Tillbakablick till oktober

Jag läser att Elaine Eksvärd fött sitt andra barn (GRATTIS!) och så tänker jag på när A föddes. För sju månader sedan hade vi just nu varit hemma med honom i ett par dagar och allt var ännu så nytt, skrämmande, ovant men så självklart på samma gång. Han passade verkligen in i vårt liv från början. Det är få saker jag känner att jag har varit tvungen att "offra".

Såhär skrev jag den 29 oktober 2014 under rubriken Mamma dag 9:

Det här med att vara mamma är lite här kommer alla känslorna på en och samma gång. När han sover vill jag att han ska röra på sig så jag ser att han lever. När han äter vill jag att han ska släppa så jag får göra något annat än amma. När jag är ute på kvällslänken med hunden är det så otrooooligt skönt att komma ut i 10 minuter men när jag duschar i 10 minuter vill jag torka mig så snabbt jag kan för att igen få röra i honom.

Sommaren har kommit

Vilket väder vi har just nu! Sommaren är här och det är ljuvligt men det betyder också att till exempel babysimmet tar sommarpaus, bara två gånger kvar nu. Först hade vi tänkt sluta helt nu i och med sommarpausen men det är så roligt och A älskar det så mycket så vi bestämde att i alla fall fortsätta en tid på hösten. Det är nämligen inte gratis, långt ifrån, därför hade vi tänkt sluta, men det gäller bara att prioritera rätt!

Det är förresten lagom svårt att klä A inför promenaderna och utevistelserna nu... För varmt för halare eller overall som det heter, för svalt och för liten bebbe för att vara i bara "innekläder", eller hur?

Tänk att skolorna slutar nu. Idag på väg till babysimmet såg jag lågstadieelever på väg på utflykt. Jag kommer ännu ihåg den där stämningen i skolan inför avslutningen. Magiskt. 

Jag ler lite åt den här skylten varje gång. "Se upp", tihihi..!

En rasist är alltid en rasist

Jag vill inte ge Sannfinländaren Olli Sademies någon mer uppmärksamhet än han redan fått eftersom jag inte tycker att en man som gör uttalanden som han gör förtjänar det. Men jag vill i alla fall kommentera rasismen inom Sannfinländarna.

För det är ju det det handlar om. Rasism. Det är inte "diskussionsöppnare", "skämt", "dåligt omdöme", "misstag" varje eviga gång en Sannfinländare kläcker ur sig något dylikt. Nej det är öppen rasism. Men eftersom ingen rasist kommer att erkänna att hen är rasist, delvis för att det är olagligt, så hittar de alltid på en massa andra ord för den rasism de just gett uttryck för. Som i det här fallet, "diskussionsöppnare". Varför kan inte mannen stå för sina åsikter? Öppet och ärligt säga: jag är rasist! Det vore mycket mer rakryggat än som nu, hävda att han bara "öppnar en diskussion". Vilken feg man den här Sademies är, en riktig ynkrygg som utnyttjar den makt han getts och besitter och uttalar sig kränkande och rasistiskt om andra utan att ta det minsta ansvar för att det han just sade inte bara sårar, kränker och är i alla fall på gränsen till olagligt och dessutom går emot allt vad demokrati, rättvisa och civiliserad stat innebär. Om jag skulle bli jämförd med Hitler skulle jag skämmas så att jag inte vet vart jag skulle ta vägen men Sademies bara spelar dum... Helt obegripligt.

Den största delen av all rasism som förekommer i Finland är svår att se för den är förtäckt. Den döljs till exempel i hur medierna rapporterar om romer och somalier och svenskar och finländare, den döljs i vilka jobb som ges åt invandrare och i hur mörkhyade bemöts i helt vardagliga situationer. Den är svår att se också för personer som ägnar hela livet åt att granska och kanske motarbeta rasism. Men Sannfinländarna döljer inte sin rasism. De är helt öppna med den, förutom att de vägrar kalla det just rasism. Men bara för att personen som säger något rasistiskt vägrar kalla det rasism - "för jag är inte rasist" - betyder det inte att inte andra kan och måste göra det. Det är dags att sätta stopp för det här nu! Sannfinländarna och alla andra öppna rasister i det här landet måste få veta att det inte är okej. Att det finns de som tänker och tycker på annat sätt och att rasisterna inte är de som sätter normerna.

Stoppa rasismen nu. Det har gått för långt för länge sedan.

Ingen kommer att svara "jo" på frågan "är du rasist?" Men det betyder inte att personer som Sannfinländaren Sademies inte är just det, rasist. Det är dags att sätta stopp för det nu. Vi ska inte, behöver inte, FÅR inte tolerera att rasister sätter agendan för vad, hur och varför vi pratar om saker!

What to do?

Det här med att sitta i soffan och blogga lite med en 7 månaders. Omöjligt.

Jag märker att A nu börjar komma i den åldern att han skulle behöva aktivering och program. Jag vet bara inte vad. Vi simmar ju en gång i veckan men där blir det snart sommarpaus. Det självklara vore väl att göra något utomhus. Sandlåda känns som ett farligt val - A skulle nog mest äta sanden. Gunga, visst men det är roligt i cirka 3 minuter. Krypa omkring? Nja.

Jag är själv en hemmaråtta. "Hänga på stan" känns inte som något jag gör. Inte för att det heller vore bra program för en halvtåring. A är förstås helt för liten för att leka  med andra, men jag kunde bra tänka mig att hänga med någon förälder här i närheten med barn i samma ålder.

Vad gör citykidsen när de börjar behöva program om dagarna?

Studenten -08 och studenten -15

Jag känner att det har blivit lite väl mycket me myself and I på bloggen de senaste veckorna. Förra veckan kom i alla fall listorna på vårens studenter och jag vill önska dem alla ett stort lycka till och säga grattis!

För sju år sedan (gissa hur länge det tog för mig att räkna 15 minus 8 och komma fram till det!) blev jag student med sex L och ett E. Jag jobbade inom hemvården den våren och det var en morgon strax efter klockan 9 som en radioreporter på Vega Östnyland ringde och önskade mig grattis och ville intervjua mig eftersom jag var en av dem med flest L i östnyland det året. Han var alltså den som berättade det här för mig, jag var på väg till skolan för att se resultaten själv efter jobbet. Så vi bestämde att vi skulle ses på skolgården för en intervju senare samma dag. På kvällen kom också tidningen Uusimaa hem till oss och intervjuade mig och tog foto. Det var ganska huisigt!

Kuriosa: året efteråt var jag reporter då Borgå Gymnasiums studenter fick sina mössor. Jag var alltså med under tillställningen i skolan och tog också foto på alla studenter med mössorna på. Det var då jag fick höra av en proffsfotograf som också tog bilder att jag inte duger till att fotografera... Han var en äldre man, jag var en ung kvinna som hade läst ett år på journalistlinjen på Soc&kom. Bilden blev hur bra som helst och publicerades i Borgåbladet några dagar senare.

Nu har jag glömt 99 procent av allt jag lärde mig i gymnasiet och kunde rabbla upp utantill inför skrivningarna. Alla de där timmarna, bortkastade... Nånej, inte är de bortkastade. Jag har ju en allmänbildning som få andra har och har givetvis nytta av allt det jag lärde mig, men ibland känner jag att var det verkligen någon idé att sitta alla de där timmarna och räkna "kort" matematik när jag nu knappt kan räkna 15 - 8 i huvudet... Jag tycker definitivt att gymnasieutbildningen behöver en facelift. Det behövs inte detaljkunskap i en massa olika ämnen i dagens värld. Det behövs kunskap om var man hittar kunskap.

Ännu en gång: GRATTIS till alla nya studenter! 

Jag minns tyvärr inte fotografen för den här bilden. Eva nybakad (och oskarp) student -08.

Hektisk vecka går mot sitt slut

Pjuh! Äntligen fredag!

Det har varit en galen vecka med fixande av en massa. Dessutom har en del saker gått fel (oberoende av oss) och så har det gått en massa tid till att fixa felet... Suck och stön.

Vi har alltså köpt bil och med den bilen ska jag, A och hunden idag åka till Borgå för lite stugliv medan pappa i familjen först jobbar och sedan har rekreationskväll med jobbet (=kryssning i skärgården).

Dessutom har det ju varit och är Eurovision den här veckan! Det är såklart Mums-Måns som vinner på lördag, ingen annan har en chans! Vi ska absolut se på finalen. Tycker inte scenshowen var bättre än i Mello, förresten, men nog är den bra mycket bättre än någon annans.

Den här bilden tagen för exakt ett år sedan får illustrera min och hundens sommarfiilis just nu. A är givetvis också glad över att sommaren är här.

Gungeligung

Idag har A, som blev 7 månader gammal och både sitter, kryper och drar sig upp till stående, gungat för första gången. Han älskade det!

Vi var ute med hunden men han var vaken i vagnen och så när vi gick förbi en liten lekplats tänkte jag att han måste få gunga lite. Hunden njöt också i solen en stund. Win win!

Eftersom jag har bestämt att han inte ska synas på bild i bloggen så får det bli en skuren bild. Vädret är förresten ljuvligt just nu!

Yrhjärnan Eva

Ja det är lite mycket att fixa just nu. Roliga grejer, men de ska fixas ändå. Igår kväll lämnade vi via nätet ringbud till försäkringsbolaget. Idag morse när jag hade vaknat 6, fått morgonbestyren undan, varit till husbolagets kontor för pappersfix, varit och handlat utan lista och just höll på att packa upp medan A höll på med det sedvanliga - försöka fånga hunden - ringde en trevlig kvinna från försäkringsbolaget och sa att du ville visst diskutera något? varpå jag svarade att det ville jag men jag har ingen aning vad det var...

Jag kom alltså ihåg att vi hade lämnat ringbud men hade inte en blekblå aning om varför. Sedan när kvinnan frågade om jag kunde ge mitt personnummer måste jag ha blivit röd från bröstkorgen upp till pannan för jag kunde inte minnas slutdelen... Däremot kunde jag minnas T:s utan problem så det fixade sig. Men jag kom aldrig på vad det var jag ville ha svar på, så fick ringa upp senare när T hade upplyst mig om vad det var. Oh well, knappast var det första eller sista gången de var med om det här på försäkringsbolaget.

Hemma med A

Idag började T sommarjobba. Det betyder att jag och A är på tumis varje vardag 8-16. Jag måste medge att jag är aningen förskräckt. Vad hittar man på med en 7-10 månader gammal varje dag? Han har ju just nu kommit till den åldern att han börjar behöva stimulans. Det finns ju lekparker i  Böle så det understa ruttnar men jag har för mig att all verksamhet slutar om några veckor, så det blir att hänga där på tumis då medan alla andra föräldrar är på landet med sina barn.

Nånej, det ska väl gå bra. Men hatten av för alla mammor som från start är hemma på tumis med barnen, dessutom är hemma länge. Jag måste medge att jag längtar till jobbet lite grann. Inte för att jag vill bort från A men för att jag vill ha lite happening i vardagen. Det känns som att dagarna smälter ihop när jag är hemma med A, varje dag ser lika ut. Medan T varit hemma (han har ju hållit på med gradun) har dagarna kunnat vara lite olika men nu kommer det att bli en rutin på helt annat sätt med väckning samma tid (idag vaknade A pigg som en lärka när T klädde på sig ytterkläderna) och så familjetid efter 16.30 och så veckosluten med gemensam tid.

Antagligen kommer jag den sista augusti att fundera vart tiden försvann. Eller så kommer jag att tänka att det gör jag aldrig om! Tiden får visa.

Grillat på balkongen

Den här familjen inledde grill- och äta på balkongen-säsongen igår (före regnet kom). Vi hade köpt nötkött och så hade vi fetasallad och grillad zuchhini till, namm!

Det är gott med grillat kött tycker jag, men samtidigt tycker jag vi äter för mycket kött i det här hushållet. Jag försöker ofta få in mer grönsaker men det är ändå så lätt att fastna i de där samma rätterna med lika mycket kött som alltid. Jag drömmer inte om att bli vegetarian men nog om kanske en eller två köttfria dagar i veckan. Delvis av etiska skäl men också för att jag vet att det är helt omöjligt att vi alla på den här jorden ska äta kött 4 gånger om dagen 7 dagar i veckan året om. Och då är jag villig att vara en av dem som inte gör det.

Anyway, vi har alltså en liten elgrill vi grillar på. Blir perfekt.

Vårt hem

Nu är det ungefär ett år sedan det klarnade att vi får flytta in i den bostad vi bor i nu. Vi hade ju redan ställt in oss på att bo kvar i vår lilla tvåa också med bebben - "nog funkar det på något sätt" - men så hade vi en sådan obeskrivlig tur att den här bostaden blev ledig. Och i dagsläget har jag inte en blekblå aning hur vi skulle ha kunnat bo kvar i tvåan ens en vecka efter att bebben kom. För det första var bostaden på tredje våningen i ett hus utan hiss... Jonä. Det var en perfekt bostad när familjen hade tre medlemmar men hade aldrig funkat med en fjärde.

I den här bostaden har vi över 80 kvm och tre stora rum plus ett stort kök med diskmaskin plus två toaletter. Och hiss. Och utrymme för en större tvättmaskin i badrummet. Och klädrum. Och en gigantisk balkong! Vi borde bara fixa i ordning A:s rum. Det ser fortfarande ut som om vi är mitt i en flytt, trots att vi bott här i 11 månader.

Vi älskar att bo på hyra för övrigt. Jag kan inte riktigt förstå hetsen som så många har att köpa och äga sin bostad. Okej om man är väldigt ivrig på att renovera och inreda och vill ha ett eget projekt men annars, näe. Visst bostadssparar vi också, för så gör man nu bara, men med vår takt så lär vi kunna köpa eget när vi är kring 50. Vi vill gärna leva lite också, inte först spara och sedan betala av på lån och räntor så man inte ens har råd med ett biobesök. Den dagen vi väl köper något eget så blir det för övrigt en bostad, inte ett hus.

Fördelarna med att bo på hyra är många, en är den att om man upptäcker att kylskåpet har gått sönder så ringer man hyresvärden och så fixar de ett nytt. Hyran är fast, kan inte komma några överraskande boendeavgifter. Ja, det passar oss mer än bra. Men så är ingen av oss en sådan som tycker om att äga äga äga utan mer om att leva leva leva och ha det bra och skapa det hem man vill ha utgående från den stomme som finns där. Väggar och tak och golv och inredning är en förutsättning för att man ska kunna kalla det ett hem, men det viktigaste är ju människorna, stämningen, vad man gör av det man har fått.

Några tillägg till gårdagens inlägg

Två grejer vill jag ännu tillägga till gårdagens inlägg om socker och barn och vad jag tycker om A:s framtida sockerkonsumtion. Först tack för alla kommentarer!

1. Det är helt galet att så mycket av det som marknadsförs som något som barn ska och vill äta innehåller så mycket socker och dessutom marknadsförs på sådant vis att det ska vara lockande för både barnens föräldrar och för barnen att trots det konsumera det. Socker är gott och ska konsumeras som det där lilla extra i livet tycker jag, inte som det där som gör att barnet går med på att äta sin jogurt. Om barnet inte äter jogurt utan socker så är det dags att se över matvanorna i familjen. Kanske helt skippa jogurten?
2. Jag tycker alla gör som de vill i den här frågan. Jag anser inte att den väg jag anser vara rätt för vår familj är rätt för någon annan familj. Jag kan förstå de föräldrar som säger blankt nej till socker, för socker är ju skadligt på många sätt och skapar ett beroende som är svårt eller i dagsläget kanske rentav omöjligt att komma loss från. Socker tar också plats från en massa nyttiga saker vi hellre borde stoppa i oss.

Och sist: jag tycker det är viktigt att ta barnen med i matlagningen och tänker försöka ha A med så mycket som möjligt. Det här gäller också då jag lagar något sött. Tänk vilken gåva att ge sitt barn, att lära barnet laga mat, baka och fixa allt möjligt gott. Och då kan man samtidigt lära dem lite mer om socker, sött och sådant. Kanske tillsammans fundera på hur mycket socker det är i någon viss efterrätt och så vidare? Prata och diskutera. Det är viktigt.

Socker hjärta barn är lika med sant?

Hur tänker du kring socker till ditt barn? Jag tänker att socker är en del av livet och vill inte förbjuda det för då skapar jag bara en osund relation till mat.

Jag läser på Svenska Yle en intervju med den svenska "sockerforskaren" Ann Fernholm om kombinationen socker och barn. "Sockerförgiftade barn" är rubriken och kanske kan man sammanfatta texten som att barn i västvärlden äter alldeles för mycket socker och det har förödande konsekvenser för hälsan samt att livsmedelsproducenterna givetvis är en del av problemet i och med att mycket sådant som marknadsförs som något som barn ska och vill äta innehåller galet mycket socker.

I artikeln redogörs det för olika sorters socker. Jag talar nu bara om socker och tror att de flesta hänger med i vad jag menar.

Nu är ju A bara halvt år ännu, men i och med att vi nu börjat med smakportioner så har jag också tänkt en del på hans framtida sockerintag. Eller ja, det gjorde jag väl redan när han låg i magen. Själv äter jag på tok för mycket socker i dagsläget, men ungefär såhär ser jag på barns sockerintag: lagom är bäst.

Och hur tänker jag då? Vore det inte enklare att bara säga nej till socker?

Jag tycker faktiskt inte att vi ska förbjuda barn att äta socker. Socker är en del av vår matkultur här i Finland och i resten av världen, det går inte att förneka det. Jag håller med om att de flesta äter alldeles för mycket socker och där har vi ett massivt problem. Men jag hör inte till dem som tycker att vi ska sträva efter ett sockerfritt samhälle. För socker är ett njutningsmedel och sådana behöver vi, tycker jag. Och jag anser att man skapar ett större matproblem genom att aldrig lära barnet njuta av socker i måttliga mängder. Förbjuder man socker helt blir socker ett stort mysterium för barnet och så småningom kommer barnet att villa veta vad det där mystiska är för något utan att ha verktygen att handskas med det.

Jag tänker sträva efter att lära A en balanserad relation till socker. Ungefär såhär: den mat och de mellanmål, frukostar och kvällsmål man äter till vardags ska inte vara fyllda med socker men vill man ha en chokladbit till efterrätt eller en glass eller en bulla en tisdagsförmiddag så äter man det. Och sockrade bakverk och annat gott är en del av att till exempel fira någons födelsedag eller annan bemärkelsedag och det är inget fel i det. Däremot anser jag alltså inte att sockrade jogurtar och läsk till maten och vitt bröd till frukost varje dag är något jag vill lära A. Vatten är den bästa drycken och läsk och sådant är undantag. Finns ingen dagskvot för socker, inte heller någon regel om att det är tillåtet bara vissa dagar, men det hör inte heller till vid varje måltid.

Men jag kommer alltså inte att bli en lördagsgodis-mamma. Jag anser att lördagsgodis är en säker väg till att ge barnet en ätstörning. Socker är förbjudet alla andra dagar i veckan men på lördagar äter du så mycket socker du orkar och hinner för det har jag bestämt. Jonej.

Exakt när A ska få bekanta sig med socker för första gången har vi inte bestämt. Kanske blir det imorgon, kanske när han är 3 år. Jag är säker på att det kommer att komma ett naturligt läge att göra det. Kanske blir det på ett kalas eller när han fyller 1 eller när jag själv äter choklad hemma i soffan och tänker att han ska få smaka.

Socker hör till livet om man tycker att det är gott (inget måste ju, men många gillar det). Och då är det viktigt att lära sig från barnsben att förhålla sig naturligt till det. Att lära sig hitta balansen så det inte blir för mycket socker.

Min första morsdag

Min första morsdag som mamma. Idag har jag varit mamma i 6,5 månad och skulle inte byta bort en sekund. Det är något alldeles speciellt med att ha en liten en.

Glad morsdag alla mammor! Ni är bäst!

Bland annat det här här höll jag på med igår. 17 portioner mat till den lille.

Cinnamon Buns

Under en period i vårt liv åt jag och T minst en burk Ben&Jerry's per vecka, varje vecka. Vi gör alltid så att vi helt enkelt tar två skedar och dig in. Finns inget behov för skålar, inte heller för att spara det som blir över - för det blir inget över när man äter Ben&Jerry's.

Mina favoriter är Chocolate Fudge och Strawberry Cheesecake.

Nu har vi lite lugnat oss med B&J, delvis för att det är relativt dyrt att äta 1-2 burkar per vecka. Men igår testade vi den nya smaken Cinnamon Buns och vi båda älskade det! Smakar som en blandning av pepparkaksdeg och glass och en massa kanel (som jag älskar). Det här blir en ny favorit helt klart!

Bebismat

Ja det var det här med barnmaten... Ibland längtar jag tillbaka till helamningen. För nu måste man hålla koll på vad han ätit, när, hur mycket och vad han ska äta till följande. Jag har en bra matfantasi och hittar ofta på maträtter helt själv, men nu när jag sitter här med en halvtåring som också ska matas varje dag så... Det är inte lätt.

Portionen på bild är lite pripelsås, eller som italienarna säger pasta bolognese, eller på ett språk som alla som läser bloggen förstår malet kött sås, morot och fullkornspasta och det gick ner sådär. Ingen hit. Jag lagade samma mat till mig och T men tog bara undan bebbens portioner (fryste ner några också) före saltandet. Låter enkelt, men man kan ju inte erbjuda pripelsås sju dagar i veckan... Oh well, vi ammar fortfarande så jag vet ju att han inte lär få näringsbrist i alla fall. Som jag förstått det så är järnet det viktigast just nu, så vi satsar på fullkorn, kött och c-vitamin.

Dela gärna med dig om du har bebismatstips. A verkar gilla sej i alla fall och det är ju bra. Och vatten, det gillar han. Men jag försöker hålla det inom en rimlig gräns. Man växer inte på vatten.

"The dad bod" - om hur en helt vanlig kropp blev accepterad

Nu blir det väldigt mycket kropp i bloggen märker jag, men jag måste lyfta den här texten av Elsa Kemppainen på Svenska Yle. Pappakroppen, ja. Den är nu trendig. Den är accepterad. Smaka på det ordet litegrann. Peppe skriver förresten också om pappakroppen.

"Det är givetvis ingen slump att the dad bod är en trend exklusivt för killkroppen."

skriver Peppe.

Ja, ni kan ju läsa båda texterna. Jag har inget annat smart att säga än att jag undrar när vi ska sluta prata om kroppar som accepterade eller icke-accepterade. Jag menar, sådant man kan låta bli att acceptera är väl saker som rasism, sexism, våld, diskriminering. Men kroppar? Nej.

Post-graviditet

Jag tittar på bilder på Elaine Eksvärd som ska få sitt andra barn om några veckor och känner bara en enorm lättnad över att inte vara på slutrakan av min graviditet just nu... Det var tungt kan jag berätta. Inte bara fysiskt men också mentalt på många sätt. Och jag längtade tills jag skulle få vara icke-gravid. Det är så skönt att kunna ligga hur som helst, stå hur som helst, sitta hur som helst, gå hur som helst, göra vad som helst hur som helst. Nu uppskattar jag det på helt annat sätt.

Jag hade ju visserligen ingen rolig graviditet. Jag mådde illa från början till slut, hade ont i fogarna (tänk någon slår in en kniv rakt i skelettet på dig med ojämna mellanrum), blev stor som ett hus i och med att A var så stor, förlossningen började aldrig och sen kom kejsarsnittet så det tog dessutom länge innan jag var återhämtad. Det tog ett år, först var jag gravid länge och sedan återhämtade jag mig. Att nu få vara bara friska, icke-gravida, från snittet återhämtad Eva är mer än skönt.

Jag skrev ett långt inlägg om kroppen här (del 2) och här (del 1). Samma tankar kvarstår. Men jag inser ju att det är lätt för mig att tala om kroppen efter graviditeten när den känns och ser ut nästan som före graviditeten. För en som upplever att kroppen inte återställts är det kan jag tänka mig mycket svårare att acceptera läget, uppskatta kroppen och tycka om den.

Fotot är taget den 19 september, en månad före han kom...

Wappen och vitsippor

Wappenvädret var väl inte det bästa, men vi har haft det riktigt skönt i alla fall. Som traditionen kräver lagade vi igen potatissallad och knackkorv och jag vågar påstå att en godare potissallad kan inte köpas för pengar. Det enda en behöver är potis, lök, kryddgurka, äppel, gräddfil, majonnäs, peppar, salt och kanske lite senap om en så vill. Och bäst är den när den stått ett dygn eller två.

Igår var jag och A en halvdag på landet och våren till ära plockade jag vitsippor. De har förresten börjat dyka upp mycket tidigare... När jag var barn kunde man tidigast plocka vitsippor till morsdag men numera finns det gott om dem just såhär till valborg. Klimatförändringen, klimatförändringen.