Jag har länge planerat att skriva om amningen, det som blev ett heltidsjobb för mig den 20 oktober då Alexander föddes (och som nu kanske är ett 60 % deltidsjobb).
Here goes. Det här blev ett rekordlångt inlägg, trots att jag försökte fatta mig kort.
Men först en disclaimer: jag är inte amningsproffs, jag har bara ammat A i fyra månader. Det jag skriver är mina åsikter och tankar, inte sanningen. Vill du slippa amningshets eller om du har svårt att handskas med dina egna känslor kring amningen kan du sluta läsa efter följande mening (men du får gärna också läsa och sedan kommentera om du känner för att diskutera saken): mitt och A:s samarbete har funkat så gott som felfritt från början och jag tycker att amning är mysigt och behändigt och ser ingen orsak till att vi någonsin skulle ge A ersättning (eller välling för den delen, men det är en helt annan diskussion).
Före A föddes tänkte jag att ammar det gör jag om det lyckas, kanske orkar jag kämpa en kort tid (bestämde aldrig någon tidsgräns) men om det skiter sig så gör det det. Jag skrev till och med så i bloggen har jag för mig. Nu när han är 4 månader inser jag att amningen är viktig för mig, jag skulle sannolikt gråta om något skulle hända så jag var tvungen att sluta/plötsligt trappa ner. När det bestämdes att han kommer med kejsarsnitt tänkte jag direkt att dit for amningen för jag hade läst att det är svårare att få igång amning efter kejsarsnitt. Till min stora glädje gick det inte så.
För oss (mig, A och T) var den största utmaningen efter snittet det att jag hade så ont direkt efter och i någon vecka, så det var svårt för mig att ensam få till bra amningsställningar. Här var T till ovärderlig hjälp. En annan stor utmaning var att den barnmorska som hjälpte mig i första amningen gav mig en amningsnapp och ingen förklarade för mig att den måste jag jobba bort snabbt för den inverkar negativt på mjölkmängden. Så den ammade jag med i tror jag en dryg vecka före jag fattade att börja jobba bort den, och sedan lyckades jag jobba bort den på någon dag, kanske en vecka. Det var skönt.
Mjölken steg inom några dagar och sedan dess har vi ammat på. I början var det amning ungefär 22 av dygnets 24 timmar (men då räknar jag också in de stunder han bara låg och sov med bröstet i munnen). En timme ägnades åt en daglig barnvagnspromenad och totalt en timme åt att jag åt ett par gånger (fast ofta åt jag och ammade samtidigt också), gick på toa, gick på kvällslänken med hunden och duschade.
Jag har aldrig försökt begränsa amningen utan slängt fram bröstet när jag sett att han vill ha det och A har sovit bredvid mig sedan första natten så det har aldrig varit ett problem ens på natten. När han var kanske kring 3 månader började jag slappna av mera och ibland kunde han få vänta någon minut på maten trots att han började visa sina hungerssignaler (det här hände nog också tidigare, men då på grund av att jag var upptagen med annat - men i det stora hela är det ju viktigt att svara på signalerna snabbt!). Han har gått upp bra i vikt hela tiden så i något skede var det enklare att slappna av och tänka att han dör inte av svält om han väntar en minut medan jag kissar.
Numera ammar jag mer sällan än alldeles i början, men visst blir det mycket per dag. Ibland äter han också mera, en natt efter att jag varit magsjuk åt han hela natten igenom. Jag antar att han behövde beställa mera mjölk då, kanske hade den minskat efter min magsjuka. Men jag har alltid sett till att ha något att göra medan han äter. På natten sover jag, men på dagen blir det att surfa på nätet, spela på paddan, se på tv/film/serier eller läsa en bok. I början kände jag mig
mycket låst, det kan jag inte förneka. Men det hjälpte att hela tiden tänka att
det här håller inte på för evigt, jag kommer en dag att se tillbaka på det här som ett underbart minne att ha för resten av livet. A var sällan någon krånglig nyfödd som skrek och bråkade, förutom under en period då han var några veckor till kanske kring två månader gammal och hade kvällsoro. Men det klarade vi också. En tid ville han inte heller riktigt ha vänster bröst, numera vill han ibland inte ha höger bröst, men det har jag förstått via Facebook (se nedan) att är helt normalt och sällan ställer till med stora problem.
Vid två tillfällen minns jag ändå att det var riktigt jobbigt. Ena gången var då T hade något ärende i stan och var borta någon timme. Det måste ha varit alldeles under de första två veckorna då vi hade så kallt hemma för våra element funkade inte och jag satt i vardagsrummet med A och frös och han skrek och skrek och skrek och ville inte äta eller något annat heller och när T kom hem efter någon timme så bröt jag ihop och grät en skvätt. En annan gång var det en natt alldeles i början då jag var trött och A väckte mig och skulle äta igen men så fick vi inte till liggamningen och jag måste sätta mig upp och då tänkte jag att
nej, det funkar inte mera att liggamma, jag kommer att dö av sömnbrist (jag överdrev) och så grät jag igen en skvätt men så lade jag oss båda ner igen och så somnade vi och så var det problemet ur världen och har inte återvänt.
A fick tillägg från flaska under de första dygnen på grund av hans blodsocker (stora bebisar har ofta problem med det) och tror jag en gång här hemma när han var någon vecka för att jag hade pumpat inför mitt frissabesök och vi tyckte att trots att A hade sovit under hela den tiden så kan vi hellre ge än kasta bort det lilla som fanns i flaskan. Men i övrigt tycker jag det är skönt att ha sluppit flaskcirkusen i alla fall så här långt. Jag pumpar nu och då, främst om jag upplever att brösten håller på att sprängas till exempel efter en natt, och den mjölken sparar vi i frysen (tänker att man kan använda den i hans mat senare om inte annat) och då kokar jag ju allt som hör till pumpen efter varje användning, men jag är tacksam över att slippa hålla på med det varje dag. För det är arbetsdrygt, pumpningen och kokandet och förvarandet och allt det. För att inte tala om ångesten av att
se hur mycket det kommer från brösten, trots att det ju
inte säger något om hur mycket mjölk ens bebis får ut av en.
En stor utmaning under amningsresan har varit alla frågor om
räcker din mjölk till ännu och
äter han verkligen bara bröstmjölk ännu och
när ska ni börja ge annat. Trots att jag vet att han växer som han ska och utvecklas som han ska så blir jag osäker när någon annan tittar på mig, tittar på A, tittar på mig igen och säger
räcker faktiskt din mjölk till för honom? Jag börjar genast undra vad den personen ser som inte jag ser... Och jag kan inte förstå varför folk anser att de har så mycket att göra med vad A äter eller inte äter. Jag kan tycka att det är upp till föräldrarna att bestämma vad en bebis äter och också deras ansvar att se till att bebisen får just så mycket mjölk den behöver (givetvis i samarbete med rådgivningen/vården) och det har ingen annan något med att göra.
Nästan direkt efter förlossningen gick jag med i två facebookgrupper med temat amning, en svensk och en finsk och de har varit guld värda. Mest för att jag fått svar på många frågor jag inte ens visste att jag ville ställa. I båda grupperna finns "hjälpmammor/tukiäiti" som svarar på frågorna och stämningen är för det mesta underbart stöttande och varm. I båda gruppern diskuteras också mycket kring temat amning i samhället, alltså sådant som negativa attityder till amning och varför man får flaskmata bebisar men inte amma var man vill. Jag kan länka grupperna om någon vill det.
Vad gäller "offentlig" amning så kan jag bara säga att
man vänjer sig vid att plocka fram tissarna framför andra människor än ens make eller de övriga kvinnliga simhallsbesökarna. Jag har intalat mig själv att mina bröst just nu är A:s kylskåp och att den som har problem med mina boobs får titta åt annat håll. Men såklart plockar jag inte fram dem var som helst och jag försöker vara diskret. Jag gör liksom ingen affär av amningen och tills vidare har ingen sagt något.
Jag har inte satt något sista datum för vår amning. Jag planerar att helamma till 6 månader enligt Thl:s och WHO:s rekommendation, och sedan får vi se efter det. På onsdagens rådgivningsbesök sade hälsovårdaren att det finns ingen orsak att börja med smakisar ännu eftersom han växer så bra på bara bröstmjölk. Det skulle utan tvekan vara skönt att aldrig behöva ge ersättning och det behöver man ju inte om både bebis och mamma trivs med amningen tills ungen är kring ett år.
Så kanske jag har det som mål, eventuellt ännu längre, vem vet.
Jag måste ännu tillägga att före A föddes så funderade jag mycket på hur barnets och pappans relation påverkas av amningen. Jag tänkte att eftersom bebisen och mamman är så mycket hopklistrade den första tiden så får pappa ingen chans att mysa med bebisen. Men sedan när A var här så insåg jag att
a) det är inte mitt ansvar att se till att T har en bra relation med sitt barn, i alla fall inte om genom att minska på amningen eller låta bli att amma och b) T kan göra sjukt mycket saker med bebisen, allt som inte är amning!
Pjuh. Det kan vara det längst inlägget jag någonsin har skrivit.
