Nu ska jag få fart på romanprojektet!

Förra veckan laddade jag ner skriva roman-programmet Scrivener för en 30 dagar lång gratis prövotid. Och nu, efter några timmars användning älskar jag det och tror bestämt att jag ska köpa det när prövotiden är slut. Det som är bra med programmet är bland annat att du får en helt annan överblick över din text än med till exempel word. Nu jävlar ska jag få fart på mitt romanskrivande.

Jag kan bara inte bestämma mig vad som vore bättre: att ha ett bestämt tecken-, alternativt ordmål per dag/vecka/månad eller att bestämma en deadline, till exempel slutet av året. Sannolikt blir det det senare, för jag känner att jag vill få ut det här nu! Då menar jag ut som i ut från mitt huvud, inte ut som i utgiven. Men det vore ju förstås en trevlig bonus. Och jag kommer med största sannolikhet skicka manuset till något/några förlag när jag är klar. Så får vi se vad som händer sedan.

En söndag vid Tölöviken

Igår var den här familjen riktiga helsingforsare och promenerade runt Tölöviken. I 2 timmar var vi ute. Men det inkluderade en cafépaus på ett underbart litet café vi råkade på, uppe på kullen så man ser över hela viken. Sinisen Huvilan Kahvila heter stället och jag rekommenderar varmt. Det blev direkt en ny favorit vid sidan av Café Regatta som jag också rekommenderar varmt. Båda ställena är hundvänliga.

Det var alltså första gången någonsin som jag och T gick runt Tölöviken. Jag kom på idén när jag åkte tåg hem från centrum förra veckan och tittade ut över viken och funderade att det är ju inte så långt från oss, varför inte gå runt? På hemvägen gjorde vi sedan en liten avstickare runt Borgbacken (trevligare att gå den vägen än längs tågbanan tillbaka till Böle). Ibland stannar vi och tittar när vi går förbi Borgbacken som ju är mindre än en kilometer från vårt hem. Jag älskar alla berg- och dalbanor på Borgbacken men Ukko är en sådan maskin att nej fy fan. Dit ska vi förresten på söndag... Till Borgbacken alltså. För första gången med A med oss.

 

 

Jag brukar sällan använda någon app för att följa med hur långt jag gått etcetera. Men ibland är det roligt, i synnerhet på sådan här längre länkar. Det roliga är att T:s Samsung oftast visar någon helt annan längd på länken! Jag antar att det har att göra med hur noggranna telefonernas gps-system är...

Nästan 8 kilometer i strålande sol!

När mobbaren gör bättring

Sveriges radios P1 sänder i år precis som tidigare sina sommarprat. Igår lyssnade jag på David Batra, ståuppkomikern som pratar om skoltiden och mobbningen som han och alla klasskamrater utsatte "Mikael" för.

Det är ett besynnerligt sommarprat... Först tänker jag vad modigt av David att prata om saken, sedan tänker jag men vad tänker han egentligen som utsätter Mikael för det här igen, river upp gamla sår, sedan tänker jag har han fel i huvudet och sedan tänker jag han är bara ännu en mobbare som tar all plats istället för att ge plats åt offret och till sist tänker jag vad hörde jag just? Det var ju skitbra.

Lyssna på det. Det kan vara ett av de bästa sommapraten under de senaste åren. Spoiler: mot slutet, när David Batra GÅR HEM TILL Mikael och Mikael bara "nä, men alltså det är nya tider nu" och "jag hittade vänner för livet i gymnasiet" så kan det ha kommit en tår...

Överlag tycker jag det är fel mot offren om personer som David Batra som mobbat eller på annat sätt betett sig kränkande mot andra personer gör en grej av det, liksom titta på mig alla jag har mobbat men nu har jag ångrat mig och jag inser att det var fel och jag vill att ni alla förlåter mig för det har jag själv gjort. Men i det här fallet funkade det trots allt på något sätt i och med att Mikael var med (och, hoppas jag, har läst och godkänt hela manuset!).

Det finns inget att säga men jag vill i alla fall säga något

Det finns inget som jag kan säga som inte redan har sagts om domarna efter våldtäkten i Mosabacka i Helsingfors tidigare i år. Ändå tänker jag säga några meningar.

Jag hoppas kvinnan som våldtogs får allt stöd hon kan tänkas behöva och lite till. Det går inte att göra så att smärtan försvinner men det går att stöda henne till ett någorlunda normalt liv, det vill jag i alla fall tro.

Jag hoppas också att den här debatten inte dör ut utan leder till något konkret, alltså en ändrad lagstiftning. Om så här många anser att våldtäktsdomarna är för lindriga så är de det. Straffet för olika brott bör motsvara det som allmänheten anser är korrekt straff. Det är dags att sluta dalta med våldtäktsmän. Det är dags att sluta se på våldtäkt som något som kan utföras lite sådär av misstag. Våldtäkt innebär alltid att du utför våld mot en annan människa. Hur lindrigt *jag spyr i min mun* du än utför det. Det är ett av de mest fruktansvärda handlingarna, en total förnedring av offret.

Och så önskar jag vi kunde sluta med rasismen. Det här är inte en invandringsfråga. Det är inte en fråga om hudfärg eller "hemland".

Vad ska du med mina underbyxor till?

En sekund funderade jag på om det är jag som är lättkränkt/gammalmodig/rabiat/överreagerande eftersom jag upprörs av en sådan text. Men sedan tänkte jag att nee, det är fan inte ok.

Det var nämligen så att på länken idag mötte jag en man, kanske 25-30 år gammal. Han hade en t-skjorta på sig med texten A penny for your thoughts, a *jag hann tyvärr inte läsa* for your panties. Panties.

Vad fan ska du med mina underbyxor till?

A penny for your thoughts är ju något man säger när man undrar vad en person som verkar fundersam tänker på, inget konstigt där. Men den här mannen ville alltså också ha mina underbyxor. Jag blir äcklad. Kan jag inte få gå på promenad ifred utan att någon ska villa ha mina underbyxor?

"Men de är ju bara ett skämt!" Ser du hur jag skrattar. Jag gör inte det. Och du har inte rätt att haahaa, skämtar ju bara om vad som helst om folk blir illa till mods av det.

Jag överreagerar inte. Sådana där texter och de män som ogenerat går omkring med sådana bidrar till att kvinnor känner sig otrygga, till att sexistiska skämt anses ok, till att kvinnors upplevelse av att ha blivit sårade viftas bort. Det spelar ingen roll vad mannen skulle ha gett mig för mina underbyxor. Han ska inte gå omkring och vara intresserad av dem.

Ämne män som köper använda underbyxor behandlas förresten också i den nyaste säsongen av Orange Is The New Black.

Tidig rådgivning i stan

Idag steg vi upp samtidigt som pappa eftersom vi skulle till rådgivningen 8.15. "Finns inga regler om att sluta nattamma" sa hälsovårdaren när jag sa att jag ammar om nätterna. Jag har inga planer på att sluta just nu heller. A växer som han ska och är en väldigt rörlig pojke. Snabb som vinden är han när han ska ta sig från punkt a till punkt b. Ibland kastar han iväg något han har i handen när han ser något spännande en bit bort.

Förresten. Ett tips för alla er som lagar bebismat själva: kokosgrädde. A verkar älska smaken. Passar utmärkt ihop med fisk och broccoli, lite lök och svartpeppar.

Det var ovant att befinna sig i stan 8 på morgonen. Jag minns inte när jag senast var i stan överhuvudtaget...

Midsommaren 2015 - rapport

Vi har haft en så bra midsommar som man kan tänka sig. Vi delade upp tiden mellan A:s famos&fafas och mommos&mofas stuga och bara njöt. Visst kunde vädret i det stora hela ha varit lite bättre, men både på fredagskvällen och söndagen var det perfekt väder.

Lupiner kan vara de vackraste blommorna i finska naturen.

På fredagsförmiddagen såg vi när midsommarstången restes på Midgård, Emsalö. A låg och sov, hunden åt gräs och vi sjöng med i Där björkarna susa. Det var ganska perfekt. Och uppehåll i regnet just då.

MIDSOMMARSTÅNGEN före den restes!

Welfie.

Så såg det ut på fredagskvällen. Kan det bli bättre än så? Nej.

Men jag måste säga att borta bra men hemma bäst. Idag morse när jag drack mitt kaffe och åt mina smörgåsar och matade A med hans gröt så kände jag nog att det är skönt att vara hemma igen.

A klarade helgen like a champ. Han sov helt okej alla dagar och nätter och åt bra och så vidare. På söndagen fick han vara ute nästan hela dagen i det underbara vädret. Han till och med tog sin middagslur på en stolsdyna som vi placerade på terassgolvet. Det är något med utomhusluften och bebisar...

På tal om utomhus och sådant... På torsdagskvällen när vi körde ner till Emsalö såg vi tre stora älgar, en av dem sprang över vägen just framför en bil som var några meter före oss... Och på söndagen när vi gick en långlänk med A och hunden frågade ett par oss om vi sett deras papegoja. Stackaren hade rymt och de hade letat efter den i flera timmar. Hoppas den klarade sig, tamfåglar är ju superlätta byten för de vilda fåglarna.

MITT kaffe och MITT morgonmålsbröd.

Midsommar 2015

Idag packar vi barnet, hunden, oss själva, ett megapack blöjor och en dos sommarfiilis i bilen och så åker vi till Borgå över midsommaren. Det är första gången vi är borta hemifrån i tre dygn med A, så håll tummarna för att han inte får fnatt av miljöombytet. Han har hittills sovit två nätter hemifrån, nyårsnatten och så en natt i maj. Det värsta som kan hända är att vi har en sur pojke i tre dagar men då får det vara så.

Jag illustrerar midsommarkänslan med en vacker blomma på vår balkong. Hoppas den klarar sig utan vård i några dagar. Ha det bäst alla som läser och njut. Sommaren är här!

Vad skulle du göra om du såg någon lugga sitt barn?

Den här morgonen har jag handlat så vi inte ska behöva handla direkt efter midsommaren när vi kommer tillbaka från landet. Och så har jag funderat på folks vilja att lägga sig i på nätet versus i verkliga livet. Jag läste nämligen i morse två inlägg på två olika föräldra/barn-grupper på Facebook som upprörde mig och många andra. I det ena inlägget var det en förälder som i en bisats erkände att hen luggar sin 10 månader gamla bebis när hen gör fel och i det andra inlägget var det en person som skrev att hen känner ett föräldrapar som ofta lämnar sitt 3 år gamla barn ensam hemma i flera timmar i sträck.

Båda inläggen upprörde många och det kändes helt onödigt för mig att ge någon input eftersom så många redan hade svarat och jag höll med i det som folk skrev. Men det tvingade mig att börja fundera på hur jag förhåller mig till sådant här. Båda grejerna, att lugga och att lämna barnet ensam hemma är givetvis helt förkastligt beteende, fel på alla sätt och dessutom olagligt (åtminstone luggandet). Jag tror att det säger mycket om en person hur hen agerar i relation till barn och också till djur. Jag tror också det säger mycket om samhället hur det behandlar barn och djur. Därför blev jag så glad då jag märkte att folk reagerade på det som de här två personerna skrev i inläggen. Genast tog folk barnet i försvar. I det första fallet, med den luggande föräldern var tonen en annan i och med att det var en förälder som erkände att hen luggar sitt barn - folk gick till attack mot personen. I det andra var kommentarerna mer i stil med stackars barn, du måste anmäla det här. Och visst förtjänar en person som luggar sitt barn att attackeras i viss mån. Det är olagligt men orsaken till att det är olagligt är ju för att det handlar om att medvetet göra illa ett försvarslöst barn - sådant är fel oavsett vad lagen säger.

Jag började sedan spinna vidare på det här och fundera på hur folk månne reagerar om de ser en person på stan eller kanske en bekant eller halvbekant som luggar sitt barn. Och så försökte jag komma på hur jag själv skulle reagera om jag såg någon jag känner och inte känner lugga sitt barn. Helt ärligt vet jag inte vad jag skulle göra. Det rätta att göra vore givetvis att säga stopp, men jag är inte den typen av människa som lägger mig i. Det är enkelt att säga åt någon att åh, vad gulligt barn du har men det är mycket svårt att säga stopp, du gör fel mot ditt barn nu. Det är något med det där att tvingas säga att någon agerar på ett felaktigt sätt, inte själva agerandet. För när jag till exempel funderar på hur jag skulle reagerar om jag såg en barnvagn rulla ner i havet en blåsig vårdag så tänker jag genast att jag givetvis skulle hoppa efter. Det är lätt att som semi-anonym person på Facebook fördöma någon som luggar sitt barn eller lämnar en 3-åring ensam hemma, men skulle jag säga något högt om en sådan person satt framför mig? Eller skulle jag tiga? Jag vet faktiskt inte för jag har aldrig hamnat i det läget, till min stora lycka.

Friheten att välja och välja bort huvudduken

Jag älskar det upplägg Buzzfeed har, då de lyfter fram fenomen, trender, tankar och händelser kort och koncist men ändå så läsaren förstår sammanhanget. Nu läste jag den här artikeln om iranska kvinnor som visar sitt hår i ett försök att uppnå lite större jämställdhet och rättvisa i sitt land. På Facebooksidan My Stealthy Freedom laddar kvinnor och också män upp bilder där de uttrycker att de anser att alla kvinnor i Iran ska få välja om de har eller inte har huvudduk, hijab på sig. I dagens läge är det lag på att alla kvinnor ska ha det.

Jag kan knappast ens börja försöka förstå hurdant det är att leva i ett land där du som kvinna måste läsa lagen för att lära dig vad du får och inte får ha på dig. Men det är självklart att jag stöttar de här kvinnorna som önskar att de skulle få välja själva om de använder eller inte använder hijab. Det ska vara självklart både i Iran och överallt annanstans i världen att en person själv avgör vad en har och inte har på sig. Det får vi inte glömma här i Finland heller. Att folk måste få välja. Visst undrar jag ibland när jag ser en kvinna i burka om hon valt det själv och i så fall varför. För mig är tanken på att lägga på mig en burka lika främmande som tanken om att jag skulle låta någon annan bestämma att jag inte får ha på mig en burka eller vad jag nu råkar villa ha på mig. Men jag vet att många kvinnor också i Finland väljer att ha på sig olika huvuddukar för att de vill det och att orsakerna säkert är lika många som antalet kvinnor.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av frågor som handlar om till exempel muslimska kvinnors val av kläder att läsa Johanna Holmströms Asfaltsänglar. Jag rescenserade boken för två år sedan, texten kan du läsa här. Svenska Yle har skrivit om boken här.

Sommarhelgen som for

Efter ett väldigt lyckat kalas för T på lördagen med grillkorv och mudcake så gjorde vi på söndagen något som är så typiskt mig och T: vi sa "ska vi åka till Lovisa" och så åkte vi till Lovisa på kaffe och semla och morotskaka (makaronilåda för A). Fem timmar var vi borta. Stort tack till den unge mannen i kassan som var så vänlig och lät oss ha hunden med inomhus (det regnade när vi kom fram) och värmde maten till A. De kaffeserveringar vi hittills haft A med på har alla varit så barnvänliga. De flesta ställen är också oerhört hundvänliga så det är sällan ett problem att vara hela familjen på språng, speciellt inte nu under sommaren.

A var en kämpe hela vägen, hela veckoslutet måste jag säga. När andra ronden gäster kom på lördagen var han nog trött men så sov han en stund och sen var det bra igen. I bilen sover han också, men på väg tillbaka från Lovisa ville han inte riktigt tro att vi faktiskt igen ska åka så han var vaken en liten stund.

Sipilä och jämställdheten

Ja, vad finns det att säga om det faktum att vår nuvarande regering i regeringsprogrammet fastslår att Finland är jämställt? Inte mycket. Jag har ingen aning hur man reagerar på en sådan sak. Det är förstås inte sant, det kan jag i alla fall säga. Och precis som Anu Koivunen skriver i dagens HBL så kommer det allra minst att bli mer jämställt om alla föreslagna åtgärder genomförs. "Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden", skriver Koivunen.

Läs hennes kolumn i dagens HBL.

Marklund, städning, simning, sushi och soffbordet

Jag vet inte vart gårdagen försvann. Såhär rent som vi har hemma nu har vi nog inte haft sedan vi flyttade hit, om ens då. Jag har städat och fixat ungefär hela veckan. Idag, om två timma, är sista babysimningen före sommarpausen och efteråt tänker jag gå via sushistället. T är borta tills någongång i kväll och i morgonteve nyss pratade de om prinsbröllopet på lördag (som jag skulle vilja se, varför har vi bjudit hit gäster?!?). Det är ungefär det jag har att berätta just nu. Bloggen är supertråkig men så får det vara, tids nog återkommer inspirationen.

Förresten, mitt läsa på finska-projekt fortsätter. Liza Marklund är ett lika tryggt val som en latte efter lunch. Notera det nya soffbordet, köpt på Ikea för en förvånansvärt liten slant. Vi visste när vi köpte det att det var ett dåligt val just nu eftersom A ju konstant har sina händer på det och därmed gör det smutsigt, men om några år så! Det är bra att vara förutseende.

Årsdag

Om jag inte missminner mig totalt så är det idag vi bott i exakt ett år i den här bostaden! Eller ja, flyttdagen var visst den 10 juni, men det var en tisdag, så jag räknar som att idag har vi bott här i ett år. Här kan du läsa inlägget från dagen efter flytten! Då var jag exalterad över vår diskmaskin. Det är jag fortfarande. Vilken tidsmaskin. Tidsmaskin as in att den sparar en massa tid så man kan göra annat kul som spela Boom Beach eller se på Walking Dead eller stå på balkongen och glo ner på grannarna på gården.

Förresten så tänkte jag då när vi flyttade för ett år sedan att här finns ju tid, vi fixar barnets rum tills hen föds. Barnets rum är fortfarande inte inrett. Eller ja, där står en massa möbler och hänger en massa tavlor men det är bara för att vi har dumpat möblerna och tavlorna dit. Nå, A behöver ju inget rum ännu på flera år om vi så vill. Det är och förblir vårt evighetsprojekt.

Cykeln är T:s gamla.

På motorvägen

Nu är sommaren verkligen här. Det är så ljuvligt att man kan ha A sittande ute i gräset med bara ett lager kläder på (och solhatten förstås!). På lördagen tvättade vi fönster och fixade lite här hemma men på söndagen åkte vi till mommos & mofas sommarstuga och bara slappnade av. Det tar 45 minuter med bilen från vår garagedörr tills man parkerar bilen där. Det är skönt.

 

Jag hann visserligen köra en hel del bil före vi flyttade till Helsingfors -09 men några saker jag inser nu när vi köpt bil och kört fram och tillbaka till Borgå ett par gånger är att 1) först nu när jag har en son med mig i baksätet förstår jag den verkliga faran med bilar och 2) hur försiktigt jag själv än kör så finns det alltid dårar i trafiken som skiter i bromssträckor, ger blanka fan i att använda blinkers och inte kunde bry sig mindre om de andra bilisterna. Det skrämmer mig. Folk har noll respekt för hur farligt det på riktigt är att köra på motorvägen.

Vi köpte förresten en Britax-bilstol för några veckor sedan. Framåtvänd, men så fick det bli efter en diskussion med försäljaren som övertygade oss om att just den modellen vi köpte är en av de populäraste och tryggaste. Jag är mycket medveten om att bakåtvänd är det som rekommenderas men vi fastnade ändå för just den här modellen. A gillar att åka bil, han somnar nästan alltid efter cirka 10 minuter. Och tills vidare har han inte mått illa i bilen, inte ens på mer kurviga vägar.

Tvättat fönster och balkongdrömmer

Vill man få rent hem och goda bakverk till stånd i köket samt de sällan använda kärlen diskade lönar det sig att ställa till med bjudning för halva släkten. T fyller år snart så om en dryg vecka har vi bjudning och förutom att jag bakat tre kakor den här veckan har jag nu också (imorse) putsat balkongen från några års trafikföroreningar och tvättat köksfönstren (en gång per år räcker tycker jag). Allt medan jag haft hand om A. Jag är visserligen den som tycker att barn ska lära sig underhålla sej själv men när han slog sig och skrek så att det nog hördes till Borgå fick han sitta i matstolen ute på balkongen tills jag var klar.

Så ser balkongen ut. Tråkig. Jag drömmer om en divan, vackra växter (vem som nu ska sköta dom?) och litet "soffbord" men också någon lösning som gör att minst jag, T och A kan äta där ute.

 

Matskammen

Charlotte har skrivit veckan bästa inlägg. Om vuxna som hela tiden, också framför barn och unga, måste poängtera hur ohälsosamt det de inte vill/borde/tänker äta är.

Barn som hela tiden får höra att det här tänker inte farmor/mormor/mamma/pappa/faster/moster/gudmor/farfar/morfar/vemsomhelst äta för det är ohälsosamt lär sig bara en sak och det är att känna skam över de matval de gör.

När någon dumförklarar en

Det där när någon för en totalt okänd typ får en att känna sig som om man är den dummaste personen på jorden. Det hände mig igår. Jag blev dumförklarad på grund av en sak där jag visserligen hade fel, men ändå inte riktigt vill ta ansvar för. Typen som dumförklarade mig hade alltså på ett vis rätt, men jag känner ändå att hans ord var lite onödigt hårda. Situationen blev ännu värre av att han som man och jag som kvinna ställdes emot varandra i ett läge där det oftare anses att mannen har rätt, i det här fallet var han dessutom den i sakfrågan "professionella" (även om han inte var så professionell i sina ord till mig) av oss och jag var bara privatpersonen Eva som litet eller inget vet om just sådana här saker som det var fråga om.

De där orden han sade förstörde hela min dag. Ännu på natten låg jag och kunde inte slappna av eftersom jag fortfarande reagerade med skam, ilska, upprördhet på det han sade. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det blir när jag är hemma med barn och egentligen har all tid i världen att bara grubbla över en persons ord. Jag vet inte vart jag vill komma med inlägget. Kanske vill jag bara önska att det fanns lite mer eftertanke i vad personer säger till varandra. I det här fallet kommer jag aldrig att behöva tala med personen igen (hoppas jag!) men jag vill uppmana alla som läser att tänka en extra gång speciellt före ni säger något till en person ni känner och umgås med. Och också före ni säger något till vem som helst. Det är så lätt att förstöra en persons dag, vecka, månad, hela liv med bara några ord.

Anorexi i Hbl

Hbl skriver idag om Emma Heijnsbroek som kämpat mot anorexin medan vården kämpat mot hennes rätt till och behov av hjälp. Jag kan tyvärr inte länka just nu eftersom artikeln inte verkar finnas på nätet men jag rekommenderar er att läsa texten om ni kan. Den sammanfattar det tokiga i att om du drabbas av en ätstörning så måste du nästan bli dödssjuk före du får hjälp, du måste gå ner lite lite till för att någon ska ta dig på allvar. Dessutom ska du ha en stor dos tur.

Jag tror tyvärr att ätstörningar och problematik som ligger på gränsen till ätstörning kommer att öka. Vi lever i en tidsperiod då det anses vara en bra egenskap att ha total kontroll över livet och därmed också kroppen och då kommer dylika problem på köpet. Därför är det viktigt att vi förstår varför en del hamnar i det där svarta hålet där det enda de tänker på är kalorier och vad de ska och inte ska äta och hur de ska göra för att bli av med de få kalorier de fått i sig under dagen.

Jag är glad att medierna lyfter upp fall som Emmas och jag tycker att det är synnerligen starkt av Emma att ge en intervju så snabbt efter att hon insjuknat, ja medan hon fortfarande är sjuk. Jag önskar henne allt gott i livet.

Emma: det blir bättre, jag lovar. Lycka till med gymnasiestudierna!

Hur mycket förstår han?

Hur mycket kan en 7,5 månader gammal förstå? A älskar att dra sig upp till stående mot vår hundport och ännu mer älskar han när porten är öppen och han kan smälla den fram och tillbaka så att det hörs ända till grannhuset. Och jag svär, ibland verkar det som om han medvetet försöker öppna den då vi har den stängd (för att undvika smällandet). Han sträcker sig upp mot handtaget/låset och börjar pilla på det som om han vill öppna porten... Suck.

 

Den här helgen var fylld av aktiviteter. På söndagen åkte vi till Ikea. Ikea är ju som känt väldigt barnvänligt. De har amningsrum, skötrum, lekrum och gratis mat för barnen. Jag fattade först efter att vi hade ätit vår lunch att vi också skulle ha fått bebismat helt gratis. Vi hade med oss mat till A men nu vet vi till nästa gång.

Vi funderar flitigt på att göra något litet för vår balkong. Den är hur stor som helst men just nu har vi ett matbord, bykstreck, plats för en hängmatta och en matta på golvet... Känns som att man kunde göra vad som helst för fint för att göra det till ett extra vardagsrum/matrum men tja, just nu finns inte riktigt pengarna och inte vet vi heller riktigt hur vi vill inreda den. En blomma köpte vi i alla fall från Ikea som fick en fin liten kruka ute på balkongen.