Mitt 2014 - det mest händelserika året i mitt liv

Det finns många listor som cirkulerar på bloggarna just nu, men jag råkade välja just den här. Så här såg mitt 2014 ut:

Beskriv året med tre ord.
Svar: Omvälvande, lärorikt och underbart.

Bästa köpet?
Svar: Det bästa köpet var nog alla icke-köp vi gjorde i samband med att A kom till oss. Vi köpte inte ett enda nytt klädesplagg åt honom utan satsade på second hand. Dessutom har vi fått massor av kläder, också en del nytt, och det är vi evigt tacksamma för men vi ville inte själva köpa nytt och det känns som ett mycket bra beslut också såhär i efterhand. Någon dag blir vi ju tvungna, men inte på länge ännu. Däremot köpte vi ju en splitterny vagn och det var också ett superbra köp!

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?
Svar: Alla underbara låtar som vår trubadur sjöng på bröllopet. Som Ta mej till havet.

Vem har du umgåtts med mest?
Svar: T såklart, min favoritperson i hela världen, min klippa, min man. Sedan den 20 oktober har jag ju varit hud mot hud med A i ungefär 22 timmar av dygnet och det är ljuvligt. J och E som vi ska träffa i Åbo. Familjen.

Vad var din största tabbe 2014?
Svar:När jag raderade en låtlista från T:s Spotify. Har sällan sett honom så besviken och arg på mig. Men han fick den tillbaka efter lite googlande och trixande, som tur är. Generellt försöker jag lämna mina tabbar bakom mig, men den tabben har jag inte glömt! Och inte T heller.

Har du haft ett förhållande under 2014?
Svar: Om det förhållande jag har med min make T sedan sju år tillbaka räknas! I år var ett riktigt krisens år för oss: sju år tillsammans, vi gifte oss och vi fick barn. Alla tre brukar räknas som farosituationer för förhållanden, men vi är starka tillsammans.

Vart reste du under 2014?
Svar: Estland i april. That's it.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Svar: När jag blev klar magister i april, när vi flyttade i juni, när vi gifte oss den 16 augusti och när A föddes den 20 oktober.

Har du blivit bättre på något?
Svar: På att låta dagen bli som den blir. Man kan inte planera så mycket med ett spädbarn. På att byta blöjor. På att låta T sköta det han sköter i hemmet utan att jag lägger mig i. Effektivitet. Jag hinner numera göra nästan vad som helst på 15 minuter, som brukar vara tiden A ligger nöjd på soffan utan underhållning.

Vad var extra dåligt med året?
Svar: Tja, det måste nog vara det att A aldrig ville födas utan istället växte sig så stor att läkarna till sist bestämde att han ska tas ut med kejsarsnitt. Jag ville ha en vaginal förlossning. Dåligt var också att jag mådde så illa med graviditeten, spydde ännu närmare vecka 30.

Vad var extra bra?
Svar: Att jag blev mamma. Det var också extra bra att vi hade turen att få bostaden vi nu bor i. Bröllopet var också en dag jag aldrig glömmer. Plus att hunden verkar ha accepterat att det nu bor ett barn hos oss.

Lärde du känna några nya människor?
Svar: Jag började ju jobba på Yle i november 2013 så under 2014 fram tills min mammaledighet lärde jag känna en del av kollegerna, de flesta helt underbara typer.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Svar: Gifte mig. Var gravid. Fick barn. Spydde på jobbet (har fortfarande ångest när jag tänker på de där tidiga morgnarna när jag mådde som mest illa i graviditeten). Skrev klart en gradu.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Svar: Alla vänner och släktingar som kom till bröllopet för att fira min och T:s kärlek. A:s första leenden och skratt. T:s stöd när jag hade det tungt under de sista veckorna före A kom och hans första veckor i livet då jag hade ont och var generellt ganska omskakad efter snittet.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Svar: Att alla kolleger under de sista veckorna och dagarna före mammaledigheten sa att de hoppas att jag återvänder efter ledigheten. Bättre betyg på att man gör sitt jobb bra kan man inte få.

Största framgång på det privata planet?
Svar: Måste vara de rädslor jag har överkommit, som att amma offentligt.
Vad gjorde du på din födelsedag?Svar: Skrev tent och åkte sedan till Borgå för två födelsedagskalas, ingetdera mitt.

Vem saknade du?
Svar: Jag saknade att ha någon kompis som också varit gravid nyligen och har ett litet barn. Alltför ofta kände jag mig så ensam i min graviditet. Det var säkert därför jag också tillbringade mycket tid på diverse diskussioner kring temat på nätet och det gjorde mig mest nervös och rädd, tyvärr.

De bästa nya människorna du träffade?
Svar: Några av barnmorskorna på Kvinnoklininiken, underbara människor!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Svar: Jag tänker stressa mindre över hur livet kommer att bli och njuta mer av nuet. Jag tänker inte ta problem av sådant som inte är problem. Jag tänker öka mängden motion, istället för att minska den som det här året.

Mest stolt över 2014?
Svar: Att jag (tillfälligt?) lämnade jobbet på Yle med ett gott betyg för min insats. Att jag färdigställde min gradu och blev politices magister i kommunikationslära. Att jag bar på och födde ett barn.

Högsta önskan just nu?
Svar: Att jag ska få se A växa och utvecklas, att vi alla ska vara friska och nöjda och att T ska trivas med att skriva sin gradu nu under våren (och uppnå det resultat han vill uppnå).

Tror du 2015 kommer bli lika bra?
Svar: Ja men mindre händelserikt.

Vad kommer du sakna från 2014?
Svar: All spänd förväntan.

Vad spenderade du mest pengar på?
Svar: Mat och hyra. Bröllopet.

Finns det någonting du ångrar med 2014?
Svar: Att jag inte krävde mera av mödravården när det började misstänkas att A var stor inne i magen. Det ledde till flera veckor av ångest, rädsla och skuldkänslor. Och till sist till ett kejsarsnitt som sannolikt hade kunnat undvikas om bara den där första läkaren hade fattat ett annat beslut.

Blev du kär i år?
Svar: Ja jag blev på nytt kär i min make när han blev pappa, så härligt att se.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Svar: Två: 16.8 och 20.10.

Största misstaget?
Svar: Alla glas jag söndrade...

Vad önskar du att du gjort mer?
Svar: Läst böcker. Jag läser aldrig tillräckligt. Umgåtts med hunden, det blev knappt någon träning och ingen tävling i år.

Och så slutligen; dina planer inför 2015?
Svar: Vara den bästa mamman jag kan vara. Börja jobba igen någongång på hösten. Färdigställa minst ett skrivprojekt.

Vad vill du säga till dig själv inför 2015?
Svar: Livet är ljuvligt, njut!

Är det något du saknar och vill ha?
Svar: Jag har allt jag kunnat drömma om. Men boktips vill jag ha: vad läser de coola kidsen 2015?

Hur tror du 2015 kommer bli?
Svar: Utmanande och krävande men roligt som fan!

Vilka förändringar kommer du göra inför 2015?
Svar: Jag vill tillbringa mindre tid surfande på nätet, det ska jag ändra på. Lovar!

GOTT  NYTT ÅR 2015! LÅT DET VARA DET BÄSTA I DITT LIV!

Ny design!

Jag skippar det där new year new me för det är allt en enda stor lögn. Istället satsar jag på new year new blogdesign. Kände för att förenkla designen lite, det borde jag ha gjort för länge sedan.

Jag funderar mycket på bloggen och hur jag kunde utveckla den. Funderar på att hålla mig till 2-3 inlägg i veckan. Har ju strävat efter att ha ett inlägg alla vardagar, men det känns ibland väldigt krystat. Så eventuellt blir det en förändring, har inte bestämt mig ännu.

Och så lovar jag att det ska bli mera bilder!

Längst ner på listan

Jag nämnde redan att jag imorgon publicerar en årsresumé. Men jag bara måste tjuvstarta lite genom att säga att året som gått verkligen varit året då jag tvingats omprioritera. Sedan jag blev först gravid och sedan mamma har jag börjat tänka först på A, sedan på T och sedan på hunden (ibland kommer hunden före T dock...) och till sist på mig själv.
Jag kom till insikt om det här i samband med att vi alla fyra blev inbjudna till våra kompisar i Åbo över nyåret. Min spontana tanke var jaa vi kommer, det blir hur roligt som helst! Men sen började jag noja mig...
A har inte sovit borta en enda natt sedan vi kom hem från bb. Vi har aldrig åkt tåg så långt hela familjen. Hunden är inte van att resa sådana sträckor. Vad vill T? Hur packar man för två vuxna, bebis och hund när man åker tåg? Hur sover vi?
Ja, jag tänkte liksom på allt och glömde säkert massor. Men så bestämde vi ändå oss för att åka. Jag är nervös, det blir första gången vi åker så långt och första gången vi sover borta sedan A kom. Men det är nyttigt för oss, boostar självförtroendet.

Måndag kommer alltid

Det är vardag igen. T jobbar hela veckan minus torsdag och jag är så ovan att vara ensam med A att det var tur att jag kom upp ur sängen idag. Ska ta en tur in till centrum senare för att återlämna ett missyckat köp och kanske promenera runt lite.

I övrigt? På onsdag tar vi tåget till Åbo för att vara natten hos kompisar. De flyttade dit i augusti och vi har inte sett bostaden ännu, men nu så..!
På onsdag publicerar jag också en årsresumé!

Dagarna som var

Vi har haft helt ljuvliga dagar den här veckan och jag fattar inte att det redan är den 27:e. Julen var perfekt, har sällan eller aldrig haft så god julmat (idag fick vi äntligen slut på den, jag och T blev visst lite carried away när vi handlade!), sedan har vi bara slappat och promenerat och njutit av tiden tillsammans. A mår prima som vanligt och har sovit som om han fått sömnmedicin.

Här kommer lite bilder från våra dagar. Först: A:s outfit på julen, andra: besök hos T:s farfar på Sandudds gravgård, de sista: dagens promenad från Gräsviken till Salutorget.

Årets bästa julklappar var allt det fina som A fick. Bland annat pyjamasar och mjukisdjur. Vi fick biljetter till Mamma Mia på Svenskis av mamma och pappa, så den 25.4 lämnar vi sannolikt för första gången A och far på musikal tillsammans!

Fjärde advent

Julstämningen är på topp hemma hos familjen Ekholm. Igår var vi på Thomasmarknaden och tittade på julgubben och drack lite glögg. Hemmet är pyntat, julgranen fin och maten fixar vi imorgon. Det är så ljuvligt att få tillbringa årets bästa tid hemma med familjen.

Igår på Senatstorget, Thomasmarknaden. Underbar stämning men liknande saker i alla stånd, trångt och dyrt.

Massagelyx

Min julklapp till mig själv i år var en massage. 45 minuter av relaxing, jag dör så skönt det var. Men det var ju lite halvdåligt planerat av mig att gå på massage före julstädningen...

Det känns i ryggen att jag ammar 22 timmar i dygnet (nåja, det var kanske överdrivet, men 7-8 blir det nog minst), jag hade inte ont under massagen men var så otroligt känslig. Jag borde ta upp motionerandet igen, det känner jag i hela kroppen. I januari kanske. Har funderat på att börja simma igen, vi bor ju trots allt en 3 minuters promenad från en av Helsingfors största simhallar.

Mulligt gulligt

Hälsovårdaren på rådgivningen idag: han är ju mullig men inte för mullig.

Och jag undrar. Vad händer när han är för mullig.

Nej, vi är glada så länge han växer. Han får bli just så mullig han blir. Gosbebis.

Att uppfostra en pojke

När Alexander föddes och jag hörde anestesiläkaren säga poika tuli rusade en massa känslor genom min kropp. Både jag och T och en massa människor omkring oss hade varit säkra på att det kommer en flicka. När A sedan lades på mitt bröst i de där få sekunderna före han fördes iväg för tvätt, vägning och matning tittade jag på honom och funderade att jaaha, hur tar man hand om en pojke?
Nu är han 8 veckor gammal och det känns så självklart att just vi skulle få en pojke. Han är min favoritmänniska just nu och det är så underbart att just jag är mamma till just honom. Jag hade aldrig drömmar om rosa klänningar och lockar i håret och leka med barbiedockor, jag skulle aldrig tvinga in ett barn i en sådan mall. Men det kändes som att jag vet hur det är att vara flicka, alltså kan jag bättre uppfostra en sådan. Nu inser jag att det handlar inte om något sådant det här med att uppfostra. Det handlar om att ge trygghet och kärlek och vara en rollmodell. Alexander ska få vara just den han är och jag ska vara just den jag är och T ska vara just den han är och tillsammans ska vi kick some ass! Om det är något jag tänker hålla fast vid så är det att A ska få vara sin egen lilla person. Han ska inte tvingas in i någon mall för hur han borde vara.

När vita drabbas liverapporterar alla medier

Jag läste igår en bitter kommentar på någon av de finländska mediernas sajter om hur det är så ledsamt att intresset för en liten gisslansituation i Australien är så massivt när de finländska medierna inte orkar skriva om våld, elände och misär i exempelvis Afrika. Där flerfalt större antal människor drabbas.
Och det är ju så medierna fungerar också i Finland. När vitt folk drabbas är intresset genast enormt. Men givetvis handlar det också om var det händer. De australiska medierna sände ju live, finländska journalister kan alla engelska. Det är lätt att rapportera då. Det spelar liksom ingen roll då om det är vita som drabbas (var det det, jag vet inte...).
Det är att lura sig själv att tro att liknande händelser i olika länder får samma medieuppmärksamhet i till exempel Finland. Och det är inte överraskande men mycket fascinerande hur vi i Finland får samma nyheter som de i till exempel USA när det gäller sådant som händer längre bort men vet väldigt lite om till exempel det som händer i Estland.

Sömnbrist

Undertecknad hade inte en bra natt. Jag har blivit sjuk och hela natten gick i princip åt till att ligga vaken och tänka att livet är jobbigt. På morgonen när jag fick lite ro och tänkte sova kvar en stund väckte grannen mig med sin borr.

Jag dör.

Star Wars

Jag måste erkänna en sak. Jag hade inte sett en enda Star Wars-film förrän för några veckor sedan... Jag kommer från en familj där det inte tittades på film så värst mycket. Jag såg också Lotr-filmerna för några år sedan. Det var först när jag började umgås med T som jag började titta på filmer. Han tyckte det var en stor skam att jag inte sett varken Lotr- eller Star Wars-filmerna.
Men vi har alltså kollat på Star Wars-filmerna en i taget nu de senaste veckorna Vi har nu sett de fem första och jag säger som jag sa efter den första filmen: jag ser inte charmen. Visst är humorn helt okej, specialeffekterna fina på sitt eget sätt och handlingen sådär trevligt förutsägbar som i alla bra filmer, men that's it, liksom.

När vi nu talar om filmer: några dagar före A föddes såg jag och T Coherence. Den var skitbra men kräver full fokus. Lite som Inception (som jag för övrigt borde se på nytt för jag hängde inte helt med där trots att jag försökte). Coherence handlar sådär i korthet om ett gäng personer som sitter och äter middag när konstiga saker börjar hända. Det enda jag kan tycka att var dåligt var slutet, förstod mig inte alls på varför det blev så. Eller jo, delvis, men inte helt.

Förlossningstankar

Det går inte att styra allt i livet. Det går inte att påverka det som varit. Om jag kunde så skulle jag ändå åka tillbaka till tiden då jag var gravid. Göra något annorlunda, vet inte vad, så jag inte skulle behöva uppleva det där att jag faller på mållinjen och läkaren i sista stund bestämmer att det blir snitt. Snittet var ingen katastrof, men jag känner mig som att jag blev rövad på det som jag väntat på så länge, värkarna, förlossningen. En "naturlig" förlossning.

Alla jag träffat efteråt, senast idag rådgivningsläkaren, frågar varför blev det nu snitt då? Och jag vill säga att jag vet inte, kan inte du berätta?!? Men jag säger bara han var stor. Och så blir det ingen mer diskussion om saken. Jag har fått poängsätta förlossningen och den var ju hur bra som helst, men varför?

Visst känner jag skuldkänslor. Jag vet ju att dieten påverkar bebisars storlek. Jag borde ha ätit mindre, tänker jag. Tillsvidare mår han ju bra, men varje gång  han är sjuk eller om han får allergier kommer jag att tänka att det beror på snittet.

När man har världen mot sig

Hur ofta sägs det inte att ungdomar nuförtiden är så ouppfostrade och har så lite respekt för äldre personer. Främst åldringar borde ungdomar respektera. Man ska hålla upp dörren för dem och låta dem sitta i bussen och vara vänlig och bära deras matkassar. Men om jag gör allt det och åldringarna är ouppfostrade, sura och rent av elaka?

Sedan jag började röra mig med barnvagn har jag insett att folk, i allra synnerhet folk över 45, generellt sett är riktiga assholes. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag (länge - vad är problemet med att göra hissar som faktiskt rör sig?) stått och väntat på en hiss, ensam, men det precis när hissen kommer dyker upp en person från ingenstans och tränger sig framför mig och vagnen in i hissen. Som oftast redan transporterar andra personer, så jag får vänta på nästa hiss. När jag sedan äntligen får plats i en hiss, åker till den våning jag ska till och ska ut igen så står det alltid någon i vägen för mig som vägrar stiga ut ur hissen för att ge plats... Så jag måste typ köra över personen med vagnen. Jag säger inte ursäkta.
Jag har slutat försöka vara vänlig med folk när jag rör mig med vagnen för jag vet att alla jag möter antingen inte bryr sig eller är elaka tillbaka.

Visst finns det undantag, ett fåtal. Men just nu känns det som om världen är emot en när man rör sig med barnvagn.

Snittet - min förlossning del 3

Det är några saker jag inte kan släppa med förlossningen för sju veckor sedan.
Jag känner sån enorm kluvenhet inför de som jobbade i operationssalen den dagen. På ett sätt beundrar jag dem, det är helt sjukt att de står där varje dag och välkomnar bebisar och mammor till världen. På annat sätt känner jag att det är så konstigt det där att för dem är det vardag, för mig var det dagen då jag blev mamma. Åh, jag tänker på alla barnmorskor i världen, sådant jobb de har. Oerhörd glädje i de flesta fall och oerhörd sorg när det går fel. Det går knappast att åka hem efter en arbetsdag som barnmorska och tänka att jaha, en sådan tråkig dag det var idag...
Jag har inget ont att säga om någon av barnmorskorna på Kvinnokliniken, vi fick bra vård före snittet och efter snittet och vi fick tycker jag bra guidning inför bebislivet. Men ändå känner jag att amningsrådgivningen, den kan de bättra på. Amningen började ju till vår stora glädje fungera utan problem trots att jag gavs en amningsnapp direkt i första amningen utan att det förklarades varför eller sades att den här ska du sen göra dig av med så snabbt som möjligt för den gör mer skada än nytta i många fall. Nappen blev jag sedan av med efter två veckor eller så när jag själv började läsa på om den och fattade att sluta använda den. Men amningen funkade alltså för oss nästan direkt, så kanske behövde vi inte så mycket stöd heller, hoppas att de som behöver det får det. För oss var det mera som att barnmorskorna, om de råkade komma in mitt under amningen, sa att det ser bra ut eller pröva den här ställningen istället och så flyttade de bebisen i någon konstig ställning som inte alls kändes bra (men det kan de ju inte veta, amning handlar ju om teamwork mellan mamma och barn - och pappa! -så de kan bara föreslå saker och sedan kan man förkasta förslaget om det känns illa).
Lite kan jag ju fundera på det där med att A fick ersättning på flaska under de första dagarna på grund av sockret. Det var ju alltid vi själva som gav det, ingen tvingade oss, men vi uppmuntrades ju att göra det för att han var stor och sockret under de första dygnen nu och då var lågt ("ni får snabbare åka hem om sockervärdena är bättre" sa den ena barnmorskan). Han blev aldrig förvirrad av det, men det finns ju bebisar som blir det, som inte vill ha bröstet längre efter ett par flaskportioner. Och då är det ju synd om de inte på bb kan varna för det här, kanske föreslå att ungen matas med sked eller dylikt istället (det handlar ju om väldigt små portioner de första dygnen).
Själv fick jag ju mer än utmärkt vård efter snittet, alla var så stöttande och hejade på mig att stiga upp, röra på mig, sade att jag ser så stark ut och peppade på alla sätt, och det var såklart underbart. Maten var god, rummet var rent, all personal var trevlig och tja, det var överlag hur bra som helst på Kvinnokliniken. Vi fick ju också sådan oerhörd perspektiv på A:s bebistid tack vare att han föddes där. På Kvinnokliniken sköter de ju nu bara de svåraste fallen och så då de planerade snitten, så vi fick verkligen se allt. Bland annat råkade jag se att en bebis hade en tresiffrig födelsevikt... Då uppskattar man ju liksom ännu mer det faktum att A föddes frisk, pigg och kry, alltid har velat äta, skiter och sover och är för det mesta nöjd med livet.

Ljuvlig lucia

Jag och T har börjat intressera oss för att handla second hand. Vi ligger bara fem år efter alla andra med den trenden, hehhe! Vi vandrar ibland omkring på lopptorg och vi är båda väldigt engagerade i olika facebookgrupper där folk köper och säljer saker. Bland annat köpte vi för någon vecka sedan en länge efterlängtad knivställning via en sådan grupp (Fiskars, som ny, men vi fick den för en tia!)

Igår gjorde vi en rundvandring på Ishallens lopptorg, men där hittade vi inte mycket att hänga i julgranen. Men så gick vi tillbaka till Böle och via lopptorget i de gamla tåghallarna (Veturitallit, har lopptorg varje söndag om jag inte misstar mig) och där gjorde vi ett riktigt fynd. T råkade få syn på den här vackra lucian och hennes kompis tomteflickan. 20 euro skulle familjen som sålde dem ha för båda och vi slog till. Det är alltså Candy Designs Carl Larsson-figurer det handlar om, ljuvligt snygga. Och perfekt inför första julen hemma!

Fredagshår & taco

Idag fick jag nytt hår. Det var första gången jag var och klippte mig sedan mitten av september. Konstigt nog har håret vuxit lite dåligt den här tiden... Ännu har jag inte som tur är upplevt att det skulle börja lossna, som för så många en tid efter förlossning! Det lossnar ju i och för sig inte, blir bara tunnare eftersom det släppt så lite under graviditeten.

Ikväll ska vi äta taco i äkta fredagsanda! Ha en skön självständighetsdag!

Rulla rulla liten bulle

Hello köttbullar! Man lär sig aldrig uppskatta sådana före man själv stått och rullat drygt hundra stycken. De här går i frysen och plockas fram till jul!

Skärmtips

Eftersom jag 97 procent av tiden är hemma i soffan så tittar jag mycket på rörlig bild på olika skärmar. En produktion som jag och T fastnat för är The Norden. Serien syns högst antagligen också på Yle Fem, men finns det någon kvar som fortfarande kollar på teve på bestämda sändningstider.
Jag har dessutom tittat på den finska serien Imettäjät, Mammor som ammar. Den är inte alls lika spännande, lärorik och välproducerad men den är riktigt mysig.
Dessutom visades ju The Walking Deads sista avsnitt före vinterpausen i helgen. AMC har fått en kritikstorm över sig för att de spoilade slutet på avsnittet på Facebook före alla fans hade hunnit se avsnittet, men personligen störs jag inte så mycket av spoilers. Anywhichway har TWD haft sina bra och sämre avsnitt och säsonger, men som helhet skulle jag säga att se den!

Vackert, vackert - Peppes vackra människor

Peppe skrev en roman. Jag har köat hur länge som helst men NU fick jag den från bibban. Det är fascinerande att Peppe liksom finns i alla karaktärer. Jag älskar det. Nu känner jag ju inte Peppe på det viset, men har läst hennes blogg länge nog för att "känna" henne.

Det här är så helsingforsiskt finlandssvenskt som det kan bli. Och så lite relationstrubbel där på. Aj va de e bra!

1.12.2014

Idag öppnade jag första luckan i vår julkalender (jag öppnar när T jobbar, han öppnar när han är hemma, på veckosluten delar vi och jag får alla Julia-bitar - we have it all figured out!). Det känns så underbart att om några veckor firar vi jul för första gången med sonen. Med gran och julmat och julmusik och stämning. Vi borde bara hitta vårt julpynt också...

Sonen blir sex veckor idag också. Det har varit de tyngsta men samtidigt ljuvligaste veckorna i mitt liv. Så mycket har jag lärt mig och så mycket har jag insett att jag inte kan. Men jag känner mig säker som mamma, jag klarar det här.