Mitt 2014 - det mest händelserika året i mitt liv

Det finns många listor som cirkulerar på bloggarna just nu, men jag råkade välja just den här. Så här såg mitt 2014 ut:

Beskriv året med tre ord.
Svar: Omvälvande, lärorikt och underbart.

Bästa köpet?
Svar: Det bästa köpet var nog alla icke-köp vi gjorde i samband med att A kom till oss. Vi köpte inte ett enda nytt klädesplagg åt honom utan satsade på second hand. Dessutom har vi fått massor av kläder, också en del nytt, och det är vi evigt tacksamma för men vi ville inte själva köpa nytt och det känns som ett mycket bra beslut också såhär i efterhand. Någon dag blir vi ju tvungna, men inte på länge ännu. Däremot köpte vi ju en splitterny vagn och det var också ett superbra köp!

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?
Svar: Alla underbara låtar som vår trubadur sjöng på bröllopet. Som Ta mej till havet.

Vem har du umgåtts med mest?
Svar: T såklart, min favoritperson i hela världen, min klippa, min man. Sedan den 20 oktober har jag ju varit hud mot hud med A i ungefär 22 timmar av dygnet och det är ljuvligt. J och E som vi ska träffa i Åbo. Familjen.

Vad var din största tabbe 2014?
Svar:När jag raderade en låtlista från T:s Spotify. Har sällan sett honom så besviken och arg på mig. Men han fick den tillbaka efter lite googlande och trixande, som tur är. Generellt försöker jag lämna mina tabbar bakom mig, men den tabben har jag inte glömt! Och inte T heller.

Har du haft ett förhållande under 2014?
Svar: Om det förhållande jag har med min make T sedan sju år tillbaka räknas! I år var ett riktigt krisens år för oss: sju år tillsammans, vi gifte oss och vi fick barn. Alla tre brukar räknas som farosituationer för förhållanden, men vi är starka tillsammans.

Vart reste du under 2014?
Svar: Estland i april. That's it.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Svar: När jag blev klar magister i april, när vi flyttade i juni, när vi gifte oss den 16 augusti och när A föddes den 20 oktober.

Har du blivit bättre på något?
Svar: På att låta dagen bli som den blir. Man kan inte planera så mycket med ett spädbarn. På att byta blöjor. På att låta T sköta det han sköter i hemmet utan att jag lägger mig i. Effektivitet. Jag hinner numera göra nästan vad som helst på 15 minuter, som brukar vara tiden A ligger nöjd på soffan utan underhållning.

Vad var extra dåligt med året?
Svar: Tja, det måste nog vara det att A aldrig ville födas utan istället växte sig så stor att läkarna till sist bestämde att han ska tas ut med kejsarsnitt. Jag ville ha en vaginal förlossning. Dåligt var också att jag mådde så illa med graviditeten, spydde ännu närmare vecka 30.

Vad var extra bra?
Svar: Att jag blev mamma. Det var också extra bra att vi hade turen att få bostaden vi nu bor i. Bröllopet var också en dag jag aldrig glömmer. Plus att hunden verkar ha accepterat att det nu bor ett barn hos oss.

Lärde du känna några nya människor?
Svar: Jag började ju jobba på Yle i november 2013 så under 2014 fram tills min mammaledighet lärde jag känna en del av kollegerna, de flesta helt underbara typer.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Svar: Gifte mig. Var gravid. Fick barn. Spydde på jobbet (har fortfarande ångest när jag tänker på de där tidiga morgnarna när jag mådde som mest illa i graviditeten). Skrev klart en gradu.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Svar: Alla vänner och släktingar som kom till bröllopet för att fira min och T:s kärlek. A:s första leenden och skratt. T:s stöd när jag hade det tungt under de sista veckorna före A kom och hans första veckor i livet då jag hade ont och var generellt ganska omskakad efter snittet.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Svar: Att alla kolleger under de sista veckorna och dagarna före mammaledigheten sa att de hoppas att jag återvänder efter ledigheten. Bättre betyg på att man gör sitt jobb bra kan man inte få.

Största framgång på det privata planet?
Svar: Måste vara de rädslor jag har överkommit, som att amma offentligt.
Vad gjorde du på din födelsedag?Svar: Skrev tent och åkte sedan till Borgå för två födelsedagskalas, ingetdera mitt.

Vem saknade du?
Svar: Jag saknade att ha någon kompis som också varit gravid nyligen och har ett litet barn. Alltför ofta kände jag mig så ensam i min graviditet. Det var säkert därför jag också tillbringade mycket tid på diverse diskussioner kring temat på nätet och det gjorde mig mest nervös och rädd, tyvärr.

De bästa nya människorna du träffade?
Svar: Några av barnmorskorna på Kvinnoklininiken, underbara människor!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Svar: Jag tänker stressa mindre över hur livet kommer att bli och njuta mer av nuet. Jag tänker inte ta problem av sådant som inte är problem. Jag tänker öka mängden motion, istället för att minska den som det här året.

Mest stolt över 2014?
Svar: Att jag (tillfälligt?) lämnade jobbet på Yle med ett gott betyg för min insats. Att jag färdigställde min gradu och blev politices magister i kommunikationslära. Att jag bar på och födde ett barn.

Högsta önskan just nu?
Svar: Att jag ska få se A växa och utvecklas, att vi alla ska vara friska och nöjda och att T ska trivas med att skriva sin gradu nu under våren (och uppnå det resultat han vill uppnå).

Tror du 2015 kommer bli lika bra?
Svar: Ja men mindre händelserikt.

Vad kommer du sakna från 2014?
Svar: All spänd förväntan.

Vad spenderade du mest pengar på?
Svar: Mat och hyra. Bröllopet.

Finns det någonting du ångrar med 2014?
Svar: Att jag inte krävde mera av mödravården när det började misstänkas att A var stor inne i magen. Det ledde till flera veckor av ångest, rädsla och skuldkänslor. Och till sist till ett kejsarsnitt som sannolikt hade kunnat undvikas om bara den där första läkaren hade fattat ett annat beslut.

Blev du kär i år?
Svar: Ja jag blev på nytt kär i min make när han blev pappa, så härligt att se.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Svar: Två: 16.8 och 20.10.

Största misstaget?
Svar: Alla glas jag söndrade...

Vad önskar du att du gjort mer?
Svar: Läst böcker. Jag läser aldrig tillräckligt. Umgåtts med hunden, det blev knappt någon träning och ingen tävling i år.

Och så slutligen; dina planer inför 2015?
Svar: Vara den bästa mamman jag kan vara. Börja jobba igen någongång på hösten. Färdigställa minst ett skrivprojekt.

Vad vill du säga till dig själv inför 2015?
Svar: Livet är ljuvligt, njut!

Är det något du saknar och vill ha?
Svar: Jag har allt jag kunnat drömma om. Men boktips vill jag ha: vad läser de coola kidsen 2015?

Hur tror du 2015 kommer bli?
Svar: Utmanande och krävande men roligt som fan!

Vilka förändringar kommer du göra inför 2015?
Svar: Jag vill tillbringa mindre tid surfande på nätet, det ska jag ändra på. Lovar!

GOTT  NYTT ÅR 2015! LÅT DET VARA DET BÄSTA I DITT LIV!

Ny design!

Jag skippar det där new year new me för det är allt en enda stor lögn. Istället satsar jag på new year new blogdesign. Kände för att förenkla designen lite, det borde jag ha gjort för länge sedan.

Jag funderar mycket på bloggen och hur jag kunde utveckla den. Funderar på att hålla mig till 2-3 inlägg i veckan. Har ju strävat efter att ha ett inlägg alla vardagar, men det känns ibland väldigt krystat. Så eventuellt blir det en förändring, har inte bestämt mig ännu.

Och så lovar jag att det ska bli mera bilder!

Längst ner på listan

Jag nämnde redan att jag imorgon publicerar en årsresumé. Men jag bara måste tjuvstarta lite genom att säga att året som gått verkligen varit året då jag tvingats omprioritera. Sedan jag blev först gravid och sedan mamma har jag börjat tänka först på A, sedan på T och sedan på hunden (ibland kommer hunden före T dock...) och till sist på mig själv.
Jag kom till insikt om det här i samband med att vi alla fyra blev inbjudna till våra kompisar i Åbo över nyåret. Min spontana tanke var jaa vi kommer, det blir hur roligt som helst! Men sen började jag noja mig...
A har inte sovit borta en enda natt sedan vi kom hem från bb. Vi har aldrig åkt tåg så långt hela familjen. Hunden är inte van att resa sådana sträckor. Vad vill T? Hur packar man för två vuxna, bebis och hund när man åker tåg? Hur sover vi?
Ja, jag tänkte liksom på allt och glömde säkert massor. Men så bestämde vi ändå oss för att åka. Jag är nervös, det blir första gången vi åker så långt och första gången vi sover borta sedan A kom. Men det är nyttigt för oss, boostar självförtroendet.

Måndag kommer alltid

Det är vardag igen. T jobbar hela veckan minus torsdag och jag är så ovan att vara ensam med A att det var tur att jag kom upp ur sängen idag. Ska ta en tur in till centrum senare för att återlämna ett missyckat köp och kanske promenera runt lite.

I övrigt? På onsdag tar vi tåget till Åbo för att vara natten hos kompisar. De flyttade dit i augusti och vi har inte sett bostaden ännu, men nu så..!
På onsdag publicerar jag också en årsresumé!

Dagarna som var

Vi har haft helt ljuvliga dagar den här veckan och jag fattar inte att det redan är den 27:e. Julen var perfekt, har sällan eller aldrig haft så god julmat (idag fick vi äntligen slut på den, jag och T blev visst lite carried away när vi handlade!), sedan har vi bara slappat och promenerat och njutit av tiden tillsammans. A mår prima som vanligt och har sovit som om han fått sömnmedicin.

Här kommer lite bilder från våra dagar. Först: A:s outfit på julen, andra: besök hos T:s farfar på Sandudds gravgård, de sista: dagens promenad från Gräsviken till Salutorget.

Årets bästa julklappar var allt det fina som A fick. Bland annat pyjamasar och mjukisdjur. Vi fick biljetter till Mamma Mia på Svenskis av mamma och pappa, så den 25.4 lämnar vi sannolikt för första gången A och far på musikal tillsammans!

Fjärde advent

Julstämningen är på topp hemma hos familjen Ekholm. Igår var vi på Thomasmarknaden och tittade på julgubben och drack lite glögg. Hemmet är pyntat, julgranen fin och maten fixar vi imorgon. Det är så ljuvligt att få tillbringa årets bästa tid hemma med familjen.

Igår på Senatstorget, Thomasmarknaden. Underbar stämning men liknande saker i alla stånd, trångt och dyrt.

Massagelyx

Min julklapp till mig själv i år var en massage. 45 minuter av relaxing, jag dör så skönt det var. Men det var ju lite halvdåligt planerat av mig att gå på massage före julstädningen...

Det känns i ryggen att jag ammar 22 timmar i dygnet (nåja, det var kanske överdrivet, men 7-8 blir det nog minst), jag hade inte ont under massagen men var så otroligt känslig. Jag borde ta upp motionerandet igen, det känner jag i hela kroppen. I januari kanske. Har funderat på att börja simma igen, vi bor ju trots allt en 3 minuters promenad från en av Helsingfors största simhallar.

Mulligt gulligt

Hälsovårdaren på rådgivningen idag: han är ju mullig men inte för mullig.

Och jag undrar. Vad händer när han är för mullig.

Nej, vi är glada så länge han växer. Han får bli just så mullig han blir. Gosbebis.

Att uppfostra en pojke

När Alexander föddes och jag hörde anestesiläkaren säga poika tuli rusade en massa känslor genom min kropp. Både jag och T och en massa människor omkring oss hade varit säkra på att det kommer en flicka. När A sedan lades på mitt bröst i de där få sekunderna före han fördes iväg för tvätt, vägning och matning tittade jag på honom och funderade att jaaha, hur tar man hand om en pojke?
Nu är han 8 veckor gammal och det känns så självklart att just vi skulle få en pojke. Han är min favoritmänniska just nu och det är så underbart att just jag är mamma till just honom. Jag hade aldrig drömmar om rosa klänningar och lockar i håret och leka med barbiedockor, jag skulle aldrig tvinga in ett barn i en sådan mall. Men det kändes som att jag vet hur det är att vara flicka, alltså kan jag bättre uppfostra en sådan. Nu inser jag att det handlar inte om något sådant det här med att uppfostra. Det handlar om att ge trygghet och kärlek och vara en rollmodell. Alexander ska få vara just den han är och jag ska vara just den jag är och T ska vara just den han är och tillsammans ska vi kick some ass! Om det är något jag tänker hålla fast vid så är det att A ska få vara sin egen lilla person. Han ska inte tvingas in i någon mall för hur han borde vara.

När vita drabbas liverapporterar alla medier

Jag läste igår en bitter kommentar på någon av de finländska mediernas sajter om hur det är så ledsamt att intresset för en liten gisslansituation i Australien är så massivt när de finländska medierna inte orkar skriva om våld, elände och misär i exempelvis Afrika. Där flerfalt större antal människor drabbas.
Och det är ju så medierna fungerar också i Finland. När vitt folk drabbas är intresset genast enormt. Men givetvis handlar det också om var det händer. De australiska medierna sände ju live, finländska journalister kan alla engelska. Det är lätt att rapportera då. Det spelar liksom ingen roll då om det är vita som drabbas (var det det, jag vet inte...).
Det är att lura sig själv att tro att liknande händelser i olika länder får samma medieuppmärksamhet i till exempel Finland. Och det är inte överraskande men mycket fascinerande hur vi i Finland får samma nyheter som de i till exempel USA när det gäller sådant som händer längre bort men vet väldigt lite om till exempel det som händer i Estland.

Sömnbrist

Undertecknad hade inte en bra natt. Jag har blivit sjuk och hela natten gick i princip åt till att ligga vaken och tänka att livet är jobbigt. På morgonen när jag fick lite ro och tänkte sova kvar en stund väckte grannen mig med sin borr.

Jag dör.

Star Wars

Jag måste erkänna en sak. Jag hade inte sett en enda Star Wars-film förrän för några veckor sedan... Jag kommer från en familj där det inte tittades på film så värst mycket. Jag såg också Lotr-filmerna för några år sedan. Det var först när jag började umgås med T som jag började titta på filmer. Han tyckte det var en stor skam att jag inte sett varken Lotr- eller Star Wars-filmerna.
Men vi har alltså kollat på Star Wars-filmerna en i taget nu de senaste veckorna Vi har nu sett de fem första och jag säger som jag sa efter den första filmen: jag ser inte charmen. Visst är humorn helt okej, specialeffekterna fina på sitt eget sätt och handlingen sådär trevligt förutsägbar som i alla bra filmer, men that's it, liksom.

När vi nu talar om filmer: några dagar före A föddes såg jag och T Coherence. Den var skitbra men kräver full fokus. Lite som Inception (som jag för övrigt borde se på nytt för jag hängde inte helt med där trots att jag försökte). Coherence handlar sådär i korthet om ett gäng personer som sitter och äter middag när konstiga saker börjar hända. Det enda jag kan tycka att var dåligt var slutet, förstod mig inte alls på varför det blev så. Eller jo, delvis, men inte helt.

Förlossningstankar

Det går inte att styra allt i livet. Det går inte att påverka det som varit. Om jag kunde så skulle jag ändå åka tillbaka till tiden då jag var gravid. Göra något annorlunda, vet inte vad, så jag inte skulle behöva uppleva det där att jag faller på mållinjen och läkaren i sista stund bestämmer att det blir snitt. Snittet var ingen katastrof, men jag känner mig som att jag blev rövad på det som jag väntat på så länge, värkarna, förlossningen. En "naturlig" förlossning.

Alla jag träffat efteråt, senast idag rådgivningsläkaren, frågar varför blev det nu snitt då? Och jag vill säga att jag vet inte, kan inte du berätta?!? Men jag säger bara han var stor. Och så blir det ingen mer diskussion om saken. Jag har fått poängsätta förlossningen och den var ju hur bra som helst, men varför?

Visst känner jag skuldkänslor. Jag vet ju att dieten påverkar bebisars storlek. Jag borde ha ätit mindre, tänker jag. Tillsvidare mår han ju bra, men varje gång  han är sjuk eller om han får allergier kommer jag att tänka att det beror på snittet.

När man har världen mot sig

Hur ofta sägs det inte att ungdomar nuförtiden är så ouppfostrade och har så lite respekt för äldre personer. Främst åldringar borde ungdomar respektera. Man ska hålla upp dörren för dem och låta dem sitta i bussen och vara vänlig och bära deras matkassar. Men om jag gör allt det och åldringarna är ouppfostrade, sura och rent av elaka?

Sedan jag började röra mig med barnvagn har jag insett att folk, i allra synnerhet folk över 45, generellt sett är riktiga assholes. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag (länge - vad är problemet med att göra hissar som faktiskt rör sig?) stått och väntat på en hiss, ensam, men det precis när hissen kommer dyker upp en person från ingenstans och tränger sig framför mig och vagnen in i hissen. Som oftast redan transporterar andra personer, så jag får vänta på nästa hiss. När jag sedan äntligen får plats i en hiss, åker till den våning jag ska till och ska ut igen så står det alltid någon i vägen för mig som vägrar stiga ut ur hissen för att ge plats... Så jag måste typ köra över personen med vagnen. Jag säger inte ursäkta.
Jag har slutat försöka vara vänlig med folk när jag rör mig med vagnen för jag vet att alla jag möter antingen inte bryr sig eller är elaka tillbaka.

Visst finns det undantag, ett fåtal. Men just nu känns det som om världen är emot en när man rör sig med barnvagn.

Snittet - min förlossning del 3

Det är några saker jag inte kan släppa med förlossningen för sju veckor sedan.
Jag känner sån enorm kluvenhet inför de som jobbade i operationssalen den dagen. På ett sätt beundrar jag dem, det är helt sjukt att de står där varje dag och välkomnar bebisar och mammor till världen. På annat sätt känner jag att det är så konstigt det där att för dem är det vardag, för mig var det dagen då jag blev mamma. Åh, jag tänker på alla barnmorskor i världen, sådant jobb de har. Oerhörd glädje i de flesta fall och oerhörd sorg när det går fel. Det går knappast att åka hem efter en arbetsdag som barnmorska och tänka att jaha, en sådan tråkig dag det var idag...
Jag har inget ont att säga om någon av barnmorskorna på Kvinnokliniken, vi fick bra vård före snittet och efter snittet och vi fick tycker jag bra guidning inför bebislivet. Men ändå känner jag att amningsrådgivningen, den kan de bättra på. Amningen började ju till vår stora glädje fungera utan problem trots att jag gavs en amningsnapp direkt i första amningen utan att det förklarades varför eller sades att den här ska du sen göra dig av med så snabbt som möjligt för den gör mer skada än nytta i många fall. Nappen blev jag sedan av med efter två veckor eller så när jag själv började läsa på om den och fattade att sluta använda den. Men amningen funkade alltså för oss nästan direkt, så kanske behövde vi inte så mycket stöd heller, hoppas att de som behöver det får det. För oss var det mera som att barnmorskorna, om de råkade komma in mitt under amningen, sa att det ser bra ut eller pröva den här ställningen istället och så flyttade de bebisen i någon konstig ställning som inte alls kändes bra (men det kan de ju inte veta, amning handlar ju om teamwork mellan mamma och barn - och pappa! -så de kan bara föreslå saker och sedan kan man förkasta förslaget om det känns illa).
Lite kan jag ju fundera på det där med att A fick ersättning på flaska under de första dagarna på grund av sockret. Det var ju alltid vi själva som gav det, ingen tvingade oss, men vi uppmuntrades ju att göra det för att han var stor och sockret under de första dygnen nu och då var lågt ("ni får snabbare åka hem om sockervärdena är bättre" sa den ena barnmorskan). Han blev aldrig förvirrad av det, men det finns ju bebisar som blir det, som inte vill ha bröstet längre efter ett par flaskportioner. Och då är det ju synd om de inte på bb kan varna för det här, kanske föreslå att ungen matas med sked eller dylikt istället (det handlar ju om väldigt små portioner de första dygnen).
Själv fick jag ju mer än utmärkt vård efter snittet, alla var så stöttande och hejade på mig att stiga upp, röra på mig, sade att jag ser så stark ut och peppade på alla sätt, och det var såklart underbart. Maten var god, rummet var rent, all personal var trevlig och tja, det var överlag hur bra som helst på Kvinnokliniken. Vi fick ju också sådan oerhörd perspektiv på A:s bebistid tack vare att han föddes där. På Kvinnokliniken sköter de ju nu bara de svåraste fallen och så då de planerade snitten, så vi fick verkligen se allt. Bland annat råkade jag se att en bebis hade en tresiffrig födelsevikt... Då uppskattar man ju liksom ännu mer det faktum att A föddes frisk, pigg och kry, alltid har velat äta, skiter och sover och är för det mesta nöjd med livet.

Ljuvlig lucia

Jag och T har börjat intressera oss för att handla second hand. Vi ligger bara fem år efter alla andra med den trenden, hehhe! Vi vandrar ibland omkring på lopptorg och vi är båda väldigt engagerade i olika facebookgrupper där folk köper och säljer saker. Bland annat köpte vi för någon vecka sedan en länge efterlängtad knivställning via en sådan grupp (Fiskars, som ny, men vi fick den för en tia!)

Igår gjorde vi en rundvandring på Ishallens lopptorg, men där hittade vi inte mycket att hänga i julgranen. Men så gick vi tillbaka till Böle och via lopptorget i de gamla tåghallarna (Veturitallit, har lopptorg varje söndag om jag inte misstar mig) och där gjorde vi ett riktigt fynd. T råkade få syn på den här vackra lucian och hennes kompis tomteflickan. 20 euro skulle familjen som sålde dem ha för båda och vi slog till. Det är alltså Candy Designs Carl Larsson-figurer det handlar om, ljuvligt snygga. Och perfekt inför första julen hemma!

Fredagshår & taco

Idag fick jag nytt hår. Det var första gången jag var och klippte mig sedan mitten av september. Konstigt nog har håret vuxit lite dåligt den här tiden... Ännu har jag inte som tur är upplevt att det skulle börja lossna, som för så många en tid efter förlossning! Det lossnar ju i och för sig inte, blir bara tunnare eftersom det släppt så lite under graviditeten.

Ikväll ska vi äta taco i äkta fredagsanda! Ha en skön självständighetsdag!

Rulla rulla liten bulle

Hello köttbullar! Man lär sig aldrig uppskatta sådana före man själv stått och rullat drygt hundra stycken. De här går i frysen och plockas fram till jul!

Skärmtips

Eftersom jag 97 procent av tiden är hemma i soffan så tittar jag mycket på rörlig bild på olika skärmar. En produktion som jag och T fastnat för är The Norden. Serien syns högst antagligen också på Yle Fem, men finns det någon kvar som fortfarande kollar på teve på bestämda sändningstider.
Jag har dessutom tittat på den finska serien Imettäjät, Mammor som ammar. Den är inte alls lika spännande, lärorik och välproducerad men den är riktigt mysig.
Dessutom visades ju The Walking Deads sista avsnitt före vinterpausen i helgen. AMC har fått en kritikstorm över sig för att de spoilade slutet på avsnittet på Facebook före alla fans hade hunnit se avsnittet, men personligen störs jag inte så mycket av spoilers. Anywhichway har TWD haft sina bra och sämre avsnitt och säsonger, men som helhet skulle jag säga att se den!

Vackert, vackert - Peppes vackra människor

Peppe skrev en roman. Jag har köat hur länge som helst men NU fick jag den från bibban. Det är fascinerande att Peppe liksom finns i alla karaktärer. Jag älskar det. Nu känner jag ju inte Peppe på det viset, men har läst hennes blogg länge nog för att "känna" henne.

Det här är så helsingforsiskt finlandssvenskt som det kan bli. Och så lite relationstrubbel där på. Aj va de e bra!

1.12.2014

Idag öppnade jag första luckan i vår julkalender (jag öppnar när T jobbar, han öppnar när han är hemma, på veckosluten delar vi och jag får alla Julia-bitar - we have it all figured out!). Det känns så underbart att om några veckor firar vi jul för första gången med sonen. Med gran och julmat och julmusik och stämning. Vi borde bara hitta vårt julpynt också...

Sonen blir sex veckor idag också. Det har varit de tyngsta men samtidigt ljuvligaste veckorna i mitt liv. Så mycket har jag lärt mig och så mycket har jag insett att jag inte kan. Men jag känner mig säker som mamma, jag klarar det här.

Kärlekens dag

Jag behöver knappast säga hur glad jag är idag. Glad för att alla äntligen ges en chans att välja att gifta sig om de så vill.

Den 16 augusti i år glömmer jag aldrig. Det var en underbar dag. Jag vill att alla ska få uppleva den känslan. Då jag och T blev man och hustru.

Foto: Heidi Hendersson

Jullängtan och fula bebisdräkter

I vårt hus är det snart jul. Igår handlade vi det första av allt vi ska äta på julen! Första gången vi äter i vårt eget hem på julen. Första gången vi lagar julmaten själva! Jag är lite spänd, såklart, men med mig och T i köket kan det (nästan) bara bli bra!

Jag har förstås varit med hemma hos mamma och pappa som ung, annars skulle jag vara helt lost nu. Förstår inte föräldrar som inte tar med barnen i matlagningen, vardag eller helg spelar ingen roll. Det är att göra barnen mycket sämre utrustade för vuxenlivet... A kommer att få vara med i all matlagning när han är tillräckligt gammal. Oj, spårade ur där lite. Hur som helst så började vi handla inför julen och jag kan inte vänta!

Idag hade A sin första läkargranskning sedan den på bb. Allt väl var läkarens bedömning. Vi höll på att missa vår tid på grund av att vi inte visste vart vi skulle och att jag och mannen i infodisken missförstod varandra... Men vi hann trots allt!

Also: på bilden nederst syns en av de fulare dräkterna i FPA-lådan. Det roliga är att den inte är så ful längre när den sitter på ens egna son!

I'm back!

Nu, fem veckor plus någon dag efter förlossningen kan jag ärligt säga att jag är helt återställd. Det var i helgen jag plötsligt kom på att fan det känns bra i kroppen nu! Jag var ute med hunden när det hände och så fick jag sådant där lyckorus när jag gick där på Böles skumma gator ensam med den lilla fjantiga hunden (fjantig för att det hade snöat och det var halt och det var kallt). Ingen smärta, inga kramper i magen, inga konstiga känslostormar, ingen styvhet. Det känns som om jag aldrig varit med om ett kejsarsnitt, det enda som är kvar som visar att jo, det hände, är ärret på magen. Och det liknar mest ett tunt streck nu.
Nu håller jag ju ändå inte på och ljuger för mig själv. Jag vet att det kommer att ta månader om inte år att få tillbaka samma styrka i rygg, mage och tja, hela kroppen som jag hade före graviditeten. Om jag någonsin får det, det beror helt på hur mycket jag orkar kämpa med träningen... Tillsvidare har jag noll energi att träna, annat än promenader. Men med återställd så menar jag alltså att jag inte känner av de negativa effekterna av snittet eller graviditeten mera.
Jag hade aldrig trott att jag skulle återhämta mig så snabbt och jag är så tacksam för min starka, underbara, härliga kropp som klarat av både en graviditet och ett kejsarsnitt. Visst krävdes det starka värkmediciner till en början och helt vanliga värktabletter åt jag ju en dryg vecka eller så, men det måste man ju räkna med. Direkt efter operationen fick jag förresten något mycket, mycket starkt, har ingen aning vad det var men hög blev jag och T har efteråt skrattat åt hur borta jag var. Jag klagade bland annat på den starka belysningen när det egentligen var ganska dunkelt i rummet...
Så, cirka fem veckor tog det för mig att känna mig som före graviditeten igen. Det positiva med kejsarsnitt är ju förstås att man inte behöver ha ont i underlivet, som så många har i långa tider efter en vaginal förlossning (jag skriver alltid vanlig förlossning men måste sedan korrigera mig själv, för vaginal betyder inte vanlig!)
Summa summarum så är kejsarsnitt en stor operation som alla operationer där man går in i magen på en person. Men återhämtningstiden kan vara snabb, det tycker jag att min var. Hemligheten i mitt fall var kanske att jag aldrig tillät mig bli sittande. Jag började genast göra promenader, vissa dagar flera om dagen, och det tror jag var helt avgörande. Nu finns det säkert läkare och andra därute som säger att det var dumt gjort, man ska låta kroppen vila, men jag gjorde det beslutet och tillsvidare har det inte skitit sig. Kanske det gör det ännu, men då är det ju mitt eget ansvar och enkom jag som lider av det.

Dessutom: amningen verkar funka över förväntan och där är ännu en sak jag är tacksam för. Kejsarsnitt kan ju göra sitt för att förstöra amningen, men det hände inte oss.

Skulle jag få ge vitsord åt kejsarsnittet och tiden efteråt skulle jag ge det en 8. Det negativa med det hela var ju att jag inte fick uppleva en vaginal förlossning, att jag missade Alexanders första timmar utanför magen samt att jag var svag i några dagar.

Se varandra

Jag tänker på kvinnan i Kuopio som tog livet av sin 2,5-åring och sin 6 veckor gamla och jag tänker att det finns inga rätta frågor och inga korrekta svar just nu. Men jag tänker att jag måste skriva något. Säga något. Göra något kan jag inte.
Varför kunde ingen göra något? Göra något för att hjälpa kvinnan, men i första hand för att hjälpa barnen.
Jag tycker så synd om kvinnan men i första hand tycker jag synd om barnen. Jag förstår inte den förälder som kan ta livet av ett eget barn. Men jag vill försöka att inte hata de som gör det. Hat gör bara allting värre. Det är för sent för hat.
Det är lätt att börja peka finger när det här händer. Jag har ingen aning vart jag ska peka men jag pekar lite hitåt och ditåt. Främst på kvinnan men också på alla som inte kunde göra något, trots att jag vet att de ju inte kunde veta.
Ingen kan se framtiden men vi kan alla se varandra.

Julen kom tidigt i år

I lördags smällde vi ihop en liten vibörjarfirajulentidigtiår-bjudning. Vi bjöd in närmaste familjen och så värmde vi lite glögg och bakade lite julstjärnor och så beundrade vi alla lille Alexander. När jag bjöd in mamma och pappa sa mamma "du vet väl att man inte behöver ordna bjudningar när man har så litet barn som ni har?". Då sa jag "jo, men vi vill."
Det var viktigt för oss när A föddes att genast börja göra saker. Inte sitta hemma, utan åka till stan, åka till Borgå, bjuda in folk och gå på promenader och bada honom och ta med honom till matbutiken och ditt och datt. För att om man inte gör allt det så blir tröskeln så mycket högre för varje dag som går. Jag vet att en del föräldrar väntar, en del tycker väl också att ungen inte ska släpas med på olika ställen som så liten, men vi ville inte bli sittande med honom. Däremot har jag aldrig ännu varit någonstans på egen hand med honom... Om man inte räknar promenader då.
Allting är så mycket enklare när man är två, det är jag helt övertygad om. För oss var det helt självklart att vi båda ska vara hundra procent med från början. Det var liksom inget vi satte oss ner och pratade om, att är det nu viktigt för oss båda att vara hundra procentig förälder, utan det kom helt naturligt för oss. Och det känns så självklart. Och jag märker till min stora glädje att jag inte håller på och säger till T at gör såhär istället för det är bättre. Det gör inte han heller, vilket ju är skönt! Men alltså, risken var ju att jag som kvinna skulle ha tagit på mig rollen som den allvetande mamman och han skulle ha tagit på sig rollen som jag gör ändå alltid fel enligt henne så jag gör ingenting alls! Det har inte hänt och vi hoppas det inte händer heller.

En månad igår!

Igår blev A en månad gammal. Rådgivningsbesöket visade att han vuxit 1,1 kilo sedan han föddes och han mår hur bra som helst (men skriker ofta om kvällarna...)

Jag kan fortfarande inte fatta att den här pojken är min son. Häromdagen läste jag en kommentar på någon blogg, det var något om hur man borde göra när man uppfostrar pojkar. Jag skummade igenom den och orkade inte fundera på saken, för "det är ju inte aktuellt för mig". Först någon dag senare stod jag i duschen och funderade på livet när det slog mig att varför skippade jag kommentaren?!?

Hunddrömmar

Jag är ju som bekant hundägare och det var nog på alla sätt en dröm som gick i uppfyllelse den där dagen i april 2010 då vi bestämde att Essi ska bli en medlem i vår familj. Hon är verkligen en härlig typ, men det har såklart varit en resa med både utmaningar och härliga stunder och ännu är inte resan förbi. Men nu har jag börjat dream bigger... Helt bokstavligen. Jag drömmer om en lite större hund (Essi väger under 4 kg, kanske lite drygt om hon ätit en rejäl portion mat). En större hund med lite mer stamina, självsäkerhet, päls och kapacitet. För jag drömmer om en riktig hobbyhund. Jag tänker mig agility, lydnad eller kanske rally-lydnad där jag redan gjort tre tävlingar med Essi. Och jag tänker mig att jag siktar högt.
Den perfekta hundrasen vore en så kallad tollare. En tonårskompis till mig hade en sådan som familjehund, en hane, och det var den mest underbara hund jag någonsin träffat. Och sådan energi den hade, samtidigt som den var så lugn och samlad hela tiden! Helt ljuvlig. Border collie är ett annat självskrivet alternativ, men där är vallningsinstinkten och energimängden så stor att jag tvekar. Nåja, det finns ju två vuxna i hushållet och den andra av oss har lite andra tankar om hur vår nästa hund ska se ut... Hur som helst så är det knappast aktuellt ännu på många, många år. Essi har minst fem år kvar att leva om allt går väl och, tja, det känns som att en hund och ett småbarn räcker just nu. Men någon dag så!

De här bilderna är från augusti 2013, vår tredje och sista tävling.

Vi klarade oss över förväntan! Knep andra och tredje plats.

Aborter inget personalen ska få välja bort

Jag kan inte för allt i världen förstå varför det ska skrivas in i lagen att hälsovårdspersonal ska få säga nej till att delta i aborter. Men ändå finns det ett medborgarinitiativ där målet är att en sådan lag ska skrivas. Du hinner skriva under ända fram till den 23 november om du förstår varför det ska finnas en sådan lag och dessutom håller med.

Alla kvinnor i Finland har rätt till abort och det är något som vi knappast kommer att ändra på inom kort, och det är en bra sak. Aborterna utförs av utbildad hälsovårdspersonal med den expertis som behövs för att inte bara sköta det rent medicinska utan också att möta kvinnan som genomgår aborten. Kvinnor gör inte aborter för att det är roligt, de gör aborter för att det är det bästa alternativet för just dem i det läget. Ibland är orsaken så enkel som att man i ultraljud har konstaterat att det här fostret knappast överlever utanför magen på grund av xx eller xx. En del kvinnor vill då genomgå en full graviditet och förlossning, andra vill avbryta graviditeten omedelbart. Hur man än väljer är det en oerhört tung sits att vara i och för mig en självklarhet att de som då sitter på det medicinska kunnandet stöder en hur man än väljer. Väljer man abort ska man inte, utöver att behöva sörja det barn som aldrig fick leva också behöva fundera på huruvida man nu kommer att få det stöd man behöver eller om man kommer att få höra att jag vill inte delta i den här aborten eftersom jag tycker att aborter är fel, trots att jag utbildat mig för att göra just det, men låt mig hämta min kollega, hon har inget emot aborter.
För mig är det lika självklart att barnmorskor, läkare och sjukskötare sköter aborter som att en kirurg opererar ett ben som gått av. En kirurg kan inte heller säga jag opererar inte för jag tror inte att benbrott kan fixas på det viset. De två kan inte jämföras, men så länge vi har lagliga aborter i Finland måste det garanteras att det alltid finns personer som på lagligt och tryggt sätt kan utföra dom. Den som har något emot aborter ska inte bli gynekolog, så är det bara. För aborter handlar inte om att ta en annan persons liv. De handlar om att ge vård samt hjälpa och stöda de kvinnor som precis har fattat ett av de allra svåraste besluten i sitt liv.

Däremot tycker jag, precis som många andra, lite off-topic, att de foster som aborteras inte ska behöva kämpa för sina liv utanför livmodern. Det här ska gå att undvika, måste gå att undvika.

Skräcken

Sådant man kan fundera på som nybliven mamma:

Tänk om jag inte hör när han skriker eller fattar att han skriker...

Det är en skräck jag har speciellt om nätterna och de dagar då T är på jobb. Jag vet ju att det egentligen bara är psykiskt sjuka och missbrukare som kan missa att deras barn skriker. Men man vill ju inte att det ska ske. Jag tycker det är viktigt att svara på alla hans signaler.

Men jag är inte en sådan mamma som inte ens vågar gå på toa för att ungen är ledsen. Om jag måste skita och han gråter, då får han gråta. Sååå ofta skiter jag inte att det skulle skada honom.

Den duktige mannen med ett uppdrag

Jag länkar väldigt ofta till Lady Dahmer märker jag. Men hennes ord och främst av allt de diskussioner som uppstår på bloggen är så bra så det är helt oundvikligt. Nu skriver hon om den seglivade myten att kvinnor har så otroligt mycket makt i hemmet. Det är inte fråga om makt, det är fråga om ett ansvar att sköta allt det där jobbiga, tunga, obetalda som männen inte orkar eller vill sköta och därför påstår att kvinnor gör det så mycket bättre. Läs, det är tankeväckande på många sätt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.

Snittet - min förlossning del 2

Jag skrev att jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse och nu har det gått snart fyra veckor och jag börjar redan glömma vissa detaljer märker jag. Det är alltså dags. Jag ska försöka vara så sanningsenlig som möjligt, men vissa grejer kan jag alltså redan ha glömt eller förträngt. Jag vill också börja med att tacka min make T för det underbara stöd han var under hela förlossningen samt dagarna efteråt när vi försiktigt försökte lära känna Alexander. Dessutom vill jag tacka hela personalen på Kvinnokliniken, bättre vård kan man knappast be om.

Varför snitt?

Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.

Före ingreppet:
 
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.

Ingreppet:
 
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.

Direkt efter:

På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.

Timmarna och dagarna efteråt:

Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.

Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.

I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.

Tuttar och annat som kan "fixas"

Tips! På Elaine Eksvärds blogg pågår en diskussion om folk som "fixar sig". Vi talar fejktuttar, botox och var går egentligen gränsen för när man "fixar sig" och när man bara gör något helt normalt.

Jag försöker vara mycket försiktig med att uttala mig om vad som är ok när det gäller vad folk får och inte får göra med sina kroppar. För mig är allt ok som inte innebär att någon annan kommer till skada. Truga in 7 liter silikon i rumpan och se om jag bryr mig! Men nä, visst är det synd att folk känner den där pressen att se ut på ett visst sätt, det kan jag inte komma ifrån.

Spara till barnet?

Nu är ju den lille bara drygt tre veckor, men en sak som vi började fundera på redan då han inte ens var ett litet frö i min mage var det här med att spara pengar till barnet. En sak är säker: vi ska spara till honom. Resten? Not so klart.
För det första. Konto eller placeringar? Jag tänker konto, men det är bara för att jag kan noll om placeringar.
För det andra. Hur mycket per månad/år? Se nedan om barnbidraget...
För det tredje, och kanske den svåraste frågan. När ska ungen få tillgång till pengarna och på vilka villkor? Det finns ju dom som säger att ger du ungen tillgång till kontot när hen fyller 18 kommer hen bara att åka på en jorden runt resa och festa bort alla pengar. Att man liksom borde sätta villkor, göra upp en plan. Typ att pengarna ska användas till att betala hyra.
För det fjärde. Vad är bättre, att köpa presenter åt ungen till födelsedagar och julen och så vidare, eller att sätta in pengarna och sparas? De flesta gör säkert båda... Vad händer med de pengar som andra personer ger i gåva, spara eller använda genast?
För det femte. Det här med barnbidraget. Just nu behöver vi barnbidraget för att kunna få mat på bordet, men det kommer säkert att komma en dag då barnbidraget på riktigt är extra pengar. Spara åt ungen, låta ungen använda som hen vill, kanske till och med spara (då tänker vi alltså att ungen redan hunnit bli typ tonåring) eller lägga undan åt en själv?
Och säkert finns det många fler frågor.
Såhär tänker jag: det viktigaste jag och T kan ge Alexander är en trygg barndom, mat på bordet, säng att sova i och kärlek. Men om vi har möjlighet att lägga undan pengar som han kan använda när han blir äldre så ska vi göra det. För det är en fin gåva att ge, ett enkelt sätt att göra stor skillnad i hans liv när han exempelvis flyttar till eget eller, varför inte, vill åka till Australien i två månader. Det spelar inte så stor roll om vi får ihop 100 euro eller 1000 euro eller 10 000 euro, allt räknas. Cause you can't live on love.

Att prata med en bebbe

Ni vet när en bebis säger ähhuhhöhg och man bara jo, jag vet att du har kaki i blöjan vi ska gå och byta!

Tänk om ungen inte alls vill meddela att kakiiblöjanbytapåmigNU! utan försöker säga att det kliar på min vänstra stortå, kan du skrapa lite?

Ja, det kan man ju fundera på.

Också den här regniga tisdagen i november. Jag funderar på julen. I år ska vi för första gången sedan vi flyttade till gemensam bostad fira hemma har vi bestämt. Det blir första julen då vi börjar skapa våra helt egna traditioner. Jag längtar redan nu.

Du och jag, lillen

Idag är jag för första gången ensam med lille A medan T jobbar en heldag på jobbet. Det känns inte alls som jag trodde det skulle kännas. Det känns bra, jag vet vad jag gör största delen av tiden.

Det är så lustigt det här med spädbarn, hur de är så hjälplösa och så svåra att tolka men ändå så tydliga i sitt budskap. En baby ljuger inte, skojar inte, hittar inte på. Du kan liksom lita på bebisen. Jag litar på Alexander. Han berättar när något är fel. Alltid förstår jag inte, men jag hör och ser ju i alla fall och så är det att börja gissa. Ett ganska vanligt problem verkar vara luft i magen...

I lördags åkte vi för andra gången under Alexanders liv till Borgå ett varv. Hans yngsta kusin, bara några veckor äldre än han, döptes. Alexande sov i fem timmar, från det att vi satt honom i bilstolen tills vi var hemma igen. Det blir något att berätta för honom när han är äldre!

Att A fyller tre veckor betyder också att det gått tre veckor sedan snittet. Jag har sällan ont numera, närmast sliter det i såret när jag gör någon konstig rörelse. Men matsmältningen har inte riktigt återhämtat sig ännu... Det kan ju förstås hända att det skulle vara så oberoende av snittet, men jag som är van att ha effektiv matsmältning lider. Mer om det en annan gång.

Boktips: Hoito av Jessica Suni

Eftersom jag nu tillbringar cirka 80 procent av min vakna tid sittande i soffan eller fåtöljen så läser jag mycket. Den här romanen har Jessica Suni skrivit, hon är en gammal bekant till mig (så gammal att jag inte ens kommer ihåg hur vi lärde känna varandra...). Och den är så otroligt bra! Först tror man liksom att okej, de blir ett par, ett helt vanligt par trots den udda utgångspunkten. Men så inser man att vad fan är hans problem? En utmärkt, skrämmande, realistisk studie i hur någon utövar makt över en annan och vad det leder till. Skriven på finska. Läs den.

Låt barnen ha egen tid

Det här kunde vara skrivet av min mamma. Eller av mig. Så mitt i prick.

Att sitta klistrad

Trots att vi sover 7-8 timmar per natt, ibland mer så känner jag en djup, djup trötthet. Håller på att bli galen av att vara så låst, inne, hemma, i soffan. Det är mysigt att amma men det är inte lätt och det kräver så otroligt mycket tålamod, tid.  Tid att bara sitta. Nacken är låst, armarna, benen, ryggen. Vill kunna röra mig fritt, äta när jag vill, tvätta byk när jag vill. Men det här är ju bara en kort, kort fas. Någon månad högst. Jag tröstar mig med att det kommer att komma en dag då jag önskar att han skulle sitta klistrad vid mitt bröst istället för att vara på något ställe där jag har noll koll på honom!

Jihuu!

Idag är en bra dag på alla sätt, trots alltför lite sömn i natt (sonen var vaken till 00 och sedan mellan 04 och 06).

Varför?

Jo, när jag efter en drygt två veckors paus loggade in på ena mejlkontot så fick jag mig en härlig överraskning. Vi talar det här kan på riktigt vara en ganska avgörande grej! Dessutom: bebben har gått upp i vikt över 200 gram på en vecka på enbart min mjölk (och mår prima på alla sätt).
Vädret är vad det är, jag har ont i kroppen av allt konstiga sittande och den ibland dåliga sömnen, men livet är ganska härligt just nu.

Snittet - min förlossning del 1

Idag fyller Alexander två veckor. Jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse för att inte glömma... Nu finns inte tiden, men jag kan ju dra den korta versionen.

Han föddes ju med snitt. Beslutet fattades på övertidskontrollen den 17 oktober och ut kom han (på Kvinnokliniken) den 20 oktober. Vi hade förvarnats, men när beslutet kom ville jag mest gråta (det gjorde jag ungefär hela sista veckan, grät). Jag var rädd, inte för att dö men för att allt som kan skita sig under och efter ett snitt skulle göra det. Men här är vi nu två veckor senare, jag och A mår hur bra som helst, amningen verkar funka och jag har alltså knappt ens ont i såret mera.

Men snittet var en helt sjuk upplevelse. Det var så absurdt i operationssalen. Stämningen. Jag var omringad av typ 10 personer som alla hade sitt specifika uppdrag, samma sak som de gör flera gånger per dag, deras vardag, inget dramatiskt, pratar om den där ena filmen de såg på bio i helgen. Och så ligger jag där, förlamad från brösten neråt och blir mamma mitt i allt. Samtidigt som jag upplever min första operation. Jag darrade av köld, spänning och epiduralen, efteråt hade jag ont som fan när bedövningen började släppa och de där första 10 stegen jag tog på måndagskvällen på svaga, skakiga ben var de svåraste stegen i mitt liv!

Jag hade önskat en vaginal förlossning, förberett mig i 9 månader, men så blev det inte. Just nu sörjer jag inte det. Vi klarade oss båda, ju. Men kanske någon dag. Hoppas inte. Hela processen som ledde till att det blev planerat snitt var mycket konstig... Kanske orkar jag någon dag berätta. En mer utförlig förlossningsberättelse utlovas åtminstone, för jag vet att folk älskar sådana.

P.s jag åt paracetamol och ibuprofen som godis de första dagarna/första veckan. Det var förjävligt ont. Jag menar inte att skryta med min snabba återhämtning (som ju ännu teoretiskt kan skita sig), men jag är glad att det gick så smidigt.

Så många frågor

Det finns så många frågor. Äter han tillräckligt? Byter vi blöja tillräckligt ofta? Behöver han mera närhet? Har han varmt eller kallt? Varför gör han sådär? Jag ser fram emot när han är lite äldre och jag kan tänka tillbaka på den här tiden och bara håhhå så ovan man var då men så bra allt gick!

Fast det kommer ju andra, nya utmaningar hela tiden. Och jag håller fast vid min tes från graviditetstiden. Att jag är den bästa mamman för den här lilla typen. För jag är hans mamma. Han är oftast nöjd och rofylld så jag antar att vi gör det mesta rätt.

Mamma dag 9

Vad gör jag om dagarna? Ammar, ammar, byter skitblöjor och ammar igen. Vår pojke var stor när han föddes och han äter som en 15-åring känns det som. Vi skämtar om att ge honom biff och potatis för att få honom mätt. Men han sover också bra mellan matningarna, så mätt blir han väl, annars skulle han inte sova så bra. Vi sover alla tre typ 7-8 timmar per natt, ljuuuvligt!

Det här med att vara mamma är lite här kommer alla känslorna på en och samma gång. När han sover vill jag att han ska röra på sig så jag ser att han lever. När han äter vill jag att han ska släppa så jag får göra något annat än amma. När jag är ute på kvällslänken med hunden är det så otrooooligt skönt att komma ut i 10 minuter men när jag duschar i 10 minuter vill jag torka mig så snabbt jag kan för att igen få röra i honom.

Men det här känns allt så naturligt. Han hör hemma här med oss. Familjen. Älskar det.

Vår lille

Just nu, 13.30 måndagen den 27 oktober blir vår lille Alexander en vecka. Tänk att jag varit mamma i en vecka idag! Och att pojken fortfarande lever! Vi är ett helt otroligt team T och jag som klarat av det här.

Det finns så mycket att berätta men vi tar det lite i taget. Fokus just nu är att amma, byta blöjor och försöka hinna äta något däremellan. Utan T här hemma så har jag ingen aning hur jag hade gjort allt det. Vi kom hem i torsdags och hade inte T varit hemma sedan dess så hade jag säkert ätit något ungefär tre gånger under hela den tiden och kissat kanske fyra gånger. Jag lyfter på hatten till alla ni kvinnor (och män, om ni finns!) därute som är ensamma hemma med spädis från första stund.

Anyway, Alexander föddes alltså med planerat snitt den 20.10.2014 (fast så himla planerat var det inte, beslutet fattades tre dygn före ingreppet gjordes). Han kom ut frisk som en kråka och har ätit nonstop sedan dess med endast små skitpauser mellan varven. Ibland multitaskar han och skiter medan han äter! Vilka skills!

Det blev rörigt inlägg men jag är fortfarande så till mig. Ska samla tankarna.

20.10.2014

Jaha, så kom det sig så att kroppen aldrig förstod att nu ska det födas barn. Bebben kommer inte ut av sig själv utan det är nu jag ska börja tacka någon högre makt för att jag bor i Finland där det finns toppkunnande i att sköta fall som mig och bebben. Vi kommer båda att klara oss, det vet jag, men det blir inte en förlossning som den jag väntade på i nio månader. Imorgon har vi ungen på utsidan och då kan jag påbörja processen i att förstå varför det blev som det blev och återhämta mig. Plus ta hand om barnet, då, det är ju det också!

Första snön

Ptja, det här trodde jag inte ännu för en månad sedan. Att den första snön ska hinna komma före vår bebis föds. Men idag kom den. Snön. Fortfarande ingen bebis. Nu känns det verkligen som om jag har varit gravid i minst ett år och för alltid kommer att vara det. Vecka 41+4 idag. Fysiskt mår jag bra, minus lite smärta i höften och fogarna och ryggen, men mentalt är jag sönder.

P.S. Om du förstår finska, läs kommentarerna på Steffis inlägg om att stressa över maten. Mycket intressant och mycket sorgligt och mycket skrämmande hur folk beskriver relationen till maten de äter.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Gone Girl, filmen

Jag läste boken Gone Girl av Gillian Flynn för kanske ett år sedan och älskade den. Nu har det kommit en film som bygger på boken och den såg vi idag. Bra, riktigt bra, men inte lika bra som boken. Filmen hade lyckats få med det mesta, men den där äckliga jagmårilla-spänningen saknades. Filmen gav liksom svaren för snabbt. Men jag ljuger inte om jag säger att filmen är en av de bästa i år.

P.s jag hatar när man sitter i salongen och väntar på att en film ska börja, som i det här fallet en inte alltför blodig eller rå thriller (förutom den ena scenen mot slutet, lite väl mycket blod där...), och så kommer det en trailer för en skräckfilm from hell och man håller på att skita på sig för att nej jag vill inte veta varför det står en tyst liten flicka i vit klänning i den där kvinnans vardagsrum!!

Den som väntar på något gott...

Det är nu jag har nått den punkten i livet att jag inser att kroppen den kan jag inte styra helt och hållet, den gör som den gör. Som nu, när den inte låter bebben komma ut. Jag inser att det är bara att acceptera läget och låta kroppen sköta sitt. På sätt eller annat kommer hen ut, det vet jag ju. Jag önskar bara att det vore det "naturliga" sättet, så gärna vill jag uppleva en vaginal förlossning.

Oktobertorsdagstips

Jaha, vad bloggar en om när en är gravid i vecka 41 och pretty much antingen sitter hemma och läser bloggar, googlar "hur få igång en förlossning", glor på teve eller är ute på promenad med hunden? Nå en kan alltid tipsa om något intressant inlägg på någon av de bloggar en läser.

Elaine Eksvärd skriver om hur coolt hon tycker att det är att en kvinna som är gravid i åttonde månaden gör en muscle up. Ingen har frågat vad jag tycker men här kommer det i alla fall: jag skiter i vad andra gravida gör eller inte gör med sina kroppar men för mig själv har det varit viktigt att inte bli stillasittande utan att hålla igång alla dagar, om så bara för en 30 minuters promenad med hunden. Jag har välsignats med en kropp som aldrig strejkat, lite foglossning har jag lidit av men aldrig så illa att det har fått mig att villa säga nej till rörelse. Om jag hade haft mera hälsoproblem hade jag kanske tänkt annorlunda.

Eva Frantz skriver ett mycket läsvärt inlägg om hur hon är lite sur (läs: med all rätt mycket kritisk) för att dom på H&M säljer barnkläder under kategorin generous fit. Alltså kläder för flickor som är lite knubbiga.

Eller så kan en tipsa om något bra tv-program. Vi har inte så oväntat kollat på Livs Toisenlaiset äidit nu under hösten. I varje avsnitt får man följa en familj eller ett par alldeles under slutet av graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet. Som titeln antyder så handlar det inte om de där allra vanligaste graviditeterna, utan det finns alltid något som är speciellt med just den familjen. Gårdagens avsnitt var nog det som berörde både mig och T mest av alla avsnitt. Utan att spoila så kan jag säga att det handlar om ett ungt par som får sitt första barn mitt i mannens kamp mot cancer. Du kan se avsnittet på ruutu.fi.

Ergorapido, välkommen hem till oss

När vi flyttade till den här bostaden fick jag för mig att en snabbdammsugare ska vi ha. Här är mycket mer golvutrymme än vi någonsin haft (i förra bostaden var allt golv täckt av möbler) och så tänkte jag att har man barn så behöver man ändå dammsuga oftare.

Idag var jag frustrerad. Ingen bebbe, inga tecken på förlossning och därför bestämde jag att hänga med T in till stan. Det Stora varuhuset har sina crazy days nu så vi slog till och plötsligt blev vi ägare till just en snabbdammsugare.

Skräp på mattan, sand i tamburen, smulor i soffan bye bye!

Jag kan göra väldigt lite för att påverka din sorg

Ibland känns det som att det här är för bra för att vara sant. Att vi verkligen ska få ett barn. Det har varit en så enkel resa jämfört med den resa så många går igenom för att bli föräldrar. Läs till exempel Linda Sundbergs historia. Linda har varit med om två missfall efter att det första barnet kom till världen och hon berättar om hur skönt det kändes då barnmorskan sa att hon inte behöver vara stark just nu utan får gråta och vara ledsen.

Ibland funderar jag att jag på något sätt borde vara gladare än jag redan är att vi faktiskt fått uppleva en relativt komplikationsfri graviditet så här långt. För att andra har ju det så mycket svårare, tuffare. Det är inte bara missfall, det är svårigheter att ens bli gravid, det är graviditetsdiabetes och -förgiftning och för tidigt födda barn och blödningar och annat. Men så tänker jag att nej, det här är min verklighet. I min verklighet så är det jobbigt när jag gått två dagar över tiden och ingen bebis ännu tittat ut och jag har ont i rygg och höft och mår illa när jag äter för snabbt. Det tar inte bort någon större sorg från någon annan att jag känner sorg över småsaker.

Jag läser historier som Lindas och tänker att det är oerhört orättvist och sorgligt att en del tvingas gå igenom sådant. Det finns ingen rättvisa i världen. Jag kan bara läsa sådant och känna det jag känner, men min verklighet är en helt annan.

Jag vill inte skapa matångest

Jag känner numera att min relation till mat är helt frisk. Det finns ingen sjukdom, inga tvångstankar, ingen ångest, inga måsten eller förbud som styr vad, hur och när jag äter - kanske är det starkt att säga så men jag upplever det faktiskt så. Däremot har jag inte på något sätt en perfekt kosthållning. Jag har en kost som många skulle kalla normal (det skrev i alla fall hälsovårdaren i mitt mödravårdskort då hon i början av graviditeten frågade hur jag äter). Jag äter lite för mycket socker och lite för lite fiber och har en svaghet för bananer (minst en per dag ska det vara). Dessutom dricker jag mjölk som de flesta andra, äter både kött och fisk och inleder alla mina dagar med rågbröd och kaffe som vilken typisk finländare som helst. Min kost har inte förändrats alls från tiden före graviditeten och jag hoppas att den inte ska behöva förändras under eventuell amning heller.
Men sedan då, när ungen är så stor att hen äter det vi äter? I helgen läste jag det här inlägget av Lady Dahmer och alla kommentarer hon fått och så började tankarna gå kring hur just jag vill lära vårt barn att äta sådant som är bra för kropp och knopp men också njuta av det goda livet har att erbjuda. Det blir knappast en lätt balansgång, men jag tror det är fullt möjligt att uppfostra barn att känna att de vill äta i huvudsak sådant som är bra för dom men också sådant som ger välbefinnande på ett helt annat sätt. Ibland är de två det samma, ibland är de mil från varandra.
Det allra allra viktigaste för mig när jag funderar på hurdan relation till mat jag vill skapa hos vårt barn är att barnet aldrig ska behöva uppleva ångest kring maten. Det ska inte finnas tvång, förbud, regler, barnet ska inte mutas med mat och inte heller belönas med mat för det tror jag också leder till ångest i längden och barnet ska aldrig behöva förknippa rädsla eller sorg med mat. Jag vet precis hur det känns att tänka att det där får jag inte äta för det gör mig tjock/oönskad/ful/vadnuanorexinpåstodattmatenskulleorsaka och det är något jag önskar att mitt barn aldrig behöver känna. Jag vill uppfostra ett barn som aldrig behöver känna att det är fel att äta något visst eller att man måste äta något annat.
Samtidigt är det ju otroligt viktigt att ge näringsrik mat som mättar och som dessutom är god, tycker jag. Men här tycker jag precis som Lady Dahmer och många av de som kommenterat, att det kan man göra utan att samtidigt totalt dissa den "sämre" maten.
Åh jag har så mycket tankar kring det här men vi får ta det en annan gång... Summa summarum så hoppas jag att jag kan vara en förälder som lär barnet att mat inte är lika med ångest, utan mat är lika med näring och bra fiilis. Man får äta utan att behöva tänka på vad som är så otroligt hälsosamt hela tiden.

P.S Läs gärna Lisas kommentar på inlägget (finns alldeles i början) om du bara läser en. Den berörde mig djupt.

För ett år sedan

Jag kollade på lite gamla bilder i paddan och så dök den här upp. Tagen den 13 oktober förra året. Vi hade varit en helg i Mariehamn och var här på Viking Grace på väg tillbaka till Åbo. Då visste vi inte att ett år senare skulle vi vara mamma och pappa (den här ungen better be ute före den 13 oktober annars blir jag galen!). Life is what happens when you're busy making other plans.

Jag ser att jag har på mig en av mina favorittröjor på det här fotot också. Jag saknar vid det här laget mina vanliga kläder så mycket att det är inte sant. Hoppas, hoppas, hoppas dom går på mig snabbt!

P.s jag ser sjukt mycket ut som min mamma här!

Mammapressen

Ne, ingen bebis på utsidan fortfarande. Hen trivs bra därinne trots att det börjar vara riktigt ont om utrymme nu = det finns exakt 0 millimeter utrymme kvar. När jag böjer mig ner (försöker undvika det för det är så jobbigt och obekvämt) känns det som om alla mina inre organ ska komma ut genom rumpan/snippan/munnen tillsammans med bebisen.
Nu och då tänker jag åh, var det en sammandragning, ibland har jag mensvärk som kommer och går, men tillsvidare har jag inte haft något som ens liknar förlossningsvärkar. Det känns fortfarande overkligt att vi snart ska ta oss till Barnmorskeinstitutet för att föda barn och att vi sannolikt kommer att komma hem därifrån med ett livs levande barn att ta hand om. Som dessutom kommer att vara vårt ansvar i sisådär 18 år.
Jag försöker att inte fundera så mycket på tiden som kommer efter förlossningen fast jag vet att man borde försöka tänka på det också, inte bara förlossningen. Min filosofi är väl något i stil med det ordnar sig nog. Jag är så otroligt tacksam över att T och jag har chansen att båda vara hemma nu i början. Om jag skulle veta att han återgår till jobb någon dag efter förlossningen, som väl är fallet i många familjer, så skulle jag sannolikt ha mycket svårare att sova om nätterna.
Jag försöker också  tänka att vad jag än gör, hur jag än gör så är jag den bästa mamman just mitt barn kan ha. Jag har liksom inte, som jag vet om i alla fall, skapat några så måste jag göra/vara för att vara en tillräckligt bra mamma-regler för mig själv. Nu när det sakta har börjat droppa in åsikter från lite olika håll om hur jag borde vara för att vara en bra mamma försöker jag också tänka att det är vad den personen tycker, jag kan skita i det. In genom ena örat, ut genom andra.
Nu har jag ingen snopp, men jag är lite svartsjuk på män som blir/är pappor för det verkar vara så lätt att göra rätt. Mammor/kvinnor som snart blir mammor är så lätta att kritisera för alla fel de gör medan pappor får beröm för minsta lilla försök de gör att vara någorlunda närvarande, kärleksfulla och omhändertagande. Och det är ju på ett sätt helt naturligt - i alla fall under graviditeten, förlossningen och det som rör amningen så kan en kvinna göra hur många fel som helst medan en man i princip bara behöver finnas till, vara någorlunda stöttande och åtminstone inte elak och så har han gjort det mesta rätt. Herremingud så många fel en gravid kvinna kan göra medan en man aldrig behöver fundera på det. Och amningen, jiisus så många åsikter det finns om den saken och där behöver en man sällan uppleva att han gjort något fel (det räcker liksom att han säger att jag stöttar barnets mamma så gott jag kan och försöker sköta hushållet medan hon ammar och alla är nöjda med hans insats). Det känns liksom såhär som en kvinna som snart ska föda sitt första barn som att det är så lätt att vara pappa. Jag vet att pappor känner ångest och rädsla och press, jag har ju T med mig på den här resan, men ibland när jag sitter och känner mig otillräcklig eller osäker för det som komma ska så tänker jag att det skulle vara bra skönt att få vara pappan i allt det här.
Sedan blir jag riktigt arg eftersom jag vet att man som mamma inte slutar göra fel trots att man klarar graviditeten utan att ta livet av bebben, klarar förlossningen och ungen växer ifrån amningen. Nehej, då är man en dålig mamma om man sätter ungen på dagis för tidigt, är egoistisk (exempelvis lämnar ungen med pappan två kvällar i veckan för att gå på jumppa), uppfostrar ungen fel, daltar för mycket med ungen, skriker för mycket, är trött, arg, ledsen, hellre vill sova än vaka med en sjuk unge, jobbar för mycket/för lite, har fel kläder på ungen... Ja, det slutar liksom inte, känns det som. Och det är oftast mamma som har gjort fel om något är fel.

Jag inser ju när jag skriver det här att jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker om mig som mamma. Där är något konkret att jobba på under de kommande 18 åren. Att skita i vad andra anser och bara köra racet tillsammans med T. För det blir nog bra hur vi än gör. Och blir det inte bra så blir det dåligt, då är det så det var menat att det skulle bli, och då är det ändå bra. Jei!

Bästa tv-serien någonsin!

Jag snubblade in på Buzzfeeds 26 Things Only "Breaking Bad" Fans Will Understand och jag bara åhh, vill se den serien igen! Det händer inte ofta, men ibland stöter man på tv-serier man önskar att man kunde radera från hjärnan bara för att man på det viset kunde uppleva dom igen. Så känner jag för Breaking Bad. 9,6 på Imdb, jag är inte ensam om att känna så! Det sista avsnittet var ett som folk kommer att prata om i åratal. Det var perfekt.
Nu är ju Breaking Bad fullt av svart humor, det är tidvis riktigt brutalt (alldeles i början av serien gör huvudpersonerna ett misslyckat försök att lösa upp ett lik i ett badkar och du skrattar så tårarna sprutar samtidigt som du håller emot kväljningarna). Men jag älskar också serien för att den är så ärlig. Den visar hur alla är förlorare i knarkbusinessen. Till och med små barn som inte har annat att göra med verksamheten än att de råkar vara på något sätt knutna till någon som har något med verksamheten att göra. Visst tjänar du pengar på knark, annars skulle väl ingen hålla på med det, men i slutändan kommer du att förlora. Livet, hälsan, familjen, pengarna, makten. Något kommer du att förlora och det kommer att slå mot dig hårt. Ingen vinner, alla försvinner. De största förlorarna är de oskyldiga. De som förlorar familjemedlemmar till knarket, de som tvingas bli drogsmugglare, de som dödas för att någon de känner/är släkt med gjort något fel mot någon med makt, de som inte hade en aning men som plötsligt finner sig själva så djupt inne i träsket att enda utvägen är självmord.
Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en mycket bättre plats om alla droger skulle vara lagliga och verksamheten övervakad överallt. Då skulle all brottslighet kring drogerna försvinna. Det kan vi förstås inte göra, låta droger bli lagliga, men tänk dig den världen en stund. Om vi skulle göra alla knarkkarteller, drogkungar och handlare sysslolösa.

Se Breaking Bad om du inte sett den. Det kommer att vara de bästa tv-serie-timmarna i ditt liv.

Klassresan

Lady Dahmers inlägg om klass fick mig att fundera på min klassresa. Eller ja, resa vet jag inte... Inte är jag säker på vilken klass jag tillhör nu eller vilken klass jag föddes in i, men tittar man på min utbildningsnivå är det ett rejält hopp jag gjort. Min mamma blev student men började sedan jobba (och är kvar på samma arbetsplats idag 40 år senare) men pappa lärde sig nätt och jämnt läsa, skriva och räkna i skolan och började sedan jobba - han gick alltså ungefär det som motsvarar grundskolan idag. Det sista jobbet han hade var som bilmekaniker. Mina far- och morföräldrar var helt vanliga donare dom också. Min bror gick en yrkesutbildning, men hans förutsättningar var aldrig de samma som för mig. Själv har jag en magisterexamen i fickan och har också redan haft jobb som motsvarar den examen. Däremot blev jag ju mammaledig nästan direkt efter att jag blev klar med studierna, så jag hoppade liksom inkomstmässigt från att vara studerande till att leva på mammapeng. Utbildningen kan ingen ta ifrån mig, men det blir intressant att se hur attraktiv jag är på arbetsmarknaden när det igen blir aktuellt. Jag är säker på att jag blir sysselsatt, men har för länge sedan gett upp hoppet om något fast kontrakt.
Anyway, nu skulle det handla om klass. Jag faller ju rätt naturligt in i klassen högutbildad, men beroende på vad jag jobbar med och vem som betalar lönen varierar ju såklart inkomstnivån. Tittar man på var och hur vi bor så antar jag att vi faller in i någonsorts medelklass, kanske till och med ännu lägre, arbetarklass. Jag växte upp i medelklassen sett till livsstil och inkomstnivå vågar jag påstå. Vi hade två bilar (tre när jag och brorsan blev så gamla), sommarstuga, egnahemshus i gamla Borgå landsbygd, åkte på resor nu och då, både mamma och pappa heltidsjobbade, det fanns möjlighet till hobbyer och fritidssysselsättning och pengar var aldrig en bristvara men inte körde föräldrarna en Mercedes per man heller.
Nu är jag ju inte typen som siktar mot stjärnorna. Jag är nöjd med en inkomst som ger mat på bordet och möjlighet till lite nöje nu och då utan att man måste dra centen avlång, precis som mamma och pappa också var när vi var små. Jag har inga drömmar om stora hus, sommarstugor, fina båtar, dyra bilar, aktieplaceringar, jordenrunt-resor, guldsmycken eller couturekläder. Mat på bordet, tak över huvudet (behöver inte ens vara eget tak, jag börjar bli mer och mer bekväm med att bo på hyra), räkningarna betalda och som sagt utrymme för att njuta av livet nu och då är allt jag begär av min inkomstnivå. Sen ska ju förstås jobbet också vara en plats och ett uppdrag jag trivs på. Men jag vet inte, kanske kan man säga att arbetsmässigt är jag nöjd om jag får hänga kvar i medelklassen resten av livet. Sett till utbildningsnivån kan jag ju ändå aldrig komma från att jag är högutbildad. T är ju också högutbildad, målet är att han är magister före sommaren, men han drömmer inte heller om någon viktig post som tar mer än den ger. Beroende på hur och var vi väljer att bo samt hur mycket vi kommer att jobba och ungefär hur vi väljer att spendera de pengar som blir kvar när boendekostnaderna och maten är betald så antar jag att vi faller in någonstans mellan medelklassen och någon "högre" klass.
Och det är ju en av de underbaraste sakerna jag vet med mitt fosterland Finland. Att tack vare dagvårdssystemet och utbildningssystemet så kan man göra klassresor, och jag har åtminstone aldrig behövt se det som något jobbigt. Det här var min väg och ingen har försökt säga åt mig att jag ska hålla mig till något som hade varit mer naturligt med tanke på den oskrivna regeln och statistiken som säger att barn tenderar att välja ungefär samma väg som föräldrarna valde. Ibland funderar jag på hur det funkar åt andra hållet. Det vill säga, om ett barn till högutbildade, höginkomsttagande föräldrar väljer att yrkesutbilda sig och leva i arbetarklassen. Kom inte och säg nu att det är inget val man gör, för jag är helt säker på att folk också medvetet väljer arbetarklassen. Vi är alla olika och den enda man behöver motivera sina livsval för är sig själv.

Helgen som for

I lördags hade vi kaffebesök av de två som ska bli vårt barns gudföräldrar. Eller, de visste inte om det när de kom hit (men hade nog anat det), men vi tänkte att det är en sådan sak man frågar före bebben föds. Förresten ska jag i något skede skriva ett inlägg om dop, vad det betyder för mig. Det var inte självklart att barnet ska döpas, men nu är det bestämt.

Den ljusa lurviga hunden är helt oskyldig i sammanhanget, hon hängde bara med sina betjänter på kaffebesök och så blev hon kvar här i ett par timmar efteråt medan de var på födelsedagskalas på annat håll. En väldigt söt liten sak med ett stort behov av att springa efter tennisbollar hela tiden. Den lilla svarta saken är givetvis vår Essi. Normalt sett kunde hon inte bry sig mindre om tennisbollar, men finns det en annan hund i närheten som visar intresse för någon sak så är Essi snabb att tycka att jag såg den först, den är min!!!

På söndagen tog vi buss och metro ut till Rastböle och så promenerade vi en stund i den härliga septembersolen. Det var så varmt vid havet att vi åt vår lilla picknick i t-skjorta. Ljuuuvligt!

 

Och nu är jag så redo att föda fram den här bebisen inne i mig. Det gör ont i hela bäckenet, ryggen, svanskotan, överallt. Jag kissar hela tiden och jag hatar att gå omkring och tänka var det där en sammandragning?! Nehej, visst bara lite luft i magen...