Jag skrev att jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse och nu har det gått snart fyra veckor och jag börjar redan glömma vissa detaljer märker jag. Det är alltså dags. Jag ska försöka vara så sanningsenlig som möjligt, men vissa grejer kan jag alltså redan ha glömt eller förträngt. Jag vill också börja med att tacka min make T för det underbara stöd han var under hela förlossningen samt dagarna efteråt när vi försiktigt försökte lära känna Alexander. Dessutom vill jag tacka hela personalen på Kvinnokliniken, bättre vård kan man knappast be om.
Varför snitt?
Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.
Före ingreppet:
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.
Ingreppet:
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.
Direkt efter:
På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.
Timmarna och dagarna efteråt:
Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.
Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.
I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar