Klassresan

Lady Dahmers inlägg om klass fick mig att fundera på min klassresa. Eller ja, resa vet jag inte... Inte är jag säker på vilken klass jag tillhör nu eller vilken klass jag föddes in i, men tittar man på min utbildningsnivå är det ett rejält hopp jag gjort. Min mamma blev student men började sedan jobba (och är kvar på samma arbetsplats idag 40 år senare) men pappa lärde sig nätt och jämnt läsa, skriva och räkna i skolan och började sedan jobba - han gick alltså ungefär det som motsvarar grundskolan idag. Det sista jobbet han hade var som bilmekaniker. Mina far- och morföräldrar var helt vanliga donare dom också. Min bror gick en yrkesutbildning, men hans förutsättningar var aldrig de samma som för mig. Själv har jag en magisterexamen i fickan och har också redan haft jobb som motsvarar den examen. Däremot blev jag ju mammaledig nästan direkt efter att jag blev klar med studierna, så jag hoppade liksom inkomstmässigt från att vara studerande till att leva på mammapeng. Utbildningen kan ingen ta ifrån mig, men det blir intressant att se hur attraktiv jag är på arbetsmarknaden när det igen blir aktuellt. Jag är säker på att jag blir sysselsatt, men har för länge sedan gett upp hoppet om något fast kontrakt.
Anyway, nu skulle det handla om klass. Jag faller ju rätt naturligt in i klassen högutbildad, men beroende på vad jag jobbar med och vem som betalar lönen varierar ju såklart inkomstnivån. Tittar man på var och hur vi bor så antar jag att vi faller in i någonsorts medelklass, kanske till och med ännu lägre, arbetarklass. Jag växte upp i medelklassen sett till livsstil och inkomstnivå vågar jag påstå. Vi hade två bilar (tre när jag och brorsan blev så gamla), sommarstuga, egnahemshus i gamla Borgå landsbygd, åkte på resor nu och då, både mamma och pappa heltidsjobbade, det fanns möjlighet till hobbyer och fritidssysselsättning och pengar var aldrig en bristvara men inte körde föräldrarna en Mercedes per man heller.
Nu är jag ju inte typen som siktar mot stjärnorna. Jag är nöjd med en inkomst som ger mat på bordet och möjlighet till lite nöje nu och då utan att man måste dra centen avlång, precis som mamma och pappa också var när vi var små. Jag har inga drömmar om stora hus, sommarstugor, fina båtar, dyra bilar, aktieplaceringar, jordenrunt-resor, guldsmycken eller couturekläder. Mat på bordet, tak över huvudet (behöver inte ens vara eget tak, jag börjar bli mer och mer bekväm med att bo på hyra), räkningarna betalda och som sagt utrymme för att njuta av livet nu och då är allt jag begär av min inkomstnivå. Sen ska ju förstås jobbet också vara en plats och ett uppdrag jag trivs på. Men jag vet inte, kanske kan man säga att arbetsmässigt är jag nöjd om jag får hänga kvar i medelklassen resten av livet. Sett till utbildningsnivån kan jag ju ändå aldrig komma från att jag är högutbildad. T är ju också högutbildad, målet är att han är magister före sommaren, men han drömmer inte heller om någon viktig post som tar mer än den ger. Beroende på hur och var vi väljer att bo samt hur mycket vi kommer att jobba och ungefär hur vi väljer att spendera de pengar som blir kvar när boendekostnaderna och maten är betald så antar jag att vi faller in någonstans mellan medelklassen och någon "högre" klass.
Och det är ju en av de underbaraste sakerna jag vet med mitt fosterland Finland. Att tack vare dagvårdssystemet och utbildningssystemet så kan man göra klassresor, och jag har åtminstone aldrig behövt se det som något jobbigt. Det här var min väg och ingen har försökt säga åt mig att jag ska hålla mig till något som hade varit mer naturligt med tanke på den oskrivna regeln och statistiken som säger att barn tenderar att välja ungefär samma väg som föräldrarna valde. Ibland funderar jag på hur det funkar åt andra hållet. Det vill säga, om ett barn till högutbildade, höginkomsttagande föräldrar väljer att yrkesutbilda sig och leva i arbetarklassen. Kom inte och säg nu att det är inget val man gör, för jag är helt säker på att folk också medvetet väljer arbetarklassen. Vi är alla olika och den enda man behöver motivera sina livsval för är sig själv.

Helgen som for

I lördags hade vi kaffebesök av de två som ska bli vårt barns gudföräldrar. Eller, de visste inte om det när de kom hit (men hade nog anat det), men vi tänkte att det är en sådan sak man frågar före bebben föds. Förresten ska jag i något skede skriva ett inlägg om dop, vad det betyder för mig. Det var inte självklart att barnet ska döpas, men nu är det bestämt.

Den ljusa lurviga hunden är helt oskyldig i sammanhanget, hon hängde bara med sina betjänter på kaffebesök och så blev hon kvar här i ett par timmar efteråt medan de var på födelsedagskalas på annat håll. En väldigt söt liten sak med ett stort behov av att springa efter tennisbollar hela tiden. Den lilla svarta saken är givetvis vår Essi. Normalt sett kunde hon inte bry sig mindre om tennisbollar, men finns det en annan hund i närheten som visar intresse för någon sak så är Essi snabb att tycka att jag såg den först, den är min!!!

På söndagen tog vi buss och metro ut till Rastböle och så promenerade vi en stund i den härliga septembersolen. Det var så varmt vid havet att vi åt vår lilla picknick i t-skjorta. Ljuuuvligt!

 

Och nu är jag så redo att föda fram den här bebisen inne i mig. Det gör ont i hela bäckenet, ryggen, svanskotan, överallt. Jag kissar hela tiden och jag hatar att gå omkring och tänka var det där en sammandragning?! Nehej, visst bara lite luft i magen...

Kvinnligt och normen

Finland fick idag två nya ministrar. Två kvinnliga ministrar, ursäkta. En ung kvinna och en kvinna.

Ung kvinnlig minister är man när man är 30-någonting och har en snippa, kvinnlig minister är man när man har snippa men i övrigt verkar vara som ministrar brukar vara - minst 45 år, vit, hetero, ett par barn i nästan vuxen ålder, helst gift men frånskild funkar också. Är man enbart kvinnlig minister är man numera inte så där värst uppseendeväckande, förutom att det såklart ska redas ut vad ens barn heter, hur gamla de är och vad man tycker om dagvården/skolan/annat som har med barn i varierande ålder att göra.

Unga kvinnliga ministrar som Sanni Grahn-Laasonen väcker däremot mycket uppmärksamhet och debatt varje gång de dyker upp. Jag tror det skrivits fler rader om Grahn-Laasonen än det skrevs om Alexander Stubb när han tog över statsministerposten, och då blir hon bara en ung kvinnlig minister bland alla andra ministrar. MTV hade till och med Grahn-Laasonens pappa att berätta vad han tycker om henne och det nya jobbet ("hämmentävää", ungefär förbryllande sa han). Lite "nu ska pappa ge sitt godkännande till dotterns nya uppdrag" -känsla över det...

Alltid när en ung kvinna kommer in på en arena som anses som männens arena: beslutsfattande, byråkrati, politik på hög nivå (som inte har med social- och hälsovård att göra), viktiga ärenden, så talas det om hur lite erfarenhet hon har och hur hon fått så mycket stöd av män omkring henne för att ta sig fram. Inget har hon gjort själv, lite kan hon, var är hennes prestationer och erfarenhet?

Jag är ingen sierska och kan inte säga hur Grahn-Laasonen klarar uppdraget. Det kan skita på sig. Men då tar vi det sen.

Septembertorsdag

Jaha, nu börjar det kännas som om jag varit gravid i en evighet och som om bebben aldrig tänker komma. Inte minsta lilla sammandragning har jag haft... Bara foglossning, trött rygg, illamående, konstant kisibehov och halsbränna varje kväll. Min kondis är som förut, thank god, så jag går mycket med hunden. Däremot har jag plötsligt tappat all smidighet i kroppen och att böja sig ner kräver liksom noggrann planering...

T är ju också hemma, graduskribent som han är, men dagarna bara försvinner. Idag hade vi ett ärende i stan, ett möte som tog 90 minuter, men dit for precis hela dagen. Oh well, de flesta har väl svårt att få dagarna att gå i det här skedet!

Nu har det blivit höst också, lite äntligen sa Åke-fiilis över det!

Polis, polis - jag och mina underliga funderingar

De senaste veckorna har jag funderat en del på poliser av alla saker. Vi hade nämligen inbrott i vårt källarförråd, en sådan där liten nätbur med eget hänglås på dörren och dessutom försvann T:s cykel från husets cykelförråd. Vi upptäckte båda händelserna samma dag och anmälde såklart båda brotten till polisen. Igår fick vi svar: ingen utredning inleds ens. Något annat hade vi visserligen inte heller väntat oss, men det känns så olustigt speciellt det som hände i källarförrådet. Att någon rotat igenom våra saker. Det enda vi hade där nere var vinterkläder, det vill säga rockar, mössor och vantar i stora sopsäckar, jag hade lite icke-mammajeans i en sopsäck och så stod där något par skidor och ett gammalt värmeelement. Det enda som försvann var eventuellt några par vantar/handskar så på det viset hade vi tur. Men det är ändå obehagligt att någon velat se vad vi har där och faktiskt gjort sig besväret att söndra låset (det hittade vi inte så vi har ingen aning hur de har fått upp det men knappast var det någon match), riva upp en del av säckarna och slänga omkring innehållet i hela buren och sedan då, tydligen ändå inte velat ha nästan något alls. Vi antar att de blev avbrutna, för alla säckar var inte öppnade. Hade de öppnat säcken med två tjocka Haltirockar så skulle de antagligen inte finnas kvar... Nu har vi tagit upp nästan allt i bostaden, plus lagt upp en skylt på dörren där det varnas för hund, plus lämnat en lapp där nere i källaren att nästa gång ni går igenom våra saker kan ni vara så vänliga och lägga tillbaka grejerna ni inte vill ha. Cykeln lär vi aldrig se igen, den såldes sannolikt redan före den försvann från cykelförrådet. Är ju så lätt att ta foto, lägga ut på nätet, hitta en köpare och sedan gå och hämta cykeln och leverera den. Alltid ett sätt att betala månadens hyra... Den var givetvis låst och dessutom satt den fast i min cykel, men min cykel står kvar. Hur som helst så hoppas vi nu på ens en liten summa från försäkringen så T får en ny cykel till nästa vår. Och det är liksom höjden av ironi att strax efter att det här hände fick vi veta att det i huset vi bodde i tidigare ungefär samtidigt var inbrott i vår trappas alla källarförråd, där vi förvarade cyklarna när vi bodde där. Så hade vi bott kvar hade cykeln ändå varit borta nu...
Jag är inte rädd för folk, inte ens i ett område som Böle, det vi nu kallar vårt hem, där det finns folk av alla sorter, men jag vill att folk ska hålla sig borta från mig. De ska inte komma och rota i mina saker.
Tillbaka till det här med poliser. T måste också ha nytt körkort eftersom han bytte efternamn i samband med att vi gifte oss och det betydde tidsbokning på polisstationen. Och vi kan inte riktigt fatta vad det är folk har för ärende till polisen hela tiden då alla tider var bokade ungefär en månad framåt... Plus att det är ganska ofattbart att man ska behöva släpa sig till polisstationen bara för att meddela att "nytt kort med rätt namn tack, här är passfotografier". Det kunde ju faktiskt skötas över webben, eller är jag bara ovanligt nytänkande?
Dessutom: igår åt vi lunch på en restaurang här i närheten (soppor, sallad, bröd, varmrätter, pizza, kaffe OCH EFTERRÄTT för 9 och någonting!!!) och där var också ett gäng poliser på lunch. Jag råkade i ett skede hamna efter en polis i matkön och då kunde jag inte hjälpa att börja spekulera kring hans reaktionshastighet. Liksom, om jag när jag sträcker mig efter broilern skulle råka putta till vapnet som hänger i hans bälte, vad skulle han göra och hur snabbt (jag skulle såklart aldrig medvetet ta i en polis vapen, jag skulle aldrig röra i något vapen överhuvudtaget). Sedan började vi prata lite om det här att det kan anses som provocerande att polisen i Finland alltid har på sig vapen. Jag tycker personligen att det är en bra sak, jag vet att om jag ringer polisen så kommer det att komma poliser till platsen som har vapen med sig - jag behöver inte fundera på det. Sen tycker jag absolut att ju färre gånger polisen behöver använda vapen desto bättre, de ska inte åka fram på rutin. Men jag blir inte provocerad av de vapen som polisen har, tvärtom känner jag mig trygg och jag vill påstå att personer som låter sig provoceras av polisens vapen är personer som har all orsak att vara lite rädda för polisen (och sannolikt har vapen själva). Det har inte jag, jag håller mig i regel på rätt sida av lagen - förutom när jag ibland går mot röd gubbe eller streamar någon tv-serie på nätet. Däremot tycker jag att det är helt huvudlöst att personer som inte är poliser ska få ha vapen. Jägare är en sak, jag förstår att i jakt behövs vapen och att det i Finland måste förekomma jakt, men i övrigt kan jag inte och kommer aldrig att förstå att personer vill ha och faktiskt får ha vapen hemma.

Mammor på nätet - big no no

Det blir väääldigt mycket bloggat om bebisar och graviditet och allt som hör därtill just nu, men det är liksom det och kanske tre andra saker jag går omkring och funderar på under en normal dag. (Och jag tänker inte be om ursäkt, just nu är det helt enkelt så.) Precis som många andra i min generation är jag bra på att googla saker jag går omkring och funderar på och då hamnar jag ofta på diverse diskussionsforum. Ja, ni anar vartåt det lutar här... Jag har konstaterat att om det finns någon arena på internet där det gäller att hålla tungan rätt i mun, vara påläst före man uttalar sig, aldrig vara tvärsäker på sin sak utan alltid beredd på att ändra åsikt när någon kommer med något argument man inte stött på tidigare och främst av allt ha skinn på näsan och vara beredd på fula ord så är det när det gäller graviditet, förlossning och bebisskötsel. Svenska Familjeliv kan få vem som helst att gråta av de mest konstiga orsaker och på finska finns exempelvis Vauva-forumet där ordet idiootti är lika vanligt som uttrycket huono äiti (jag gjorde en gång misstaget att gå in på en tråd där det diskuterades vad som är det bästa tvättmedlet när man tvättar bebiskläder och jag fick sådana traumor att det gör jag inte om). På mammapappabarn har jag märkt att folk är relativt snälla med varandra, men där är det också väldigt tyst.
Amning är ett tema som garanterat skapar hetsiga debatter där ingen vinner utan alla får illa till vara. Nämn amning och det är som att kasta ett blodigt koben till en vargflock. Deltagarna i debatterna är nästan utan undantag kvinnor, kvinnor som tar tillfället i akt att berätta för alla varför just deras modell är den enda fungerande och varför just de är sådana perfekta mammor och hur dumma i huvudet alla andra är. Efter alla timmar jag tillbringat med att läsa allt det här har jag insett att hur jag än gör eller inte gör med amningen, hur mycket eller lite jag än ammar, var jag än ammar eller inte ammar, varför jag ammar eller inte ammar, om jag pumpar eller inte pumpar, om vi kompletterar med ersättning eller inte, hur ont det än gör eller hur mysigt det än är så gör jag fel. Själv har jag aldrig deltagit i diskussionerna, jag skulle aldrig klara mig i den miljön.
Nå, nu är jag inte dummare än att jag inser att det lönar sig att istället fråga rådgivningen (fast förtroendet för den instansen är inte på topp just nu), personalen på bb eller någon bekant som är beredd att diskutera saken sakligt och med utgångspunkten att det jag vill ha är tips och råd, inte fördömanden eller hat. Men kontentan är: varför kan inte de här frågorna diskuteras sakligt och neutralt? Varför ska det alltid letas efter den som gör flest saker fel?

Kaniner och soffdynor

Jag vet inte riktigt när det är tänkt att man ska vila upp sig inför förlossningen... Jag tror inte jag har haft en enda dag utan program sen mammaledigheten började. Men det handlar ju allt om prioriteringar, måste fixa ledig tid åt mig.

Igår var vi i Ikea, hittade bland annat de ursnygga soffdynorna till höger (är avtagbara och tvättbara överdrag - superbra med tanke på bebben!). Kaninen till vänster är en del av en mobil (visst heter det så?) som vi fick till spjälsängen av T:s syster och hennes man.

Nu börjar vi på riktigt vara färdiga för att bebben ska komma. Fast varje gång jag säger/skriver det så kommer jag på sju saker som ska fixas. Borde packa bb-väska till hunden också... Mina föräldrar har lovat hämta henne så snabbt de kan när det sätter igång, så hon måste ha en väska klar. Vi ska försöka med T få ett familjerum efter förlossningen, så T måste ju också ha med sig saker för några dagar.

Hårtankar, magtankar

Nytt hår, stor mage. Jag är så redo att föda barn nu. Det har varit det ena och det andra nu under den senaste veckan så nu känns det verkligen som att ungen skulle få visa sig. 16 dagar till bf idag.

 

Förresten var jag idag hos samma frisör som fixade min bröllopsfrisyr. Vi har alltid sådan otrolig tur vart än vi flyttar att det alltid finns en superbra (och alltid supertrevlig, men det finns väl inga otrevliga frissor) frissa alldeles i närheten som vi båda kan gå till. Nu hade jag speciellt god tur när den här frissan dessutom lagade sådan underbar bröllopsfrisyr åt mig (billigt var det också!) trots att hon hade klippt mitt hår exakt en gång före hon fixade frisysen och alltså inte "kände" mitt hår så bra (hårsmycket, blommorna alltså, hade jag skaffat själv). Studio Hohto heter stället, alldeles utanför vår dörr, typ.

Åh, det var så härligt mitt hår. Har aldrig känt mig så vacker som då. Helt sjukt att det är över en månad sedan...

Nu kommer jag igen på att jag borde fatta ett beslut gällande klänningen... Spara eller försöka sälja. Det lutar mot det senare, helt klart. Vet inte riktigt vad man kan använda en brudsklänning till annat än att vara brud i.

Heidi Hendersson har tagit de tre sista bilderna.

Grönt är skönt - boktips

Om du hör till de där kvinnorna som äter p-piller för att du aldrig riktigt insett vilka alternativ du har så rekommenderar jag den här boken. Om du hör till de män som anser att p-piller ju är det bästa ever och varför skulle man använda något annat preventivmedel så rekommenderar jag den här boken. Grönt är skönt av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth. P-piller är inte det enda alternativet och p-piller är mycket skadligt för miljön.

Den här boken borde alla läsa i den tidiga vuxendomen, för här förklaras verkligen på ett sätt som alla förstår hur reproduktionen funkar hos kvinnor och män. Den är därför också ypperlig för alla som vill få barn just nu och inte sen.

Jag är trött på att alltid vara en andra klassens medborgare

Idag är jag bitter. Riktigt bitter. Kalla mig bitterfitta. Skulle jag fortfarande ha kvar mina Borgåuttryck skulle jag säga nu e ja rigit fittoger.

För det första vill jag skälla på Helsingfors stad och deras svenskspråkiga tjänster för blivande föräldrar. Dom suger. För det första får man söka med ljus och lykta för att hitta en rådgivning där de kan ge ens lite service på svenska. Vi åker regelbundet genom hela stan för att få träffa en hälsovårdare som har svenska som modersmål (fast senast vi var där hade hon med sig en (överlag väldigt proffsig och trevlig och kunnig) barnmorskestuderande som nog förstår lite svenska men kanske vi alla kan tala finska i alla fall? Visst kan vi det, perkele!). Notera att när jag träffar rådgivningsläkaren så talar jag finska, precis som vi talat finska på besöket på Barnmorskeinstitutet, på labbet när jag lämnat mina prover och på alla ultraljud som gjorts. Men det handlar inte bara om språket. Jag har aldrig sett röken av några testresultat när jag varit och gett urinprov eller blodprov, får tydligen lita på att någon nog säger om något inte stämmer (fast det gör ingen, har jag insett). Informationen är bristfällig, jag har många gånger gjort fel för att någon inte förklarat för mig hur jag ska göra (ett urinprov lämnade jag in på tok för sent exempelvis), olika personer säger olika saker (det första läkarebesöket var enligt läkaren i fel vecka men enligt hälsovårdaren i rätt vecka), man får bara tag på rådgivningspersonalen mellan 8 och 13 måndag till fredag (idag hade jag exempelvis klockan 14:30 en fråga jag ville ha svar på nu men nej, jag måste vänta till imorgon), det sägs att det ska göras en kontroll men så är det något helt annat som görs med mera med mera. Och igår när jag försökte ta reda på om familjeförberedelsekursens tredje tillfälle hålls den 16.9 (enligt pappret från rådgivningen och ett mejl jag fått) eller den 17.9 (enligt ett annat mejl) så sade personen som tagit emot anmälningarna till kursen att hon inte vet. Vi åkte till platsen kl 16, satt där en stund men åkte sedan hem igen för ingen dök upp. Vaktmästaren på platsen säger att ingen har reserverat utrymmet för idag kl 16, så vi bestämde att skita i saken. Känns inte lönt att åka dit bara för att kanske åka hem genast igen.
De flesta tjänster för blivande föräldrar är gratis, det är bra att det ändå finns lite service att få på svenska, men såhär kan det ju inte vara, att man själv ska gissa sig fram, tillbringa tid i telefonköer och ha ångest flera gånger under de nio månaderna det gäller över att man igen har gjort något fel och inte fattat bättre.

För det andra är jag trött på att som finlandssvensk konstant få urusel service. Eller ja, service får jag ju, men den går på finska. Idag besökte vi FPA:s kontor i centrum. Vi hade bokat tid för ett möte redan för två veckor sedan, på svenska (det handlar om vår privatekonomi så vi ville gärna prata svenska, plus att det rör sig om statens tjänst så de ska enligt lag erbjuda oss service på svenska). 45 minuter före bokad tid ringer en kvinna och undrar om vi trots allt kan tala finska. Visst kan vi det, perkele! Efter besöket tackar hon oss för att det gick att sköta mötet på finska. Varsågod, perkele!

Jag betalar samma jävla skatt, samma serviceavgifter som alla finskspråkiga men ändå är det så otrooooligt svårt för staten och staden att ordna service åt mej på svenska, mitt modersmål. Jag kan finska, det handlar inte om det (men alla kan inte sköta exempelvis en diskussion om hur det känns inför förlossningen - än mindre en förlossning på finska), det handlar om att jag har rätt att få service på mitt modersmål, det språk jag bäst kan uttrycka mig på av båda staten och staden. Jag är trött på att hålla tyst om det här, jag är trött på att alltid svara kyllä se sopii när någon på finska frågar mig om vi inte kan tala finska för det är så mycket enklare för hen. Men jag orkar inte kräva heller. Jag orkar inte varje gång kräva att få service på svenska. Det ska jag inte behöva kämpa för, eller?

Jag önskar att alla dom som skrivit under för att få bort svenskan från skolorna ens en gång skulle få uppleva hur det känns att behöva förklara för en läkare på ett språk som inte är ens modersmål hur saker känns och vad man funderar på och vad man behöver hjälp med och varför. Att de som högljutt kräver att finskspråkiga elever inte ska behöva lära sig svenska skulle tvingas sitta och prata med en psykolog på ett språk som inte är deras modersmål. Att de som tycker att alla finlandssvenskar kan ju finska skulle tvingas läsa på om hur en förlossning går till på ett språk som inte är deras modersmål för att de vet att de måste känna till termerna på det språket för det är ändå det språket som kommer att användas. Att de som insisterar på att ryskan är viktigare skulle tvingas sitta på FPA:s kontor och försöka hitta de rätta orden på ett språk som inte är deras modersmål för att förklara att det här förstår jag nu inte riktigt. Jag önskar att alla som kräver att svenskan ska bort, som kräver att de måste få studera vad de vill istället för att studera svenska, skulle inse hur det känns att vara andra klassens medborgare i sitt eget fosterland. Jag är född här och jag kommer att dö här men jag kommer alltid att vara en andra klassens medborgare.

Kemikalier i barnrummet

Podcasttips: Familjelivs avsnitt om plast och kemikalier i barnleksaker (och andra plastprylar), hur man kan unvdika kemikalierna och vilka skador de kan orsaka om du låter barnen exponeras för dem. Du kan också läsa mer om ämnet på Yles webbplats.

Vi fick nyss en stor plastkass med bebisleksaker, tuggsaker och sådant, av T:s syster. Hon har tre barn och nu langade de över allt sådant som de inte längre har användning för men som vi behöver. Stort tack för det! Det betyder att vi inte behöver köpa nya leksaker och tuggprylar och sådant till barnet och det är bra för det är när sakerna är nya som de ger ifrån sig mest äckligt stuff. Men lite ledsamt är det ju att tänka att en stor del av alla giftiga kemikalier nu då gick till de tre syskonbarnen, vårt barns kusiner, iställer för till vårt barn...
Det bästa vore väl att se till att köpa så lite plast som möjligt från början. Inget barn ska behöva utsättas för onödiga kemikalier, hur kul grejerna än är. Vår leksakspolicy kommer att vara att det man får/har det är värdefullt och mer saker kommer det inte hela tiden. Det beror inte bara på att vi vill undvika kemikalier utan också på att vi vill undvika att barnet lär sig att konsumtionshetsa.

Våld i parrelationen

Igår när jag och T var på väg hem från en snabbtur till Borgå för att äta med min familj + beundra den närmaste släktens för närvarande yngsta typ (en vecka gammal) råkade vi på gården se ett ungt par som höll på att gräla. Vi tittade på varandra, funderade om de pucklar på varandra på allvar, konstaterade att det nog ser allvarligt ut och bestämde oss för att gå och lägga oss i. Det vi hann se var att de båda rev och slet i varandra, mannen verkade riva i kvinnans hår och så skrek de något fram och tillbaka åt varandra. Men när vi hann fram till dom hade dom redan sprungit iväg och vi hann bara se kvinnans bara fötter och rygg före hon försvann bakom hörnet. Vi hade kunnat gå efter dom, men bestämde oss för att gå in. Vi tänkte väl unegfär att om hon springer efter honom så finns det ändå inte mycket att göra för att få stopp på grälet. Sen när vi kom in såg vi från balkongen hur kvinnan återvände till gården, satte sig på en bänk gråtande och fick sällskap av en annan ung kvinna som verkade vara hennes kompis. "Han hackade mig där!" hörde vi att hon sa, när hon pekade mot stället där vi hade sett dom.
Jag fick en väldigt olustig känsla av det hela. Vi pratade lite om det med T och jag konstaterade att jaja, snart ser vi dom igen där nere på gården grälandes, pucklande på varandra. Sådant där tar inte slut efter en gång.
Jag förstår att alla förhållanden kan ha ett slut, det kan gå illa för vilket som helst par. Oavsett om båda är 16 år och i sitt första förhållande eller båda är 45 och har varit gifta i 20 år kan det uppstå problem som ibland leder till att det måste ta slut. Vad som helst kan hända. Men det som inte får hända är våld. Det är liksom en grundregel, så enkel egentligen, men så svår för så många. En dag träffar knytnäven dig i ansiktet och du vet innerst inne att det inte kom som någon överraskning men du övertalar dig att hen nog aldrig gör om det för hen älskar dig så mycket (det sa hen ju precis efter att slaget träffade dig) - och så ett halvt år, två år, tio år, 25 år senare står du där och undrar hur det blev så att du stannade trots alla slag som kom, hur ingen såg något, hur ingen hjälpte, hur alla blundade, hur du inte vågade ringa det där stödnumret trots alla chanser du hade. Men du ska veta att det inte är ditt fel. Det är aldrig ditt fel. Den som är våldsam är alltid den som har hundra procent av ansvaret. Oavsett hur mycket hen försöker övertala dig att det var ditt fel för du gjorde si och så och det tvingade hen att reagera på det sättet. Och kom ihåg att det inte finns något sådant som bara ett slag. Det slutar aldrig där. Ta dig från situationen när du kan, vänta inte och se om hen förändras.

Kaffe under väntetiden

Jag har börjat fundera om mitt kaffedrickande kommer att påverka bebben när hen är ute... Jag skar direkt ner till två muggar per dag (plus en mugg te på jobbdagarna) när jag blev gravid och det har jag hållit mig till ganska noga. Rekommendationen är väl 2-3 koppar om dagen tror jag, så jag ligger lite över. I en del länder är koffein helt förbjudet under graviditeten, men jag har aldrig inte sett det som något stort gift, så det kändes tryggt med några portioner per dag. Men lite undrar jag, kommer bebben att ha värsta koffeinabstinensen under tiden efter förlossningen? Om jag lyckas amma så kommer ju hen fortfarande få i sig koffein, men dosen blir väl ganska mycket mindre via mjölken än via blodet?

Överlag har jag varit ganska liberal med mina kostvanor under graviditeten. Jag läste och memorerade förbudslistan, men så har jag valt att skita i en stor del av förbuden. Jag tänker liksom: det föds barn mitt i krig och svält och misär, alkoholister och knarkare föder barn, kvinnor som inte ens vet att de varit gravida får barn - det spelar knappast roll om jag lägger pastöriserad eller opastöriserad ost på min pastaportion. Man måste få leva också, det blir lätt så att man blir helt hysterisk över den där listan. Nu vet jag ju förstås inte ännu om allt går väl med bebben, men allt har varit bra hela tiden.

Alkohol har jag hållit mig helt ifrån, förutom det ena glaset champagne på hotellet efter vårt bröllop. Men under amningen tänker jag nog ta mig ett glas rött eller en öl när det känns så. Där handlar det ju inte om att bebben får i sig den alkohol man dricker - man slocknar nog före man får alkoholhalten i mjölken så hög att en ammande bebis blir påverkad - utan om att en spädis känner doften av alkoholen och märker på ens beteende att man är konstig, samt att man själv kan bli klumpig av alkoholen, vilket är farligt. Men då gäller ju samma regel för alla som är nära bebisen, ingen sprit, och jag vet inte med andras verklighet men så ser inte vår verklighet ut. Försiktigt har jag försökt föreslå åt T att han ju kan vara nykter de följande 9 månaderna, men han tänder inte riktigt på den tanken... EDIT: T påstår att det här kan tolkas väldigt fel. Min poäng är endast att i en idealvärld är alla som någonsin umgås med bebben nyktra, men så ser inte verkligheten ut för de allra flesta. Alkohol är liksom en del av vuxenlivet. Vi planerar med T att ta oss ett glas rödvin vid lämpliga tillfällen, men inte mer än så så länge vi har ansvar för en helt försvarslös liten själ. Det är ju också ingen poäng i att T är nykter så länge jag ska amma, för jag måste ju ändå vara nära bebben då, också om jag tagit ett glas.

Boken är skriven av Nicci French och heter Och så log han, chokon är från Lidl, muggen är gammal (Neron kuppi, näitä ei nuijille edes myydä).

Jätten Barnmorskeinstitutet

Nu är det mycket diskussion om de nedläggningshotade förlossningsenheterna och det är bra. Det är namninsamlingar och kampanjer (jag tycker att barnmorskornas initativ om att under en dag sätta upp "förlossningspunkter" på olika håll i landet är ett mycket bra projekt) och debatter på Facebook och bloggar.
Jag har inte fött ännu så jag ska försöka att inte låtsas vara alltför kunnig. Men jag ska alltså enligt planen föda på Barnmorskeinstitutet ett stenkast från vårt hem, den största förlossningsenheten i Finland. I år har de över 8000 förlossningar och 16 förlossningsrum. Jag känner mig trygg att föda där eftersom jag vet att där finns de barnmorskor som per år sköter flest förlossningar, som har sett det mesta, samt läkare och kirurger och sköterskor för vilka kejsarsnitt och sugklocka och komplikationer är vardagsmat. Jag känner att vad som än händer så vet de på Barnmorskeinstitutet hur de ska handskas med läget och de kommer att göra allt för att jag och barnet ska ha en så god hälsa som möjligt när vi lämnar sjukhuset. Det betyder förstås inte att de på Barnmorskeinstitutet är ofelbara. Jenny Jägerhorn-Tabermann beskriver i en kolumn i Hbl just hur illa det kan gå på en massiv enhet som Barnmorskeinstitutet, hon fick också ett svar i dagens Hbl.
Jag ser en förlossning som en stor medicinsk händelse. Vissa vill hävda att förlossningar inte alls ska ses som händelser som kräver medicinsk expertis, utan att det är något helt naturligt och något som helst borde ske hemma och så fritt från allt vad sterila sjukhusmiljöer heter, men jag vet i alla fall med mig själv att jag är så fjärmad från naturen och allt vad naturligt heter att en förlossning skulle jag aldrig klara av utan hjälp och stöd av en barnmorska och tillgång till all den medicinska expertis som behövs. Det finns många orsaker till att så få kvinnor per år dör på grund av graviditet och förlossning i Finland, kunnandet på våra förlossningsenheter är en stor orsak.
För mig är det minst lika viktigt att jag själv klarar förlossningen utan större men som att bebisen klarar den utan större men. Jag inser att förlossningar alltid sätter sina spår, att kroppen påverkas på många sätt, men jag vill att de egentliga skadorna ska vara minimala. Jag är ingen blivande mamma som tänker att "så länge bebisen klarar sig är allt bra", för mig är det viktigt att också jag får den bästa möjliga vården. Jag litar på att de på Barnmorskeinstitutet kan garantera den bästa möjliga vården för både mamma och barn.
Men det betyder inte att de på en mindre enhet inte skulle klara det. Jag har ingen lösning på problemet (är det ens ett problem?) med de små förlossningsenheterna. Jag förstår att det behövs expertis för att kunna garantera tryggheten för mamma och barn, men föder du i den egna bilen, i ambulansen, hemma eller i taxin för att det var så lång väg till sjukhuset så är du långt ifrån trygg. Alla mammor och barn har rätt till ett rimligt avstånd till ett förlossningssjukhus där det finns all den vård och allt stöd de kan tänkas behöva. Vad ett rimligt avstånd är vet jag inte. Jag vet bara att jag önskar att alla hade det lika bra som jag, som bor på promenadavstånd från sjukhuset.

Skriva så fingrarna knattrar

Just nu känns det som om personer jag känner skriver böcker till höger och vänster omkring mig. Till exempel har underbara Jessica Suni skrivit en roman om en narcissistisk (jag måste googla ordet för att kolla hur många s det ska finnas) man. Jag minns inte riktigt hur jag lärde känna Jessica, men vi har i alla fall suttit och jobbat på FNB samtidigt i något skede. Igår reserverade jag hennes bok på bibban och hamnade lååångt bak i kön, så ser verkligen fram emot att läsa boken! Häromdagen såg jag att också Michaela von Kügelgen som jag är bekant med från Soc&kom skriver en roman. Själv går jag också omkring och drömmer om att en dag ge ut en roman. Jag har storyn klar i mitt huvud, det är bara skriva som gäller. Före det har jag också ett annat spännande skrivprojekt på gång. Nu fokuserar jag ju mycket på bebben, men jag skulle ljuga för mig själv om jag skulle påstå att jag inte har tid att skriva just nu. Hur det blir efter att bebisen kommer vet jag inte, men målet är att kunna fortsätta skriva då också.

Som de säger i amerikanska filmer: I'll keep you posted!

Hunden och barnet

Det är nu mindre än en månad kvar till bf. 5.10 är det magiska datumet, men jag har på känn att bebben kommer några dagar efter det, kanske 10.10 eller 12.10. T tror att hen kommer före bf. Jag har ändå inte haft några som helst förvärkar eller annat som tyder på att det är dags, så jag tror vi får vänta ännu. Å andra sidan kan ju en förlossning starta också utan några som helst "varningar".
Hur som helst börjar vi vara redo nu. Igår steriliserade jag tuttar och flaskor och sådant, vi har fått spjälsängen hem, vagnen har ju stått redo hur länge som helst och nu började vi också packa bb-väskan.
Hunden verkar också börja inse att det är på väg att ske en större förändring här hemma. Hon har varit alldeles exemplarisk genom alla förberedelser. När vi varit på promenad med vagnen har hon hållit avståndet, babygymet och alla babyleksaker som vi testar henne med genom att låta ligga på golvet låter hon vara ifred (det räcker att säga nej första gången hon går fram och ska snusa, sen vänder hon om och så tittar hon inte längre på sakerna) och hon fattade genast då vi flyttade hit att in i det ena rummet, det som ska bli barnets rum, får hon inte gå. Vi har försökt förbereda hunden så gott vi kan och vi tror att det ska gå alldeles utmärkt för henne att anpassa sig. Det svåraste blir det praktiska, att får vardagen att fungera från morgon till kväll varje dag. Hunden ska ju ut minst tre gånger per dag, helst få en längre länk per dag och få mental stimulans åtminstone ett par gånger i veckan, helst oftare.
Vad jag har förstått efter diskussioner med andra hundägare som fått barn och vad jag själv också kan tänka ut i och med att jag känner vår hund utan och innan, så är det inte spädbarnstiden som blir svår. Däremot kan hunden tänkas få det jobbigt sedan då ungen börjar röra på sig, allra svårast blir det då ungen får en egen vilja och kanske bestämmer att nu vill jag krypa in i hundens säng och sova. Det kommer Essi inte att gilla. Men där gäller det ju att vara ett steg före, alltid. Se till att det aldrig uppstår situationer då Essi måste "ta itu med" något som barnet gör fel mot henne. Det är alltid vi vuxna som sätter reglerna och som ser till att alla följer reglerna, hunden och barnet. Hunden får aldrig tro att den får uppfostra barnet, det är alltid de vuxna människornas ansvar. Vi vet vilka Essis egenheter är och vi vet hur man undviker att de blir till ett problem i samband med att barnet kommer in i hennes liv. Dessutom förstår vi att om det uppstår problem och vi inte vet hur de ska lösas så finns det gott om personer som är mycket bättre än vi är på att träna hundar, hjälp finns alltid att få.
Vårt mål är att Essi ska fortsätta vara en familjemedlem precis som tidigare med samma regler som vi alltid har haft. Hon är en hund och ska så förbli, det tummar vi aldrig på. Vi strävar efter att hon och barnet ska komma överens, eventuella problem löser vi as we go. Sedan gäller det ju också att komma ihåg att barnet kan lida av hundallergi och då gäller det att lösa också det.

Sealife

Vi fick en liten försmak på det här med att ha barn i huset i lördags och söndags då T:s guddotter (visserligen 9 år gammal, så kan inte helt jämföras med en spädis) kom hit på övernattning. Vi hittade på lite allt möjligt, bland annat var vi i hundparken och på café, men det mest spännande för henne och oss var nog besöket på Sealife på Borgbacken på lördagen. Vi for dit med en open mind, men jag måste nog erkänna att såhär efteråt får jag lite illa till vara av hela spektaklet.
Jag vet inte för det första riktigt vem Sealife är till för, 9-åringen var lite för ung ännu och vi som är 20+ var lite för gamla. 11-12-åringar som är snabba att läsa och som liksom tycker om att beundra saker tror jag får mest ut av det, men jag vet inte. Alla fiskar och djur är inträngda på ett mycket litet område, vissa av akvarierna är väldigt, väldigt små. Du kommer åt att om du vill slänga saker i många av akvarierna, knacka på glaset och ta bilder av djuren (blixt är förbjudet men ingen övervakar). Den mest spännande bassängen är ju såklart den med alla hajar, flera stycken inträngda i en liten bassäng, simmande runt, runt, runt.
Allt det här fick mig att börja fundera på en artikel jag läste någon gång i somras, hittar inte den nu, men den handlade i korthet om hur djurparker och dylika ställen egentligen bara är till för människors underhållning, att djuren oftast mår riktigt illa (vissa däggdjur får exempelvis ångestdämpande mediciner hävdades det i artikeln och på andra håll på internet), att det sällan gynnar arterna att enstaka djur hålls i små burar och att ju djurparksverksamheten också måste gå med vinst, annars skulle ingen hålla på med det. Till exempel Peta skriver om varför djurparker inte är bra ställen.
På Sealife fanns det såklart mycket information om hur många fiskarter, hajar, korallerna och annat som lever i haven är hotade, men tror inte det är många som inser det. Till Sealife far man ju för att underhållas, inte för att påminnas om hur hemskt ställe världen är. Det är underhållning. På djurens bekostnad.
Allt det här säger jag ju givetvis inte till 9-åringen. Åt henne var det allt en rolig utflykt. Men för mig känns det såhär i efterskott lite olustigt att ha stött en verksamhet som går ut på att göra pengar på att visa upp utrotningshotade djur med gulliga namn i alltför små akvarier och påstå att man på det viset hjälper de utrotningshotade djuren.

Saker, saker, saker

Det börjar ny synas här hemma att det snart flyttar en liten bebis in hit. I helgen ska vi också få en spjälsäng och ytterligare bebiskläder. Vi har mer än nog med kläder så att vi klarar oss hela första året (tror vi, svårt att säga som förstagångsförälder). Förra helgen köpte vi också ett babygym, det ligger ni på golvet och väntar. Vi börjar vara så redo som man kan bli, men bebben får nog gärna stanna inne ännu några veckor.

 

Aijo, den där barnvagnen jag visade upp för en tid sedan var helt ny när vi köpte den. Om nu någon undrar, det tycks vara relevant för vissa. Hur vi hade råd? Det har inte du något att göra med.

Ikväll ska vi ha T:s föräldrar på kräftskiva!

Kroppen då, nu och sedan

Långt inlägg, jag har jobbat på det i flera dagar, om du bara har tid och ork för en del så hoppa till sista stycket. Läs inte om du vill slippa kroppshetsen, det är mycket kropp här nu, men slutsatsen strävar efter att vara något i stil med att jag försöker att inte kroppshetsa.

 "Så får du din kropp tillbaka efter graviditeten." "Hur länge tog det för dig att bli av med mammakilona?" "Min kropp blev helt förstörd av graviditeten!" "Du kan inte längre skylla din övervikt på att du varit gravid!" "Jag vill gå upp så lite som möjligt under graviditeten." "Vad är normal viktuppgång under en graviditet?" "En kvinna går vanligtvis upp 8-12 kilo under en graviditet, men hon gick upp 25!" "Hur gick du ner så snabbt efter förlossningen?" "Det tar nio månader att gå upp och nio månader att gå ner!" "Jag förstår inte hur någon kan låta sig bli så stor under en graviditet!" "På henne syns det inte alls att hon ska få barn om två månader!" "Hon lät sig helt förfalla efter graviditeten!"

Det är mycket fokus på kroppen och nästan ännu mera på vikten före, under och efter en graviditet. Citaten ovan är sådant som man kan läsa på vilket som helst mamma/föräldra/barn-diskussionforum på nätet, i valfri damtidning, i alla bebistidningar, höra folk diskutera eller någon säga till en bekant, en vän eller om en helt okänd person.
Jag vill först poängtera att jag är tacksam för (trots att det borde vara en självklarhet) att jag sluppit de flesta kommentarer om min vikt och kropp under graviditeten. Jag var beredd på att få höra det ena och det andra eftersom det ofta sägs att när man är gravid har alla något att säga om ens kropp, men kommentarerna kan till all tur räknas på en hand. Det var den klumpiga läkaren, ett par personer som konstaterat att "du rullar snart fram, höhöhö" (mentalt mittfinger coming your way) och så var det en kvinnlig bekant ungefär i min ålder som frågade när jag har beräknad tid och när jag sade att det är om två månader utbrast hon "först om två månader, du är ju helt enorm redan!" (jag mumlade något om hur det är så olika hur man ser ut i de olika månaderna och hon konstaterade skamset att jo, visst, man ska kanske inte högt förundras över andra personers magar - hoppas hon tog åt sig och aldrig säger något om någon som är gravid igen.)

Men det här är ju ändå sådant jag går och tänker på nu som då. Kroppen och vikten, det vill säga. Jag hade redan kommit lite ifrån det, tack vare en aktiv process som pågått sedan någon gång i tonåren då jag blev sjuk i anorexi, blev frisk och sakta lärde mig att kroppen är inte allt och vikten spelar ingen roll, förutom om den hotar din hälsa. Men det har varit en bra sak att jag tvingats fundera på det här igen, jag har under graviditeten verkligen varit tvungen att processa min kropp och min relation till min kropp på ett helt nytt sätt. Det har inte gått för mig att undvika att förändringar sker, både utseendemässigt och inne i kroppen och därmed också i huvudet. Och det känns som att jag har blivit så mycket mognare. Det har varit en positivt process och jag tror att jag kommer att komma ur det här med mindre kropps- och viktfokus än jag haft tidigare. Nu vet jag ju inte vad som sker i huvudet efter förlossningen och inte heller vad som sker i kroppen, men det kan vi ta sen. Nu skriver jag om hur jag tänker just nu.

När jag blev gravid tänkte jag att ja, ja vad som än händer med kroppen så kommer det att komma en dag då jag inte längre är gravid och då kan jag göra vad jag vill med den igen. Jag tänkte att det kommer en dag då jag får min kropp tillbaka, på sätt eller annat (vissa får den tillbaka gratis, andra måste jobba för det). Sedan började jag känna av förändringarna.
Först var det illamåendet. Jag måste anpassa min kost för att klara av att ta mig från morgon till kväll. Vikten påverkades, man började sakta se en mage, boobsen blev gigantiska och ömma. Jag blev granskad av hälsovårdare, läkare, fick lämna in blodprov och urinprov och svara på frågor om vad jag äter, väger, hur jag rör på mig. Folk frågade mig hur jag mår. T fanns där hela tiden och tyckte förändringarna var spännande (nå, inte illamåendet såklart). I april/maj fick jag ont i höften och det påverkade mitt rörelsemönster men också mentalt, jag grät ett par gånger för att det var så sjukt. Jag fortsatte må illa nu och då, men jag började också känna bebisen i magen. Några kurvor runt höften har jag aldrig haft, men nu under sommaren har både låren, vaderna och rumpan verkligen försvunnit och de mammabyxor som i maj var spända över låren hänger nu. Brösten sjönk i något skede tillbaka lite, och just nu vet jag inte riktigt var de ligger, formen är inte vad den var tidigare men bh-storleken tyder på att de är större. Jag har smörjt magen och brösten med olja ett par gånger i veckan mest för att det är mysigt, oljan har nog ingen betydelse för om man får bristningar eller inte.
Och i allt det här så studerade jag mig själv. Det skulle ha varit så lätt att tänka att snart är det här förbi, då får jag nog min kropp tillbaka. Men i något skede under månadernas lopp insåg jag att det som just nu pågår i kroppen inte är någon parentes i livet. Det är en del av livet, mitt liv. Min kropp utvecklas hela tiden och har alltid gjort det, från det att jag föddes, var barn, tonåring, sjukdomen, gick upp, låg på en stabil vikt och stabil kondition med lagom mycket motion i flera år och nu är gravid. En dag kommer jag inte att vara gravid längre, kanske är kroppen då som den var i januari, kanske är den något helt annat. Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det här är min kropp, som det alltid varit. Det var min kropp före graviditeten, det har varit min kropp under graviditeten och det är min kropp efter graviditeten. Jag har bara fått en sådan och jag trivs bättre med den ju äldre jag blir. Inte enbart för att jag tycker att den ser helt ok ut utan också för att jag älskar vad den kan göra. Jag älskar att den tar mig till platser, möjliggör att jag känner smaker och dofter, jag ser, jag hör, jag kan känna T:s händer när han masserar min fötter och jag kan vara trött i musklerna, jag kan producera ljud med munnen och jag kan laga mat med händerna och mycket mycket mer. Och så kan jag bära ett barn i nio månader (hoppas vi, inte riktigt där ännu), jag kan kanske föda fram barnet (ut kommer det ju på sätt eller annat, men en vaginal förlossning är aldrig garanterad) och jag kan ge barnet näring och närhet med min kropp. Min kropp. Alltid. Graviditeten förorsakar förändringar i kropppen, men förändringar sker det ju ändå hela tiden. Jag ser det inte som något negativt, det är en del av den livslånga processen och inte någon orsak att ha ångest, hata kroppen, bestraffa den.
Man behöver inte älska sin kropp, det vore helt omänskligt att kräva att vi alla ska älska vår kropp hela tiden, alla delar av den. Men det man inte gillar kan man helt enkelt skita i, onödigt att fästa uppmärksamhet vid det. Eller så kan man bara acceptera att okej, det här gillar jag inte och så är det. Livet är fullt av saker som vi ogillar, vi kan antingen låta det dra ner oss eller så kan vi acceptera läget och leva med det. Såklart är det en helt annan sak om man på riktigt mår dåligt över något, mentalt eller fysiskt, men det är inte det jag talar om nu. Anyway, jag försöker tänka som så att min kropp behöver inte vara perfekt på något sätt i mina ögon för att jag ska kunna uppskatta den, gilla den. Det finns bitar som jag älskar, som att den klarar av att bära ett växande barn i nio månader utan desto större problem, och det finns bitar som jag ogillar, som att den nu under graviditeten orsakat mig smärta till och från eller att en del av mitt kroppsfett tenderar att samlas runt magen när jag inte är gravid (jag gillar kroppsfettet, men det skulle gärna få distribueras lite jämnare på kroppen). Men liksom i det stora hela så är min kropp den bästa kroppen som finns för just mig, för den är min oavsett vad som händer. Jag ser inte (längre) kroppen som min fiende, något att hitta fel i, inte heller som något projekt som jag måste jobba på. Kroppen är där, den hänger med mig vart jag än går och den kan göra vidunderliga saker och den utvecklas och förändras hela tiden både till det yttre och till det inre, precis som allt annat i livet.
Sedan kan ju andra personer också ha åsikter om ens kropp, speciellt då man är eller har varit gravid. Det är inte förbjudet att ha åsikter, men om ens åsikter handlar om en annan persons kropp kan man hålla dom för sig själv. Ganska enkelt. Jag har som sagt haft turen att inte behöva höra på andra personers åsikter om min kropp varken nu under graviditeten eller så hemskt mycket före det heller (med undantag för en del personer som envisas med att truga sötsaker och ohälsosam mat på personer som ju är så smala så du nog kan ta lite till), men jag vet ärligt inte hur jag skulle tänka om jag hade tvingats lyssna på vad andra tycker. Det är lätt att säga att men skit bara i det men i praktiken kan det vara svårt att göra. Jag är ingen övermänniska. Skulle du säga något om min kropp som sårar mig eller får mig att känna mig ful eller otillräcklig eller på något sätt fel så skulle jag högst sannolikt påverkas av det. Jag vet inte hur, men det är inte som att man bara kan borsta av sig det andra säger om en. Så håll alltså dina åsikter för dig själv, eller om du måste säga något, säg något trevligt.
Summan av kardemumman är alltså: för mig existerar ingen strävan att få tillbaka min kropp efter graviditeten. Det här är min kropp, gravid eller inte. Däremot kommer ju förändringar att ske, det är oundvikligt. En gravid kropp är inte det samma som en icke-gravid kropp och sannolikt kan inte kroppen efter graviditeten att se ut eller kännas som kroppen före graviditeten. Kanske kommer jag att gå ner i vikt, gå upp i vikt, få höfter, få en helt ny mage, tappa brösten eller få ännu större bröst, och mycket mycket mer, och allt det lever jag med. Det kommer att finnas element jag älskar, gillar, ogillar, kanske hatar, står ut med, framhäver, tänker lite extra på eller försöker glömma - det har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är min kropp. Inget projekt, inget att jobba på utan helt enkelt det jag lever i, ibland bestämmer över och ibland inte.

Genusproblem är lyxproblem

Jag har ett långt inlägg på gång som handlar om kroppen, men tills dess ska vi prata lite mindre utseendefixerade ärenden. Charlotte skriver om genusmedvetenhet och hur det inte är allt här i världen. True that!
Det här andas lite "jamen det finns faktiskt folk som inte ens har mat på bordet och här tjafsar du om rosa och blått på bebisar" men Charlotte skriver så bra att

"Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det."

Men till mitt försvar måste jag säga att jag är bra på att inte pracka på andra mina åsikter om exempelvis genus. För det är helt onödigt att göra det. Jag lever mitt liv som jag vill och hur andra till exempel klär sina barn påverkar inte mig på något sätt. Man kan diskutera, men det är onödigt att fördöma eller tänka att jag har rätt och ingen annan.

Arabialänken

Det var ett tag sedan, men idag blev det av: vår långlänk (8 kilometers väg nu när vi flyttat). Runt underbara Arabiastranden. Det var perfekt temperatur också! Hunden hängde på såklart, hon orkar alltid hur bra som helst i ungefär 5-6 kilometer sen börjar det ta på och då märker man att hon skippar allt annat (snusa, kisa, jaga änderna, mopsas mot andra hundar) och bara går rakt framåt.
Jag fick igen konstatera att mina lår, vader och rumpa verkligen försvunnit under sommaren. Jag hade på mig mina träningsbyxor (de går såklart inte över magen men i kombination med stödbältet jag har på mig funkade det riktigt bra och allt hölls på plats) och de var alldeles sladdriga på platser där de tidigare suttit bra.

Vi testade att gå med hunden och vagnen här en kväll. Essi är en smart hund, enkel att lära och gör det mesta i utbyte mot lite beröm och/eller godis så det ska inte bli några problem.

På Barnmorskeinstitutet

Idag är en speciell dag. T är nu studerande igen efter sommaren (han ska skriva sin gradu det här läsåret) så han var hemma precis som jag. Vi hade dessutom bokat ett besök på vårt förlossningssjukhus, Barnmorskeinstitutet här i Helsingfors. De ordnar så man får komma och bekanta sig med stället i grupp och det var inget vi ville hoppa över.
Det var en av barnmorskorna som var vår guide, hon visade ena förlossningsrummet (det största som också har ett badkar man vara i) för oss och så pratade vi om förlossning, lite om BB-tiden och hur man vet att det är dags att föda. Barnmorskan var helt ljuvlig och jag sa genast efter besöket åt T att om vi får en sådan där barnmorska så kommer jag att kunna lita på henne/honom till hundra procent! Jag tyckte det lyste yrkeskunskap och professionalitet om henne och hon var så otroligt säker på allting och så lugn.
I det stora hela har min inställning till förlossning förändrats mycket sedan då någon gång i våras. Jag försöker tänka, nej utan jag tänker att förlossning är något där jag måste lita på kroppen för den vet vad som ska göras och att jag kommer att få den bästa hjälpen man kan få. Barnmorskan på besöket idag sa det så bra, att det är en pytteliten procent av alla världens kvinnor som kan räkna med att få medicinskt stöd i sin förlossning, i en miljö som är så trygg som den är på de förlossningssjukhus vi har i Finland. Det är liksom väldigt få kvinnor i världen som kan räkna med att vara så trygga och få sådan vård och stöd som de kvinnor som föder i Finland. På Barnmorskeinstitutet till exempel finns det beredskap för att om något går snett så kan man utföra kejsarsnitt och få ut bebisen på 10 minuter. Det räddar liv.
För att inte tala om all den smärtlindring som finns att tillgå om man känner att man behöver det. Dessutom är jag och T ännu mer lyckligt lottade än 99 procent av alla förstagångsföräldrar i Finland i och med att vi ser Barnmorskeinstitutet från vårt fönster. Jag har liksom en 7 minuters promenad så är jag på det förlossningssjukhus i Finland som just nu sköter allra flest förlossningar per år. Alla förutsättningar finns för att det ska gå bra.
Det känns nästan som att jag är beredd att se förbi det faktum att jag knappast får svensk vård. Om det ännu vill sig så väl att jag får en barnmorska som pratar svenska med mig så kommer jag inte att behöva spela på lotto mer i mitt liv för då har jag fått allt.