Bara vi två

Lästips: Nina Åkestam skriver om hur jämställdheten tar lopputili samtidigt som det första barnet föds."Pappor kan göra allt förutom amma" har vi hört nu i några tiotal år, skulle det vara dags att börja göra något, tänker jag liksom...
Jag är tidvis väldigt borttappad i det här, har svårt att få ordning på mina tankar och känslor kring jämställdhet och barn i vårt hem. Sådär principiellt tycker jag ju att jämt ska vara jämt, men ibland när jag försöker föreställa mig hur det kommer att vara hemma hos oss om någon månad så skräms jag av hur jag sitter fast i gamla modeller.
Men, jag är helt övertygad om och det kan ingen får mig att ändra åsikt om, att det alltid är bättre för barnet/n med ett hem där de vuxna delar på ansvaret och tiden med barnen så jämt de kan än ett hem där den ena vuxna dedikerar all sin tid åt barnet och den andra har viktigare saker på gång. Det är alltid bättre för barnet/n ju jämnare föräldrarna kan dela på ansvaret och tiden (förstås gäller det här inte om den ena föräldern är destruktiv, sjuk, alkoholiserad eller har andra problem, men det är underförstått hoppas jag).

Den här helgen åker jag och T bort på lite tumistid på hotell. Vi ska gå på bio, äta gott, kanske spela lite minigolf och eventuellt shoppa något smått till bäbisen. Jag älskar våra små utflykter. Det här är liksom en ultramini-bröllopsresa kombinerat med njuta av varandra före bäbisen kommer.

P.S Ni har väl inte missat den nya Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare? Ljuvligt initiativ!

Äta bör man - men vadå?

Nu när jag och de flesta dagar också T ska vara hemma hela dagen så skulle det ju gälla att bli lite kreativ med maten. Hela sommaren har vi båda ätit på jobbet de flesta dagarna och jag känner att jag glömt vad vi brukade äta före det... Ska jag laga mat är det något av de här alternativen som gäller: a) snabbt och enkelt eller b) lite mera komplicerat men sådant man kan laga mycket av på en gång så man har också nästa dag och kanske ännu någon dag till.
Nu när jag har drygt en månad kvar till förlossningen känner jag att jag också vill ha närings- och energirik mat. Ju närmare D-day man kommer desto mer bör man tanka kolhydrater för att ha energi sedan (en förlossning är ju som ett maratonlopp). Förresten börjar jag vara rejält hungrig nu. I natt när jag låg vaken och lyssnade på hur hunden höll på och tog hand om sin lilla låtsasbebis (en leksak, hon verkar tro att hon blivit mamma nu) så var jag alldeles vrålhungrig, så pass att jag övervägde att stiga upp och äta något. Det händer mig aldrig att jag är hungrig på natten! Jag lyckades ändå i något skede somna om.
Sen när bebben är här gäller det väl att dels ha mat färdig i frysen, dels ha en hög recept på lager så man snabbt kan vända ihop något. En favorit är omelett. Det kan jag äta flera gånger i veckan. Ibland slänger jag i lite lök, ärter, skinka och dylikt. Någon dag i veckan kan jag äta någon färdig soppa, men det funkar egentligen bara om inte T är hemma, för det blir dyrt i längden om båda ska äta färdig soppa. Annars är det basmat som gäller. Husmanskost, ni vet. Och så har vi ju våra bravurrätter, men dom är liksom tänkta att ätas på fredagskväller eller liknande. Som avocadopasta och laxpasta och räkpasta (vi äter tydligen mycket pasta när det ska mysas).
Ja, det här inlägget leder ingen vart. Problemet är alltså att det fattas matkreativitet här hemma. Men det är liksom ingenting man kan skita i, äta måste man ju.

Bara när man varit ledsen kan man bli glad igen

Jaha, den dagen är här. Jag börjar idag kl 13 min sista arbetstur före mammaledigheten. Och jag vet inte när jag återkommer. Jag har sökt om föräldraledighet till 16.7.2015, men det gäller ju att leva med eventuella förändringar som sker.

Humöret är inte på topp. Jag börjar tröttna på att vara gravid nu. Jag har ont, mår illa, har foglossning och så börjar jag tänka mer och mer på förlossningen. I natt har jag sovit 4-5 timmar och det beror på en massa saker men också på graviditeten. Jag är varm hela tiden, jag vaknar varje gång jag ska ändra ställning, jag har svårt att hitta en bekväm ställning, jag har ont i rygg, höft och hela mittkroppen. Jag springer på toa minst fem gånger per natt och jag har börjat undra om jag har urinvägsinfektion, så illa är det...

Allt det här gör mig nedstämd. Jag är inne i en av mina "nere"-perioder nu. Det beror säkert huvudsakligen på graviditeten, men sådana perioder är jag van vid så jag låter mig inte skrämmas av det. Det går förbi. Sedan jag var barn har jag haft bättre och sämre perioder i livet (som alla andra) och när jag var liten sa mamma att "sådant är det, livet går upp och det går ner". Inget att vara rädd för, inget att skämmas för, inget att förneka. Vi människor är emotionella varelser och livet kan inte vara en evig dans på rosor. När jag är inne i en nedstämd period är jag bara. Varken glad eller ledsen, ivrig eller rädd, positiv eller negativ. Jag bara är och ibland gråter jag. Men jag förnekar inte det, försöker inte stoppa känslorna eller komma bort, försöker inte dränka sorgen eller dölja den. Jag pratar inte så mycket om vad jag känner med andra (jobbar på det!) men jag tillåter mig att känna det jag känner. Jag vet att det går förbi och så blir jag mer normal igen. Det går ju inte att njuta till fullo av de lyckliga, lyxiga, glada, bästa stunderna, perioderna, dagarna heller om man aldrig låter sig ha sämre stunder, dagar, perioder. Perioder då livet känns tråkigt och trögt och man inte orkar känna glädje eller iver över något.

Appen påstår att mitt bäcken nu börjar förbereda sig. Det stämmer. Och det gör ont. Fysisk smärta skrämmer mig lika lite som psykisk smärta, men det betyder inte att det inte påverkar mig.

Vi valde det här och det är så rätt som något bara kan vara

"Ja. Varför ska man då gifta sig? Att gifta sig är ett val som berättar att er kärlek är värd
äktenskapet. Det är ert beslut att dela era liv, att bli varandras familj. Ni har valt att förena två liv på gott och ont, i nuet och i framtiden.

Tingsrättsdomare Juha Fredriksson i det underbara tal han höll för oss under ceremonin, före han deklarerade att vi nu är man och hustru.

Foto: Heidi Hendersson

Kuriosa: När den här bilden togs var vi inte ännu gifta, men en halvtimme senare var vi det.
Livet som gift par är inte så väldigt annorlunda jämfört med de sju år som ledde fram till stunden när vi båda sa ja. Vi har nu samma efternamn, jag kan kalla T min man, vi behöver inte gå och skriva under papper som intygar att han är pappa till vårt barn, vi ärver varandra om något skulle hända, det som är vårt nu är vårt också i framtiden. Först och främst känns det så oerhört rätt. Det var såhär det var tänkt från början, det är hit jag varit på väg hela mitt liv.

Någon gång i vintras kom jag på, då vi pratade om vårt bröllop och att ha en fotograf med oss hela tiden, att jag känner en person som tar mycket vackra bilder. Den personen är Heidi, som också tagit bilderna i det här inlägget. Hon var med oss hela tiden och nu har vi flera hundra underbara bilder från dagen. Tack Heidi!

 

Jag älskar min vigselring lika mycket som jag älskar min förlovningsring.

Jag har aldrig känt mig så vacker som jag kände mig den här dagen. Allt var så perfekt att det liksom inte gick för mig att känna något annat. Håret, sminket, klänningen, magen, ringarna, T var så stilig som jag aldrig sett honom förut, och jag kände mig så tillfreds med mig själv och hur hela dagen blev.

"Mamma, tack det var gott men du kan sluta äta nu"

Jag begriper inte hur det här ofödda barnet i min mage ska få plats i ytterligare minst en månad. Jag fattar inte. Ibland när jag ligger i sängen flyttas hela jag när ungen riktigt tar i där inne. Det gör ofta ont när hen sparkar. Min rygg håller på att dö, värst är det på morgonen, då är ryggraden helt mos. Det börjar bli riktigt svårt att äta också... Mina måltider har numera 5 stadier.

1. HUNGRIG!!!
2. M-m, vad gott, åh, mat har aldrig varit så gott som det är just nu... *njuter*
3. Men vad nu då, sluta dansa samba där inne. Sluta. Not fun.
4. Åh, jag dör, jag spyr, min magsäck kommer ut genom munnen. Vad fan, ska det här barnet födas nu?!? Nehe, hen ska bara gör livet till en pina för mig.
5. Kan inte resa mig upp och stå rak för är så mätt av de där två smörgåsarna jag just åt. Sitter kvar. Andas. Ungen fortsätter träna inför sambafestivalen och jag försöker undvika att spy.

Nu i helgen hade jag dessutom flunssan from hell. Det kom så mycket snor att jag trodde min hjärna skulle rinna ut. Jag såg ingenting för mina ögon tårades hela tiden. Mina bihålor var ömma som sällan förr. Jag hatar flunssa. Och det värsta är nästan att jag aldrig får feber. Jag går bara omkring och har det för jävligt men blir ändå inte helt däckad så jag får sova mig genom eländet som alla andra.

Rätten att välja

Inrikesministeriet lanserade i veckan projektet Right to Choose med syftet att "minska sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor och flickor". Att Inrikesministeriet tar tag i det sexuella trakasseriet pekar ju på att åtminstone någon tänkt att det här är ett allvarligt problem som kräver åtgärder på högsta nivå i Finland.
Så tänker jag också, sexuella trakasserier är ett enormt problem. Det är bra att Inrikesministeriet tar tag i saken, men jag är aningen skeptisk till att det faktiskt ska leda till något konkret. Alltför många, både vuxna och unga går nämligen omkring och tänker att en del av oss måste tåla att bli kallade horor, bli tafsade på, få vår kropp kommenterad stup i kvarten och få förfrågningar om vad det kostar att knulla oss. De flesta säger jag, för de som oftast råkar ut för det här och som oftast anses behöva tåla det utan att klaga är kvinnor och flickor, precis som Inrikesministeriets projekt också betonar. Och jag är inte helt övertygad om att projekt - hur många ministerier som än ställer sig bakom dom - kan få slut på den här synen. Det är så djupt ingrott i samhället.

I torsdagens Hufvudstadsbladet säger projektkoordinator Elina Katajamäki såhär:

"- Man får se ut just så bra som man vill och ändå utöva sin sexualitet bara med dem man själv vill."

Det här är något som också många vuxna har svårt att fatta. Att en 16-åring ser sexig ut i dina ögon betyder inte att du har rätt att påpeka det, att du har rätt att fråga om hon vill ha sex med dig, att det är rätt åt henne om hon blir sexuellt utnyttjad eller att hon vill ha en massa sex. Hon råkar bara vara sexig i dina ögon och det är något du måste handskas med på egen hand, utan att blanda in henne i det. Ett tips: gör inget! Bara låt henne vara.

Årets bästa sommarprat

Jag känner att det är dags för lite sommarpratstips igen. P1 i Sverige överträffade verkligen sig själv i år. Fast det är ju inte P1 i sig man ska tacka, utan alla underbara, intressanta, spännande, givande personer som ställde upp och pratade. Mina tre favoriter i år var Agnes Wold, Jesper Rönndahl och Bea Uusma.
Rönndahl var den överlägset roligaste sommarprataren i år, herregud så jag roades av honom, och både Uusma och Wold var så spännande att lyssna på att jag skulle kunna ge dom båda flera veckor av min tid. Jag älskar att lyssna på folk som kan sin sak men som inte skryter med sin duktighet och som lyckas med konststycket att få mig att vilja ta reda på ännu mera om ämnet de pratar om.
Dessutom är det ett stort plus att P1 kräver att pratarna ska ha ett genomtänkt manus när de pratar. Det går inte att sätta sig i en radiostudio och prata i en timme, spelar ingen roll hur insatt du är i just ditt ämne eller hur van du är att prata. Du måste ha tänkt igenom det.

Blommor och vackra citat

"Två människor som älskar varandra ser inte på varandra. De ser åt samma håll."

Så står det på trasan på bilden. Så sa tingsrättsdomaren också i det perfekta tal han höll för oss under ceremonin. Det blir liksom mera sant ju mer jag tänker på det.

Blommorna är en gåva från T:s kollegor. Platskorten nere till höger var helt underbara, det var hela dukningen.

Hur får de plats?

Det känns så ofattbart att jag snart ska bli hemma och inte vet när jag nästa gång far på jobb. På onsdag nästa vecka gör jag sista arbetsturen. Sedan blir jag mamma på heltid, men ska nog hålla på med lite projekt vid sidan om.

Bebben börjar vara så stor nu att jag inte fattar hur hen ska få plats i ännu nästan två månader. Ibland gör det riktigt ont och ofta är det väldigt obekvämt när hen rör på sig. Vi försöker med T klura ut vad som är vad där inne, men lyckas inte. Ibland tror jag att där finns minst sju fötter och tre armar och två huvuden...

T hittade också ett enormt paket superfina begagnade bebiskläder för en struntsumma som vi fick hem igår! Helt ljuvliga kläder, det lilla jag hann titta på dom. Vi kommer knappast att köpa något nytt alls, vi har köpt lite på loppis, så fick vi ju föräldralådan och nu det här paketet och T:s syster skulle också ge en hel hög till oss! Dessutom kommer det ju att komma presenter.

Dagen efter dagen efter bröllopet

Det känns helt overkligt att lördagen blev allt det som vi hade önskat oss. Allt gick alldeles som planerat och det var helt perfekt! Underbart. Kärlek.

Imorgon blir det success!

Jaha, imorgon gäller det. Jag vet att det finns 115 saker som kan skita sig mer eller mindre totalt, men jag är inte så värst nervös just nu. Det spelar liksom inte så stor roll, bara ingen drunknar, sårar någon för livet eller får matförgiftning så har allt gått just som vi ville att det skulle gå.
Idag ska vi försöka ta det lugnt och imorgon är det full håll i gång från klockan 8 då jag får min frisyr fixad. Jag hoppas, hoppas, hoppas också att jag mår bra hela dagen...

Ungefär såhär känner jag mig just nu:

Lillasyster, kära lillasyster

Det finns saker man helst inte ska göra i gravidvecka 33. Man ska inte försöka klippa sina tånaglar, det är ingen idé (tack T, du är bäst!), man ska inte graciöst försöka vända sig från sida till sida i sängen, det gör bara ont och är obekvämt (istället ska man göra det långsamt och med en tydlig strategi), man ska inte försöka äta för mycket mat på en gång, då börjar man bara må illa (det finns inte plats!).

Man ska inte heller läsa om bebisar som dör i mammas mage i vecka 39. I ett par timmar efter att jag läst det här var jag helt övertygad om att också vår bebis hade dött för jag har inte känt något nu på flera timmar!! Sedan rörde hen sig och jag kunde andas igen. Såhär skriver Carro på Elaines blogg:

"Jag skrek och grät, min man grät och kramade mig där jag låg på sängen med vårt döda barn i magen. Alva som levt bara några timmar innan. Jag glömmer aldrig den där sista sparken eller orden läkaren sa då han konstaterade att Alva inte längre levde, att hon dött i min mage 4 dagar innan hon beräknades komma till oss."

Nu när du har läst det först länkade inlägget så kanske du också sitter och torkar tårar. Men det härliga är att flickan som dog före hon ens hann ta sitt första andetag nu har en lillasyster.

Vår bebis sparkar varje dag, men ibland går det såklart flera timmar utan att jag känner något. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, men ett par-tre gånger har jag varit helt övertygad om att hen har dött där inne. Det är en hemsk känsla, men jag antar att det hör till saken.

Familjeförberedelse

Igår kväll var vi på vår första träff med familjeförberedelsekursen. Vi visste inte vad som väntade när vi for dit men det var nu ungefär lika givande som jag hade tänkt mig. Det vill säga: det gav väldigt lite.
Det mest spännande var den unga familjen som kom och berättade hur deras förlossning och första tid med bebisen varit. Den nu 3 månader gamla flickan hade fötts på Barnmorskeinstitutet där också vi ska ha förlossningen om allt går som planerat och jag blev lite orolig av att kvinnan sa att hon i praktiken påtvingades epidural trots att hon själv kände att hon inte behövde det. Det känns ju sådär att veta att det finns barnmorskor som tycker att man genast ska ta till det starkaste smärtstillande som finns, utan att man ens själv upplever att smärtan är jobbig. Jag hade också tidigare planerat att skriva ett tydligt och klart förlossningsbrev, men nu blev jag ännu mer säker på att jag ska göra det. Jag vill inte tvingas ta epidural om jag inte själv upplever att det behövs. Jag är öppen för allt, jag går inte heller och borrar i tänderna utan bedövning, men jag vill först pröva på hur det känns och vad jag på riktigt behöver. Epidural ska vara det sista alternativet, det är inte riskfritt.
Anyways, vi fick också en broschyr med oss hem. Det jag fortfarande efterlyser är praktiska tips. Hittills har graviditeten handlat om vad jag väger, vad jag äter, hur högt blodtrycket är och hur mycket bebisen vuxit och så har det handlat litegrann om vad vi känner inför att bli föräldrar. Allt det där är också viktigt, men liksom, hur gör man när man klär på en nyfödd!?

Kroppar kommer i alla former men bara en form är bra nog

Jag höll på att missa den här "jag älskar min kropp"-diskussionen i Sverige, men råkade sedan se Mollys foto på Facebook. Lady Dahmer har skrivit en massa inlägg om saken, här hittar du ett av dom.
Molly Sandén lade alltså upp ett foto på sig själv naken på Instagram och skrev om hur hon nu fått nog av att skämmas över sin kropp. Och folk hyllade henne. Underbart, äntligen en kvinna som vågar visa hur en riktigt kvinna ser ut (vilket vidrigt uttryck, jag hatar det). Problemet är bara att Molly Sandén är både smal och vacker enligt den rådande standarden.

"kroppsacceptans är bara accepterat hos kvinnor som uppfyller den smala vita vackra normen. Är man tjock så får man aldrig vara nöjd, aldrig acceptera sin kropp och definitivt aldrig visa upp den i dessa syften." skriver Lady Dahmer.

Jag är med både Molly och Lady Dahmer här, det här är inte någon kamp. Men Molly, det blev visst lite fel nu. Och det är inte ditt fel, du är en produkt av samhället omkring dig.

Så länge man ser ut just som man ska se ut får man beröm och hyllningar för att man vågar "komma ut" med sina kroppskomplex och sin ångest över hur vi alla måste se ut på ett visst sätt för att duga. Ser man ut på något annat sätt ska man hålla käften, för då är man fel.

Och så kan man ju fråga sig varför det är så fans viktigt att vi kvinnor ska lära oss att acceptera våra kroppar, älska våra kroppar, inse att alla är vackra som dom är, sluta noja oss över det som är fult på kroppen och istället hylla det som ser bra ut, framhäva våra bästa sidor, sluta fokusera på vikten och istället fokusera på hälsan, komma över våra komplex med mera med mera med mera. Listan kan göras oändlig. Kvinnor måste alltid göra ditt och datt för att kunna leva med sig själva. Säger man att "jag gillar min kropp som den är, inga problem har jag med den och så har det alltid varit" så är man mer kontroversiell än en kvinna som säger att hennes favoritsyssla är att dränka kattungar. En kvinna är aldrig nöjd med sin kropp, säger samhället. En kvinna måste alltid jobba på det så att hon sen kan berätta vad allt hon gjort för att kunna älska sig själv som hon är. Det ska alltid diskuteras vad allt man hatar/hatat med sin kropp och varför och hur man gör/gjort för att komma över det. Kroppen är en evig fiende för oss kvinnor. Något vi alltid kämpar mot, aldrig med, säger normen.

Som kvinna får man mer beröm om man säger att man klarat av att acceptera sin kropp som den är än om man säger att man promenerat genom Afrika trots att man har bara ett ben och inte hade något dricksvatten med sig. Men det gäller bara om man ser ut som samhället vill att man ska se ut. Ser man ut på annat sätt får man höra att man borde göra något åt sitt utseende för det är fan inte snyggt.

Jag ska skriva mer om kroppen någon dag. För jag är fascinerad av diskussionen.

Det går inte så bra nu

Vi hade ett helt underbart veckoslut men nu börjar jag känna att det börjar räcka med att vara gravid... Jag har blivit riktigt klumpig nu, bara att ta sig i eller från sängen kräver noggrann planering, massor av energi, en stor dos fantasi och en hel massa stönande och stånkande och svärord. Jag har tappat precis alla muskler i ryggen, rumpan och sidorna och har blivit helt ostabil i hela kroppen. Det märks också på att balansen blivit sämre... Dessutom börjar jag nu tappa kondisen så att jag flåsar och har mig när jag går. Idag mår jag dessutom illa, riktigt illa.

 

Jag är ändå glad att jag får vara ledig den här veckan och samla kraft inför bröllopet. Vi har lite små detaljer att fixa ännu och jag ska hämta klänningen från sömmerskan och gå på ansiktsrengöring. Den här veckan börjar också vattengymnastiken som jag är anmäld till och så ska vi på föräldrakursen för första gången (första tillfället missade vi på grund av flytten).

Vi köpte så fina dekorationer att ha på bröllopet, jag älskar de här rosorna och pärlbanden! Servetterna och platskorten är också på väg, jag kommer att älska dukningen.

Fredagen 0808

Maj gaad vilken dag!

Det började med en lugn och skön morgonpromenad. Började jobba 9.30 så hann gå med hunden en stund före det. Jag märker att det börjar kännas i magmusklerna nu att gå, antagligen för att de särar på sig mer och mer. Det gör riktigt ont nu och då, speciellt om jag sovit på rygg, så det försöker jag undvika...

Selfien i hissen tog jag för att demonstrera toppen. Den är härligt skön och den köpte jag på Stadium för kanske 3 euro. Ingen gravidtopp men går ändå runt magen! Och perfekt nu i värmen.

Och sedan då? Jag hade en helt underbar men stressig jobbdag på Mässcentrum. Där pågår just nu (hela helgen) världens största hundutställning! 21 000 anmälda hundar. Och jag kände mig såååå hemma. Älskar stämningen på alla hundevenemang.

Resultatet från min arbetsdag hittar du på svenska.yle.fi.

Nu drar jag på en veckas ledighet! Vi ska till mammas och pappas stuga. Ljuvligt!

Maten till barnet

Om jag förstått saken rätt så ska man helst inte uttala sig om hur man tänker uppfostra sitt barn före barnet är minst 18 år gammalt och man kan titta tillbaka och se hur det hela fungerade. Det man absolut inte får säga något om före barnet är minst 25 är vad man tänker ge för mat till sitt barn.
Men nu tänker jag ändå säga några ord om hur jag planerar att vi ska mata vårt barn (OBS - JAG, det här är helt mina egna personliga tankar men jag tror T håller med mig i ganska mycket, vi har bara inte hunnit prata om det ännu för att vi liksom har hela den här graviditeten och förlossningen och de första sex månaderna att ta oss igenom först).
För det första: amning ska man inte ta för givet, det kan skita sig, det kan löpa hur bra som helst. Jag är öppen för det mesta i den frågan. Men jag tycker inte att amning är något heligt, något som alla barn måste få, något som på något magiskt sätt kan göra barn sååå mycket friskare än andra barn. Det är ett sätt att mata, liksom. Det enklaste, naturligaste och i många fall mysigaste sättet, men det är inte något måste som jag kommer att gråta mig till sömns över om jag inte får det att löpa. Tänker jag nu i alla fall.
För det andra: har jag förstått saken rätt så ska barn i ungefär sex månaders ålder få börja smaka på ditt och datt, helst inte sådant som är otroligt sött för då kommer de att bara villa ha det. Typ så.
Och sedan då? I något skede ska barnen väl klara sig någorlunda bra på helt vanlig mat. Det här skedet kommer väl när de är kring ett år. Nå, jag tycker att barn ska äta det som de vuxna äter. Förstås ska det kanske vara mindre kryddor och mindre salt och så vidare, men i grunden är det samma mat. Och det är liksom nu det svåra börjar. För här måste man se till att vara kreativ och rolig och det ska vara gott och näringsrikt och barnet ska tycka om det men det får inte vara för gott så att barnet skäms bort och det ska vara grönsaker och vitaminer (men inte från en burk!) och kalcium (men den där fettfria mjölken är ju basically utspätt vatten blandat med lite hormoner från kossan) och fett i rätt mängder och kvalitet (ska det vara smör eller olivolja?!) och så vidare.
Och sockret. Det får det inte finnas för mycket av. Min tanke är att vårt barn ska lära sig att socker, det äter de flesta nu och då, vissa varje dag, andra mer sällan. En del undviker det helt av olika orsaker. Och man måste inte äta socker, men socker är gott. Socker kan orsaka problem av olika slag, men socker hör till livets goda. Så man ska hitta en balans. Det ska inte vara förbjudet med socker, inte heller ska man tvingas äta godis om man inte just nu vill ha godis utan hellre tar en banan.
Godisdagar låter lite tokigt i mina öron, det kommer jag nog aldrig att förespråka. Det är bäddat för matproblem i framtiden när man lär små barn att man FÅR INTE äta socker sex dagar i veckan men den här ena dagen ska du TRYCKA I DIG så mycket du bara hinner från morgon till kväll.
Mat ska inte heller vara belöning för barn. Det ger också bara matproblem i framtiden när man lär små barn att du måste äta allt det där du tycker att smakar skit och inte orkar med så får du sen äta det här goda (ofta söta) till efterrätt. Eller du måste bete dig nu, så får du sen belöning i form av glass/godis/läsk/bulla. Eller om du slutar skrika efter godis nu så kan du få godis om en timme. Nej. Jag vill helst inte ge barnet ätstörningar så det tänker jag försöka undvika.
Och ja, så ska barn äta mycket grönsaker precis som vuxna. Mindre bröd och pasta och halvfabrikat och näringsfattiga lightprodukter och mer äkta mat. Problemet är bara att barn ju tar efter sina föräldrar, så det skulle gälla att först själv börja följa allt det här...
Som tur är finns det folk med mycket mer expertis än jag har i den här frågan. Som Monique Forslund, som skrivit Barnmatsboken - Laga bra mat från början. Kostdoktorn skriver om boken här. DEN ska jag klicka hem vid lämpligt skede! Går det riktigt bra så får både jag och T också lite bättre matvanor på köpet.

Att hyra en kropp i 9 månader

Jag har med sorg följt med fallet i Australien/Thailand där en liten pojke med Downs syndrom verkar ha övergivits hos sin surrogatmamma medan hans tvillingsyster fick åka med föräldrarna hem till Australien. Det finns mycket oklarheter i fallet och jag är lika lite insatt som vem som helst annan och vill inte ta ställning för eller emot föräldrarna eller surrogatmamman, jag hoppas bara att pojken Gammy får den vård och det stöd han behöver i hela sitt liv.
Jag funderar ändå på det här med surrogatmödraskap. Hur det har blivit en business. Speciellt i Indien finns otaliga företag och kliniker som specialiserat sig på att leta fram kvinnor som mot en monetär ersättning är villiga att bära västlänningars barn i 9 månader, föda barnet och sen fortsätta sitt liv och föra samman dem med västlänningarna som av olika orsaker vill anlita en surrogatmamma.
Orsakerna till att man/ett par vill att en surrogatmamma ska föda ens barn kan givetvis vara hur många som helst. Det riktigt intressanta här är ändå hur det har skapats en internationell marknadsplats där par som inte kan/vill få barn "naturligt" (vad nu det är?) för en summa pengar kan köpa en kvinnas kropp i 9 månader och låta henne föda deras barn. Ofta är det ju tyvärr så att det är de välbärgade paren i västländerna som har råd att köpa kvinnornas kropp och det är de fattigaste kvinnorna i länder som Indien och Thailand som väljer att sälja sin kropp.
Frågorna är många, det visar inte minst Gammys fall. Och när det går riktigt illa så är det såklart barnet som lider mest. I fallet med Gammy verkar hela processen dessutom varit illegal från början till slut, då Thailand inte tillåter kommersiella surrogatarrangemang.
Det här handlar ju i grund och botten om efterfrågan och utbud. Det finns en efterfrågan på barn hos välbärgade västlänningar som av någon orsak inte kan gå igenom en "normal" graviditet och det finns ett utbud, kvinnor i fattigare länder som är beredda att ställa upp mot ersättning. Jag antar att många ser barn som en rättighet, vill vi ha barn så ska vi få det, att de därför är beredda att göra nästan vad som helst för att få barn. I den moderna världen ska man inte bara få välja bort barn om man så vill, man ska också få välja att få barn om man så vill, hur svår och orättvis och till och med illegal process det än må kräva.
Jag säger inte att jag är emot surrogatmödraskap, jag säger bara att här finns så otroligt många frågor att besvara... Jag kan förstå de som är så desperata att de hyr en kropp för 9 månader. Men jag kan inte riktigt förstå hur det blev såhär. När kom vi i världen till det skedet att det blev en möjlighet att hyra en fattig kvinnas kropp i ett annat land för att föda mitt barn?

Det tar sig på riktigt nu!

Igår var det mycket som la sig till rätta med bröllopet. Frisyren är testad, klänningen är hos sömmerskan och dekorationer, brudbuketten, sminket och hotellet är bokat! Jag blev såå lättad hos sömmerskan! Hon bara "jovisst, inga problem!" trots att klänningen inte ens gick fast (hej enorma mage och gigantiska boobs!) och det blir inte ens speciellt dyrt.

Vi har för övrigt märkt att det går att spendera hur mycket pengar som helst på bröllop om man så vill. Allt går att köpa och det mesta hittar man i alla prisklasser. Jag menar, det finns brudbuketter för 650 euro och så finns det för 60 euro. Jag valde en för 60 euro...

Jag antar att för personer som sedan barnsben har drömt om sitt perfekta bröllop och har en vision om just precis hur det ska se ut så blir det enkelt så att pengarna flyger iväg åt alla håll. För om man ska ha exempelvis en specifik klänning så är det ju den man får betala för, råkar den vara dyr så är den det. Tänker man som vi, att jag ska ha en klänning som sitter bra och ser ut ungefär som brudklänningar ser ut, så tar man den som faller en i smaken och är i lämplig prisklass. Samma gäller buketten. Jag kan exakt noll om blommor förutom att de i de flesta fall är vackra, så jag vakde en bukett som är vacker och liten, precis som jag ville.

Mindre än två veckor!

Helt sjukt att det nu är mindre än två veckor tills vi gifter oss. Om två veckor kommer jag att vara en gift kvinna. Det är liksom ännu mer sjukt i och med att jag ännu för ska vi säga 4 år sedan tänkte att jag aldrig kommer att gifta mig. "Det är inte för mig, det är falskt, det är bara en lögn, varför ska man behöva ha ett papper som visar att man är ett par, äktenskap håller inte, äktenskap är inte lyckliga" tänkte jag då. Då hade vi redan varit ett par med T i flera år och jag antar att det var en del av en mognadsprocess som höll på att ske. Jag visste ju från första början (kommer inte ihåg exakt när, men det var tidigt) att han vill gifta sig. Först var jag alltså skeptisk, som jag alltid hade varit, men så småningom började det mogna i mig. Varför inte? Vad hindrar oss? Varför skulle vårt förhållande bli sämre bara för att vi gifter oss? Han vill. Det sista var nog det starkaste argumentet för mig. Det låter ju som att jag gifter mig för att han vill det, men så är det inte. Jag har ändrat åsikt för att jag vet att han ville att jag gör det. Jag vill att vi gifter oss lika mycket som han vill det.
Så när han skulle till Island för fyra månader hösten 2011 så tänkte jag hela sommaren att mm, snart ställer han frågan och jag har mitt svar redo. Inget hände. Han åkte iväg. Men vi hade ju redan bestämt att jag skulle dit i oktober och då visste jag att det är då han kommer att ställa frågan (jag tänkte aldrig att jag skulle ställa frågan, det kändes som att han skulle få göra det eller så skulle vi tillsammans komma överens om det så där som många par gör nuförtiden att det bara liksom bestäms att nu är vi förlovade). Den där stunden när det hände är en av de stunder jag aldrig glömmer. Det var helt underbart och det var så vi, bara vi två.
Vårt bröllop är verkligen vi det också. Allting har vi kommit fram till tillsammans och det kommer att bli perfekt just för att det är vårt. Jag önskar att alla som vill uppleva en sådan dag skulle få uppleva det. Det är helt oslagbart, den där känslan av att vi tillsammans skapar den här dagen just som vi vill ha den.
Med det sagt så måste jag ändå tillägga att herreguud vad jag längtar efter att ha det förbi och kunna släppa det! Tidigare var jag skeptisk mot bröllopsplanerare, men flera gånger har jag tänkt att en sådan inte skulle ha varit helt fel ändå... Och då har vi ett litet bröllop, allting sker på en plats och både cateringen och rederiet som vi hyr båten av har varit hjälpsamma och rediga (om än det var lite strul i ett skede...).

Och nu är det också två månader tills vi får barn! Vi gör verkligen allt på en gång det här året. Barn, bröllop, flytt, jag blev klar med studierna. Och året är inte slut ännu!

Upp och ner, hit och dit

Idag är en sådan dag när kroppen och knoppen inte riktigt hänger med. Det beror inte bara på värmen utan också på att jag fick en mycket kort natt. Vi hade rådgivning klockan 9 imorse och det är ju ingen match för en normalt arbetande person, men jag slutade jobbet 23.30 igår så fick ungefär 6,5 timmar sömn.

Att vara vaken klockan 9 är normalt inga problem för mig, men nu hade jag då kväll plus att jag skulle ut med hunden (det måste jag inte göra, T kunde ha gjort det, men det ger mig sådan energi att hålla igång också så det försöker jag alltid hinna med) plus att jag måste hinna äta ordentligt och dricka kaffet före vi skulle med spåran till centrum (svensk rådgivning finns på ett fåtal ställen i Helsingfors och vi tvingas åka genom hela stan för att komma dit). Till all tur somnade jag på fem minuter när jag kom hem igår, det händer inte varje gång...

Jag har alltid haft skiftesjobb med undantag för det allra första sommarjobbet. Att sluta jobbet klockan 16 och återgå 8 nästa dag, måndag till fredag finns inte i min värld. Alla som prövat på det vet hur tungt det är. Speciellt de dygn då återhämtningen mellan turerna blir 10 eller 11 timmar. Det är en av sakerna jag ser fram emot med föräldraledigheten, att inte behöva ha de där skiftena. Kroppen mår inte bra av att hela tiden lägga om schemat. Jag vet inte när jag ska äta, när jag ska sova, när jag ska dricka mitt kaffe, när jag ska duscha, när jag ska slappa eller vara skarp... Just maten och sömnen lider ju mest. Det ska bli skönt att kunna få in rutiner, om så bara för under ett års tid. Att kunna äta, sova, vila, dricka kaffe ungefär samma tider varje dag! Det är en lyx som är få förunnat. "Normala" arbetstider börjar väl bli en ovanlighet i den här världen..?

Spännande vore också att någon gång få pröva på hur min naturliga dygnsrytm skulle se ut. Det får bli ett projekt senare i livet!