Veckoslutet som var

I lördags gick vi vår traditionella långlänk på 7 kilometer, 1,5 timme. Tidigare gick vi länken kanske en gång per halvår men den här våren har vi gjort det ungefär två gånger i månaden. Arabiastranden är så vacker, där ska vi bo när vi blir stora.
Tips: biff stroganoff. Härligt, gott, enkelt. Kräver väldigt liten ansträngning men känns som något alldeles speciellt.
I söndags åt vi middag hos T:s föräldrar. Det är något alldeles speciellt med att äta hos någon annan, sätta sig i dukat bord och allt det där. Ingen skillnad vad det bjuds på!

Att handskas med känslorna som alltid kommer att komma

Lite i anslutning till gårdagens inlägg, så funderar jag ibland på hur det är så synd att vi lever så hektiska liv i dagsläget (något de flesta väljer helt själva och trots att de vet att de inte egentligen trivs med det) att vi sällan har tid att känna efter. Och det är först när något blir riktigt illa, exempelvis känslomässigt som vi inser att nu är det fan riktigt illa. Hur ofta hör man inte historier om män och kvinnor som efter att en parrelation spricker blir riktigt, riktigt deprimerade och tvingas börja med mediciner för att ta sig igenom sorgen? Eller personer som blir utbrända på jobbet - i flera år kände jag mig trött men jag bara fortsatte köra på och sen till sist kom väggen emot - och tvingas bli sjuklediga i flera månader för att vila upp sig?
Det är helt ok att bli deprimerad, utbränd, slutkörd och behöva hjälp. Men kunde en stor del av alla personer som nu äter antidepressiva (antalet ökar hela tiden) klara sig utan dem om de bara hade lyssnat lite bättre på sig själva före det blev så illa? Att livet går upp och ner hör livet till, men om vi aldrig stannar upp och låter ångesten, sorgen, nedstämdheten komma till oss utan konstant avfärdar den för att vi inte har tid med den, så ackumuleras allt det och sen till sist kommer gränsen emot.
Ofta är piller på sin plats för att personer ska komma igenom det värsta, men ska piller vara lösningen på all vår ångest. Nej, det kan dom ju inte vara. Men om vi ska klara av ångest utan piller kan vi inte köra slut på oss konstant. En trött själ orkar inte med ångest. Jag tror många människor vägrar inse det här. Att de måste jobba på sina känslor. Du kan inte sopa dom under mattan, då blir det bara värre. Var ärlig med dig själv.

Hälsan i balans

Jag läste det här inlägget på Alexandra Brings blogg och ville dela med mig. Alexandra skriver om vad träning gör i din kropp. Och så läser jag det här inlägget av Johan Lindholm på Svenska Yles webb och tänker att jo, om flera människor skulle inse de här sakerna - träningens och den rätta matens fördelar - så skulle vi ha ett bra mycket friskare samhälle.
Jag hurrar lite i mitt huvud och mitt hjärta varje gång jag hör någon säga eller läser någon text där någon påstår att hen inte äter eller tränar si och så för att vara smal/fit utan för att må bra. Att vara smal/fit kan också vara att må bra. Men en människa med rätt bmi kan vara sjukare än en med högt bmi som lever bättre.
Sömn, kost, alkoholvanor, gener, boendeort, munhygien, fritidsvanor, jobb, motionsvanor, mediciner. Allt och ännu mera påverkar hela oss. Vi har ännu en lååååång väg att gå i forskningen för att verkligen förstå hur allt det här hänger samman.
Men vi kan ju alla börja med att bara försöka vara mer hälsosamma. Tänk inte smal, fit, ner i vikt, upp i vikt, bättre kondition. Tänk hälsa. Och känn efter. Det här är något jag borde öva på. Just nu äter jag och rör på mig liksom som jag alltid gjort. Vad är det som säger att det är så bra? Jag håller vikten, men är jag på riktigt frisk? Kan jag känna mig bättre än jag gör nu. Det är jag ganska säker på.

Så tycker jag du ska läsa Anne Hietanens inlägg om Beach 2014.

Jag fortsätter på samma spår

Gårdagens inlägg steg genast till det näst mest lästa på den här bloggen. Det är bra. Jag vill att folk läser. Jag tar också gärna emot kommentarer om ärendet. Kanske du vill berätta någon liknande historia? Om du redan har skrivit en sådan, länka!
Det finns ju förresten många vettiga böcker, både romaner och mer faktafyllda böcker om ätstörningsvård och problematiken överlag. För en tid sedan skrev Sofia Torvalds en bok om sin dotters ätstörning. Den läste jag inte, delvis för att jag avskräcktes av Torvalds historier om hur hon tvingade sin dotter att äta framför henne.
Så finns det ju till exempel Sara Jungerstens roman Lika delar liv och luft som jag läste förra året. Huvudpersonen i den boken har lite samma tankar som många med ätproblematik.
Tipsa gärna om flera bra böcker med samma tema. De behövs. Det här är ett så otroligt utbrett problem och det förstör stora delar av många människors liv. Jag tror tyvärr många friska personer i dagsläget avfärdar ätstörningar med "men fan, ät mera, sluta svälta!" men om det vore så lätt så skulle inte unga kvinnor och män svälta ihjäl sig själva.
Så tror jag också tyvärr att träningsberoende börjar bli allt vanligare. Folk som måste gå till gymmet, springa, jumppa. Det är en av vår tids största paradoxer i västvärlden. Vi har folk som äter och sitter ihjäl sig och så har vi folk som svälter och tränar ihjäl sig.

P.S I den roman jag har i huvudet och planerar att börja jobba på så snart tiden finns så har huvudpersonen också ett komplext förhållande till mat.

Ätstörningsvården - varför finns det ingen vettig sådan?

Jag började för någon vecka sedan läsa en ung kvinnas blogg och fastnade sedan där. Hon heter Linnea och skriver om sin tid på ett behandligshem. Hon vårdas för ätstörning men har varken anorexi, ortorexi eller bulimi utan kan bara inte äta "normalt". Själv har hon förklarat sin relation till mat som att hon använder maten som ett självskadebeteende. Jag blir så ledsen när jag läser Linneas texter. Hon är inlagd med psykpatienter, personer med helt andra problem än hon har och vården verkar vara minst sagt bristfällig och ingen verkar ha koll på vad de borde göra för att få henne att må bättre.
Så läste jag för en vecka sedan det här inlägget på Kostdoktorns blogg. En ung kvinna berättar om hurdan "vård" hon stötte på när hon behandlades för anorexi och ortorexi och andra problem. Så här skriver kvinnan:

"På behandlingshemmet/sjukhuset matades vi med raffinerade produkter fulla av socker, åt minimalt med protein och överöstes av vegetabiliska, förstörda fetter. Glass, godis och sötsaker ingick varje dag under behandlingen. Min mage bokstavligen skrek efter varje måltid, illamående, magont och diarré blev vardag för mig."

Du kan läsa hela hennes brev under länken ovan. Och jag blir så ledsen igen.
Så tänker jag tillbaka på min tid som anorektiker/ortorektiker. På behandlingen jag fick. Jag kom ju slutligen till en på många sätt underbar näringsterapeut - den enda vården jag fick förutom då att jag också sattes på p-piller av läkare som ansåg att det viktigaste var att jag fick min mens tillbaka. Problemet var bara att näringsterapeutens uppdrag i huvudsak var att hjälpa personer som åt för mycket, alltså var feta. Det sade hon åt mig under det första besöket: "de flesta människor äter för mycket, men du äter för lite, det är viktigt att hitta en balans". Men det var helt onödigt att hon sade det. För jag satt ju inne på hennes mottagning då, ett rum fyllt från golv till tak med produkter, affischer, infoblad som berättar hur du går ner i vikt. Några av de där planscherna redovisade hon för mig: "såhär äter man om man vill vara normalviktig". Jag fick också med mig hem infoblad fulla med info om hur man ska välja lättmargarin, äta 6-9 skivor rågbröd per dag och helst välja produkter med mindre salt och bara lite fett för att se till att inte midjan sväller ut. Det var minst sagt lite tokigt. Det var ju inte hennes fel, hon hjälpte mig, det kan jag inte förneka. Men det kunde åtminstone ha funnits ett annat rum där jag och hon hade kunnat träffas för de där samtalen, och gärna broscyrer som inte poängterade vikten av att inte bli för fet. Och jag kommer aldrig att kunna släppa det hon sade under en av de tidigaste besöken. Det var något om att "man får äta glass varje dag, jag gör det också". Hon var nämligen en stor kvinna, överviktig. Och det där satte sig i min hjärna. Människor som äter glass varje dag ser ut som hon såg ut då.

Någonstans här ser jag ett mönster. Ett mycket tydligt mönster. Ätstörningsvården fungerar inte, inte i Finland och inte i Sverige. Anorexipatienter ska inte vara inlagda med psykpatienter, anorexipatienter ska inte tvingas äta socker och enbart vegetabiliska fetter och anorexipatienter ska inte behöva lära sig äta rätt genom att läsa i broschyrer som handlar om hur man går ner i vikt.

Kan det ha varit det?

Oj oj oj oj hörni. I lördags skrev jag sannolikt, om alla mina studier godkänns, min sista tent på uni någonsin. Så nu är det liksom att påbörja det massiva pappersarbetet att få ut sina papper... Håll tummarna för att allt är i sin ordning och jag får min examen!
I lördags hade jag också födelsedag. Den 25:e i mitt liv. Vi firade efter tenten med hela fyra kalas. På två olika ställen dock. Jag fyllde, pappa fyllde, T:s bror fyllde och T:s brorson fyllde. Så det blev liksom fyra födelsedagar på en dag. Jag kan berätta att jag drack lite för mycket kaffe och åt lite för mycket sötsaker...

Johanna Holmström i radion

Hela den här veckan har jag mest läst på tent från morgon till kväll. Men på mina promenader med hunden lyssnar jag ofta på något pratprogram, om jag går ensam. Nu har jag hört Johanna Holmström i Samtal om livet. Lyssna på henne här.
Jag läste hennes bok Asfaltsänglar för något tag sedan och hörde henne också i Hon som inte rodnar. Jag tror att jag har bloggat om både boken och radiointervjun. Hur som helst, jag är så otroligt fascinerad av hennes tankar om islam, jämställdhet, religion och kulturella skillnader. Hon är en så klok kvinna.

Den levande diskmaskinen

Vi har ingen diskmaskin. Ibland tänker vi att det är en sådan där sak att om vi skulle äga en sådan skulle vi var lyckliga för alltid. Att inget skulle längre kunna få oss att känna att livet på något vis är jobbigt eller problematiskt. Så är det ju inte förstås. Personer med diskmaskin är knappast lyckligare än andra. Jag har också märkt en sak. Den där 10-15 minuter cirka varannan dag (vi käbblar ibland om vem som ska diska idag, för vi båda påstår att "jag har diskat mycket mera än du dom senaste dagarna" - det sägs att ett bra sätt att veta att förhållandet är jämställt är om båda upplever att de gör 60 procent av hemarbetet så på det viset har vi det ju ganska bra) med diskborsten i handen gör mig sannolikt mer harmonisk än om jag inte skulle ha den stunden. För det har blivit en tid för reflektion och funderingar och tankar. Jag stänger ofta av helt då och bara gör det mekaniska jobbet samt funderar.

Sen är det ju förstås det att jag alltid när T är hemma måste vara uppmärksam på var han befinner sig för han gillar att smyga fram till mig när jag är oförberedd och skrämmas...

När barn inte får vara sig själva

Dagens bästa blogginlägg är skrivet av Charlotte. Hon skriver om just hur illa det kan gå när vuxna lär barn att det är skillnad på vad pojkar och flickor får göra.
Jag förstår inte vuxna som stenhårt håller fast vid det som är tillåtet för pojkar och det som är tillåtet för flickor. Jag förstår verkligen inte...

Mars, vackra mars

Snart är det min födelsedag och snart är det vår på riktigt (trots bakslaget). Ett säkert vårtecken är att hunden lägger sig i solen. Den börjar alltid hitta in den här tiden på året, solen. Ett annat säkert vårtecken är att jag blir kär i blommor. Vi vågade oss på att köpa hem en bukett något och har jag själv betalat för det så har jag lite större motivation att ta hand om det... Blommorna har nu överlevt snart en vecka hos oss, det är STORT!

Torni!

I lördags åt vi middag på Torni i centrum av Helsingfors. Det var vår första middag ute sen början av januari och jag hade sett fram emot det i flera veckor! Först drack vi en öl med våra vänner i en pub och sen gick vi till Torni. Vi trodde alla att restaurangen finns i "tornet" (det är ett hotell) men nej, den finns i bottenvåningen. Maten var god, men inte så god att jag skulle återvända utan att först pröva lite andra ställen vi ännu inte prövat. Vi åt alla samma meny med pilgrimsmusslor till förrätt, hare som huvudrätt och en vacker men enkel efterrättsskapelse med honung och svartpepparglass och bär.

Såhär såg vi ut den kvällen. Jag älskar smyckena! T köpte dom från Island, de är gjorda av lavasten och kristaller. Jag älskar också mitt hår nu som lite längre. Det växer, men långsamt...

Är det egentligen nödvändigt?

Animalia har just nu en synlig kampanj för att uppmärksamma alla på antalet försöksdjur i Finland och också på de djurförsök som görs. Är de nödvändiga och ger de människan något? Mycket bra frågeställning, tycker jag.
Och jag kan ärligt säga att jag inte hade en aning om att antalet försöksdjur i Finland är 200 000 per år. Inte heller att både hundar, kaniner och får används för djurförsök... Du kan läsa på kampanjsidan hurdana de testerna som görs är.

Att vara rebell

Jag har alltid haft problem med tänderna, hål när jag var mindre och sen tandköttsinflammation när jag blev äldre. Numera har jag det allt under kontroll tack vare en vettig tandhygien. Tandtråd, mellanrumsborstar, eltandborste och vettig tandkräm funkar för mig (Och såklart den mycket utmärkta vården som SHVS ger - tack för det!).
I går träffade jag en tandhygienist för första gången på över ett år och hon tog bort lite tandsten. Sen smetade hon på fluor på tänderna.
"Drick eller ät inte på en halvtimme" sa hon.
Ålrajt sa jag och började promenera mot centrum för lite ärenden. Och så började jag på vägen tänka på det här med fluor i munnen. Där gick jag med käften full av någon fluorsmet och svalde lite i taget. Och det finns ju faktiskt en orsak till att det står på tandkrämstuber att små barn ska övervakas när de borstar tänderna så de inte sväljer fluorn. Fluor är ju ett gift för kroppen. Härliga Martina skriver om fluor exempelvis här. Den där smeten började sakta smaka mer och mer illa, kan jag berätta.
Och så började jag tänka på hur hjärntvättad jag är av myndighetsprat och rekommendationer och råd. Hur svårt det är att göra något annat än det som rekommenderas (om det inte är fråga om något riktigt gott, som att dricka lite mer vin än den rekommenderade veckodosen). Jag skulle aldrig våga sluta använda fluor eller tacka nej till en fluorsmet hos tandhygienisten.
Det ligger inte i mig, att vara rebell på det viset.

Skadeglädje är den bästa glädjen...

Jag är lite sadistisk på det viset att jag älskar att kolla på videor, gifs och bilder där annat folk ( = inte jag) failar. Lite ont får de ibland, men jag väljer att lita på att finns det på sajter som Buzzfeed så har ingen dött.

ENJOY!



Det finns förresten timtal med material på Youtube med just personer som failar. Bara som ett tips inför en regnig söndag...

Filmtips: Gravity

Filmtips (för den som kunnat undgå mästerverket): Gravity. Se den. Det är ingen lögn att den ger en sjuk ångest, men det är en av de visuellt bästa filmerna någonsin vill jag påstå. Man är liksom i rymden, på riktigt.

Och nej, jag skulle aldrig ens drömma om att åka till rymden - det är jag mer säker på nu än någonsin. Den dagen någon säger åt mig att jag måste flytta till Mars eller whatever så kommer jag att hoppa från balkongen.

Baumgartner skulle behöva psykmediciner som han håller på...

Mello 2014 - den bästa låten vann

Sanna Nielsens Undo är nog den bästa låten i ESC sedan Loreens Euphoria. Helt underbar.

Jag gillade också Panetoz i lördagens final. Yohio var bra men inte lika bra som i fjol. Och Alcazar, de var helt ljuvliga!
Jag tycker seriöst att någon i Finland borde ta initiativ för att köpa in Fredrik Kempes tjänster inför nästa års ESC. 4 låtar i finalen! Och de var alla bra. Lyssna bara på Linus Svenning. Den här låten är så bra att jag vill gråta och det är något alldeles extra med Svenning.

Ge inte rosor eller gåvor idag, ge kärlek istället

Idag är det den såkallade internationella kvinnodagen. Jag har sagt åt T att jag inte vill ha någon gåva. Inte ett endaste litet "grattis" vill jag höra.
För jag är arg. Riktigt arg. Inte på T, nej. På världen. På män som hatar kvinnor. På män som tycker att ett "grattis" på kvinnodagen ska kompensera för allt hat, allt våld, allt förakt, allt objektifierande och alla orättvisor som riktas mot kvinnor dagligen, överallt.
I veckan rapporterade jag om en färsk EU-rapport för Svenska Yles räkning. Läs artikeln här och läs också kommentarerna (om du vågar). Jag är chockad över hur så många män är så genuint ilskna för att Yle rapporterar om en sådan här sak utan att också rapportera om allt våld som män utsätts för. För liksom, alltså vad, det visste jag inte att män också kan misshandlas?! Menar du det?!
Nå, helt seriöst. Jag mår illa av hur många män det finns där ute som anser att man inte ska få behandla problematiken våld mot kvinnor som just våld mot kvinnor. Något helt annat än våld mot män. Läs EU-rapporten här, förresten.
Och läs också min kollega Ida Henriksons kolumn om ärendet män som hatar kvinnor.
Jag är så innerligt trött på alla män som sopar det massiva problemet med våld mot kvinnor under mattan genom det enkla konstaterandet att "män misshandlas också". När de gör det så börjar debatten genast handla om något helt annat än våld mot kvinnor. Hur kan man vara så självisk att man vägrar se det här destruktiva, enorma problemet och istället ser till så alla blickar än en gång vänds mot karlarna?

Den här kvinnodagen ber jag dig, kvinna som man, att istället för presenter, rosor och annat tjafs att ägna en tanke åt alla kvinnor som lever sitt liv hatade, misshandlade, nedslagna, sjuka, fattiga eller på annat sätt har det sämre än du/kvinnor i din närhet har det. För sådana finns det gott om. Tänk också på de kvinnor du känner som har det riktigt dåligt. Och gör något. Hata inte. Älska.

Det finns för fan kvinnor i den här världen som inte har rätt till abort, som inte har rätt till att vara trygga i sitt eget hem, som inte har rätt till mödrarådgivning, trygga förlossningar, att gifta sig med vem de vill eller förvalta sin egen egendom. Det finns kvinnor som gråter sig till sömns kväll efter kväll. Det finns kvinnor som dör för att samhället hatar dom så mycket.
Snälla, ge inte rosor eller presenter. Säg inte grattis. Ge en kram, en puss och älska de kvinnor du känner istället. Och tänk på vad just du kan göra för att minska hatet lite, lite grann.

Jag tänker säga det nu så har jag det sagt. Jag vet, precis som alla andra att också karlar misshandlas. Du behöver inte säga det. Och det är hemskt att de misshandlas. Jag vill inte att en enda, man eller kvinna ska misshandlas, någonsin. Men nu kan vi inte prata om våld mot kvinnor och våld mot män i samma sammanhang. För det är två skilda saker. Jag pratar om våld mot kvinnor. Varsågod och prata om våld mot män, men gör det inte just nu. Nu handlar det om hatet mot kvinnor.

Sitta på huk

Jag vill ibland tänka att jag är så otroligt vig och spänstigt. Sedan inser jag att jag inte alls är det. Jag har länge vetat det, men först under det senaste året eller så insett att jag inte kan gå ner i huk. Alltså, alla kan väl gå ner i huk, men inte så att mina hälar hålls i marken.

Att kunna gå ner i huk är ändå en ganska fundamental mänsklig egenskap. Barn gör det hela tiden, kolla på dom! Och kan man inte det då har man något problem i sina vader, hälar eller annat. Googla så får du se.

Så, nu har jag ett till rent fysiskt mål det här året: gå ner i huk som en vanlig människa.

Marsdagen som blev den första vårdagen

Den dagen är idag. Dagen då jag kände att vindpusten mot mitt ansikte inte var kall längre, bara skön och hoppingivande. Vårens första dag. Sol. Jag och hunden promenerade en halvtimme på morgonen och sen var jag full av energi.

Det är förresten något magiskt med spårvagnsskenor. Så nostalgiskt. Mina svärföräldrar har en tavla på väggen föreställande Esplanaden tror jag, någon gång i historien, med en spårvagn och ett gatuhörn och lite folk. Den bilden tänker jag ofta på. Att spårvagnar, på samma skenor som finns än idag (på vissa ställen) åkte folk i för femtio år sedan. Det ger en perspektiv.

Våldet mot kvinnor - alla dagar överallt

Endast i Danmark utsätts flera kvinnor för våld än i Finland av de 28 undersökta EU-länderna i en studie som blir offentlig i dag. När ska vi börja göra något åt det här?

Den farligaste mannen i mitt liv är min blivande man och det får mig att känna mig mer än trygg. Men så kan inte alla kvinnor säga. Vi behöver hitta lösningar för män som ser våld som en utväg och kvinnor som inte vet vad de ska och kan göra för att sig loss.

Kakaobollar - ett gott försök

Jag och T har någongång skämtat om att öppna restaurang. För vi har sååå många bravurrätter (ehum, nä det har vi inte). I lördags blev det tydligt att bageri ska vi i alla fall inte öppna. Vi försökte oss på kakaobollar. Det var tror jag första gången vi lagade sådana tillsammans. Vi har båda lagat sådana hemma under uppväxten, men inte tillsammans. Det var ett så kallat gott försök.

Smöret var bara till hälften smör, havret tog vi ur sådana där portionspåsar med mikrogröt och inte kunde vi rulla heller. Smaken? De var hur goda som helst! Men titta nu på det här...

Det dagliga brödet

Vad lagas det för mat i unga hushåll i Finland? Lagar folk alls mat nuförtiden under den där perioden efter att de flyttat hemifrån och före de får barn? När jag först flyttade hemifrån ville jag mest laga mat som jag tyckte var god och billig. Numera lagar vi mat som liknar sådan mat som lagades hemma. En dag åt vi exempelvis potatis&köttfärslåda. Ofta lagar vi siskonkorvsoppa eller fisksoppa (jag älskar pappas fisksoppa!) och till och med köttbullar har jag prövat mig på.
Det är viktigt för oss båda det där med att laga hederlig mat, vad nu det är. Men så älskar vi ocskå att lyxa till det med en bra biff och lite vitlökspotatisgratäng eller avocadopasta eller räkpasta.
Och så gillar vi ju att äta ute också.
Jag tycker att mat får kosta. Alla marrar alltid om att maten är så dyr i Finland och visst håller jag med om att det är tokigt att vi har två kedjor att välja mellan. Grönsaker och rotfrukter och bröd kunde gott vara lite billigare, men kött är jag villig att betala för. Kött ska inte behöva kosta 2 euro per 400 gram.
Lyssna förresten på den här debatten om matpriserna i Finland. Tidvis spårar den ur, men i det stora hela så tycker jag den är intressant. Även om jag då inte tycker att matpriserna är så himla oöverkomliga i Finland. Jag tror på statistiken som säger att de är dyrare än i övriga Europa, men vad betyder det? Någonstans måste de ju vara dyrare...

Tvångsvården i Norge

Hbl skriver idag om tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor i Norge. Det här bloggade jag också om i något skede. Personligen tycker jag att det är mycket problematiskt att i ett land ha en lag som tillåter fri abort och samtidigt en lag som skyddar ofödda barn. Viktigare än något annat är stöd för alla gravida oavsett hälsa och levnadsvanor och de beslut man fattar om graviditeten.

Läs dagens Hbl.