Så många frågor

Det finns så många frågor. Äter han tillräckligt? Byter vi blöja tillräckligt ofta? Behöver han mera närhet? Har han varmt eller kallt? Varför gör han sådär? Jag ser fram emot när han är lite äldre och jag kan tänka tillbaka på den här tiden och bara håhhå så ovan man var då men så bra allt gick!

Fast det kommer ju andra, nya utmaningar hela tiden. Och jag håller fast vid min tes från graviditetstiden. Att jag är den bästa mamman för den här lilla typen. För jag är hans mamma. Han är oftast nöjd och rofylld så jag antar att vi gör det mesta rätt.

Mamma dag 9

Vad gör jag om dagarna? Ammar, ammar, byter skitblöjor och ammar igen. Vår pojke var stor när han föddes och han äter som en 15-åring känns det som. Vi skämtar om att ge honom biff och potatis för att få honom mätt. Men han sover också bra mellan matningarna, så mätt blir han väl, annars skulle han inte sova så bra. Vi sover alla tre typ 7-8 timmar per natt, ljuuuvligt!

Det här med att vara mamma är lite här kommer alla känslorna på en och samma gång. När han sover vill jag att han ska röra på sig så jag ser att han lever. När han äter vill jag att han ska släppa så jag får göra något annat än amma. När jag är ute på kvällslänken med hunden är det så otrooooligt skönt att komma ut i 10 minuter men när jag duschar i 10 minuter vill jag torka mig så snabbt jag kan för att igen få röra i honom.

Men det här känns allt så naturligt. Han hör hemma här med oss. Familjen. Älskar det.

Vår lille

Just nu, 13.30 måndagen den 27 oktober blir vår lille Alexander en vecka. Tänk att jag varit mamma i en vecka idag! Och att pojken fortfarande lever! Vi är ett helt otroligt team T och jag som klarat av det här.

Det finns så mycket att berätta men vi tar det lite i taget. Fokus just nu är att amma, byta blöjor och försöka hinna äta något däremellan. Utan T här hemma så har jag ingen aning hur jag hade gjort allt det. Vi kom hem i torsdags och hade inte T varit hemma sedan dess så hade jag säkert ätit något ungefär tre gånger under hela den tiden och kissat kanske fyra gånger. Jag lyfter på hatten till alla ni kvinnor (och män, om ni finns!) därute som är ensamma hemma med spädis från första stund.

Anyway, Alexander föddes alltså med planerat snitt den 20.10.2014 (fast så himla planerat var det inte, beslutet fattades tre dygn före ingreppet gjordes). Han kom ut frisk som en kråka och har ätit nonstop sedan dess med endast små skitpauser mellan varven. Ibland multitaskar han och skiter medan han äter! Vilka skills!

Det blev rörigt inlägg men jag är fortfarande så till mig. Ska samla tankarna.

20.10.2014

Jaha, så kom det sig så att kroppen aldrig förstod att nu ska det födas barn. Bebben kommer inte ut av sig själv utan det är nu jag ska börja tacka någon högre makt för att jag bor i Finland där det finns toppkunnande i att sköta fall som mig och bebben. Vi kommer båda att klara oss, det vet jag, men det blir inte en förlossning som den jag väntade på i nio månader. Imorgon har vi ungen på utsidan och då kan jag påbörja processen i att förstå varför det blev som det blev och återhämta mig. Plus ta hand om barnet, då, det är ju det också!

Första snön

Ptja, det här trodde jag inte ännu för en månad sedan. Att den första snön ska hinna komma före vår bebis föds. Men idag kom den. Snön. Fortfarande ingen bebis. Nu känns det verkligen som om jag har varit gravid i minst ett år och för alltid kommer att vara det. Vecka 41+4 idag. Fysiskt mår jag bra, minus lite smärta i höften och fogarna och ryggen, men mentalt är jag sönder.

P.S. Om du förstår finska, läs kommentarerna på Steffis inlägg om att stressa över maten. Mycket intressant och mycket sorgligt och mycket skrämmande hur folk beskriver relationen till maten de äter.

Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Gone Girl, filmen

Jag läste boken Gone Girl av Gillian Flynn för kanske ett år sedan och älskade den. Nu har det kommit en film som bygger på boken och den såg vi idag. Bra, riktigt bra, men inte lika bra som boken. Filmen hade lyckats få med det mesta, men den där äckliga jagmårilla-spänningen saknades. Filmen gav liksom svaren för snabbt. Men jag ljuger inte om jag säger att filmen är en av de bästa i år.

P.s jag hatar när man sitter i salongen och väntar på att en film ska börja, som i det här fallet en inte alltför blodig eller rå thriller (förutom den ena scenen mot slutet, lite väl mycket blod där...), och så kommer det en trailer för en skräckfilm from hell och man håller på att skita på sig för att nej jag vill inte veta varför det står en tyst liten flicka i vit klänning i den där kvinnans vardagsrum!!

Den som väntar på något gott...

Det är nu jag har nått den punkten i livet att jag inser att kroppen den kan jag inte styra helt och hållet, den gör som den gör. Som nu, när den inte låter bebben komma ut. Jag inser att det är bara att acceptera läget och låta kroppen sköta sitt. På sätt eller annat kommer hen ut, det vet jag ju. Jag önskar bara att det vore det "naturliga" sättet, så gärna vill jag uppleva en vaginal förlossning.

Oktobertorsdagstips

Jaha, vad bloggar en om när en är gravid i vecka 41 och pretty much antingen sitter hemma och läser bloggar, googlar "hur få igång en förlossning", glor på teve eller är ute på promenad med hunden? Nå en kan alltid tipsa om något intressant inlägg på någon av de bloggar en läser.

Elaine Eksvärd skriver om hur coolt hon tycker att det är att en kvinna som är gravid i åttonde månaden gör en muscle up. Ingen har frågat vad jag tycker men här kommer det i alla fall: jag skiter i vad andra gravida gör eller inte gör med sina kroppar men för mig själv har det varit viktigt att inte bli stillasittande utan att hålla igång alla dagar, om så bara för en 30 minuters promenad med hunden. Jag har välsignats med en kropp som aldrig strejkat, lite foglossning har jag lidit av men aldrig så illa att det har fått mig att villa säga nej till rörelse. Om jag hade haft mera hälsoproblem hade jag kanske tänkt annorlunda.

Eva Frantz skriver ett mycket läsvärt inlägg om hur hon är lite sur (läs: med all rätt mycket kritisk) för att dom på H&M säljer barnkläder under kategorin generous fit. Alltså kläder för flickor som är lite knubbiga.

Eller så kan en tipsa om något bra tv-program. Vi har inte så oväntat kollat på Livs Toisenlaiset äidit nu under hösten. I varje avsnitt får man följa en familj eller ett par alldeles under slutet av graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet. Som titeln antyder så handlar det inte om de där allra vanligaste graviditeterna, utan det finns alltid något som är speciellt med just den familjen. Gårdagens avsnitt var nog det som berörde både mig och T mest av alla avsnitt. Utan att spoila så kan jag säga att det handlar om ett ungt par som får sitt första barn mitt i mannens kamp mot cancer. Du kan se avsnittet på ruutu.fi.

Ergorapido, välkommen hem till oss

När vi flyttade till den här bostaden fick jag för mig att en snabbdammsugare ska vi ha. Här är mycket mer golvutrymme än vi någonsin haft (i förra bostaden var allt golv täckt av möbler) och så tänkte jag att har man barn så behöver man ändå dammsuga oftare.

Idag var jag frustrerad. Ingen bebbe, inga tecken på förlossning och därför bestämde jag att hänga med T in till stan. Det Stora varuhuset har sina crazy days nu så vi slog till och plötsligt blev vi ägare till just en snabbdammsugare.

Skräp på mattan, sand i tamburen, smulor i soffan bye bye!

Jag kan göra väldigt lite för att påverka din sorg

Ibland känns det som att det här är för bra för att vara sant. Att vi verkligen ska få ett barn. Det har varit en så enkel resa jämfört med den resa så många går igenom för att bli föräldrar. Läs till exempel Linda Sundbergs historia. Linda har varit med om två missfall efter att det första barnet kom till världen och hon berättar om hur skönt det kändes då barnmorskan sa att hon inte behöver vara stark just nu utan får gråta och vara ledsen.

Ibland funderar jag att jag på något sätt borde vara gladare än jag redan är att vi faktiskt fått uppleva en relativt komplikationsfri graviditet så här långt. För att andra har ju det så mycket svårare, tuffare. Det är inte bara missfall, det är svårigheter att ens bli gravid, det är graviditetsdiabetes och -förgiftning och för tidigt födda barn och blödningar och annat. Men så tänker jag att nej, det här är min verklighet. I min verklighet så är det jobbigt när jag gått två dagar över tiden och ingen bebis ännu tittat ut och jag har ont i rygg och höft och mår illa när jag äter för snabbt. Det tar inte bort någon större sorg från någon annan att jag känner sorg över småsaker.

Jag läser historier som Lindas och tänker att det är oerhört orättvist och sorgligt att en del tvingas gå igenom sådant. Det finns ingen rättvisa i världen. Jag kan bara läsa sådant och känna det jag känner, men min verklighet är en helt annan.

Jag vill inte skapa matångest

Jag känner numera att min relation till mat är helt frisk. Det finns ingen sjukdom, inga tvångstankar, ingen ångest, inga måsten eller förbud som styr vad, hur och när jag äter - kanske är det starkt att säga så men jag upplever det faktiskt så. Däremot har jag inte på något sätt en perfekt kosthållning. Jag har en kost som många skulle kalla normal (det skrev i alla fall hälsovårdaren i mitt mödravårdskort då hon i början av graviditeten frågade hur jag äter). Jag äter lite för mycket socker och lite för lite fiber och har en svaghet för bananer (minst en per dag ska det vara). Dessutom dricker jag mjölk som de flesta andra, äter både kött och fisk och inleder alla mina dagar med rågbröd och kaffe som vilken typisk finländare som helst. Min kost har inte förändrats alls från tiden före graviditeten och jag hoppas att den inte ska behöva förändras under eventuell amning heller.
Men sedan då, när ungen är så stor att hen äter det vi äter? I helgen läste jag det här inlägget av Lady Dahmer och alla kommentarer hon fått och så började tankarna gå kring hur just jag vill lära vårt barn att äta sådant som är bra för kropp och knopp men också njuta av det goda livet har att erbjuda. Det blir knappast en lätt balansgång, men jag tror det är fullt möjligt att uppfostra barn att känna att de vill äta i huvudsak sådant som är bra för dom men också sådant som ger välbefinnande på ett helt annat sätt. Ibland är de två det samma, ibland är de mil från varandra.
Det allra allra viktigaste för mig när jag funderar på hurdan relation till mat jag vill skapa hos vårt barn är att barnet aldrig ska behöva uppleva ångest kring maten. Det ska inte finnas tvång, förbud, regler, barnet ska inte mutas med mat och inte heller belönas med mat för det tror jag också leder till ångest i längden och barnet ska aldrig behöva förknippa rädsla eller sorg med mat. Jag vet precis hur det känns att tänka att det där får jag inte äta för det gör mig tjock/oönskad/ful/vadnuanorexinpåstodattmatenskulleorsaka och det är något jag önskar att mitt barn aldrig behöver känna. Jag vill uppfostra ett barn som aldrig behöver känna att det är fel att äta något visst eller att man måste äta något annat.
Samtidigt är det ju otroligt viktigt att ge näringsrik mat som mättar och som dessutom är god, tycker jag. Men här tycker jag precis som Lady Dahmer och många av de som kommenterat, att det kan man göra utan att samtidigt totalt dissa den "sämre" maten.
Åh jag har så mycket tankar kring det här men vi får ta det en annan gång... Summa summarum så hoppas jag att jag kan vara en förälder som lär barnet att mat inte är lika med ångest, utan mat är lika med näring och bra fiilis. Man får äta utan att behöva tänka på vad som är så otroligt hälsosamt hela tiden.

P.S Läs gärna Lisas kommentar på inlägget (finns alldeles i början) om du bara läser en. Den berörde mig djupt.

För ett år sedan

Jag kollade på lite gamla bilder i paddan och så dök den här upp. Tagen den 13 oktober förra året. Vi hade varit en helg i Mariehamn och var här på Viking Grace på väg tillbaka till Åbo. Då visste vi inte att ett år senare skulle vi vara mamma och pappa (den här ungen better be ute före den 13 oktober annars blir jag galen!). Life is what happens when you're busy making other plans.

Jag ser att jag har på mig en av mina favorittröjor på det här fotot också. Jag saknar vid det här laget mina vanliga kläder så mycket att det är inte sant. Hoppas, hoppas, hoppas dom går på mig snabbt!

P.s jag ser sjukt mycket ut som min mamma här!

Mammapressen

Ne, ingen bebis på utsidan fortfarande. Hen trivs bra därinne trots att det börjar vara riktigt ont om utrymme nu = det finns exakt 0 millimeter utrymme kvar. När jag böjer mig ner (försöker undvika det för det är så jobbigt och obekvämt) känns det som om alla mina inre organ ska komma ut genom rumpan/snippan/munnen tillsammans med bebisen.
Nu och då tänker jag åh, var det en sammandragning, ibland har jag mensvärk som kommer och går, men tillsvidare har jag inte haft något som ens liknar förlossningsvärkar. Det känns fortfarande overkligt att vi snart ska ta oss till Barnmorskeinstitutet för att föda barn och att vi sannolikt kommer att komma hem därifrån med ett livs levande barn att ta hand om. Som dessutom kommer att vara vårt ansvar i sisådär 18 år.
Jag försöker att inte fundera så mycket på tiden som kommer efter förlossningen fast jag vet att man borde försöka tänka på det också, inte bara förlossningen. Min filosofi är väl något i stil med det ordnar sig nog. Jag är så otroligt tacksam över att T och jag har chansen att båda vara hemma nu i början. Om jag skulle veta att han återgår till jobb någon dag efter förlossningen, som väl är fallet i många familjer, så skulle jag sannolikt ha mycket svårare att sova om nätterna.
Jag försöker också  tänka att vad jag än gör, hur jag än gör så är jag den bästa mamman just mitt barn kan ha. Jag har liksom inte, som jag vet om i alla fall, skapat några så måste jag göra/vara för att vara en tillräckligt bra mamma-regler för mig själv. Nu när det sakta har börjat droppa in åsikter från lite olika håll om hur jag borde vara för att vara en bra mamma försöker jag också tänka att det är vad den personen tycker, jag kan skita i det. In genom ena örat, ut genom andra.
Nu har jag ingen snopp, men jag är lite svartsjuk på män som blir/är pappor för det verkar vara så lätt att göra rätt. Mammor/kvinnor som snart blir mammor är så lätta att kritisera för alla fel de gör medan pappor får beröm för minsta lilla försök de gör att vara någorlunda närvarande, kärleksfulla och omhändertagande. Och det är ju på ett sätt helt naturligt - i alla fall under graviditeten, förlossningen och det som rör amningen så kan en kvinna göra hur många fel som helst medan en man i princip bara behöver finnas till, vara någorlunda stöttande och åtminstone inte elak och så har han gjort det mesta rätt. Herremingud så många fel en gravid kvinna kan göra medan en man aldrig behöver fundera på det. Och amningen, jiisus så många åsikter det finns om den saken och där behöver en man sällan uppleva att han gjort något fel (det räcker liksom att han säger att jag stöttar barnets mamma så gott jag kan och försöker sköta hushållet medan hon ammar och alla är nöjda med hans insats). Det känns liksom såhär som en kvinna som snart ska föda sitt första barn som att det är så lätt att vara pappa. Jag vet att pappor känner ångest och rädsla och press, jag har ju T med mig på den här resan, men ibland när jag sitter och känner mig otillräcklig eller osäker för det som komma ska så tänker jag att det skulle vara bra skönt att få vara pappan i allt det här.
Sedan blir jag riktigt arg eftersom jag vet att man som mamma inte slutar göra fel trots att man klarar graviditeten utan att ta livet av bebben, klarar förlossningen och ungen växer ifrån amningen. Nehej, då är man en dålig mamma om man sätter ungen på dagis för tidigt, är egoistisk (exempelvis lämnar ungen med pappan två kvällar i veckan för att gå på jumppa), uppfostrar ungen fel, daltar för mycket med ungen, skriker för mycket, är trött, arg, ledsen, hellre vill sova än vaka med en sjuk unge, jobbar för mycket/för lite, har fel kläder på ungen... Ja, det slutar liksom inte, känns det som. Och det är oftast mamma som har gjort fel om något är fel.

Jag inser ju när jag skriver det här att jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker om mig som mamma. Där är något konkret att jobba på under de kommande 18 åren. Att skita i vad andra anser och bara köra racet tillsammans med T. För det blir nog bra hur vi än gör. Och blir det inte bra så blir det dåligt, då är det så det var menat att det skulle bli, och då är det ändå bra. Jei!

Bästa tv-serien någonsin!

Jag snubblade in på Buzzfeeds 26 Things Only "Breaking Bad" Fans Will Understand och jag bara åhh, vill se den serien igen! Det händer inte ofta, men ibland stöter man på tv-serier man önskar att man kunde radera från hjärnan bara för att man på det viset kunde uppleva dom igen. Så känner jag för Breaking Bad. 9,6 på Imdb, jag är inte ensam om att känna så! Det sista avsnittet var ett som folk kommer att prata om i åratal. Det var perfekt.
Nu är ju Breaking Bad fullt av svart humor, det är tidvis riktigt brutalt (alldeles i början av serien gör huvudpersonerna ett misslyckat försök att lösa upp ett lik i ett badkar och du skrattar så tårarna sprutar samtidigt som du håller emot kväljningarna). Men jag älskar också serien för att den är så ärlig. Den visar hur alla är förlorare i knarkbusinessen. Till och med små barn som inte har annat att göra med verksamheten än att de råkar vara på något sätt knutna till någon som har något med verksamheten att göra. Visst tjänar du pengar på knark, annars skulle väl ingen hålla på med det, men i slutändan kommer du att förlora. Livet, hälsan, familjen, pengarna, makten. Något kommer du att förlora och det kommer att slå mot dig hårt. Ingen vinner, alla försvinner. De största förlorarna är de oskyldiga. De som förlorar familjemedlemmar till knarket, de som tvingas bli drogsmugglare, de som dödas för att någon de känner/är släkt med gjort något fel mot någon med makt, de som inte hade en aning men som plötsligt finner sig själva så djupt inne i träsket att enda utvägen är självmord.
Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en mycket bättre plats om alla droger skulle vara lagliga och verksamheten övervakad överallt. Då skulle all brottslighet kring drogerna försvinna. Det kan vi förstås inte göra, låta droger bli lagliga, men tänk dig den världen en stund. Om vi skulle göra alla knarkkarteller, drogkungar och handlare sysslolösa.

Se Breaking Bad om du inte sett den. Det kommer att vara de bästa tv-serie-timmarna i ditt liv.