365 dagar - bloggtips

Den här bloggen läser jag nu och då. Den heter 365 dagar. Jag läser den för att få lite perspektiv på livet. Den skrivs av en anonym kvinna som för någon tid sedan fick veta att hennes långvariga sambo, blivande man inte alls ville vara med henne utan med en annan kvinna.
Jag är så lycklig och trygg i min relation och jag är tvärsäker på att den verkligen kommer att ta slut först när den ena av oss dör, men sådana här historier får en att inse hur bräckligt allt det man byggt upp tillsammans är. Hur lätt det allt kan krossas.

Nu vet jag ju inte om bloggen är en sann historia och många har också ifrågasatt den. Men det är gripande. Det kvittar om skribenten faktiskt har varit med om det där på riktigt, tycker jag.

Det där uppträdandet och diskussionen som har fel utgångspunkt

Nyligen uppträdde Beyoncé och hennes man Jay Z på Grammy's. Det blev ett himla rabalder kring uppträdandet av många orsaker.
En del som sett videon tycker att det är ett helvete att det ingen ska vara en kvinna som kråmar och åmar sig där medan en man står fullt påklädd bredvid och rappar. Läs det här inlägget på Elaines blogg och diskussionen.
Såhär kan man sammanfatta diskussionen: varför ska Beyoncé som är en förebild för så många och som kan sjunga hålla på och klä av sig och vara så sexig hela tiden?

Jag är lite trött på att man konstant ska hålla på och shamea (från engelskans shame) kvinnor som klär av sig. Det var i diskussionen på Elaines blogg någon som föreslog att vi slutar diskutera kvinnors kroppar, beteende, anständighet, värdighet, bitchighet eller flickighet NU och istället börjar diskutera annat. Som exempelvis karlars beteende. Amen på det. Kvinnors kroppar, beteende, anständighet, värdighet, bitchighet eller flickighet har man diskuterat sedan tidernas begynnelse. Det är alltid fokus på det kvinnor gör och inte gör. Har vi inte tröttnat på det nu?

Ska vi börja med att diskutera Jay Z:s beteende i den här videon från Grammy's? Vad kunde han ha gjort annorlunda? Vad borde han istället ha haft på sig? Vad borde han inte ha gjort? Vad var det bästa och sämsta med hans uppträdande?

Samtycke - varför det fungerar i alla lägen

Regeringen planerar att införa en reviderad sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Jag är så oerhört tacksam över att vår nuvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson tagit tag i lagstiftningen kring våldtäkter, sexhandel och övriga sexualbrott. Hon brinner helt tydligt för de här mycket viktiga frågorna och hon agerar.
Våldtäktslagstiftningen fungerar inte som den ser ut just nu, det visar inte minst det faktum att så få anmäler att de fallit offer för ett sexualbrott. Samtidigt är straffen alltför lindriga. Jag tänker inte uttala mig om andelen skyldiga som faktiskt döms, det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Men jag ska inte nu diskutera det specifikt juridiska kring våldtäkter. Utan jag ska diskutera det som kallas samtycke. Justitieminister Henriksson har sagt att Finland inte ska ha en samtyckeslag. Hon sade i något skede att det "sätter fokus på offret". Och okej, hon är experten, inte jag. Jag litar på henne när hon säger att det här inte funkar i Finland.
Men jag funderar. Även om vi inte inför samtycke i lagen, kan vi inte ha det som utgångspunkt i det dagliga livet? Skulle det göra en skillnad att i den dagliga diskursen kring våldtäkter betona betydelsen av samtycke? Jag hävdar att svaret är ja.
Såhär tror jag. Om vi skulle börja tala om vikten av samtycke i alla samlag och annat sexuellt umgänge så skulle vi ha betydligt färre våldtäkter. Karlar är inga dumma sexdrivna djur som inte går att stoppa när de väl "tänder". Karlar kan sluta, lägga ner, backa undan, titta bort också om det ligger en naken kvinna framför dem på sängen.
Samtycke innebär att fokus läggs på det att båda/alla parter som deltar i ett samlag faktiskt har sagt ja till samlaget. Som diskursen kring våldtäkter ser ut idag så frågar man i första hand "sa hon nej?". Om svaret på den frågan är jo, frågar man sig "förstod den andra parten att hon sa nej?". Om svaret på den frågan är nä, då var det ingen våldtäkt (hävdar många, inklusive rättssystemet i Sverige). Om svaret på frågan "sa hon nej?" är nä, då var det inte heller en våldtäkt.
Om man istället för fokus på nejet skulle börja lägga fokus på att alla faktiskt sagt ja skulle läget se helt annorlunda ut. Obs, jag betonar igen att jag inte nu talar om juridik, utan om en mer allmän diskussion kring sexuella relationer och sex. Då skulle man fråga sig "sa hon ja?". Om svaret är ja, inga problem. Om svaret är nej, då var det sannolikt våldtäkt/sexuellt utnyttjande.
Personer som är redlöst berusade kan inte säga jo. Personer som har slocknat kan inte säga jo. Personer som är drogade kan inte säga jo. Personer som är rädda, skrämda, hotade, saknar makt och kontroll i situationen kan inte säga jo. Personer som inte har en aning om vad de håller på med kan inte säga jo.
Varför är det här så tabu att säga högt? Att alla som deltar i en sexuell akt ska ha sagt att de faktiskt vill göra det? Vad är det värsta som kan hända när man frågar den andra "vill du faktiskt ha sex med mig?". Nå, den andra kan säga nä, det vill jag inte. Och det är ingen dålig sak. Då slutar man. Säger den andra jo, fortsätter man. Är man osäker på om det var ett säkert jo, då slutar man. Då kan man fråga igen, "är du helt säker?".

Det värsta som händer är att den där "är du säker att du vill?" blir en moodkill. Men vet du vad? Det gör ingenting. För det är alltid, alltid, alltid, i alla lägen, hundra procent av tiden bättre att inte ha sex än att ha sex med en som inte vill ha sex. Det senare kallas våldtäkt.

Jag uppmanar alla som läser att alltid se till att den andra vill ha sex. Har du ett tvärsäkert jo, kör på. Har du inte det, sluta. Ta bort händerna, backa undan.

Låt aldrig någon kontrollera dig

När du hinner ska du läsa den här viktiga bloggtexten på fittjournalen. Nä förresten, inte när du hinner, utan gör det nu!
Om att kvinnor inte måste acceptera psykiskt eller fysiskt våldsamma karlar. Ingen ska acceptera sådant.
En person som älskar dig försöker inte styra över dig. Äger inte dig. Kontrollerar inte dig.

Jag orkar för att jag vill

Jag har jobbat länge på det, men så småningom börjar jag känna att motion för mig inte är något jag gör av tvång eller för att "vara smal" utan för att må bra. Jag är stark med egna mått mätt och i balans, jag orkar och jag klarar av att göra de saker jag vill göra för att jag hela tiden håller igång.

På den första bilden här nere, med matkassarna, kände jag mig så otroligt stark. Jag hade varit ensam och handlat för hela veckan och stod och väntade på bussen med en fullastad ryggsäck och de här två kassarna. Och jag bara oh yes, vem behöver bil när man har rå muskelstyrka och bra kondition!!! Och jag förstår inte alla i grunden friska människor som bor i städer men alltid tar bilen överallt. Det är nästan som att skjuta sig i foten. Pröva det någongång, att promenera till och från matbutiken. Det kallas vardagsmotion och det är att vara snäll med sig själv. Jag och T äger ingen bil och det är så otroligt befriande och ett så mycket bättre val för en själv och för miljön. Plus att vi bor på tredje våningen i ett hus utan hiss. Så när du har släpat hem de där matkassarna ska du ännu bära upp dem. I början var det tungt men när man har gjort det ett par gånger lär man sig tekniken. Plus att man blir starkare för varje gång man gör det. Heja vardagsmotion!

På bilden till höger var jag på promenad med hunden. Vi har ett litet berg en bit från vårt hem. Du kan välja olika rutter för att ta dig dit upp. En av rutterna är väldigt brant, liksom ta fram en rulltrappa, någon-brant. Det bränner i låren när du är uppe. Ibland väljer jag den vägen för att jag vill göra det, ibland väljer jag en annan, snällare rutt. På vägen ner för berget, 5 minuter efter att bilden togs halkade jag omkull. Jag har ganska dålig balans och faller ibland, men jag skadar mig sällan när det händer.Jag vill gärna tro att det också beror på att jag håller igång, men det vet jag ju inte. Det vet jag ändå att hoppa och skutta och också att falla stärker skelettet.

På bilden nere till vänster syns min munkjacka köpt i Hurghada, Egypten. Jag och T köpte båda sådana för att vi faktiskt i det skedet var Red Sea Divers. Det var första gången jag dök och det hör till de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Sådant kan man inte göra utan en viss grundkondition.

Jag vill inte tänka på allt jag hade missat i livet om jag inte hade levt ett aktivt liv med lagom mycket motion. Jag vägrar missa upplevelser för att jag inte orkar med dom. Och jag vägrar göra val som gör att jag inte orkar vara stark. Visst är också jag ibland trött och slut och helt färdig med allt vad motion heter, men det gäller också att inte fastna i det. Man ska aldrig glömma att det att man håller igång gör att man håller igång. Blir man och sitta i soffan för att man inte orkar, då orkar man inte heller nästa dag.
Så tänker jag.

Som spagetti!

Jag måste genast skriva det i bloggen för inget är sant före du har berättat det på internet! Jag fattade ett beslut igår. Jag har ett till mål det här året.

Jag ska lära mig göra spagat!

Alltför länge har jag suttit och "åh, det där skulle vara så coolt att kunna" när jag har sett någon som går ner i spagat. Och så igår bara "nu får det räcka, jag ska LÄRA mig det!"

Hur skulle det vara?

Svenska Dagbladet ställde nyligen sina läsare frågan "vad måste svenska kvinnor kämpa för?"  i anslutning till jämställdhetsdebatten (det känns helt absurt att det faktiskt pågår en debatt kring jämställdhet!). Jag hittar inte artikeln/diskussionen nu, men jag kan inte släppa frågeställningen.
När man frågar vad kvinnor måste kämpa för så säger man ju att det är just kvinnor som ska kämpa för ökad jämställdhet. Att det är kvinnors uppdrag och i kvinnors intresse att göra det. Att det gynnar kvinnor. Bara kvinnor?
Debatten under frågan gick ungefär på samma sätt som alla debatter. Feminismen har gått för långt!!! Ska män inte få vara män längre?! Tänk på alla kvinnor som vill vara hemma med barnen!! Kvinnor vill ha de där lågbetalda jobben!!  Allt prat om jämställdhet är trivialt, det är ingen stor fråga!!
Istället kan man vända på frågan och se vad man då får för svar. Vad måste svenska (och alla andra) män kämpa för?
Hur skulle det vara att kämpa för att slippa att alltid vara den mindre viktiga föräldern? Hur skulle det vara att kämpa för att få vara hemma med barnen i ett år om man så vill? Hur skulle det vara att kämpa för att domstolarna i vårdnadstvister slutar ge vårdnaden till mamman i de allra flesta fall? Hur skulle det vara att kämpa mot den rådande synen på män som sexmonster som inte kan kontrollera sig själva utan bara måste få "ha sex med" kvinnor till höger och vänster och inte fattar när kvinnor säger nej? Hur skulle det vara att kämpa för att få slut på utvecklingen där flickor kör om pojkar i många ämnen i skolan? Hur skulle det vara att kämpa för att få slut på det överdrivna fyllevåldet bland karlar (den farligaste personen för en man är hans fyllekompis)? Hur skulle det vara att kämpa för att få slut på den destruktiva synen på karlar som visar känslor, kärlek, omtanke? Hur skulle det vara att kämpa för att få mer karlar i vårdande yrken?
Jämställdhetsarbetet blir till ingenting om det är en kvinnofråga (gud vad jag hatar det uttrycket!).
Läs också den här texten. Den ifrågasätter att ingen ifrågasätter vad det egentligen är som unga män i Sverige tror att sex är. Varför tycker ingen det är konstigt att unga män tror att en kvinna som stönar för att han lägger hela sin kroppstyngd på henne får orgasm?
Varför tar ingen man avstånd från den här synen på hurdant ett samlag ser ut i mäns ögon?

Jämställdhet gynnar precis alla. Det är ingen ensamrätt som kvinnor har. Det är i allas intresse och det är allas ansvar. En av de saker som irriterar mig mest är karlar som sitter och säger att men faaan, vad ska ni feminister hålla på och kämpa för att kvinnor ska få högre lön, det är inget problem, istället ska ni kämpa för att karlar måste göra värnplikten - DET är riktig orättvisa det!
och jag bara, jo, det är orättvist. Varför kämpar du inte?

Kaffekärlek!

För en tid sedan när jag hade så svårt att sova många nätter så insåg jag några saker om mitt koffeinberoende. Jag insåg att jag sover mycket bättre om nätterna med lite mindre kaffe/te om dagarna. Samtidigt insåg jag att jag druckit på tok för mycket vatten också. (Nå det visste jag redan tidigare, men det blev liksom enklare att sluta dricka vatten när man inte hade så mycket kaffe att kompensera för.)
Så nu håller jag mig nästan alla dagar till en mugg på morgonen och en på eftermiddagen, efter lunchen. Undantag sker främst på arbetsdagar, då dricker jag eventuellt någon mugg extra.
I samma veva har jag insett att det lönar sig att göra varje mugg just så god att man verkligen känner sig tillfredsställd. Ett enkelt sätt att göra det är att tillsätta mera fett i muggen, då i form av antingen grädde eller röd mjölk. Vilken skillnad! En mugg kaffe med grädde i håller mig belåten i timmar och känns inte alls lika illa i magen som svart kaffe eller kaffe med fettfri mjölk.

Westös 1938

I julas fick jag den här av mina svärföräldrar. Kjell Westös Hägring 38.
Jag insåg någongång i gymnasiet att Westö hör till de främsta författarna i det här landet. Vad han än producerar så är det fest varje gång det kan läsas av allmänheten. Visst kan han vår historia och säkert är han mycket korrekt och sanningsenlig när han skriver, men jag förstår inte helt what the fuss is all about. Men så hör jag inte till målgruppen heller. Jag är inte så hemskt intresserad av Finlands detaljerade historia, trots att jag tycker att det hör till min och allas allmänbildning att känna till huvuddragen i hur vårt land kommit till den punkt vi befinner oss nu.
Men jag orkar liksom inte bli engagerad i allt det som Westö är så insatt i. Westö har sin läsarkrets, men jag hör inte riktigt dit.
Dessutom tycker jag den här boken är lite väl tråkig. Det händer ingenting.
Däremot tycker jag ju att alla författare som engagerar sig på samma sätt som Westö förtjänar alla priser de bara kan få och alla läsare som vill läsa böckerna. Stort plus för att lyfta fram frågor som en del redan hunnit glömma. Som det som skedde 1938 i fallet Abraham Tokazier.

Kjell Westös Hägring 38 finns i en bibba nära dig.

Tv-tips (som inte involverar en tv)

Jag och T har båda lite dåligt tålamod när det gäller att sitta och vänta på att saker ska visas i teven. Det är så 00-tal att sitta i soffan och vänta på att ett program ska börja och ännu värre, vänta i en vecka på att få se nästa del i en tv-serie. Det passar inte oss alls.
Så här brukar det funka när vi tittar på en serie. Vi ser en reklam för en ny serie i teven eller så hör vi av någon att "den där ska ni titta på, den är bra". Vi letar upp serien på valfri tjänst, kollar första avsnittet och fastnar. Sen kollar vi ett till avsnitt, ett till och ett till. Plötsligt har vi sett hela första säsongen, ofta ungefär samtidigt som den andra delen av serien sänds i teven, alltså en vecka senare.
Så gick det exempelvis med Revolution som nyss började i finsk teve. Vi såg 31 avsnitt på exakt en vecka. Kolla in den, den är bra.
Andra serier vi har sett på samma sätt är Walking Dead, Falling Skies, Revenge, Under the Dome, Breaking Bad (en av de bästa serierna som någonsin gjorts), Homeland, Orange is the new Black (Netflix), House of Cards (Netflix), Hemlock Grove (Netflix). Före nättjänsternas tid såg vi under en vår, tror det var 2011, hela Lost (6 säsonger) på några veckor och när T var på Island i fyra månader såg jag hela Desperate Housewives på några veckor. I ett skede såg vi också hela Prison Break på samma sätt.
Andra serier jag kan rekommendera är Elementary, som har skitbra humor, O.C, en riktig klassiker och Orphan Black som nyligen gick på Arenan.

Jag har en ganska blandad smak, som synes. Men om det är någon serie av ovanstående du måste se är det Breaking Bad. Revolution är riktigt riktigt bra, men jag såg som sagt nyss 31 avsnitt och har kanske inte riktigt hunnit smälta alltihopa ännu.

Insändaren. Ilskan.

Igår publicerade Hbl en insändare jag skrivit. Här är den.

Peter Elg kritiserar i Hbl den 12 januari det förslag som han påstår att främst kvinnor framfört om att sluta använda han och hon i skrift och tal. Elg kritiserar de facto helt fel sak, då det sällan eller aldrig varit tal om att avskaffa han och hon i det svenska språket. Däremot har det varit tal om att göra det ännu mer vanligt än det redan är att använda ordet hen som ett komplement till han och hon.
Jag skriver själv texter i olika former dagligen och välkomna ordet hen med öppna armar. Det är ett behändigt ord som går att använda då man inte vet könet på en person eller då man anser att det är oväsentligt att lyfta fram en persons kön. Elg säger att han tror att de flesta av oss i alla sammanhang vill bli identifierade som man eller kvinna och jag förstår inte riktigt hur han tänker då. Men även om det är så, att någon tycker att ens kön är det allra viktigaste i alla sammanhang, på vilket vis betyder det att ordet hen inte behövs?
Elg tar också upp det gamla argumentet att hen inte kan användas på grund av dess betydelse på engelska. Jag anser att vad ord betyder på andra språk inte har någon relevans för vilka ord vi ska ha i svenskan. Svenskan utvecklas hela tiden och exempelvis 2013 fick språket en massa nya ord som selfie och klicktivism, något som också Hbl rapporterade om i slutet av året. Nya ord behövs eftersom vi är människor. Vi lever våra liv, vi diskuterar och funderar och går både framåt och bakåt lite om varandra. Att börja använda hen som ett nytt behändigt alternativ i språket hotar ingen man eller kvinna. Det är bara ett nytt ord bland en massa andra, ett ord som gör språket ännu rikare.

"Men sluta nu, hur orkar du!" Jag orkar.

Det är många saker som får mig att fortsätta skriva om och ge mig in i debatter om jämställdhet, feminism, kvinnlighet och manlighet och varför den här världen är så konstig som den är. En sådan sak är min vetskap om att kvinnor på många håll i världen behandlas som skit. Ta nu Indien som ett exempel. Eller arabländerna. Eller Afghanistan. Eller Kenya. Listan blir lång.

Jag läste nyligen den här boken, om hurdant det är att vara flicka i Saudiarabien. Och så vill jag helst lägga mig ner i fosterställning och gråta. Men det gör jag inte. Be the change you want to see in the world.

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea.

Tankar och ångest

Jag skickade ju alltså min gradu till min handledare. Och nu tänker jag varannan minut aj fan det där borde jag ju också ha skrivit, hur tänkte jag där och varför gjorde jag så?


Men det bli nog bra.

Sex och karlar som känner för att skriva av sig lite och det bara blir helt fel

Charlotte levererar sin vana trogen en kommentar till något som kan vara den mest idiotiska kolumnen i Hbl sen jag började läsa tidningen. Enough said, jag vill inte tillägga något. Läs Charlottes inlägg.

Fast det måste jag få säga. Fy fan vad jag blir irriterad på Hbl för att de släpper igenom skit som Stenius kolumn. Var han berusad när han skrev den eller vad är det fråga om?

Någon kommenterade för övrigt kolumnen på Hbl.fi ungefär med orden "prostitution ska vara lagligt och den lilla kriminalitet som förekommer i anslutning till den kan polisen ta hand om". Vilken sten lever den personen under? Jag kan exempelvis hänvisa till den här sajten. Det är konstant kring 20-30 miljoner personer som lever som slavar. Största delen av dem är sexslavar. Miljoner människor varje år faller offer för sexslaveri. Det är inget man viftar bort.

Vinterland, du är här!

För den som nu missat det, så har det snöat också i huvudstadsregionen nu i helgen. Måndagen var en härlig dag med cirka 9 grader kallt och sol för första gången på jag vet inte hur länge.
Egentligen tyckte jag, före snön kom, att när det nu inte hade kommit någon snö så kunde den hållas borta hela vintern. Samtidigt tyckte jag att hela november, december och halva januari kändes som en enda lång, svartgrå pina och jag helst ville dra täcket över huvudet nu som då. När det inte var svart (vilket det var mellan klockan 15 och klockan 9) var det grått och vått. Så, jo. Snön var helt kiva som man säger på finlandssvenska.
OCH det är måndagar som den vi hade igår som jag är så glad att jag numera kan promenera till och från jobbet. Vilken energikick man får av det. Jag älskar överlag att promenera, gör det varje dag. Men det är något mycket speciellt med att promenera hem från jobbet. Man hinner rensa tankarna och lungorna.

Kolla nu. Där är den. Solen.

Åh. Jag älskar att kolla på fotavtryck i snön. Magiskt.

Den enda i familjen som var lagom nöjd (= skitsur) var hunden.

Kvotering - men vad f-n så kan man ju inte göra?!

Det känns lite lustigt det där att när det tidigare, genom historien aldrig ifrågasatts av män att män kvoterar in andra män överallt, så är det nu plötsligt "fel", "orättvist" och "inte är det väl könet som ska avgöra utan kompetensen" att kvotera in personer utgående från kön när människor börjat tycka att det skulle vara helt kul med lite kvinnor på olika poster också.
För så har det ju varit. Karlar har konstant kvoterat in andra karlar och konstant kvoterat ut kvinnor. Men nu när röster höjs för att det inte kan vara så att kvinnor konstant hamnar i underläge, då är det något helt främmande att först fråga efter kön och sedan fråga efter kvalifikationer.

Jag säger inte att könskvotering är den bästa lösningen för ökad jämställdhet. Jag ifrågasätter bara tankesättet.

Gradun ska in!

Idag, på lördag, på söndag och på måndag jobbar jag. På tisdag ska jag bannemig skicka min korrlästa, fullständiga, klara, fina magisteravhandling till min handledare på uni för förgranskning.
Att skriva en gradu är ingen lätt utmaning. Studentskrivningarna var som en semester jämfört med det här projektet som aldrig verkar ta slut. Jag är så trött på texten nu att jag aldrig mera vill läsa ett enda ord därifrån. Det är ett i och för sig intressant och mycket viktigt tema, men efter ett och ett halvt år med texten så smakar det trä.

Men jag är så otroligt stolt över mig själv för att ha gjort det här!

Du har inte tappat vettet, det är bara lite svårt

Jag kan tycka att man kunde skriva låtar om något annat än förlorad kärlek något tag, men av alla låtar om förlorad kärlek så är det här en av de bättre under de senaste... Tja, ever. Jag fattade inte ens att den handlade om förlorad kärlek före jag läste låttexten.

"Hullu sä et ole mut juuri nyt on vaikeaa" ska bli mitt livsmotto när livet kastar skit på mig. Livet går upp och ner och hur skit det än känns så är du inte galen, det är bara lite svårt just nu.

Kunde av någon orsak inte dela videon här. Kolla Youtube.

Sund knopp och kropp

På Peppes blogg pågår det en intressant diskussion om sunda kroppar. Vad är det? Och varför fokuserar alla konstant på just kroppen och så sällan på något annat?

Själv vill jag säga ungefär att: sluta tjata om kroppen. Prata om något annat, som hälsa och välmående. Hälsa och välmående har litet grann med kroppen att göra, men mer med själen att göra.

Spegel, spegel

Trots gårdagens inlägg så måste jag ändå undra. Hur skulle världen se ut om flickor och kvinnor slutade bry sig så j***a mycket om huruvida hyn i ansiktet ser perfekt ut eller inte och istället fokuserade på annat som inte handlar om deras eget utseende?

Jag råkade komma till en make up-tutorial på Youtube för några dagar sedan och bara "sitter hon i en halv timme och sminkar sig?!?"

Jag tycker det är synd att när pojkarna och karlarna är ute och gör saker, upplever saker, lär sig saker, förändrar saker - alternativt spelar något coolt nytt spel på sin PS4 eller röker en cigarett i en park eller dricker öl på en terass eller bara hänger - sitter tjejerna och kvinnorna framför spegeln och mejkar sig.

Frihet & utseende - att det däran du kan sluta bry dig nu om hur kvinnor ser ut

Jag tänker ofta på utseende och frihet, den kombinationen av ord. Frihet att ha det utseende man, jag, vill ha. I ungdomen hade jag stora komplex med min brist på feminitet, vackerhet, sexighet (förutom mina bröst, dom har jag älskat sedan jag var 13-ish). Idag har jag kommit över det och inser att mitt värde som människa, kvinna, feminist inte mäts i hur jag ser ut eller klär mig. Jag går omkring i jeans, låga, bekväma promenadskor och t-skjortor, that´s it. Hatar leggings och tunikor och kjolar och klänningar och högklackat. Hatar också att ha mycket mejk på förutom på få utvalda tillfällen då jag vill piffa upp mig lite extra för att förgylla stunden (har dock aldrig lärt mig mejka ordentligt så ser nog snarare ut som en clown men känner mig i alla fall uppiffad!).
Hur som helst, så stöter man ibland på kvinnor och män som kommer och påstår att kvinnor som gör sig finare dagligen, älskar högklackat och kjolar och extensions i håret är på något sätt mindre feminister, mindre värda som människor och dessutom sviker andra kvinnor som kämpar för större jämställdhet. Att liksom, som kvinna får man inte sminka sig och klä upp sig och fokusera på det yttre självet för då sviker man alla som kämpar för större frihet för kvinnor att göra som de vill. Ja, man hör ju att det är mer än tokigt...
Kan vi inte bara komma överens om att alla får göra som de vill, se ut som de vill? Om du gör ett personligt val att alltid komma till jobbet i kjol trots att det inte existerar en sådan klädkod så är det helt upp till dig och jag tycker inte att du är anti-feminist för det.
Däremot ska alla åsikter om att "riktiga kvinnor har kjol" eller "du måste hålla dig vacker för din man" eller "den där urringningen får dig att se ut som en slampa" hållas för en själv. För det är att vara anti-feminist och det är också att kränka alla kvinnor som valt på ett visst, personligt sätt. Ingen måste något för att vara en riktig kvinna och kvinnor måste inte för att tillfredsställa karlarna och alla väljer själva storleken på sin urringning.

Sushinight med svärföräldrarna

Tokyo 55 i Tölö, Helsingfors. Ät där.

Sushitime igen!

Ikväll ska vi träffa T:s föräldrar och äta sushi! Det blir första gången för dom och dom är mycket skeptiska. Det var vi också, tills vi prövade för några år sedan. Nu gillar vi det så mycket att vi till och med försöka omvända andra så att ännu flera ska äta det.

Vi vet alla att sushi ur miljösynvinkel inte är den bästa maten. Därför är det inget jag äter varje vecka, men nu och då.

Du måste våga säga det högt

Jag har kommit till en mycket viktig insikt när det gäller mitt graduarbete. Eller, egentligen två. För det första så kommer texten att bli klar i något skede, men bara om jag gör den klar. För det andra så är enda möjligheten för mig att bli klar med texten att faktiskt säga att "nu är den klar". Det går att jobba och jobba och jobba till man har gråa hår, men ska man bli klar så måste man i något skede säga att "nu räcker det!".
Det är exakt vad jag tänker göra efter lite avslutande diskussion, lite korrekturläsning, lite fixande och trixande. Om några veckor eller så ska jag mejla hela köret till min handledare och sedan får vi se vad hon säger. Hoppeligen säger hon att det var bra jobbat!

Barn och spel

En dag när vi hade T:s syster med familj, inklusive en pojke som fyller 6 nu i vår, hos oss så blev det tal om spel. Familjen köpte en PS3 till julen och pojken hade nu spelat lite nästan alla dagar. "När han inte vet hur han ska göra för att komma vidare så går han till Youtube och så söker han upp en lösning på problemet!" sade mamman.
Jag bara "wau!"
Det är skrämmande att tänka sig att barnen befinner sig på den nivån redan före de börjar skolan, medan de sedan i skolan tvingas sitta och lyssna på en person som talar samma budskap till dem alla, skriva för hand, räkna för hand och sitta och bläddra i lexikon. Så ser inte världen ut idag. Det är dags att vakna.
Mer it i skolorna behövs. Vi har inte råd att sitta och tänka att smarttelefoner, paddor och datorer är något som barnen leker med, spelar lite med, facebookar med medan vi vuxna sitter och ojar och vojar oss över hur dagens ungdomar är så tekniska och snabba med att lära sig nytt. Utnyttja det!

Mot nya utmaningar!

Vårt nyår 13-14 bestod av god mat, vin, skumppa och raketer. Vi tog taxi hem från våra kompisar vid 01.30-tiden. Bara för att vi inte ville stå och vänta buss med en hund, omringade av fulla fjortisar med raketer. Kändes tryggare så! Och det är underbart att taxichaufförer är så tillåtande mot hundar, stort plus för det

Idag lagade vi potatissallad och åt det med knackkorv som traditionen påbjuder. Hemlagad är alltid godare än köpt, lovar. Blanda tärnad kokt potatis, kryddgurka, gullök, gräddfil, äppel, majonnäs och eventuellt senap och krydda med peppar och salt.