Glad valborg!

Det var liksom det med den vintern och våren då, nu är det sommar!
Den här vappen dricker jag alkoholfritt, obviously. Och nu i vecka 18 så kan jag konstatera att alkoholfritt vin är från rumpan, alkoholfri skumppa finns det några bra sorter av och alkoholfri öl är från heaven! Ingen skillnad vilken sort du väljer, det smakar ändå himmelskt!
Nu älskar jag ju öl, skulle kunna dricka öl varje dag i veckan, så jag är lite partisk. Men jag lovar, gillar du öl annars så gillar du också de alkoholfria varianterna för det smakar exakt samma! Alltså kan det bli någon sådan också de här dagarna.

SKÅL!

Mannen, sexköparen.

Om du inte ännu gjort det och om du har tillgång till Hbl:s "pappersversion" så ta nu för guds skull och läs Jeanette Björkqvists kolumn i söndagens blad.

Han finns, i egna bloggar på nätet och i sexförsäljarningssajternas diskussionsforum. Men han står aldrig upp som sig själv för att offentligt försvara eller förklara sin rätt att köpa sex, en rätt som enligt "Stop Traffick"-utredningen tydligen är så stark att den kör över tanken på att slå larm också då man ser att en kvinna verkar fara illa.
 

Från Hbl den 27.4.2014

Och så har vi ju månadsdag också!

Åh, nu är det bara tre dagar kvar av april. Maj är min favoritmånad, utan tvivel! Det är då man känner hoppet på riktigt. Allt blommar, träden blir gröna igen, det blir långsamt varmare (fast nu har de ju lovat lite sämre väder den här veckan). Dock har jag nuförtiden pollenproblem just kring de här tiderna, det har dykt upp under de senaste åren. Mindre kul... Alla gångar i mitt huvud är helt täppta just nu.
Anyways, snart är det valborg och fest i hela stan. Nä, har aldrig festat så värst på vappen och i år kommer jag allra minst att göra det. Vi kommer att vara hemma och äta knackkorv och potatissallad och eventuellt orka släpa oss på någon lunch till någon restaurang.

Från i fredags, på väg till jobbet.

Veckor, tidigar bebisar och sådant som min enkla hjärna inte fattar

Jag läste det här inlägget på Linns blogg här om dagen, där hon marknadsförde Prematurbloggen (som hon, så vitt jag förstår, startade). Jag klickade och jag läste. Jag läste i flera timmar. Herregud såna historier det finns om små, små, pyttesmå bebisar som överlevt otroligt dramatiska starter i sina liv.
Jag började tänka på vår lilla varelse, att tänk att OM hen (vi hoppas såklart att det inte sker) skulle bestämma sig att villa ut om säg 7-8 veckor, till och med om 6 veckor så skulle hen kunna överleva. Alla bebisar som kommer ut efter vecka 22 (men alltså före fullgången tid) anses ju som prematurer och från den veckan är det också möjligt att rädda dom. I praktiken dör ju en del av dom, vet inte siffrorna men Finland hör så vitt jag förstått till de länder i världen där man är bäst på att rädda prematurer.
Men det är så svårt för mitt huvud att greppa det att bebisar som kommer i vecka 30 kan vara så små som 800 gram - och alltså fortfarande i den veckan har svårt att överleva. För massor av bebisar föds ju liksom i vecka 36 och klarar sig utan några som helst problem och senast i vecka 38 väger ju alla bebisar kring 3 kg, ofta mera. Det här känns allt lite larger than life just nu. Och väldigt skrämmande.
Nu har man gått och funderat på missfallsrisken sedan vecka 5, om några veckor får man börja fundera på risken att hen kommer för tidigt.

Den trygga punkten

I tisdags när T hade stuckit till jobbet, jag steg upp, kände den där alltför välbekanta känslan av att magen strax kommer att tvinga mig göra bekantskap med mina magsyror, satte mig i soffan, andades och sedan rusade till toan och spydde i flera minuter - den här gången faktiskt endast magsyror eftersom jag inte hade hunnit få i mig något annat än vatten - så förväntade jag mig att känna mig totalt uppgiven, nedslagen. Men det jag kände var total likgiltighet. När man mått illa i 11 veckor, är i graviditetsvecka 17 nu, utan uppehåll (jo den där ena dagen i vecka 10 mådde jag faktiskt bra) så blir illamående normalläge. Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte må illa.
Det som hjälpt mig, som blivit en sorts trygg punkt i min tillvaro är mina Seaband, åksjukeband. Dom har jag haft runt handlederna nu sedan vecka 7. 10 veckor. Dag och natt med undantag för när jag har duschat eller diskat. Dom är mina bästa vänner. Jag vet ju inte om jag faktiskt skulle må sämre utan dom, men jag vågar inte pröva heller. Jag tror på dom och det är viktigast.
En lång tid åt jag ju också Postafen, men det slutade jag med i något skede för de tröttade ut mig så mycket och dessutom avtar ju effekten efter cirka 12 timmar, vilket betyder att tar du inte en ny dos just då så kommer du att känna att det blir värre. Det ville jag inte, jag gillar när det är någorlunda stadigt.

Seaband hittar du på apoteket.

Chokladtips

Fazers nya Magic Blueberry (köpt på Estlandsbåten, vet inte om finns i mataffären ännu) smakar som deras Nordic Gourmet, men är ännu lite dyrare. För en chokladfreak som undertecknad så finns det inget sådant som "för dyr" choklad så den här är helt klart värd sitt pris. Just den här sorten är med blåbär - och jo, du känner faktiskt blåbärssmaken!
Så, ett tips för den chokladsugna.

Min bästa

Idag har min älskade blivande make börjat ett nytt jobb, ett heltidsjobb han ska ha åtminstone över sommaren. Och jag kunde inte vara mer stolt över honom. Nuförtiden är alla arbetstimmar på vilket som helst jobb du kan få guld värda. Det bästa är att det är i "hans" bransch och att han har kontorstider. Det betyder att det bara är jag som jobbar skift, alltså är sannolikheten för gemensam tid större än under tidigare somrar när vi båda haft skiftesjobb.

På plats, mitt i döden

Igår på kvällsturen på Svenska Yle tänkte jag där jag satt och letade info om det som skett i Jämijärvi, åtta döda, på alla dom vars jobb kommer så mycket närmare döden än mitt jobb. Jag kände mig illa berörd när jag gick hem o natten, men det är knappast ens jämförbart med hur det kändes för alla dom som varit på plats, tvingats inse att här finns nu åtta döda i samma flygplan, meddela de anhöriga, ta hand om kropparna.

Jag skulle säkert få ett sammanbrott efter varenda arbetstur om jag vore polis, brandman eller ambulansförare. Som tur har vi personer som klarar det jobbet. De ska alla ha en medalj. De ska ha tjugo medaljer. De ska ha medalj varje dag under hela sin tid i jobbet.

Att äta för tre

Det är en gammal myt att man ska äta för två då man är gravid. Men hur är det med att äta för tre? Det gjorde jag igår. Vi hade plättkalas jag och T, med egengjorda plättar, vispad grädde och sylt. YAMMY!
Och så blev det ju lite annat påskgodis också både på fredagen och i går. Och tidigare under veckan.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag det där med ätandet är svårt nu som gravid. Jag fick skällor av läkaren för att jag hade gått ner i vikt mellan första och andra rådgivningsbesöket, men samtidigt påpekade hon att jag absolut inte får äta kaloribomber varje dag. Såatteee, va?

Långfredag 2014

Glad Påsk! Idag promenerade vi vår 1,5 timmes länk, nu ska vi äta lamm och vitlökspotatis. Sen jobbar jag två dagar.

Läkartid och graduavslutning

Idag hade jag läkartid för någon sorts granskning på grund av graviditeten. Jag fattade aldrig varför jag var där och läkaren säger att det dessutom var några veckor för tidigt, att granskningen ska göras först senare. Så man börjar ju lite tvivla på rådgivningsexpertisen eftersom det var där tiden bokades...

Dessutom kommer det nu mixed messages från alla håll. Blodtrycket kommer att döda mig, blodtrycket är helt normalt. Vikten är bra, man får inte gå ner. Man ska inte äta salt eller sött, man ska inte hålla igen... Ja, förvirringen är ganska total just nu.

Anyhow, idag lämnade jag också in min gradu i två exemplar, utskrivet på papper. DET var stort! Nu vill jag bara glömma det...

Bröllop in the making

Saker börjar falla på sin plats gällande vårt bröllop i augusti. Nu har vi börjat arrangera sakerna med cateringen, menyn är bestämd, vigselförrättaren bokad, fotograf bokad, trubadur bokad, bröllopskaka förhandsbeställd (men den planerar vi fortfarande) etcetera. Det som nu närmast skapar oro för mig är brudklänningen. Jag vill ha en klänning, det är sällan (aldrig) jag använder klänning men det känns som att nu har jag min chans att låta en expert peka ut en snygg klänning som passar på mig och så ha den en hel dag. Men det här med att veta hurdan storlek man behöver är ju minst sagt en utmaning... Jag har just nu ingen aning hur hela processen ska gå till, jag vet bara att snart måste jag börja göra något åt det. En kompis har lovat hjälpa mig och komma med mig till affärerna, så vi får nu se.

Gravidstatus

Ja, för den som undrar så jo jag mår fortfarande illa varje morgon. Det går numera över ganska snabbt när jag får mat i mig, men vissa dagar är jag så dålig att jag börjar svettas och skaka. Har inte spytt på några veckor och hoppas jag slipper det under resten av tiden!
Nu börjar jag känna den där energin som folk talar om att man får under den andra trimestern. I Tallinn blev jag inte ens slut av att promenera flera kilometer i sträck (jag och T går alltid överallt som man kan gå när vi är i en främmande stad, det är ett härligt sätt att se stan) som jag nog brukar bli av att gå långa stunder. Det som tar på mig riktigt rejält är ändå när luften blir dålig... Då blir jag yr.
Jag har inte haft speciellt ont, inga konstiga huvudvärkar eller foglossning eller annat sådant. Bara illamående. Men det har nog varit riktigt tillräckligt pinande, är nu inne på vecka 10 av illamående varje jävla morgon.

Tallinn, sprit och skönhet

Jag är inte den som lägger pengar på skönhetsvård, men nu när vi var i Tallinn satsade jag några tiolappar på både fotmassage och ansiktsvård och herremingud så jag njöt!
Utöver det så åt vi gott, shoppade och lassade hem ett berg med sprit för bröllopet. Jag ska inte dricka då och är jag helt ärlig så stör det mig liiite, liiite grann. Men på rådgivningen sades det att jag får smaka på sådan alkohol som jag får en unik chans att smaka på (med betoning på smaka - man måste kunna begränsa sig). Sådan alkohol är exempelvis den champagne som jag och T kommer att bli serverade på rummet i bröllopssviten som vi har bokat efter bröllopet.

Hur som helst, om du befinner dig i Tallinn en dag eller två, ät på Olde Hansa, en av de mysigaste restaurangerna i den här delen av världen.

Hela Olde Hansa var upplyst med bara levande ljus.

Restaurangen finns i gamla stan.

På söndagen åt vi lunch på Scotland Yard. Vi åt inte fisk.

Söderut

Idag tar vi kryssningsbåten söderut för två nätter på hotell. Jag, T, min bror och mina föräldrar ska shoppa lite, äta lite, jag ska kanske gå på någon spabehandling och så ska vi handla sprit.
Att sail away, bara!

Nej tack!

En sak som jag hoppas, hoppas, hoppas slippa är folk som kommenterar min kropp nu när jag är gravid. Jag kämpar redan med så starka inre demoner som lever kvar efter anorexins tid att det sista jag behöver är folk som säger att vad stor du är eller du borde vara större eller nu måste du sluta gå upp i vikt och en massa annat som icke-gravida kan tänkas säga åt gravida.
Min kropp är min kropp också om jag bär på en annan människa. Du har inget att säga till om min kropp.
Jag vill inte höra!

Amningen och barnet

En av de första sakerna jag gjorde när jag fick veta att vi får barn i år är att jag lånade Peppes bok Livet & barnet. Den läste jag redan då den kom ut men det kändes som om det var bra för mig att läsa den en gång till. Sen låg jag där i soffan och mådde illa och läste och tog in varje ord.

 

Det finns så otroligt mycket jag funderar på gällande den första tiden med barnet. Graviditeten är jag inte så oroad över så länge jag kan fortsätta leva någorlunda som förut och förlossningen försöker jag förtränga. Men den där tiden med ett spädbarn... Oj herregud hur klarar någon av det? Och här kommer jag in på samma banor som Peppe: hur klarar moderna heterosexuella par av det så att de inte förlorar sig själva och blir något sorts förälder nummer 1: mamma och förälder nummer 2: pappa och faller in i gamla modeller för hur man är som förälder. Det vill säga: hur klarar man av att fortsätta leva någorlunda jämställt när ett barn föds i förhållandet?

Jag är skiträdd för att jag och T ska förlora det vi har byggt upp och ska bli ännu ett par där "det bara är enklast så" att jag, mamman, stannar hemma och sköter allt som har med barnet att göra och T, pappan, jobbar och sköter ekonomin och sen har kvalitetstid med barnet två timmar på lördag eftermiddag när de är ute i parken.

Jag är också skiträdd för amningen. Hur gör man det? Det är ju en sådan sak man inte får säga högt, att man är fundersam över den. "Amning är bäst för barnet" - det ska inte ifrågasättas. Det fick vi erfara på det första besöket på mödrarådgivningen där jag hänvisades till imetys.fi (på svenska skulle det vara amning.fi) och andra sajter som kan ge info om första tiden med spädbarnet. Jag läser om amning och jag kan liksom inte förstå hur man får det att fungera i praktiken. För att inte tala om att jag är mycket tveksam till att bli en vandrande matmaskin för en annan människa. Att tvingas anpassa hela mitt liv kring en annan människas matbehov i minst sex månader...? Det är liksom inte som att man kan säga åt ett spädbarn att nu sitter jag på toan, du får mat om 5 minuter, nej, är de hungriga så ska brösten fram, eller hur? Hur ammar man när andra personer är i närheten. Det finns en person i världen jag är beredd att visa min bröst för och det är T. Hur gör man då om man är på besök hos någon? Nå man går till ett annat rum och så känner man sig mycket isolerad.

Jag förstår inte överhuvudtaget hur det är meningen att man ska kunna vara jämställda föräldrar om kvinnan ammar. Det sägs att amning är så roligt för det är så mysigt men vad händer med pappans behov av mysig tid med barnet? Ska han liksom bara byta blöjor och torka spyor? Man kan pumpa och ge från flaska men då förstör man barnets förmåga att suga från bröstet och då upphör ju det där mysiga. Och hur är det meningen att man ska kunna reglera mjölkmängden? Det sägs överallt att produktionen anpassar sig efter behovet men ändå skriver alla mammor på alla forum om hur deras bröst läcker hela tiden...

Jag är så full av frågor som jag knappast kommer att få svar på före jag själv sitter där med en bebis i famnen. Jag får bara hoppas det går som så många beskriver det - att det känns så naturligt när du sedan är i det läget.

Om unga som hellre gör annat än läser

Har du 28 minuter då du inte behöver lyssna på något annat? Lyssna då på den här debatten, om ungas läsvanor och vad vi kan göra för att förbättra dom.
Det finns nämligen de unga som läser hur mycket som helst och så finns det de som inte läser alls. Den senare gruppen måste vi uppmuntra att läsa mera. Att läsa ger så mycket mer än bara en upplevelse i stunden. Jag har läst hela mitt liv, ibland flitigare och ibland mer sporadiskt men det har varit med och format den människa jag är i dag och om 10 år, 30 år, 50 år.

Säg inte aldrig...

Mhm. Det heter ju att man ska inte ropa hej före man är över bron eller "the famous last words". T stod i köket en dag, skulle diska. Slängde ur sig något om att "jag har inte ännu söndrat något här hemma, du söndrar alla våra glas!" Vilket var sant.
Tio minuter senare hör jag du, kan du komma hit?!, jag går till köket, T står där med diskborsten i ena handen och min kära Moccamaster-kokares glaskanna i handen - med ett massivt hål i sig! Diskborsten bara for rakt igenom! Men herregud, så smutsig var den väl inte att du måste gnugga sönder den?

Mhm, just det.

Oh well, mamma säger alltid att hederligt kokkaffe är myyyycket bättre (och det kan jag kanske hålla med om) så nu är det att koka vatten och sila i tratt som gäller i ett par dagar tills den nya kannan anländer (tack Clas Ohlson!)

För långsamt

Noterat: H&M skickar kläder som man handlat i deras webshop SUPERlångsamt. Vet inte om jag är bortskämd med andra affärer som skickar på 2 dagar eller vad, men att paketet inte anlänt efter 6 dagar känns sååå 00-talet.

Jag beställde lite mammakläder alltså. Det börjar kännas att kroppen expanderar.

Allt det jag velat skriva om hur länge som helst

Det finns hur mycket som helst jag gått och funderat på sen vi fick veta att jag är gravid. Den största
utmaningen för mig tillsvidare har varit illamåendet. Den känsliga eller den som vill leva i en illusion om att graviditet är ett underbart tillstånd kan skippa hela nästa stycke. I korthet: jag mådde illa i några veckor, spydde om morgnarna och klarade sedan dagarna med en rejäl dos sisu.

Den som vill veta hur det verkligen var för mig ska komma ihåg att det jag beskriver är en mild form av graviditetsillamående. Det finns de som har det mycket värre. Googla så får du se. Det finns kilometervis med diskussionstrådar på olika forum där kvinnor beskriver hur de spydde nonstop i ett halvt år och gick ner 10 kilo. Men också för mig kändes det ibland som att jag inte hade något hopp. Jag hann uttala orden tillsvidare mår jag bra och jag hoppas det fortsätter så ett par gånger. Sen slog det till. En morgon bara jaha, nu kom det då alltså. Snabbt blev det så illa att jag inte kunde äta morgonmål utan att spy en gång. Sen mådde jag illa mer eller mindre hela dagen. Näring gör att det lättar, men när man mår så illa att man inte kan få ner något så blir du ju fast i en ond cirkel ganska enkelt. Jag började efter några dagar ta Postafen. Utan Postafen skulle jag ha suttit som en död kråka i soffan morgon till kväll. Med Postafen kunde jag äta - och det gjorde ju att  jag gradvis började må bättre. Det höll på så i 7 veckor. Vissa morgnar spydde jag, andra klarade jag mig. Postafen gör dig trött, så det gällde ju att väga de två mot varandra. Så småningom räckte en halv Postafen för lindring. De värsta veckorna var veckorna 7-9, i vecka 10 hade jag min första bra dag då jag inte alls mådde illa. Sedan dess så mår jag fortfarande illa varje morgon och ibland mitt i en måltid så att jag måste ta en paus och andas mig igenom det. Jag har också äckel för en massa saker och får ofta kväljningar av till exempel kylskåpslukten.
Graviditetsillamående kan beskrivas som att du är förgiftad, din kropp är i chock av alla hormoner. Det känns som krabbis, men du är mycket mera desperat för det är inte en några timmars pärs vi talar om här. I vecka 7 tänkte jag hoppas det inte blir värre utan lättar efter vecka 8-9, de påstås vara värst. I vecka 8-9 tänkte jag snart lättar det nog, i vecka 10 tänkte jag det lättar nog senast vecka 12, så säger många på nätet, i vecka 13 tänkte jag ok, jag överlevde sex veckor, jag överlever sex månader också.
Du kan inte veta när det går förbi så i något skede ger du dig. Jag grät ett par gånger i början för jag var så förtvivlad. Sen insåg jag att jag har två val: ge efter för illamåendet och bli sittande i soffan eller leva med det så gott jag kan. Jag valde det senare alternativet. Hela februari gjorde jag inte mycket annat än jobbade, gick ut med hunden och tyckte synd om mig, men sedan återfick jag livet. Sisu och medicin hjälper, tro mig.

Jag är inte en känslig person. Men som jag mått ska inte en person behöva må. Och för mig var det alltså lindrigt. Mammor som skriver att "det viktigaste är att bebisen mår bra, jag bryr mig inte hur jag mår" förstår jag inte. Det jag inte heller förstår är hur det är möjligt att kvinnor ska behöva lida av illamående i veckor, månader när de är gravida och ingen hjälp finns. Jag är helt övertygad om att orsaken till att kvinnor mår så dåligt har att göra med vår moderna värld, sättet vi lever, det vi äter, något. Om kvinnor alltid hade mått såhär illa under en graviditet så hade människosläktet dött ut före vi lärde oss prata med varandra. Och jag är helt övertygad om att det här är något som forskning kunde ge svar på. Det finns saker man kan göra. Det är jag säker på. Behöver jag ens säga att jag också är övertygad om att det här är ännu ett klassiskt symtom på att det är männen som styr världen?

Och sen var det ju förstås det där med mina boobs. De har alltid varit ömma under pms, men nu var de ömma i sådär 10 veckor före det lindrades. Om nätterna kunde jag vakna för att gå på toa, stiga upp och känna hur jag bara ville slå handen genom vårt fönster för att få någon annan smärta att tänka på än den i mina bröst. Värst var det när man varit stilla länge och sen rörde på sig, när alla vätskor började flytta på sig inne i brösten. Aj, aj, aj.
Dessutom har jag haft en sådan otroligt mängd luft i magen under de senaste veckorna. Vi talar inte sådana mängder som skapar små diskreta fisar som varken luktar eller låter, nej, vi talar mängder nog för att blåsa omkull ostadiga utedass. Det bubblar och har sig i magen. Och ut måste det.
I något skede var jag också rejält instabil. Jag blev känslig på ett sätt som jag aldrig varit förr. Jag minns att jag läste en tidningsartikel om en familj som drabbats av flera dödsfall efter varandra och jag måste kämpa mot tårarna, också helt vanliga inslag i något tv-program kunde utlösa samma reaktion. Sådant hände aldrig tidigare. Jag var också explosiv, det kan T intyga. Jag kunde bli arg på något oväsentligt, gorma om det och så gick det över igen.

Men visst känns det härligt på många sätt. Det är något så ofattbart att min kropp kan nära en annan människa, att en liten en växer där inne. Jag trodde aldrig, aldrig att det skulle fungera så smärtfritt för mig att bli gravid. Allt vin, all öl, alla miljögifter och stekos och konserveringsmedel som har passerat genom min kropp tror jag betydde att det skulle krävas åratal för att kunna få barn. Plus det faktum att jag ju misshandlat min kropp rejält i tonåren, svultit mig själv så att min mens blev bort. Ändå funkar det. Min kropp kan bära en annan människa. Det är helt fantastiskt.

En liten blir till

Och så kom det sig, som så ofta sker i långvariga heterosexuella parförhållanden att också jag och T en dag fick veta att vi ska bli föräldrar. Den lilla typen som för tillfället huserar någonstans djupt inne i min mage kommer om allt går väl att se ljus för första gången någottag i början av oktober.
Alla omkring oss verkar ta det här med ro. Bara grattis, vad roligt så jag antar att de flesta anser att det här klarar vi. Det tror vi själva också. Men lättnaden var enorm när de på första ultraljudet sa att det bara finns en liten typ där inne och att hen tills vidare verkar utvecklas till en frisk människa.
I morgon berättar jag mer om hur allt det här känns för mig och vad jag upplevt so far.

Dubbelt upp i tips!

Idag har jag två tips. Snakk av Nadia och Linn. Det senaste avsnittet gillar jag speciellt. Ärligt är härligt. Och så boken Vanans makt. Har du någonsin funderat på hur det är möjligt att en man som inte kan peka ut var köket finns i sitt eget hem kan, om du frågar hur han gör när han blir hungrig, resa sig upp, gå in i köket, hämta mat åt sig och komma ut igen och sätta sig med dig? Och visste du att det berömda tolvstegsprogrammet som AA gjort sig känt med och som är det mest effektiva sättet att bli av med vilket som helst beroende inte bygger på någon vetenskaplighet överhuvudtaget och inte kan förklaras på annat sätt än att ja, det fungerar? F-A-S-C-I-N-E-R-A-N-D-E är bara början.

 

Så har jag också en hemlis jag läääänge velat berätta för bloggen. Men på grund av dagens datum så gör jag det inte i dag utan i morgon, för this is the kind of secret som folk lätt misstar för aprilskämt. It's not.