inte... Jag kommer ofta på mig själv med att bara stavas det faktiskt sådär?!
Ofta händer det när jag läser någon bloggs kommentarer. Språket är inte alltid det bästa på nätet, av olika skäl, och ibland undrar man om personen som skrivit något faktiskt tror att det skrivs så eller bara slarvat. Men ännu oftare kommer jag på mig själv med att liksom titta på ordet, studera det, läsa det om och om igen och bara nej, jo, nej sådär heter det inte... Eller...
Och jag har ändå koll största delen av tiden. Jag antar att om du läser ett och samma ord stavat på ett par tre olika sätt flera gånger om dagen så börjar du i något skede tvivla på att just du har rätt.
Nu är jag inte någon som säger att vi alla alltid måste stava rätt när vi skriver saker på nätet. Men. Ett bra språk gör dig så mycket mera trovärdig och så mycket enklare att förstå. Det handlar också om respekt för den andra, att inte tvinga den som läser din text att gissa vad du menar. Fantasi är bra. Men att fantisera ihop helt nya ord för att man inte vet hur ordet stavas på riktigt är att ta det till en helt ny nivå. Ibland läser jag något och så är jag bara att hur kan man ens komma på något sådant där ord?!
Felaktigheter sprids ju också och det är synd. Jag tycker att språk är och ska vara levande och utvecklas i takt med att människorna och världen utvecklas men jag tycker inte att utvecklingen innefattar att vi ska sluta göra skillnad mellan ända och enda. Jag tycker också att man inte ska ta felaktigheter på nätet på alltför stort allvar, en bloggkommentar är ändå bara en bloggkommentar. Men jag tycker det finns orsak att reflektera lite över det faktum att allt flera personer tillbringar allt mera tid på nätet där språket inte alltid är det perfekta. Jag tycker också det är helt underbart att så många lär sig så mycket engelska på nätet! Här finns ju ändå förstås samma problem med rättstavning och ett korrekt/inkorrekt språk överlag.
Observera att i sammanhanget är "nätet" ofta synonymt med just snabba texter. "Nätet" är i texten ovan inte exempelvis tidningstexter, där jag utgår från att samma regler fortfarande gäller som i tidningstexter på tryckt papper, det vill säga krav på ett utmärkt språk.
Hur få folk att ha ett bättre språk? Introducera det bättre språket för dem. När man läser tillräckligt mycket med ett tillräckligt bra språk så lär man sig småningom hur det heter "på riktigt".

Notera hur jag genom hela inlägget lyckades undvika ordet unga. För problemet gäller inte unga. Det gäller alla.

Ratatakalendern, stöd finlandssvenskt bloggeri

Alla som gillar att personer bloggar på svenska också i Finland har nu för andra året i rad en chans att stöda en av de större plattformarna på svenska i Finland, Ratata, genom att köpa och beställa hem en kalender.
Ratatakalendern 2014 beställer du här!
Nedan syns kalendern från det här året, en ypperlig liten sak som jag haft nytta av hela året. Kalendern är inte jättestor men just lagom för sådana som jag som gillar att ha lite koll på det väsentliga som sker men inte är så pass viktig att alla dagar fylls med lunchmöten, planering och yoga.
Pengarna som Ratatapersonerna får från försäljningen av kalendrarna går till att utveckla plattformen. Så det är win-win för precis alla! Mera bloggare och mera kalendrar till folket!

Kalendern 2013.

Det här är ingen betald reklam, jag står bakom precis alla ord i texten ovan. Jag har ingen som helst koppling till Ratata, jag tycker bara det är härligt.

Svenskt x2

Idag talar och skriver vi alla på svenska extra glatt! Glad svenska dagen!

Igår satt jag med på ett forskningsseminarium för studerande inom journalistik och medier och även om den ena av forskarna som presenterade sin metod hade en metod som mycket liknar min fick jag inte ut så mycket av just den presentationen. Däremot var det oerhört givande att lyssna på Katarina Graffman som sysslar med antropologi, det vill säga studerar människors beteende och vanor i deras naturliga miljö. Just nu gör hon mycket jobb för olika företag i Sverige, studerar företagens målgrupp helt enkelt, för att företagen ska förstå hur de bättre kan anpassa sin produkt.
Graffman säger såhär: Människor säger inte vad de tänker, vet inte vad de känner och gör inte som de säger. Och det om något är en lärdom att ha med sig genom livet. Nu menar jag inte att vi ska gå omkring och inte lita på folk omkring oss, utan att vi ska inse att det du hör en person säga är inte alltid hela sanningen.
Graffman poängterade också att människor är flockdjur, trots att alla gärna vill tro att de är så himla unika och speciella och har en egen stil etcetera. Kolla exempelvis in den här sajten med foton på personer som har en viss stil. Vi vill gärna vara så himla individuella men när det kommer till kritan läser vi ändå konstant av andra personer för att veta vad som är okej i sammanhanget och vad som inte är det.
Graffman hade också en väldigt intressant teori om unga personers nätanvändning och hon var helt tvärsäker på sin sak, såklart med en massa forskning i bakgrunden. Det hon kommit fram till är att unga personer använder nätet för att umgås med exakt samma personer som de umgås med också in real life och för att fly undan vardagen. Alltså inte alls det som många icke-unga tror att unga använder nätet till, det vill säga söka information och lära sig saker. Unga idag är inte smarta och de kan inte en massa om teknik. De använder samma teknik på nytt och på nytt och surfar på samma sajter hela tiden. Det här var alltså hennes ord, inte mina. Intressant. Ska fundera vidare på det.

När hotet tystas ner

Kalla mig udda, men när jag läser sådant här så frågar jag alltid: vad säger de personer som klassas som hotet om det hela? Nå de säger ju inte så mycket för ingen frågar dem.
Hbl har nu ivrigt rapporterat om allt våld, alla rån och alla problem som de unga missbrukande bostadslösa personerna orsakar i Tölö. Och jag säger inte att sådant här ska tystas ner, nej, sådant här ska Hbl och andra seriösa tidningar skriva om. Men sådant här borde skrivas om på helt annat sätt.
Hbl faller i den vanliga fällan som alla medier faller i när de skriver om knarkare, invandrare, kriminella etcetera. De skriver om alla problem, allt våld, alla som utsatts och så låter de experterna uttala sig om vad man kunde göra åt saken (ofta så att de har en expert som försvarar de "anklagade" och en expert som kritiserar dem). Men hotet, det vill säga de kriminella, knarkarna, invandrarna eller vad det nu råkar vara förblir ansiktslösa, utan namn, utan möjlighet att kommentera frågan, utan någon som helst chans att ge sin version av historien.
De är bara hotet.
Såklart är bostadslösa knarkare ett problem, det är vi säkert alla överens om. Det ingår liksom i paketet att vara ett problem för andra om man har sådana problem själv. Men det att man är ett problem för andra betyder inte att man inte har en rätt att dels finnas till, dels höras när problemen debatteras.

Bilden är en skärmdump från dagens Hbl 5.11

Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.

Bara en tanke om mediernas framtid

Den som inte levt under en sten de senaste 10 åren vet att mediebranschen minst sagt befinner sig i en kris. "Folk vill inte betala för nyheter" heter det och mediehusen sparkar folk som aldrig förr. Jag tror nog att folk vill betala men de vill bara betala för sådant de verkligen vill ha tag på. Ingen kommer att betala för nyheter som inte är intressanta för en själv. Och det varierar ju. En del vill betala för nyheter om Britney Spears, andra för nyheter om aktiekurserna och en tredje grupp för långa resereportage. Få orkar längre betala dyrt för ett innehåll som är lite ditt och datt men sällan just det som man själv vill ha. Tror jag. Vi har lärt oss att det går att skapa sitt eget liv som man vill ha det, individualism och allt det där, vi har Spotify och Netflix och Youtube och egna favoritbloggar och är vana att kunna öppna just det vi vill lyssna på, titta på, läsa om. Varför betala dyrt för ett stort paket som kanske ibland om vi har tur ger oss det vi vill ha?
Jag tror att framtidens tidningar nog överlever, men bara om de skapar olika paket för olika publikgrupper. När det idag finns olika avdelningar på webben och i tidningen så finns det i framtiden olika tidningar från samma bolag man beställer på som ger helt olika innehåll. Då betalar man bara för det man vill ha. Tv-kanalerna kommer inte heller att överleva i dagens form, med ett paket som innehåller ditt och datt, utan det går ju allt mera mot specifika kanaler med olika innehåll och då betalar du för det du vill ha. En betalar för dokumentärer och nyheter, en annan för talkshower, en tredje för filmer, en fjärde för de bästa europeiska tv-serierna, en femte för barnprogram. Många kombinerar olika paket enligt eget önskemål.
Nåja, inget nytt under solen alltså, det där visste vi redan. Problemet är bara att det går så långsamt. Innovativa aktörer behövs nu! Före alla mediehus har skurit ner så hårt att alla anställda redan börjat med något helt annat och så står vi sedan där med nya idéer framtvingade av utvecklingen men ingen som kan göra jobbet.

Och idag börjar min pilateskurs, nivå 2! Härliga fredag!