Steg för steg...

Ibland tänker jag lite för mycket. Jag går som sagt massor. Jag går flera både längre och kortare promenader med hunden varje dag, jag går till och från jobbet och jag går mycket när jag exempelvis har ärenden på stan. Men ibland funderar jag om promenader är som annan träning, att gör du det för mycket så sliter du ut vissa delar av kroppen mer än andra. Det blir liksom ensidigt, tänker jag. Kommer jag att sitta där som 50-någonting år gammal och få höra av läkaren att "du har slitit ut höften med dina promenader"? Eller vilken kroppsdel som nu slits...
Jag försöker ju kompensera promenaderna med träning som stärker musklerna, men nu har det inte blivit något sådant på en tid och lär inte bli heller på länge. Nu då vi flyttade märkte jag hur det där förändrade rörelsemönstret påverkade höften så att mina smärtor från maj månad försvann. Det var som om allt det där lyftandet kombinerat med mycket kortare promenader tack vare tidsbrist fick smärtan att försvinna.
Oh well, jag tänker fortsätta promenera åtminstone i några år till. Det är väl lite så att det jag inte känner till idag kan inte påverka mitt liv idag.

400 kg!

Vegas sommarprat har kommit igång! I veckan lyssnade jag bland annat på Fredrik Smulter. Riktigt bra berättare är han, med klar och tydlig och framförallt fängslande story i sitt sommarprat. Lyssna här!
Smulter är alltså världsmästare i bänkpress. Han talar bland annat om hur han äter 3000-7000 kcal per dag och hur han vet att det tär på kroppen och att det inte är något han kan hålla på med resten av livet. Han talar också om hur alla hans vm-guld tycks hänga ihop med sjukhus och ohälsa. Och så talar han om den där dagen då han insåg att lyfta tungt är det han är född att göra.

Det som händer någongång i oktober

Sakta börjar jag mer och mer känna mig som någons mamma. Snart har vi vårt barn här med oss. Jag är lagom självsäker: jag vet att jag har noll koll, men jag vet också att jag kommer att göra så gott jag kan och det kommer att vara det enda som krävs. Jag har inga drömmar om att göra allt rätt, vara den bästa mamman, skriva en bok om hur man tar hand om barn. Jag ska bara vara mamma.
Jag är ingen sådan som njuuuuuter av att vara gravid. Det har varit tungt. Jag mår fortfarande illa, hela den här veckan har jag mått illa från morgon till kväll. Jag hade ont i höften i flera veckor, jag börjar känna mig klumpig, jag är rädd för förlossningen och amningen och jag har gråtit över hur jobbigt det är med den här ovissheten och allt man borde känna, tänka, göra. Dessutom saknar jag att kunna ta ett glas rödvin en fredagskväll, det tänker jag inte ljuga om. Och så saknar jag att vara smidig och mjuk. Och att kunna kissa med tryck. Och att få trycka i mig 200 gram lakrits om jag så vill.
En tid tänkte jag att det ju blir bättre sen när ungen är ute, då delar vi på ansvaret - det ansvar som nu är hundra procent mitt, det vill säga hålla ungen i liv. Sen insåg jag att vi inte alls kommer att dela på ansvaret. Ammar du så är ansvaret fortfarande hundra procent ditt. Du är den enda personen som bebisen behöver för att hållas i liv. Min närvaro är det som avgör om ungen äter eller inte och mat är relativt viktigt för en bebis. Nå, det kan ju hända att amningen inte fungerar och det gäller ju att få vardagen att fungera oberoende hur det går. Men shit alltså - det är liksom lite larger than life när man på riktigt börjar fundera på det där med att det finns en annan person vars välmående i princip hänger på att jag gör ett bra jobb som mamma, kvinna, person.

B-E-T-Y-G-E-T

Igår var den dagen här. Jag fick mitt magisterbetyg. Politices magister. Nästan 20 års skolgång har jag bakom mig. Det är helt sjukt. Och jag är så oerhört tacksam över den chansen som getts till mig, gratis. Jag har inte betalat en cent för undervisningen och hör nu till den lilla lilla bråkdelen av världens befolkning som har en utbildning på den här nivån.
Utbildning är inget som ska tas för givet. Det är en sådan sak som en stor del av världens folk kan drömma om. För mig är det verklighet.

Våldet

Vad är våld?

Lady Dahmer skriver om det här.

No words needed.

Men jo, det vill jag säga: alla män som tänker men män utsätts också för våld!!! ombedes hålla käften. Det är inte det vi talar om nu, nu talar vi om våldet mot kvinnor. Tack.

Snart, snart!

Jag är full av energi just idag (minus illamåendet som stört mig sedan klockan 5 i natt, fick i mig frukost för en tid sedan men det vill inte släppa). Känns som att nedräkningen har börjat på riktigt nu! Snart gifter vi oss och snart föds vår bebis. Snart slutar jag jobba också. Jag ser inte fram emot att sköta allt det byråkratiska kring mammapenningen, men det måste ju göras... Den nya bostaden är sådär härligt halvklar, snart borde vår nya soffa komma, men jag känner att det här redan är vårt hem. Det kommer att bli härligt här när allt är på plats!
Hur som helst, det är en massa smått som ska fixas inför bröllopet och det håller vi på med i små bitar varje dag nästan. Jag känner inte stress, men kan man kanske kalla det press. Jag vet att det kommer att bli hur bra som helst, jag och T är ett otroligt team när vi håller på med just sådant här och vi har stöd av nära och kära.
Midsommaren firade vi hos T:s föräldrar och gjorde också en snabbvisit hos mina föräldrar på söndagen. Hunden älskade att få vara på landet och det gjorde vi också!

Det ser ut som minst +22 men var i verkligheten typ -2.

Ensam i natt...

Ska sova ensam hemma den här natten. Helt ensam, ingen hund ens... Det är första gången i nya bostaden och jag kommer att dö. Jag är inte den rädda typen men det är något med ljusa sommarnätter när man annars också sover lättare och så är man dessutom på helspänn för man vet att alla ljud man hör kommer från någon som inte ska vara i bostaden. Är hunden och T hemma så vet man att det sannolikt är någon av dom som har ljud...

Oh well, har lite saker att fixa efter jobbet och ska sen se en film, äta gott och försöka sova. Jobbar 10-18 imorgon och åker sen till Borgå för att slappa i två dygn! Glad midsommar!

Första bebiskläderna!

Efter vårt senaste besök på rådgivningen plockade vi med oss lite pyttepyttepyttesmå bebiskläder. Det finns en hylla på rådgivningen dit man får hämta och varifrån man får ta kläder och säkert annat också. Några bodys, sockor och vantar fick vi med oss hem! Vi har inte köpt något ännu och planerar inte att köpa så mycket heller. Kläder och leksaker och andra vardaglig prylar får man ändå i gåva hela tiden har vi räknat med, moderskapsförpackningen beställde vi nyss och jo, blöjor och sådant ska man ju ha men det tar vi sen närmare. Det mest akuta är väl vagnen. Den ska vi börja titta på genast efter midsommaren. En säng kommer vi också att få, hur underbart är inte det?
Överlag strävar vi efter att inte köpa oss sjuka på bebissaker. Det är så onödigt när exempelvis kläder ju används några veckor - förutsatt att man kan få dem på annat sätt än genom att köpa nya, förstås. Leksakernas antal kommer vi sen när det blir aktuellt att begränsa. Barn blir inte lyckliga av saker, de blir lyckliga av kärlek och ett bra hem.
Dessutom är konsumtionshetsen i det moderna väst så otroligt överdriven. Ett barn i västvärlden kommer i form av blöjor att ha producerat mer skräp före hen fyller två än en person i många av världens fattigaste länder producerar under hela sin livstid. Då alltså bara i form av blöjor. Det är helt ohållbart.

Jo, den ena bodyn är blå och nej vi bryr oss inte!

Bröllopsfunderingar, frissabesök och ljugande frissor

Hmm, tja, för första gången på flera år var jag igår hos en frisörskedja och klippte mitt hår. Det var dyrt, jäkla dyrt. Jag insåg alltså att det finns en orsak till att jag har undvikit kedjorna... Men nu behöver jag lite frisyrtips och sminkhjälp inför bröllopet så det känns safe att anlita en kedja för det. Vet inte om jag bara inbillar mig eller om det är där expertisen finns?
Ofta hos frissan funderar jag om de står där och funderar att det här ser bara för jävligt ut men inte vågar säga något för att kunden just har förklarat att hon vill ha det just så. Och hur ofta de ljuger när de säger att du har så bra hår! Det känns alltid fejk på något vis. Tro mig, jag hör det ofta, men tror inte riktigt själv på det.
Jag vet förresten inte alls hur jag vill ha håret på bröllopet, bara att jag ska ha ett hårsmycke i. Hur hårsmycket ska se ut vet jag inte riktigt heller, någon blomma tänkte jag mig. Sminket ska vara naturligt, sådär att det ser ut som om man inte har smink. Under dagarna inför bröllopet tänkte jag också gå på någon ansiktsbehandling, rengöring och kanske något som ger lite lyster. Jag borde försöka få mer färg i ansiktet, jag är så blek att det inte är sant. Finns ju produkter som ger lyster, men jag har aldrig testat något sådant. Kanske värt ett försök? Några veckors användning torde väl ge effekt?
Så måste jag ha ett par vita skor också. Klänningen har jag ju, men det ska göras små ändringar på den. Jag vill liksom inte flasha boobsen för hela släkten om vi säger så...

Måndag, snart midsommar

Idag har jag äntligen tid att ta tag i lite business as usual. Ska träffa en kvinna för en mycket intressant intervju i anslutning till ett projekt bland annat jag har på gång, ska klippa håret (det börjar vara långt nu men topparna ser ut som topparna i en hästsvans som sitter fast i en häst med näringsbrist) ska fixa ytterligare lite här hemma.
Vi har nu också by the way en balkong där en hel hängmatta ryms (hängmattan var min födelsedagsgåva till T, som fyller idag). Och ett klädrum. Och ett kök som är stort nog för ett köksbord för en hel familj. Och två wc:n. Och en hund som är lite förvirrad över att vi har flyttat. Men det blir nog bra, det var bra att vi flyttade nu några månader före bebisen kommer så hunden hinner anpassa sig. Allting på en gång hade varit för mycket.
Just det, vi har också hunnit se nyaste säsongen av OITNB, nästan hela i alla fall. Första avsnittet tänkte jag blä sen tänkte jag yes! Lika bra som senast, verkligen!
I mitt huvud är det förresten fortfarande början av maj. Kan inte fatta att det är midsommar på fredag! Ska jobba, men hinner sannolikt sedan ut till landet. Är sedan ledig fem dagar! Då ska jag hämta andan lite.

Livet är som vanligt med andra ord.

Veckor blir till månader blir till år

Det börjar bli dags för att fundera på det här med ledigheter sedan när bebisen kommer. Vi har inte kommit till någon som helst slutsats annat än att jag är hemma under mammaledigheten.
Men vi båda vill så gärna att vi ska göra lite annorlunda än så gott som 100 procent av familjerna i Finland, det vill säga att kvinnan är hemma i allt mellan några månader och några år.
Här kan du se lite siffror kring hur par delar upp ledigheterna. Det är dyster läsning. 2-3 procent av alla pappor är hemma mera än 2 veckor. Det betyder omvänt alltså att 97-98 procent av papporna bara tar ut två veckor för att vårda sitt barn och resten av veckorna tar mammorna.
Argumenten är många för att det är just såhär och frågar du de flesta familjer så gör de inte så för att strukturen ser ut så utan för att "det passade vår familj bäst".
Ofta hör man "vi har inte råd med att han är hemma, hans inkomster är mycket högre". Då undrar jag: om ni har hus, stuga, semesterresor två gånger i året, två bilar och en fritidsbåt, kan ni inte skära ner lite så ni får råd? Eller är det bara så att pappa inte vill vara hemma? Varför prioriterar din familj materiellt välstånd framom att barnen ska få umgås med sin pappa?

Vet inte ens vad det är för dag

Jag har så mycket jag vill skriva om men så lite tid. Flytten tar all min energi just nu och jag har tusenetthundra saker på min todo-lista när jag får två minuter över att tänka på annat. Imorse trodde jag det var fredag och frågade T när han skulle komma hem från sin firmahappening.
Normalt skulle jag vara stressad som fan och ligga och gråta i sängen, men nu känner jag att allt ordnar sig. Måste ha med gravidhormonerna att göa. Dessutom vet jag ju att i september blir jag mammaledig och får då tid att på riktigt landa i nya hemmet och fixa det sista för bebisen. Ja, bröllopet kommer ju före det också, men det försöker jag inte tänka på. Det ordnar väl sig, right?
Min kropp skriker efter strechning och lugn, jag har inte varit på någon gruppträning på flera veckor och hundpromenaderna har varit ganska korta, men jag har lyft och burit och placerat och knuffat saker så att jag aldrig vill göra det mera. Och allt är inte ens uppackat, inte på långt när. Så träningen får bli för en tid, hoppas orka med några pass ännu under sommaren. Någon gravidaktivitet vore kul, typ vattengympa eller gravidyoga, men har inte hittat någon vettig kurs ännu. Kanske sen.

Flyttdagen förbi, nu återstår det roliga

Mjo, vi flyttade möbler igår och har sovit första natten i nya bostaden. Det var tungt. Det är tungt. Men hej, titta här. En DISKMASKIN. De allra flesta tänker nu säkert att jo, och vad med det då? Men vi tänker vi har en diskmaskin hemma! Vi behöver inte diska mera, aldrig mera bråka om vems tur det är! Aldrig stå där med trötta fötter och gnugga kärl!

Nu har jag druckit kaffe, ätit smörgåsar och ska börja packa upp lite sakta. Känner att kroppen inte riktigt hängt med, det värker överallt och jag var så hungrig inatt att jag hade svårt att sova. Jag är aldrig annars hungrig på natten. Helt slutkörd är jag... Men jag har heller ingen som piskar på mig, så jag ska göra allt i lugn takt. Ikväll när T kommer ska vi skruva ihop sängen och hoppas den hållit genom flytten.

Åh, förresten. Jag är så tacksam över att våra familjer ställt upp och hjälpt oss. Helt ofattbart att vi har så härligt folk i vår närhet! Det löpte allt så smidigt och alla var så flexibla. Kärlek till dom alla.

Nära döden...

Det var ett minst sagt hektiskt veckoslut. Vi höll på hela lördagen och söndagen med flytten, släpade saker i bussen till och från nya bostaden. Det slog tillbaka idag morse, då jag spydde två gånger och nu känner mig helt svimfärdig av utmattning...
Till råga på allt gick hundens koppel sönder just som vi hade lämnat de två andra kopplen i nya bostaden dit vi hinner nästa gång först imorgon, jag tappade mina ack så viktiga kaffefilter mellan kylskåpet och arbetsbänken så att T måste söndra ryggen för att dra ut kylskåpet så jag kunde sträcka mig efter dom, och så höll T på att dö ett par gånger när vi skruvade ner lampor (inte av elchocker men för att stegen vi använder är lite opålitlig). Idag ska vi få ihop sängen och det är en utmaning jag inte ser fram emot...
Men imorgon kväll borde vi kunna sova i nya bostaden! Om vi lever så länge...

Om att inte höra hemma där man hör hemma

Jag tycker alla ska läsa Peppes och alla andras funderingar kring det här med att känna sig lite (mycket?) ovälkommen och "fel" i sitt eget hemland.
Du hittar inläggen och diskussionerna här och här.

Jag känner mig ofta främmande i Finland. Som att jag inte riktigt hör hemma här. Det blir väl så när man lever 90 procent av sitt liv på ett annat språk än 90 procent av befolkningen gör (drog de siffrorna från huvudet, vet inte hur många i Finland som lever sitt liv på finska). Ofta undviker jag att låta det bli tydligt att jag har svenska som modersmål. Jag vill smälta in. Usch, det är så hemskt när man tänker på det...

Gradun avklarad, ser fram emot sommaren och hösten och allt som komma ska

Igår när jag loggade in på uni-mejlen så hade jag fått ett mejl om att mina studiepoäng för gradun nu ha registrerats. 40 studiepoäng, de allra allra sista studiepoängen jag någonsin kommer att få (förutsatt att alla mina studier också har godkänts, det vet jag inte ännu). Det där med att läsa till doktor funderade jag på en tid, men just nu känns det som att jag har annat jag hellre gör före det. Kanske den dagen kommer då jag blir sugen, då är det ju bara att ansöka.
Hur som helst: kanske jag kan kalla mig politices magister nu då! Jag är stolt och så oerhört tacksam över den finländska utbildningen. Tänk att jag har fått gå i skola i nästan 20 år helt gratis (nå, gratis är det ju inte, men åtminstone kostar inte själva undervisningen). Tänk att jag har fått bli expert på kommunikation utan att tvingas betala för det. Det är något man lätt glömmer, vi är ganska privilegierade här i Finland i just den här saken.
Så tycker jag också att man har en skyldighet att ge tillbaka för det man har fått - det vill säga jobba och betala skatt. Ge tillbaka till samhället, helt enkelt. Och förvalta all den kunskap man har fått. Det är ju meningen att den där magisterutbildningen ska utnyttjas också.
Jag ser i alla fall just nu fram emot en händelserik sommar då jag till skillnad från de senaste somrarna inte behöver fundera på studierna alls utan kan fokusera på att jobba och vara gravid och flytta och planera bröllop och köpa vagn och allt sådant där. Och så ser jag också mer och mer fram emot att vara mamma- och föräldraledig sen i höst och vinter. Både med tanke på att jag får umgås med mitt barn, obviously, men också med tanke på att jag kommer att ha en längre period av lugnare dagar. Jag minns inte när jag senast har varit ledig mer än några dagar i ett kör, helt ärligt. Det har alltid varit antingen studier eller jobb. Jo, det måste ha varit hösten 2011, då jag besökte T på Island, då hade vi båda semester den hela veckan och bara njöt. Det är faktiskt senast jag haft ledigt på det viset.

Flyttdagar

Som sagt flyttar vi nu i juni. Det är lagom kaotiskt, men igår flyttade vi en stor del av sakerna! Såhär såg det ut före släpvagnen anlände...

Jag älskar att flytta med T. Varje gång vi gör det blir jag mer kär, för vi har en sådan otrolig förmåga att organisera oss. T sköter sitt och jag mitt enligt hur vi har kommit överens. Ok, ibland blir det trasiga telefonen, såklart, men då löser det sig snabbt sen.

Det inflammerade lilla ordet hen

Jag involverades i en hetsig debatt på Facebook under helgen där vi diskuterade ordet hen och varför det är bra/dåligt, ska/inte ska användas och isåfall när/när inte. Debatten gick som den brukar (höhhö - hen betyder ju höna var det vanligaste argumentet mot ordet), men det jag inte ännu fått förklarat för mig är varför så många är så mot det här ordet. Hen är mycket behändigt, det kommer vi inte ifrån. Men motståndet är massivt och det skrämmer mig.
Det handlar ju givetvis om fobi mot transpersoner då folk säger att "jag tycker inte om ordet!". Folk kan inte tolerera att det faktiskt finns personer som inte är han eller hon, utan envisas med att "det finns bara män och kvinnor". Fast det faktiskt finns hur många som helst som inte är eller vill vara man eller kvinna utan något annat. Dem kan man referera till som hen, liksom i fall då man inte vet personens kön (mycket behändigt exempelvis för oss journalister när vi rapporterar om olycksfall och dylikt).
Det är synd att intoleransen är så utbredd. Varför inte bara låta folk vara eller inte vara hen bäst de vill? Varför kämpa mot det?

Nej, alla män gör inte så, men det finns män som gör så

För lite utmärkt läsning om varför "men alla män är inte sådana" inte är något som varken du eller jag borde syssla med i diskussioner om exempelvis mäns våld mot kvinnor, läs den här artikeln på engelska.