Den 16 augusti i år glömmer jag aldrig. Det var en underbar dag. Jag vill att alla ska få uppleva den känslan. Då jag och T blev man och hustru.
Foto: Heidi Hendersson
28 nov. 2014
Kärlekens dag
Jag behöver knappast säga hur glad jag är idag. Glad för att alla äntligen ges en chans att välja att gifta sig om de så vill.
27 nov. 2014
Jullängtan och fula bebisdräkter
I vårt hus är det snart jul. Igår handlade vi det första av allt vi ska äta på julen! Första gången vi äter i vårt eget hem på julen. Första gången vi lagar julmaten själva! Jag är lite spänd, såklart, men med mig och T i köket kan det (nästan) bara bli bra!
Jag har förstås varit med hemma hos mamma och pappa som ung, annars skulle jag vara helt lost nu. Förstår inte föräldrar som inte tar med barnen i matlagningen, vardag eller helg spelar ingen roll. Det är att göra barnen mycket sämre utrustade för vuxenlivet... A kommer att få vara med i all matlagning när han är tillräckligt gammal. Oj, spårade ur där lite. Hur som helst så började vi handla inför julen och jag kan inte vänta!
Idag hade A sin första läkargranskning sedan den på bb. Allt väl var läkarens bedömning. Vi höll på att missa vår tid på grund av att vi inte visste vart vi skulle och att jag och mannen i infodisken missförstod varandra... Men vi hann trots allt!
Also: på bilden nederst syns en av de fulare dräkterna i FPA-lådan. Det roliga är att den inte är så ful längre när den sitter på ens egna son!
26 nov. 2014
I'm back!
Nu, fem veckor plus någon dag efter förlossningen kan jag ärligt säga att jag är helt återställd. Det var i helgen jag plötsligt kom på att fan det känns bra i kroppen nu! Jag var ute med hunden när det hände och så fick jag sådant där lyckorus när jag gick där på Böles skumma gator ensam med den lilla fjantiga hunden (fjantig för att det hade snöat och det var halt och det var kallt). Ingen smärta, inga kramper i magen, inga konstiga känslostormar, ingen styvhet. Det känns som om jag aldrig varit med om ett kejsarsnitt, det enda som är kvar som visar att jo, det hände, är ärret på magen. Och det liknar mest ett tunt streck nu.
Nu håller jag ju ändå inte på och ljuger för mig själv. Jag vet att det kommer att ta månader om inte år att få tillbaka samma styrka i rygg, mage och tja, hela kroppen som jag hade före graviditeten. Om jag någonsin får det, det beror helt på hur mycket jag orkar kämpa med träningen... Tillsvidare har jag noll energi att träna, annat än promenader. Men med återställd så menar jag alltså att jag inte känner av de negativa effekterna av snittet eller graviditeten mera.
Jag hade aldrig trott att jag skulle återhämta mig så snabbt och jag är så tacksam för min starka, underbara, härliga kropp som klarat av både en graviditet och ett kejsarsnitt. Visst krävdes det starka värkmediciner till en början och helt vanliga värktabletter åt jag ju en dryg vecka eller så, men det måste man ju räkna med. Direkt efter operationen fick jag förresten något mycket, mycket starkt, har ingen aning vad det var men hög blev jag och T har efteråt skrattat åt hur borta jag var. Jag klagade bland annat på den starka belysningen när det egentligen var ganska dunkelt i rummet...
Så, cirka fem veckor tog det för mig att känna mig som före graviditeten igen. Det positiva med kejsarsnitt är ju förstås att man inte behöver ha ont i underlivet, som så många har i långa tider efter en vaginal förlossning (jag skriver alltid vanlig förlossning men måste sedan korrigera mig själv, för vaginal betyder inte vanlig!)
Summa summarum så är kejsarsnitt en stor operation som alla operationer där man går in i magen på en person. Men återhämtningstiden kan vara snabb, det tycker jag att min var. Hemligheten i mitt fall var kanske att jag aldrig tillät mig bli sittande. Jag började genast göra promenader, vissa dagar flera om dagen, och det tror jag var helt avgörande. Nu finns det säkert läkare och andra därute som säger att det var dumt gjort, man ska låta kroppen vila, men jag gjorde det beslutet och tillsvidare har det inte skitit sig. Kanske det gör det ännu, men då är det ju mitt eget ansvar och enkom jag som lider av det.
Dessutom: amningen verkar funka över förväntan och där är ännu en sak jag är tacksam för. Kejsarsnitt kan ju göra sitt för att förstöra amningen, men det hände inte oss.
Skulle jag få ge vitsord åt kejsarsnittet och tiden efteråt skulle jag ge det en 8. Det negativa med det hela var ju att jag inte fick uppleva en vaginal förlossning, att jag missade Alexanders första timmar utanför magen samt att jag var svag i några dagar.
Nu håller jag ju ändå inte på och ljuger för mig själv. Jag vet att det kommer att ta månader om inte år att få tillbaka samma styrka i rygg, mage och tja, hela kroppen som jag hade före graviditeten. Om jag någonsin får det, det beror helt på hur mycket jag orkar kämpa med träningen... Tillsvidare har jag noll energi att träna, annat än promenader. Men med återställd så menar jag alltså att jag inte känner av de negativa effekterna av snittet eller graviditeten mera.
Jag hade aldrig trott att jag skulle återhämta mig så snabbt och jag är så tacksam för min starka, underbara, härliga kropp som klarat av både en graviditet och ett kejsarsnitt. Visst krävdes det starka värkmediciner till en början och helt vanliga värktabletter åt jag ju en dryg vecka eller så, men det måste man ju räkna med. Direkt efter operationen fick jag förresten något mycket, mycket starkt, har ingen aning vad det var men hög blev jag och T har efteråt skrattat åt hur borta jag var. Jag klagade bland annat på den starka belysningen när det egentligen var ganska dunkelt i rummet...
Så, cirka fem veckor tog det för mig att känna mig som före graviditeten igen. Det positiva med kejsarsnitt är ju förstås att man inte behöver ha ont i underlivet, som så många har i långa tider efter en vaginal förlossning (jag skriver alltid vanlig förlossning men måste sedan korrigera mig själv, för vaginal betyder inte vanlig!)
Summa summarum så är kejsarsnitt en stor operation som alla operationer där man går in i magen på en person. Men återhämtningstiden kan vara snabb, det tycker jag att min var. Hemligheten i mitt fall var kanske att jag aldrig tillät mig bli sittande. Jag började genast göra promenader, vissa dagar flera om dagen, och det tror jag var helt avgörande. Nu finns det säkert läkare och andra därute som säger att det var dumt gjort, man ska låta kroppen vila, men jag gjorde det beslutet och tillsvidare har det inte skitit sig. Kanske det gör det ännu, men då är det ju mitt eget ansvar och enkom jag som lider av det.
Dessutom: amningen verkar funka över förväntan och där är ännu en sak jag är tacksam för. Kejsarsnitt kan ju göra sitt för att förstöra amningen, men det hände inte oss.
Skulle jag få ge vitsord åt kejsarsnittet och tiden efteråt skulle jag ge det en 8. Det negativa med det hela var ju att jag inte fick uppleva en vaginal förlossning, att jag missade Alexanders första timmar utanför magen samt att jag var svag i några dagar.
25 nov. 2014
Se varandra
Jag tänker på kvinnan i Kuopio som tog livet av sin 2,5-åring och sin 6 veckor gamla och jag tänker att det finns inga rätta frågor och inga korrekta svar just nu. Men jag tänker att jag måste skriva något. Säga något. Göra något kan jag inte.
Varför kunde ingen göra något? Göra något för att hjälpa kvinnan, men i första hand för att hjälpa barnen.
Jag tycker så synd om kvinnan men i första hand tycker jag synd om barnen. Jag förstår inte den förälder som kan ta livet av ett eget barn. Men jag vill försöka att inte hata de som gör det. Hat gör bara allting värre. Det är för sent för hat.
Det är lätt att börja peka finger när det här händer. Jag har ingen aning vart jag ska peka men jag pekar lite hitåt och ditåt. Främst på kvinnan men också på alla som inte kunde göra något, trots att jag vet att de ju inte kunde veta.
Ingen kan se framtiden men vi kan alla se varandra.
Varför kunde ingen göra något? Göra något för att hjälpa kvinnan, men i första hand för att hjälpa barnen.
Jag tycker så synd om kvinnan men i första hand tycker jag synd om barnen. Jag förstår inte den förälder som kan ta livet av ett eget barn. Men jag vill försöka att inte hata de som gör det. Hat gör bara allting värre. Det är för sent för hat.
Det är lätt att börja peka finger när det här händer. Jag har ingen aning vart jag ska peka men jag pekar lite hitåt och ditåt. Främst på kvinnan men också på alla som inte kunde göra något, trots att jag vet att de ju inte kunde veta.
Ingen kan se framtiden men vi kan alla se varandra.
24 nov. 2014
Julen kom tidigt i år
I lördags smällde vi ihop en liten vibörjarfirajulentidigtiår-bjudning. Vi bjöd in närmaste familjen och så värmde vi lite glögg och bakade lite julstjärnor och så beundrade vi alla lille Alexander. När jag bjöd in mamma och pappa sa mamma "du vet väl att man inte behöver ordna bjudningar när man har så litet barn som ni har?". Då sa jag "jo, men vi vill."
Det var viktigt för oss när A föddes att genast börja göra saker. Inte sitta hemma, utan åka till stan, åka till Borgå, bjuda in folk och gå på promenader och bada honom och ta med honom till matbutiken och ditt och datt. För att om man inte gör allt det så blir tröskeln så mycket högre för varje dag som går. Jag vet att en del föräldrar väntar, en del tycker väl också att ungen inte ska släpas med på olika ställen som så liten, men vi ville inte bli sittande med honom. Däremot har jag aldrig ännu varit någonstans på egen hand med honom... Om man inte räknar promenader då.
Allting är så mycket enklare när man är två, det är jag helt övertygad om. För oss var det helt självklart att vi båda ska vara hundra procent med från början. Det var liksom inget vi satte oss ner och pratade om, att är det nu viktigt för oss båda att vara hundra procentig förälder, utan det kom helt naturligt för oss. Och det känns så självklart. Och jag märker till min stora glädje att jag inte håller på och säger till T at gör såhär istället för det är bättre. Det gör inte han heller, vilket ju är skönt! Men alltså, risken var ju att jag som kvinna skulle ha tagit på mig rollen som den allvetande mamman och han skulle ha tagit på sig rollen som jag gör ändå alltid fel enligt henne så jag gör ingenting alls! Det har inte hänt och vi hoppas det inte händer heller.
Det var viktigt för oss när A föddes att genast börja göra saker. Inte sitta hemma, utan åka till stan, åka till Borgå, bjuda in folk och gå på promenader och bada honom och ta med honom till matbutiken och ditt och datt. För att om man inte gör allt det så blir tröskeln så mycket högre för varje dag som går. Jag vet att en del föräldrar väntar, en del tycker väl också att ungen inte ska släpas med på olika ställen som så liten, men vi ville inte bli sittande med honom. Däremot har jag aldrig ännu varit någonstans på egen hand med honom... Om man inte räknar promenader då.
Allting är så mycket enklare när man är två, det är jag helt övertygad om. För oss var det helt självklart att vi båda ska vara hundra procent med från början. Det var liksom inget vi satte oss ner och pratade om, att är det nu viktigt för oss båda att vara hundra procentig förälder, utan det kom helt naturligt för oss. Och det känns så självklart. Och jag märker till min stora glädje att jag inte håller på och säger till T at gör såhär istället för det är bättre. Det gör inte han heller, vilket ju är skönt! Men alltså, risken var ju att jag som kvinna skulle ha tagit på mig rollen som den allvetande mamman och han skulle ha tagit på sig rollen som jag gör ändå alltid fel enligt henne så jag gör ingenting alls! Det har inte hänt och vi hoppas det inte händer heller.
21 nov. 2014
En månad igår!
Igår blev A en månad gammal. Rådgivningsbesöket visade att han vuxit 1,1 kilo sedan han föddes och han mår hur bra som helst (men skriker ofta om kvällarna...)
Jag kan fortfarande inte fatta att den här pojken är min son. Häromdagen läste jag en kommentar på någon blogg, det var något om hur man borde göra när man uppfostrar pojkar. Jag skummade igenom den och orkade inte fundera på saken, för "det är ju inte aktuellt för mig". Först någon dag senare stod jag i duschen och funderade på livet när det slog mig att varför skippade jag kommentaren?!?
20 nov. 2014
Hunddrömmar
Jag är ju som bekant hundägare och det var nog på alla sätt en dröm som gick i uppfyllelse den där dagen i april 2010 då vi bestämde att Essi ska bli en medlem i vår familj. Hon är verkligen en härlig typ, men det har såklart varit en resa med både utmaningar och härliga stunder och ännu är inte resan förbi. Men nu har jag börjat dream bigger... Helt bokstavligen. Jag drömmer om en lite större hund (Essi väger under 4 kg, kanske lite drygt om hon ätit en rejäl portion mat). En större hund med lite mer stamina, självsäkerhet, päls och kapacitet. För jag drömmer om en riktig hobbyhund. Jag tänker mig agility, lydnad eller kanske rally-lydnad där jag redan gjort tre tävlingar med Essi. Och jag tänker mig att jag siktar högt.
Den perfekta hundrasen vore en så kallad tollare. En tonårskompis till mig hade en sådan som familjehund, en hane, och det var den mest underbara hund jag någonsin träffat. Och sådan energi den hade, samtidigt som den var så lugn och samlad hela tiden! Helt ljuvlig. Border collie är ett annat självskrivet alternativ, men där är vallningsinstinkten och energimängden så stor att jag tvekar. Nåja, det finns ju två vuxna i hushållet och den andra av oss har lite andra tankar om hur vår nästa hund ska se ut... Hur som helst så är det knappast aktuellt ännu på många, många år. Essi har minst fem år kvar att leva om allt går väl och, tja, det känns som att en hund och ett småbarn räcker just nu. Men någon dag så!
Den perfekta hundrasen vore en så kallad tollare. En tonårskompis till mig hade en sådan som familjehund, en hane, och det var den mest underbara hund jag någonsin träffat. Och sådan energi den hade, samtidigt som den var så lugn och samlad hela tiden! Helt ljuvlig. Border collie är ett annat självskrivet alternativ, men där är vallningsinstinkten och energimängden så stor att jag tvekar. Nåja, det finns ju två vuxna i hushållet och den andra av oss har lite andra tankar om hur vår nästa hund ska se ut... Hur som helst så är det knappast aktuellt ännu på många, många år. Essi har minst fem år kvar att leva om allt går väl och, tja, det känns som att en hund och ett småbarn räcker just nu. Men någon dag så!
 |
| De här bilderna är från augusti 2013, vår tredje och sista tävling. |
 |
| Vi klarade oss över förväntan! Knep andra och tredje plats. |
19 nov. 2014
Aborter inget personalen ska få välja bort
Jag kan inte för allt i världen förstå varför det ska skrivas in i lagen att hälsovårdspersonal ska få säga nej till att delta i aborter. Men ändå finns det ett medborgarinitiativ där målet är att en sådan lag ska skrivas. Du hinner skriva under ända fram till den 23 november om du förstår varför det ska finnas en sådan lag och dessutom håller med.
Alla kvinnor i Finland har rätt till abort och det är något som vi knappast kommer att ändra på inom kort, och det är en bra sak. Aborterna utförs av utbildad hälsovårdspersonal med den expertis som behövs för att inte bara sköta det rent medicinska utan också att möta kvinnan som genomgår aborten. Kvinnor gör inte aborter för att det är roligt, de gör aborter för att det är det bästa alternativet för just dem i det läget. Ibland är orsaken så enkel som att man i ultraljud har konstaterat att det här fostret knappast överlever utanför magen på grund av xx eller xx. En del kvinnor vill då genomgå en full graviditet och förlossning, andra vill avbryta graviditeten omedelbart. Hur man än väljer är det en oerhört tung sits att vara i och för mig en självklarhet att de som då sitter på det medicinska kunnandet stöder en hur man än väljer. Väljer man abort ska man inte, utöver att behöva sörja det barn som aldrig fick leva också behöva fundera på huruvida man nu kommer att få det stöd man behöver eller om man kommer att få höra att jag vill inte delta i den här aborten eftersom jag tycker att aborter är fel, trots att jag utbildat mig för att göra just det, men låt mig hämta min kollega, hon har inget emot aborter.
För mig är det lika självklart att barnmorskor, läkare och sjukskötare sköter aborter som att en kirurg opererar ett ben som gått av. En kirurg kan inte heller säga jag opererar inte för jag tror inte att benbrott kan fixas på det viset. De två kan inte jämföras, men så länge vi har lagliga aborter i Finland måste det garanteras att det alltid finns personer som på lagligt och tryggt sätt kan utföra dom. Den som har något emot aborter ska inte bli gynekolog, så är det bara. För aborter handlar inte om att ta en annan persons liv. De handlar om att ge vård samt hjälpa och stöda de kvinnor som precis har fattat ett av de allra svåraste besluten i sitt liv.
Däremot tycker jag, precis som många andra, lite off-topic, att de foster som aborteras inte ska behöva kämpa för sina liv utanför livmodern. Det här ska gå att undvika, måste gå att undvika.
Alla kvinnor i Finland har rätt till abort och det är något som vi knappast kommer att ändra på inom kort, och det är en bra sak. Aborterna utförs av utbildad hälsovårdspersonal med den expertis som behövs för att inte bara sköta det rent medicinska utan också att möta kvinnan som genomgår aborten. Kvinnor gör inte aborter för att det är roligt, de gör aborter för att det är det bästa alternativet för just dem i det läget. Ibland är orsaken så enkel som att man i ultraljud har konstaterat att det här fostret knappast överlever utanför magen på grund av xx eller xx. En del kvinnor vill då genomgå en full graviditet och förlossning, andra vill avbryta graviditeten omedelbart. Hur man än väljer är det en oerhört tung sits att vara i och för mig en självklarhet att de som då sitter på det medicinska kunnandet stöder en hur man än väljer. Väljer man abort ska man inte, utöver att behöva sörja det barn som aldrig fick leva också behöva fundera på huruvida man nu kommer att få det stöd man behöver eller om man kommer att få höra att jag vill inte delta i den här aborten eftersom jag tycker att aborter är fel, trots att jag utbildat mig för att göra just det, men låt mig hämta min kollega, hon har inget emot aborter.
För mig är det lika självklart att barnmorskor, läkare och sjukskötare sköter aborter som att en kirurg opererar ett ben som gått av. En kirurg kan inte heller säga jag opererar inte för jag tror inte att benbrott kan fixas på det viset. De två kan inte jämföras, men så länge vi har lagliga aborter i Finland måste det garanteras att det alltid finns personer som på lagligt och tryggt sätt kan utföra dom. Den som har något emot aborter ska inte bli gynekolog, så är det bara. För aborter handlar inte om att ta en annan persons liv. De handlar om att ge vård samt hjälpa och stöda de kvinnor som precis har fattat ett av de allra svåraste besluten i sitt liv.
Däremot tycker jag, precis som många andra, lite off-topic, att de foster som aborteras inte ska behöva kämpa för sina liv utanför livmodern. Det här ska gå att undvika, måste gå att undvika.
18 nov. 2014
Skräcken
Sådant man kan fundera på som nybliven mamma:
Men jag är inte en sådan mamma som inte ens vågar gå på toa för att ungen är ledsen. Om jag måste skita och han gråter, då får han gråta. Sååå ofta skiter jag inte att det skulle skada honom.
Tänk om jag inte hör när han skriker eller fattar att han skriker...Det är en skräck jag har speciellt om nätterna och de dagar då T är på jobb. Jag vet ju att det egentligen bara är psykiskt sjuka och missbrukare som kan missa att deras barn skriker. Men man vill ju inte att det ska ske. Jag tycker det är viktigt att svara på alla hans signaler.
Men jag är inte en sådan mamma som inte ens vågar gå på toa för att ungen är ledsen. Om jag måste skita och han gråter, då får han gråta. Sååå ofta skiter jag inte att det skulle skada honom.
17 nov. 2014
Den duktige mannen med ett uppdrag
Jag länkar väldigt ofta till Lady Dahmer märker jag. Men hennes ord och främst av allt de diskussioner som uppstår på bloggen är så bra så det är helt oundvikligt. Nu skriver hon om den seglivade myten att kvinnor har så otroligt mycket makt i hemmet. Det är inte fråga om makt, det är fråga om ett ansvar att sköta allt det där jobbiga, tunga, obetalda som männen inte orkar eller vill sköta och därför påstår att kvinnor gör det så mycket bättre. Läs, det är tankeväckande på många sätt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.
14 nov. 2014
Snittet - min förlossning del 2
Jag skrev att jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse och nu har det gått snart fyra veckor och jag börjar redan glömma vissa detaljer märker jag. Det är alltså dags. Jag ska försöka vara så sanningsenlig som möjligt, men vissa grejer kan jag alltså redan ha glömt eller förträngt. Jag vill också börja med att tacka min make T för det underbara stöd han var under hela förlossningen samt dagarna efteråt när vi försiktigt försökte lära känna Alexander. Dessutom vill jag tacka hela personalen på Kvinnokliniken, bättre vård kan man knappast be om.
Varför snitt?
Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.
Före ingreppet:
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.
Ingreppet:
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.
Direkt efter:
På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.
Timmarna och dagarna efteråt:
Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.
Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.
I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.
Varför snitt?
Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.
Före ingreppet:
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.
Ingreppet:
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.
Direkt efter:
På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.
Timmarna och dagarna efteråt:
Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.
Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.
I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.
13 nov. 2014
Tuttar och annat som kan "fixas"
Tips! På Elaine Eksvärds blogg pågår en diskussion om folk som "fixar sig". Vi talar fejktuttar, botox och var går egentligen gränsen för när man "fixar sig" och när man bara gör något helt normalt.
Jag försöker vara mycket försiktig med att uttala mig om vad som är ok när det gäller vad folk får och inte får göra med sina kroppar. För mig är allt ok som inte innebär att någon annan kommer till skada. Truga in 7 liter silikon i rumpan och se om jag bryr mig! Men nä, visst är det synd att folk känner den där pressen att se ut på ett visst sätt, det kan jag inte komma ifrån.
Jag försöker vara mycket försiktig med att uttala mig om vad som är ok när det gäller vad folk får och inte får göra med sina kroppar. För mig är allt ok som inte innebär att någon annan kommer till skada. Truga in 7 liter silikon i rumpan och se om jag bryr mig! Men nä, visst är det synd att folk känner den där pressen att se ut på ett visst sätt, det kan jag inte komma ifrån.
12 nov. 2014
Spara till barnet?
Nu är ju den lille bara drygt tre veckor, men en sak som vi började fundera på redan då han inte ens var ett litet frö i min mage var det här med att spara pengar till barnet. En sak är säker: vi ska spara till honom. Resten? Not so klart.
För det första. Konto eller placeringar? Jag tänker konto, men det är bara för att jag kan noll om placeringar.
För det andra. Hur mycket per månad/år? Se nedan om barnbidraget...
För det tredje, och kanske den svåraste frågan. När ska ungen få tillgång till pengarna och på vilka villkor? Det finns ju dom som säger att ger du ungen tillgång till kontot när hen fyller 18 kommer hen bara att åka på en jorden runt resa och festa bort alla pengar. Att man liksom borde sätta villkor, göra upp en plan. Typ att pengarna ska användas till att betala hyra.
För det fjärde. Vad är bättre, att köpa presenter åt ungen till födelsedagar och julen och så vidare, eller att sätta in pengarna och sparas? De flesta gör säkert båda... Vad händer med de pengar som andra personer ger i gåva, spara eller använda genast?
För det femte. Det här med barnbidraget. Just nu behöver vi barnbidraget för att kunna få mat på bordet, men det kommer säkert att komma en dag då barnbidraget på riktigt är extra pengar. Spara åt ungen, låta ungen använda som hen vill, kanske till och med spara (då tänker vi alltså att ungen redan hunnit bli typ tonåring) eller lägga undan åt en själv?
Och säkert finns det många fler frågor.
Såhär tänker jag: det viktigaste jag och T kan ge Alexander är en trygg barndom, mat på bordet, säng att sova i och kärlek. Men om vi har möjlighet att lägga undan pengar som han kan använda när han blir äldre så ska vi göra det. För det är en fin gåva att ge, ett enkelt sätt att göra stor skillnad i hans liv när han exempelvis flyttar till eget eller, varför inte, vill åka till Australien i två månader. Det spelar inte så stor roll om vi får ihop 100 euro eller 1000 euro eller 10 000 euro, allt räknas. Cause you can't live on love.
För det första. Konto eller placeringar? Jag tänker konto, men det är bara för att jag kan noll om placeringar.
För det andra. Hur mycket per månad/år? Se nedan om barnbidraget...
För det tredje, och kanske den svåraste frågan. När ska ungen få tillgång till pengarna och på vilka villkor? Det finns ju dom som säger att ger du ungen tillgång till kontot när hen fyller 18 kommer hen bara att åka på en jorden runt resa och festa bort alla pengar. Att man liksom borde sätta villkor, göra upp en plan. Typ att pengarna ska användas till att betala hyra.
För det fjärde. Vad är bättre, att köpa presenter åt ungen till födelsedagar och julen och så vidare, eller att sätta in pengarna och sparas? De flesta gör säkert båda... Vad händer med de pengar som andra personer ger i gåva, spara eller använda genast?
För det femte. Det här med barnbidraget. Just nu behöver vi barnbidraget för att kunna få mat på bordet, men det kommer säkert att komma en dag då barnbidraget på riktigt är extra pengar. Spara åt ungen, låta ungen använda som hen vill, kanske till och med spara (då tänker vi alltså att ungen redan hunnit bli typ tonåring) eller lägga undan åt en själv?
Och säkert finns det många fler frågor.
Såhär tänker jag: det viktigaste jag och T kan ge Alexander är en trygg barndom, mat på bordet, säng att sova i och kärlek. Men om vi har möjlighet att lägga undan pengar som han kan använda när han blir äldre så ska vi göra det. För det är en fin gåva att ge, ett enkelt sätt att göra stor skillnad i hans liv när han exempelvis flyttar till eget eller, varför inte, vill åka till Australien i två månader. Det spelar inte så stor roll om vi får ihop 100 euro eller 1000 euro eller 10 000 euro, allt räknas. Cause you can't live on love.
11 nov. 2014
Att prata med en bebbe
Ni vet när en bebis säger ähhuhhöhg och man bara jo, jag vet att du har kaki i blöjan vi ska gå och byta!
Tänk om ungen inte alls vill meddela att kakiiblöjanbytapåmigNU! utan försöker säga att det kliar på min vänstra stortå, kan du skrapa lite?
Ja, det kan man ju fundera på.
Också den här regniga tisdagen i november. Jag funderar på julen. I år ska vi för första gången sedan vi flyttade till gemensam bostad fira hemma har vi bestämt. Det blir första julen då vi börjar skapa våra helt egna traditioner. Jag längtar redan nu.
Tänk om ungen inte alls vill meddela att kakiiblöjanbytapåmigNU! utan försöker säga att det kliar på min vänstra stortå, kan du skrapa lite?
Ja, det kan man ju fundera på.
Också den här regniga tisdagen i november. Jag funderar på julen. I år ska vi för första gången sedan vi flyttade till gemensam bostad fira hemma har vi bestämt. Det blir första julen då vi börjar skapa våra helt egna traditioner. Jag längtar redan nu.
10 nov. 2014
Du och jag, lillen
Idag är jag för första gången ensam med lille A medan T jobbar en heldag på jobbet. Det känns inte alls som jag trodde det skulle kännas. Det känns bra, jag vet vad jag gör största delen av tiden.
Det är så lustigt det här med spädbarn, hur de är så hjälplösa och så svåra att tolka men ändå så tydliga i sitt budskap. En baby ljuger inte, skojar inte, hittar inte på. Du kan liksom lita på bebisen. Jag litar på Alexander. Han berättar när något är fel. Alltid förstår jag inte, men jag hör och ser ju i alla fall och så är det att börja gissa. Ett ganska vanligt problem verkar vara luft i magen...
I lördags åkte vi för andra gången under Alexanders liv till Borgå ett varv. Hans yngsta kusin, bara några veckor äldre än han, döptes. Alexande sov i fem timmar, från det att vi satt honom i bilstolen tills vi var hemma igen. Det blir något att berätta för honom när han är äldre!
Att A fyller tre veckor betyder också att det gått tre veckor sedan snittet. Jag har sällan ont numera, närmast sliter det i såret när jag gör någon konstig rörelse. Men matsmältningen har inte riktigt återhämtat sig ännu... Det kan ju förstås hända att det skulle vara så oberoende av snittet, men jag som är van att ha effektiv matsmältning lider. Mer om det en annan gång.
7 nov. 2014
Boktips: Hoito av Jessica Suni
Eftersom jag nu tillbringar cirka 80 procent av min vakna tid sittande i soffan eller fåtöljen så läser jag mycket. Den här romanen har Jessica Suni skrivit, hon är en gammal bekant till mig (så gammal att jag inte ens kommer ihåg hur vi lärde känna varandra...). Och den är så otroligt bra! Först tror man liksom att okej, de blir ett par, ett helt vanligt par trots den udda utgångspunkten. Men så inser man att vad fan är hans problem? En utmärkt, skrämmande, realistisk studie i hur någon utövar makt över en annan och vad det leder till. Skriven på finska. Läs den.
6 nov. 2014
5 nov. 2014
Att sitta klistrad
Trots att vi sover 7-8 timmar per natt, ibland mer så känner jag en djup, djup trötthet. Håller på att bli galen av att vara så låst, inne, hemma, i soffan. Det är mysigt att amma men det är inte lätt och det kräver så otroligt mycket tålamod, tid. Tid att bara sitta. Nacken är låst, armarna, benen, ryggen. Vill kunna röra mig fritt, äta när jag vill, tvätta byk när jag vill. Men det här är ju bara en kort, kort fas. Någon månad högst. Jag tröstar mig med att det kommer att komma en dag då jag önskar att han skulle sitta klistrad vid mitt bröst istället för att vara på något ställe där jag har noll koll på honom!
4 nov. 2014
Jihuu!
Idag är en bra dag på alla sätt, trots alltför lite sömn i natt (sonen var vaken till 00 och sedan mellan 04 och 06).
Varför?
Jo, när jag efter en drygt två veckors paus loggade in på ena mejlkontot så fick jag mig en härlig överraskning. Vi talar det här kan på riktigt vara en ganska avgörande grej! Dessutom: bebben har gått upp i vikt över 200 gram på en vecka på enbart min mjölk (och mår prima på alla sätt).
Vädret är vad det är, jag har ont i kroppen av allt konstiga sittande och den ibland dåliga sömnen, men livet är ganska härligt just nu.
Varför?
Jo, när jag efter en drygt två veckors paus loggade in på ena mejlkontot så fick jag mig en härlig överraskning. Vi talar det här kan på riktigt vara en ganska avgörande grej! Dessutom: bebben har gått upp i vikt över 200 gram på en vecka på enbart min mjölk (och mår prima på alla sätt).
Vädret är vad det är, jag har ont i kroppen av allt konstiga sittande och den ibland dåliga sömnen, men livet är ganska härligt just nu.
3 nov. 2014
Snittet - min förlossning del 1
Idag fyller Alexander två veckor. Jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse för att inte glömma... Nu finns inte tiden, men jag kan ju dra den korta versionen.
Han föddes ju med snitt. Beslutet fattades på övertidskontrollen den 17 oktober och ut kom han (på Kvinnokliniken) den 20 oktober. Vi hade förvarnats, men när beslutet kom ville jag mest gråta (det gjorde jag ungefär hela sista veckan, grät). Jag var rädd, inte för att dö men för att allt som kan skita sig under och efter ett snitt skulle göra det. Men här är vi nu två veckor senare, jag och A mår hur bra som helst, amningen verkar funka och jag har alltså knappt ens ont i såret mera.
Men snittet var en helt sjuk upplevelse. Det var så absurdt i operationssalen. Stämningen. Jag var omringad av typ 10 personer som alla hade sitt specifika uppdrag, samma sak som de gör flera gånger per dag, deras vardag, inget dramatiskt, pratar om den där ena filmen de såg på bio i helgen. Och så ligger jag där, förlamad från brösten neråt och blir mamma mitt i allt. Samtidigt som jag upplever min första operation. Jag darrade av köld, spänning och epiduralen, efteråt hade jag ont som fan när bedövningen började släppa och de där första 10 stegen jag tog på måndagskvällen på svaga, skakiga ben var de svåraste stegen i mitt liv!
Jag hade önskat en vaginal förlossning, förberett mig i 9 månader, men så blev det inte. Just nu sörjer jag inte det. Vi klarade oss båda, ju. Men kanske någon dag. Hoppas inte. Hela processen som ledde till att det blev planerat snitt var mycket konstig... Kanske orkar jag någon dag berätta. En mer utförlig förlossningsberättelse utlovas åtminstone, för jag vet att folk älskar sådana.
P.s jag åt paracetamol och ibuprofen som godis de första dagarna/första veckan. Det var förjävligt ont. Jag menar inte att skryta med min snabba återhämtning (som ju ännu teoretiskt kan skita sig), men jag är glad att det gick så smidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)