Året som kommer - mina mål för 2014

Jag vet att jag tjatar lite, men goda saker så som fina mål i livet tål att upprepas:

1. Vara mer närvarande. Inte konstant sitta med näsan antingen i en bok, i datorn, riktad mot teven eller ipaden, utan mera här och nu.
2. Dricka mindre vin och öl och äta mindre slögodis. När man äter gott ska man njuta av det, vara närvarande (igen!) och faktiskt fokusera på det. Inte slöäta framför en tråkig film för att man inte har annat för sig.
3. Vara lycklig i de lyckliga stunderna.
4. Stressa mindre för det som sker nu och det som sker om ett halvt år.
5. Fortsätta läsa romaner, jag har en bra takt just nu.

Vi ska som bekant gifta oss det här året, så jag antar att "vara en bra hustru" eventuellt kunde läggas till på listan. Men det känns som att allt det jag är nu, som har fått T att vilja gifta sig med mig, nog gör mig till en bra hustru också. Inget ska förändras på den fronten, alltså.

Ikväll firar vi med vänner.

Mindre stress vore ju helt skönt

När vi träffade gamla kompisar för en vecka sedan slogs jag av att så många av de vi umgicks med i tonåren är så avslappnade i sin inställning till livet. Och det är helt underbart att umgås med sådana människor. Folk är inte klara med studierna, de vet inte vad de ska jobba med, de har ingen ägobostad, de har inte barn, de har inte gift sig men de bara liksom, "äsch, jag är ung och fri och njuter av livet!".
Det där är ju mycket en fråga om vad man börjat studera och när man blivit klar. Personer som läser på yrkesskola och har ett yrke och ett jobb som 19-åringar har barn, hus, bil och skulder när de är 25, resten kommer liksom lite på efterkälken. Som jag och T då.
När vi for till träffen på lördagen var jag helt säker på att folk skulle ha hela livet klart, allt planerat och fastslaget och att vi skulle vara dom som bara "ööh, tja vi ska nu gifta oss först och bli klara så ser vi sedan...". Men nu inser jag ju att det faktiskt inte är så att alla 25-åringar är föräldrar och har en egen bostad och fast jobb och så vidare. Att det är något jag använder för att pressa mig själv. Helt i onödan.

Han och jag

Igår hade jag och T varit ett i 6 år och 2 månader. Ibland försöker jag föreställa mig hur mitt liv hade sett ut utan honom, men det är lika svårt alltid. Det här som vi har är så rätt som något kan vara. Han är min bästaste favoritperson i hela världen och det finns lite som jag kan föreställa mig att kan förändra det.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans och klarat allt. Det tror jag att är en bra sak, att det är lite tungt och lite svårt ibland. Som fyra månader i skilda länder... Eller en ett år lång militärtjänstgöring alldeles i början av förhållandet. Eller mina problem att prata om känslor och faktiskt berätta saker.

Att vara lite yr och lite vilsen och sen komma tillbaka

Före julen var jag lite svag i ett par dagar, vet inte vad det beror på men jag drabbades för andra gången av svindel. Jag var yr hela söndagen, kunde varken stå, gå eller sitta utan tvingades ligga hela dagen. Annars hade jag spytt, så mycket snurrade det om jag rörde på huvudet ens lite. Förra gången jag drabbades av samma sak var för ett och ett halvt år sedan och då gick det över till nästa dag, precis som nu. Funderar på att prata med en läkare, men känns som att "äsch, jag klarar nog av att må lite illa en dag". Läste på nätet att svindel och yrsel sällan är farligt men kan vara återkommande som då i mitt fall.

Men alltså, när jag låg där hade jag ju tid att läsa. Den här boken har jag nu läst klart och den är alldeles underbar! Jag läste den på engelska som synes, vilket var en utmaning. Språket är enkelt att förstå men vissa små ord går ändå alltid förbi en. Jag tror bara att det endast finns på engelska, men är osäker. Hur som helst, det här är en bok för alla som känner att vad f-n händer med mig och mitt liv? Så kände nämligen Cheryl Strayed, huvudpersonen, tills hon bestämde sig för att ge sig ut på en vandring, ensam. Och så hittade hon sig själv igen. Den påminner väldigt mycket om Eat, Pray, Love som jag också älskade. Ung kvinna i kris ger sig ut för att hitta sig själv.

Wild av Cheryl Strayed. I ett bibliotek nära dig.

Idag

Idag har jag en sådan där känsla som jag tror att många andra också har just nu. Nämligen "var det det?" -fiilis.
Man väntar och väntar på julen som man väntar på andra högtider och fester och större händelser, men sedan kommer dagen och man upplever den och så efteråt är det vardag igen. Det är sådana här dagar man inser att det inte går att leva sitt liv från högtid till högtid, fest till fest, utan att man måste ha en fungerande vardag och vara lycklig i stunden för att livet ska kännas bra som en helhet. Annars bränner man ut sig eller blir deprimerad. Det gäller att skapa sig ett bra liv också utanför alla de där bästa stunderna i livet.
Men det gäller också att tillåta sig att vara lite nere nu och då. Livet är inte en seglats en solig dag i juli. Livet är en berg och dalbana, det går upp och ner.

Nästa år blir ett stort år för mig. Jag blir färdig från högskolan, vi gifter oss och så har jag lite annat ditt och datt på gång. En sak jag lovar mig och alla omkring mig är att vara mer här och nu. Inte i någon blogg någonstans eller på sociala medier eller i en annan värld i mina tankar, utan här och nu. Det är viktigt.

25.12.2013

Julen so far har bestått av klappar, barnglädje, mat, vin, öl, film (nya Hobbit-filmen, helt sevärd men inte någon årtiondets höjdare), läsa böcker och hänga med familjen och bekanta.

Kul, kul.

Att önska sig smal och rik

Någon dag för någon vecka sedan såg jag på facebook en bild med en text som löd ungefär "till julen vill jag ha ett fett konto och en smal kropp, inte som du gjorde förra året då det blev tvärtom!". Det var alltså tänkt att det var en önskan riktad till julgubben.
Den där raden fick mig att börja grubbla på det där med vad man önskar sig. Jag tycker nämligen att det ligger en stor sanning i det där, att så många människor går omkring och tänker att det de allra helst vill ha är en smalare kropp och mera pengar än de har just nu. Det är liksom det som blir kvar när man har allt annat, jobb, hem, trygghet, frihet. Då önskar man sig smal kropp och pengar.
Jag antar att det ligger något mänskligt i det också. Att när folk har det mesta de kan önska sig så hittar de på saker att önska sig och då ligger smalheten och pengarna nära till hands eftersom det är så samhälle är uppbyggt, att sådant ska man eftersträva.

Jag försöker och försöker och försöker att inte önska mig just de sakerna. Inget fel i att ha pengar och smal kropp, men jag tror att det ger en mycket mera att önska sig lite andra saker och aktivt jobba för att få lite andra saker.
En sak jag önskar mig just nu är att bli lite bättre på att möta människor. Jag kan ibland vara väldigt introvert, men känner att jag kunde få ett mycket roligare liv genom att bli lite mer utåtvänd.

God Jul och se till att önska er bra saker, som på riktigt förändrar livet. Det finns tillräckligt med material i världen som det är.

Att försöka

En tanke som har kretsat i mitt huvud nu under de senaste veckorna när jag har kommit igång på allvar med slutförandet av gradun är det här med att försöka något. Ofta märker jag att jag skriver "nu ska jag försöka sammanfatta vad jag har kommit fram till" eller "i nästa kapitel försöker jag analysera" och så vidare. Varje gång jag upptäcker det så raderar jag det ordet. Ordet försöka är så overrated.
Överlag har jag sakta börjat inse här i livet att försöka saker och ting sällan ger dig så mycket. Du kan försöka bäst du orkar men om du bara försöker så blir det till ingenting. Gör. Försök inte, bara gör.
Det gäller att ha självförtroende. Både i gradun och i livet i allmänhet. Så istället för att skriva "nu försöker jag analysera" så skriver jag "nu analyserar jag" och så gör jag det.

Sedär, en liten tanke för den som ännu inte har något nyårslöfte, om man nu sysslar med sådant. Och ursäkta för alla gånger jag i den här bloggen försöker något. Jag ska sluta med det.

Veckans "haha det är så roligt att skämta om att kvinnors enda uppgift i livet bestäms av männen runt dom"

Det undgår mitt förstånd hur det kan vara så otroligt roligt att skämta om vad kvinnor kan, inte kan, ska och inte ska. Den här veckan är det ett gym i Karleby och en fotbollstränare i Frankrike som gjort bort sig.

När ska folk fatta att det inte är kul?
Läs Malins inlägg (bakom länken) för en ypperlig kommentar på vad det där gymet i Karleby egentligen håller på med när de tror att de är roliga. Och lyssna på Johanna Frändéns sommarprat i P1 för tankar kring att vara kvinna och sportjournalist.

Idag åker vi till Borgå för att träffa gamla kompisar och för att fira jul. Jag ska försöka vara utåtriktad, positiv, lugn, avkopplad och närvarande. Och så ska jag önska mig glädje och ro. Och god mat.

Det finns två sorters människor...

Jag har en väldigt dyster teori om folks relation till mat i västvärlden. Kanske är det lämpligt att skriva om det nu inför jul.
Jag tror att det finns två sorters människor när det gäller kost. Det finns de som största delen av alla dagar i sitt liv äter lite för lite och alltså går på kaloriunderskott, ofta är de smala, och så finns det de som största delen av alla dagar i sitt liv går på kaloriöverskott, ofta är de överviktiga. Visst, det kan finnas också de som har uppnått balans, som varken äter för lite eller för mycket men jag har ännu inte träffat en sådan person.
De här två människokaraktärerna förstår ändå varandra väldigt bra, då den stora frågan är den samma: vad borde jag inte äta. För de allra flesta strävar efter att hela tiden äta mindre, mindre, mindre. Gå ner. Bli smal. 
Jag jobbar stenhårt på att äta lagom. Ändå har jag en känsla av att jag under de flesta dagarna äter lite för lite. Det ska jag bli bättre på.

Jag älskar att äta på restaurang och betalar mer än gärna för en smakupplevelse!

Ungdomar på webben

För en tid sedan skrev Hbl (igen) om kombinationen ungdomar och sociala medier. Här hittar du texten, jag hoppas man kan läsa den utan att logga in eftersom jag delar den här.
Och jag blir så trött på det här, att ungdomarna ska tvingas förklara sig för alla vuxna som inte förstår hur sociala medier fungerar och varför i hela friden man kan tänkas vilja synas där.
Tröttast blir jag på att man lägger så stor energi på att predika åt unga flickor att man inte får dela med sig av lättklädda bilder på nätet. Jag har nämligen en tanke. En tanke om hur man kunde lösa "problemet" med de där lättklädda bilderna. Man kunde utgå från att ungdomarna gör som de tycker, det är allas individuella beslut vad de delar och inte delar och så skulle man låta det vara vid det. Det vill säga, vuxna människor skulle låta bli att titta på, ladda ner bilder, chatta med eller ens röra sig där lättklädda tjejer rör sig och där deras bilder finns.
Nu finns det såklart också unga killar som delar med sig. Men det talar man så sällan om. Alltid är det de här unga tjejerna som måste lära sig att inte göra si och så för att då kan någon bli kåt.

GoGo

Inget får igång mitt barnasinne som nya Angry Birds Go, i en telefon eller platta nära dig! Det är på riktigt svinroligt!

Att varsågoda bara Rovio, gratis reklam. Men jag menar det.

De där små...

Och alla vänner på facebook bara ynglar av sig, det kommer upp bb-bilder och magbilder och "åh nu är vi äntligen en hel familj" hela tiden. Och jag och T bara "plötsligt tillhör vi den generationen som får barn!"
Jag är så glad för alla som får barn, det är den största gåvan man kan få (tror jag, vad fan vet jag egentligen?). Men själv får man ju lite stress av det. En nära vän säger ofta att om hon blir mamma före hon är 30 så är hon nöjd, det strävar hon efter. Jag och T har ingen sådan där gräns att då ska det senast ske.
En sak jag har insett för länge sedan är att våra eventuella kommande barn aldrig kommer att ha kusiner i samma ålder. Min bror kommer knappast någonsin att bli pappa och T:s syskon har visserligen sex barn totalt, men den yngsta är nu drygt 1 år och flera lär det inte komma så vitt jag har förstått. Även om vi just nu skulle börja vänta barn så skulle barnet vara 2 år yngre än sin yngsta kusin. Och det är ju inte så farligt, men vårt första eventuella kommande barn lär inte födas ännu på några år. Fast det vet jag ju inte heller, eftersom vi liksom inte har en plan. Jag antar att man vet sedan när det känns rätt, att liksom nu ska det ske. Sedan är det ju dessutom det att barn kan man inte beställa sådär bara, dom kommer om dom kommer.
Tja, kontentan av det hela... Alla i min ålder, de där samma människorna som jag gick i skola med, blir och är föräldrar och jag vet inte hur man förväntas reagera på det. Vara glad för deras skull, jo, men sedan då. Vad betyder det för mig? Måste det betyda något för mig?

Julstämning på stan

I onsdags var vi mitt en väldigt hektisk period för oss båda på en liten promenad i Helsingfors centrum för att handla lite smått på julmarknaden. Vi köpte lite julklappar och så köpte vi lite kläder åt mig på det stora Varuhuset.

På Senatstorget i Helsingfors kan du handla både krims krams och helt trevliga saker.

Jag har inte alls hunnit få julstämning, det har varit så mycket nu. På torsdag blir jag ledig, förutom gradun då, men den ska jag också hålla en paus ifrån. På lördag ska vi träffa gamla vänner i Borgå och sen är det julen som gäller.

Den här julen kommer vi sannolikt att få se T:s systers barn öppna sina julklappar och det är ju alltid lite speciellt med barn och julen. Själv anser jag inte att gåvorna är så viktiga, men känner ändå att om det är någon man måste köpa till så är det barnen.

Kvinnor och män i finländska medier

Om du har 26 minuter över idag ska du titta på det här Spotlight-avsnittet. Om vilka människor som syns i medierna. Det är Johan Gullmets som har granskat hur stor andel av alla som syns i medierna är män, kvinnor, invandrare och minderåriga.
Väldigt bra, väldigt tankeväckande.

Att säga vad man tycker och göra som man vill

Det är mycket jag lärt mig med åren (snart 25, härrigud!) men om det är en sak jag skulle få berätta åt mig själv som säg 13-åring så är det att sluta upp med att försöka vara så otroooligt snäll hela tiden och vara alla till lags.
Ju äldre jag blir desto mera inser jag att jag aldrig kommer att kunna tillfredsställa eller glädja alla runt mig. Det är alltså lika bra att sluta försöka så jävla hårt hela tiden, och det är just vad jag har gjort.
Jag känner gott om människor som hela tiden försöker vara så neutrala som möjligt, aldrig reta upp någon eller göra någon besviken utan alltid vara till lags. Förutom att det kräver sjukt mycket energi av de här personerna så driver det också sakta dem mot en brytpunkt. För det är inte möjligt att alltid göra alla glada. Gör man det måste man göra det på bekostnad av en själv och ens egna känslor och det leder i bästa fall till att man håller sina egna känslor för sig själv tills man blir bitter och i värsta fall till att man blir utbränd.
Jag ser ett stort värde i att göra folk glada och att vara tillmötesgående, men jag klarar inte av att göra det hela tiden. Jag ser inget värde i att göra andra sura och ledsna, men jag är huvudpersonen i mitt liv och det ska ingen få ta ifrån mig. Jag har tankar och känslor. Alla har det och det är allas rätt.
Livet blir dessutom mycket roligare och händelserikare av att man är lite provocerande emellanåt, säger sin åsikt och gör som man vill när det är möjligt.


Idag har jag för övrigt den sista pilatestimmen på den här kursen! Och det är fredagen den 13:e...

Klackar på fötterna

Nu när det snart är juletider så fylls staden, tidningarna, teven och bloggarna av en massa vad man ska och inte ska ha på sig på julafton och på nyårsafton. Så kom jag att tänka på ett kapitel i boken Konsten att vara kvinna, som jag skrev om i höstas. Där skriver Caitlin Moran (nu kan jag eventuellt komma ihåg den här passagen i boken lite fel, för det var några månader sedan, men slutsatsen torde vara den samma i vilket fall som helst) om hur hon under någon fotosession i något sammanhang hade på sig ett par högklackade skor och liksom tänkte högt att "hur kan man gå i sådana här?!" och fotografen då svarade att "ingen kan gå i dom, dom är till för att se bra ut på fotografier och på catwalken, inte för att vara sköna att gå i".
Och så tänker jag på det huvudlösa i att så många kvinnor tvingar ha på sig saker för att det ser bra ut, att ska man (kvinna) vara fin får man (kvinna) lida pin. Varför sväljer så många kvinnor det? Varför är det så viktigt att se bra ut att en massa kvinnor tolererar att det gör ont?

Själv använder jag klackar kanske 3 gånger om året och det är lika konstigt alla gånger. Jag hatar det. Enda orsaken att jag gör det är för att det finns kvar någon liten tjej i mig som tycker sig känna sig så vuxen alla gånger det händer. Dumt.

Att hålla fast

När jag läste Gone Girl blev jag hemskt tagen av det faktum att huvudpersonerna, mannen som misstänks för att ha mördat sin hustru och den försvunna hustrun, hade ett så destruktivt förhållande. Det här är något jag ofta tänker på: parförhållanden som är så otroligt destruktiva för båda parter och som inte ger någon något men där den ena eller båda inte klarar av att släppa taget. Och främst av allt funderar jag på vad det kan tänkas bero på.
Nå, jag vet ju att det beror på makt och kärlek och hur de två samverkar, men jag kan liksom inte förstå att människohjärnan fungerar på det viset. Att om du har en man som slår dig, så klarar du inte av att inse att han aldrig kommer att förändras. Eller om ert förhållande sedan länge endast är något ni upprätthåller bara för att det är så jobbigt att dela på all egendom, att ni ändå inte kan erkänna för varandra att det aldrig kommer att bli bra igen.
Om jag skulle bli en psykolog så är det här något jag skulle engagera mig i.
Förresten, boktipset gäller fortfarande. Läs Gone Girl! Det är en av de bästa kriminalromanerna jag någonsin läst.

Ungdomar och sexlivet

Jag tror att ett bra sätt att lära känna kidsen idag (vilket är bra att göra) är att gå in på forum där kidsen kan hålla till mer eller mindre anonymt. Då kommer sanningen fram. Jag surfar runt på lite olika forum nu och då där ungdomar i Sverige och Finland kan ställa frågor om preventivmedel, pubertet, graviditet, abort, sex, samlevnad, kärlek etcetera. Det finns för övrigt en jättebra svensk sida med sådan här information: tjejjouren.se
En sak som jag förundras över är hur det finns en sådan enorm tudelning hos dagens ungdom. Det finns de som är otroligt måna om att skydda sig, ofta är graviditeter det de är mest rädda för. De använder ofta både någon form av hormonellt p-medel och kondom, men är ändå konstant rädda för att de själva/flickvännen ska vara gravid. Sedan finns det de som inte bryr sig, som slarvar och struntar i skydd men ändå inte är rädda.
En del tjejer skriver in och har till och med besökt en läkare eller ungdomsmottagning där de fått veta att de inte väntar barn, har preventivmedel som skyddar, men trots det så är de helt säkra på att de nu väntar barn och undrar vad de ska göra. Andra tjejer eller killar beskriver upprepat sex med någon där inget som helst preventvmedel använts och undrar varför det nu är så viktigt för ingenting händer ju ändå trots allt.
Och jag kan inte förstå hur denna tudelning kommer sig. Varför det har blivit så. Men jag tycker det är synd att en del går runt och är skiträdda och andra inte alls bryr sig.
Jag har mycket kritiskt att säga om den finska skolan, men just nu kan jag ju säga att sexualupplysningen åtminstone är riktigt från röven. Det ska inte få vara så här.
Här finns en bra sajt med frågor skrivna av finländska ungdomar.

Stora kvinnor, små kvinnor - om att hålla käften

Har du någonsin fått höra av någon annan att "nu borde du nog göra si och så för att du ser ut si och så" (och då ska du alltså läsa mellan raderna att så du ser ut nu är inte snyggt och personen som säger så vill att du ska se ut på ett annat sätt för att det där andra är snyggt)?
Det har jag ibland fått höra. Att höra det när man är sjuk i anorexi är en sak, men att höra det när man är fullt frisk och bara råkar se ut på ett visst sätt är något helt annat. Jag kan inte ens räkna alla gånger som äldre kvinnor sagt till mig att "du som är så liten ska nog ta och äta lite extra ---". Oftast är det äldre kvinnor som säger så till mig. Det kan hända att någon man någongång sagt så, kanske. Men äldre kvinnor är speciellt bra på det.
Jag vet inte hur man kan förklarar det, annat än att personen tror sig ha rätt att säga åt mig hur jag ska se ut. För det gör dom ju, när dom säger åt mig att äta lite extra. Gå upp i vikt, jag vill att du ska vara mulligare!
Är det inte ett ganska sjukt samhälle vi lever i där personer tycker att de har rätt att ha en uttalad åsikt om hur en annan människa ska se ut? Jo det är det.
Elaine Eksvärd, som jag älskar, skrev om det här i helgen. Då handlade det om personer som säger åt tjejer att sluta gymma för du blir ju så stor när du gymmar.

Och man bara shut the fuck up och mind your own business! Jag ser för fan ut hur jag vill!

Tänk att det ens ska vara en diskussion det där med kvinnor som gymmar och hur de blir eller inte blir biffiga. Vad är poängen med att gymma om inte för att få muskler?

Kolla också det här inlägget av Elaine, det handlar om samma tema, men då överviktiga personer.

Personligen tar jag ogärna emot kommentarer om hur min kropp ser ut. Komplimanger funkar egentligen bara när de kommer från min blivande man, alla andra ombedes att hålla käften. Däremot tar jag hellre emot komplimanger som har att göra med exempelvis mina kläder eller mitt hår, men också då måste det ske i rätt kontext. Och har du något elakt att säga så behöver du inte säga det alls. Alla har vi rätt till våra åsikter, men det betyder inte att vi har rätt att säga åsikterna högt. Du kan sitta och tycka att jag är den fulaste människan på jorden, eller den sexigaste men jag behöver inte få höra det, tack!

Jag kan visst designa!

Det var ju tal om att hitta bröllopsklänning. Jag har inte hittat en, men jag har hittat det perfekta verktyget för att kunna få fram precis hur jag vill att den ska se ut! Det finns en sajt där man kan designa sin bröllopsklänning.

Förstås betyder det ju inte att man hittar just precis en sådan man vill ha. Jag tänker inte få en sydd utan jag tänker antingen hyra eller köpa en begagnad och då finns det ju inga garantier. Men det viktigaste är ju inte att den ser ut precis som jag vill, utan att det är en modell som ser bra ut på mig och i mina ögon.

Näsjobb

Ta en liten hund med massor av energi, sätt hunden i en träningslokal med några andra hundar, göm lite knackkorvar och annat gott på spännande ställen och strax har du en hund som kryper ur skinnet av nervositet och spänning! Lägg till ordet "SÖKA" och du har en hund som frenetiskt försöker hitta de där godbitarna.

Helgdag, te och hundsysslor

Ett sådant väder det blev igår. Det verkar som om det blir en vinter trots allt.
Glad självständighetsdag, Finland! Vi ska fira med god mat och såklart genom att titta på festen i teven. Jag ska jobba med min gradu också den här helgen. Jävlar anamma!!

Liptons nya te blir ingen favorit men förpackningen är vacker och jag gillar idén.

Imorgon ska jag på en kortkurs med hunden, vi ska träna hennes nos litegrann. På senare tid har det inte blivit så mycket varken aktiviteter eller att vara ute på promenader. Man märker genast när det blir kallt att hon inte vill ut, men så efter någon dag med mindre motion får hon så mycket energi i kroppen att hon får helt fnatt och så får man börja hitta på inomhusaktiviteter. Vi har godisbollar och sådant, men det tillfredsställer inte alltid den lilla hjärnans behov av stimulans. Därför är det extra roligt med en liten kurs, det kommer lägligt.

Ja ja, skriva skriva!

Tankar om gradun, framtiden, studier, jobb

Den här veckan har jag jobbat med gradun. Det var ett tag sedan senast, på grund av det nya jobbet och andra grejer. Nu fick jag tid och en sådan där jävlar anamma, det ska bli klart! -fiilis och det hjälpte för jag har kommit massor framåt. Jag har hållit på med gradun nu sedan juli 2012 mer eller mindre, såklart med pauser emellan just för att "det kommit annat". Att skriva gradu är jobbigt, tar massor av timmar och massor av tankekapacitet av dig. Men jag tror att det är värt det. Med en magisterexamen i fickan öppnar sig genast flera dörrar än med en politicesexamen. Allt beror såklart på vad man vill jobba med men som jag ser det så är kunskap makt och möjligheter.
Jag har nu studerat sedan augusti 2008 och gått i skola utan avbrott (minus studentvåren 2008 och såklart somrarna) sedan jag var sju år gammal, det vill säga hösten -96 om jag räknar rätt. Jag har också jobbat vid sidan av skolan/studierna sedan våren 2007. Det känns som att det börjar bli dags att avsluta studierna nu och allting tyder på att så kommer att ske våren 2014. Då kommer jag alltså att ha "gått i skola" i nästan 18 år utan avbrott. Vad som händer sedan får framtiden visa, men jag har mina idéer och flera planer för vad jag kan tänkas hitta på.
Vad jag vill ha sagt är kanske att jo, ibland funderar jag på hur livet skulle se ut om jag hade valt icke-högskola-vägen, alltså börjat på yrkesskola eller liknande. Aldrig tagit studenten, aldrig sökt till högskola. Men så tänker jag att nej, det har nog varit rätt för mig. Jag har trivts med mina studier för det mesta och jag känner att det har gett mig verktygen för att vara nöjd med resten av livet.
Den allra största utmaningen under hela studietiden, en av de största under hela mitt liv har varit gradun. Den ska bli klar, det ska den. Det är inte alls mycket kvar nu och jag har en ganska bra bild av vad som krävs för att få den klar. Det ligger hårt arbete bakom och den dagen den blir godkänd kommer att vara en av de större i mitt liv så här långt.

Gone Girl, boktips!

Boktips: Gone Girl av Gillian Flynn. I kid you not, det här kan vara boken med den mest fängslande berättarstilen jag någonsin läst och den har också ett utmärkt språk (nu kan man förstås inte riktigt jämföra böcker som är översatta, som den här, och böcker som du läser på originalspråket). Det bara flyter på. Genast presenteras man med ett mysterium (nä, det är huvudpersonens fru som försvunnit och så småningom fattar man att hennes man, huvudpersonen, åtminstone delvis  är orsaken till hennes försvinnande, tills man fattar att nähä så var  det inte alls och så fattar man noll igen) och sedan får man bit för bit små glimtar av det som händer före och efter att mysteriet fick sin början.
The Guardian har kallat boken "årets thriller" och det är mer än sant.
Läs!

 

Det finns ett stycke i början av boken jag inte kan släppa. Där huvudpersonen analysera det faktum att han hela tiden, vad än händer i livet (som exempelvis det stora mysteriet i boken) känner att det här har han varit med om tidigare och nu kommer den där personen att säga si och då ska jag säga så eller göra på det här viset. Och att den känslan beror på att människor idag faktiskt sett och varit med om allt före de själva är med om det, via till exempel tv-serier, filmer, dokumentärer, internetsidor eller annat. Att vi aldrig kan uppleva något för första gången för att vi "upplever" allt långt före vi själva har chansen att uppleva det. Att vi till och med vet vad man ska säga i olika situationer för att vi hört någon karaktär i någon film säga just det i den situationen. Väldigt intressant, tycker jag. Och ännu mer spännande blir det att fundera på vad det här betyder för oss människor. Skrivs livet av manusförfattare? Bestäms våra liv av sådant vi upplever på internet?

Så är det, så är det inte

Den här hösten har jag gått en kurs i hur man kan kommunicera vetenskapliga resultat, vetenskaplig praxis och vetenskaplighet till allmänheten. Vi har pratat om dialog mellan forskare och allmänhet, hur man "översätter" budskap, brist på förtroende, varför vetenskapliga studier är så intressanta för medierna och mycket mera. En central slutsats har varit att det är svårt för allmänheten att begripa sig på studier och vetenskap. Speciellt om budskapet är tudelat, om det hela tiden kommer reslutat och ny kunskap som omkullkastar alla tidigar teorier. Sådant händer ju ibland och det är en del av vetenskapen att forskare kommer till olika saker. Mycket vetenskap, speciellt sådant som berör hälsa och medicin är sådant som väcker mycket intresse och som kvällspressen använder för att samla klick och sälja lösnummer. Men ibland blir det bara tokigt.
Det här är ett exempel som en föreläsare lyfte upp. Texterna har publicerats i Iltalehti den 15 augusti 2013 och den 17 augusti 2013.
Med andra ord: ta alla hälsorubriker med en nypa salt!

                                              Dricker du kaffe så lever du längre, visar en studie:

Dricker du kaffe så kan du dö för tidigt:

Hur man sedan kan veta vad som är sant är en helt annan diskussion.

Litet kan vi göra, men vi kan åtminstone vara medvetna

Förra veckan dök det upp sådana här affischer i Helsingfors och det var något med dom som fick det att hugga till i hjärtat på mig. Det är alltså SOS Lapsikylä som samlar in pengar för att kunna garantera att alla barn i Finland har en bra jul och slipper bli misshandlade eller se på när föräldrarna misshandlar varandra. SOS Lapsikylä hjälper alltså barn som kommer från hem där föräldrarna inte kan ta hand om barnen exempelvis på grund av våld eller rusmedel.

 

Jag vet inte vad det var som påverkade mig mest. Var det vetskapen om att den här organisationen, en av många i Finland med ungefär samma mål, måste samla in pengar för att det här samhället ska kunna hjälpa barn som far så illa att de inte kan bo kvar hemma? Eller var det vetskapen om att medan andra folk inför och under julen stressar med hur man ska få den perfekta skinkan eller om barnen ska få 10 eller 15 julklappar och vad det är de önskar sig och hur julgranen ska se ut (fan ändå den var inte alls som vi hade tänkt oss!) så finns det barn som inte ens kommer att få äta sig mätta på helt vanlig mat på julafton, inte kommer att få någon som helst present och som kommer att tvingas se på när pappa misshandlar mamma.

Jag vet att inget utsatt barn får det bättre av att jag skippar julskinkan eller låter bli att köpa julklappar eller ägnar alla de här barnen en tanke under julafton. Men jag mår illa av vetskapen att klyftorna är så stora i det här landet, att det finns så massiva skillnader mellan verkligheten i de olika hemmen. Och jag tror att vi bara blir bättre människor av att erkänna och vara medvetna om att det finns barn och familjer som far riktigt, riktigt illa medan vi har lyxen att säga att "i år köper jag endast julklappar åt de allra närmaste för jag tycker att konsumtionshetsen gått över styr".

En film du ska se

Filmtips: danska filmen Anklaget.

Om en man vars tonårsdotter berättar för myndigheterna att hennes pappa utnyttjat henne sexuellt. Och det som händer efter det. Väldigt lågmält, mörkt, tragiskt.

Finns på Netflix i Finland.