Att gå mot strömmen och lyssna på bebisen

Heidi skrev en kommentar på inlägget om våra sovrutiner med A som jag känner för att lyfta upp. Tyvärr låter det nämligen alltför bekant det hon skriver. Folk som lägger sig i och folk som försöker övertala en att en ska styra bebisen att bli mer självständig. Smaka på det ordet lite. Självständig. Nu talar vi alltså om bebisar.

Det verkar vara en trend just nu att bebisar från det att de föds ska vara så självständiga som möjligt. Jag är med i flera föräldragrupper på Facebook och också två olika amningsgrupper och det här verkar vara något som så gott som alla föräldrar får höra: du ska inte lyssna på ditt barn. Det tycker jag är huvudlöst. Föräldern ska inte låta bebisen styra utan ska helst tvinga in barnet i rutiner så snabbt som möjligt, på rådgivningen övertalar de mödrar att sluta nattamma när ungen är högst ett halvt år trots att mamman är helt ok med nattamningen (låt ungen gråta, hen fattar nog snart), far- och mormödrar berättar hur mamman absolut inte får amma en gång i halvtimmen för "du kan inte genast springa till barnet när hen piper" och "hen kan inte vara hungrig igen, hen bara styr och ställer med dig" (det har jag som tur är sluppit höra) och du ska absolut inte samsova för då lär sig ungen aaaaaldrig att sova i egen säng och så vidare och så vidare.

Så här skriver Heidi:

"MEN vet du hur många kommentarer vi har fått om att vi samsover, om att jag ammade (enligt normen..) länge, att vi i princip skippade vagnen och har burit i ergo istället, att vi har gett nästan endast plockmat istället för puré.. Så otroligt många dumma och ibland rent ut sagt elaka kommentarer, helt som att vi inte tänkt igenom hur vi gör, bara för att vi int gör som de flesta andra? Även på rådgivningen har jag upplevt att det inte har lyssnats till vad vi sagt, när jag berättat om att hon sover bra, bredvid oss, så har jag fått till svar att "jaha men det vore nog bra om hon började vänja sig med egen säng nu snart.." Det är riktigt tråkigt, därför brukar jag försöka va nån sorts motpol till det och va öppen med mina åsikter om någon undrar över dem! Men tack för ditt inlägg, hade verkligen behövt det själv när dottern var bebis, då var jag inte lika självsäker som jag är idag och ingen som sa att vi gjorde rätt när vi lyssnade till bebis och vår magkänsla.. :) "

Jag vill bara säga till Heidi och andra där ute (med min 9,5 månader långa mamma-expertis, hehhe) att sluta lyssna på alla som uppmanar dig att sluta lyssna på bebisen. Jag är helt säker på att det skapar otrygga barn att inte lyssna på barnen, att det ger anknytningsproblem och att det i långa loppet leder till ett lite sämre liv för både förälder och barn. Bebisar är inte manipulativa, de kräver inte, de luras och ljuger inte, de bara behöver. Och det de behöver ska de få, tycker jag.

Kanske jag ska göra som Heidi gör och bli mer öppen med mina tankar och åsikter kring föräldraskap. För jag är helt övertygad om att jag gör rätt, trots att jag som Heidi länge var osäker och fortfarande känner nästan som en skam för att jag, som samhället uttrycker det, "låter bebisen styra" alltså lyssnar på bebisen. Jag ska sluta med att vara osäker och skämmas för det finns ingen orsak till det.

Föräldrar gör som de vill med sina barn. I vissa fall är det säkert hur bra som helst för barnet att till exempel tidigt lära sig sova i egen säng. Det finns säkert också fall då det är en bättre lösning än samsovning. Men om det inte är rätt, då är det inte rätt, tycker jag.

Palmer, Cecil och huvudlös jakt på lejon och andra afrikanska djur

Jag vet inte riktigt vad jag önskar att amerikanen Walter Palmer ska få för straff för att ha betalat 50 000 dollar för att ta livet av Cecil-lejonet. Har han 50 000 dollar att sätta ut på att skaffa sig "tillstånd" att skjuta ett lejon så har han väl några hundra tusen till att sätta ut exempelvis på att se till att skyddet av de lejon som finns kvar i Afrika blir bättre.

Fy fan vad arg jag blir. Att en man anser att det är roligt, en trevlig hobby, kul fritid att flyga till Afrika från sin trygga överklasstillvaro i USA och först lura ett lejon ut från nationalparken där det inte får skjutas, sedan skadeskjuta det för att sedan pina det i 40 timmar innan han till sist avfyrar nådaskottet som tar livet av det. Fy fan. En måste ha ett tråkigt liv och ett riktigt sjukt huvud för att få kicks av sådant. Jag hoppas allt det hat som Palmer (med all rätta) fått på sig får alla andra som håller på med samma hobby att tänka efter både två och tre gånger före de nästa gång sätter sig på ett flygplan mot något land i Afrika för att ta livet av hotade djur.

För Palmer är ju inte den enda som håller på med den här sjuka hobbyn. Det finns gott om rikt folk som är villiga att betala för att få ta livet av Afrikas hotade djur. Att pengarna används för "skydd" av de djur som inte skjuts är väl också det en stor lögn, rätta mig om jag har fel. Herregud, det föds ju upp lejon i fångenskap på flera håll i Afrika bara för att rika västlänningar med tråkigt liv ska få komma dit och ta livet av dem. Fy fan säger jag bara.

Palmers försvar var ju: jag trodde jag jagade helt lagligt. Ahaa, just det så du tycker att om det är lagligt så är det helt okej att ta livet av lejon? Bara för att du tycker det är roligt? För att det är din hobby?

Det är lätt att börja moralisera över till exempel min köttkonsumtion och hur också jag indirekt dagligen tar livet av flera djur. Jag medger att jag inte är något helgon. Men jag tar mig ändå friheten att kritisera den här sporten som Palmer med många andra håller på med. Det finns inget vett i det. Huvudlöst.

Cykeldebut för lille pojken

På fredagen gjorde vi en långlänk med cyklarna och både A och hunden i "kärran". Det var ljuvligt att cykla igen, har inte gjort det ordentligt på flera år!

A trivs som fisken i vattnet i kärran med sin rosa hjälm och lite stöd bakom ryggen. Han älskar fart den pojken. Vi ska nog göra det ett par gånger ännu i år och så mycket vi hinner de kommande somrarna. Det är bra motion och en sådan frihetskänsla att cykla.

Våra sovrutiner från att A föddes tills idag

Jag har länge planerat att skriva ett inlägg om hur A har sovit, var, hur mycket och hur vi har försökt tänka kring sömnen. Here goes.

När jag var gravid tänkte jag som så många andra att bebisar ska minsann sova i sin egen säng från start. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det en rädsla för att bebisen aldrig vill bort eller för att kväva bebisen eller för att det skulle bli för tajt och trångt. Så föddes A och första natten på bb var jag trött, hade ont, det var omtumlande och jag ville att mjölken skulle stiga så jag sov halvsittande med A stödd av ena armen, han fastklistrad i bröstet. Det var första natten tillsammans och första natten vi samsov. Andra och tredje natten såg lika ut. Om dagarna hade vi stundvis A i den där plaastbaljan men inte trivdes han där, korta stunder slumrade han, ibland också på pappas bröstkorg så jag fick lite paus.

När vi kom hem sa jag att vi tar honom bredvid oss, enklast så. Jag är lat och bara tanken på att sätta mig upp och amma 3 gånger i timmen kändes obekvämt, jobbigt och farligt för jag var rädd för att somna sittande med A i famnen. Så han "flyttade in" i vår säng från första natten hemma. Jag bunkrade upp med dynor och grejer och så sov jag med honom fast i bröstet och flyttade honom till andra sidan nu och då. Jag har ingen aning hur ofta han åt om nätterna den här första tiden, eller någonsin för den delen, men jag sov i alla fall som aldrig förr. Jag är ju van att jobba skift, vilket innebär oregelbundna sovtider, men nu gick vi i säng ungefär samma tid varje kväll och jag fick sova så länge jag ville om morgnarna. Det här ledde till ett läge där jag faktiskt sov massor, mer än på flera år. A fick vara uppe med oss (jag satt i soffan med bröstet framme och A i famnen och han sov/åt om vartannat) och visste dessutom från första stund att natt betyder sova (kanske delvis för att han är ett höstbarn?) så det enda han gjorde om nätterna var att sova och äta, inte som andra barn som är mer vakna på natten. En period när han var riktigt liten hade han svårt att komma till ro om kvällarna men det hjälpte oftast att släcka allt och bara låta honom suga på bröstet i sängen tills han somnade.

Jag läste på lite om samsovning och jag lärde mig också massor om frågan i och med att jag gick med i den utmärkta Facebookgruppen Imetyksen tuki ry (på finska, på svenska finns Amningshjälpens slutna grupp) där alla hjälpmammor rekommenderar samsovning samtidigt som jag intuitivt förstod att A är tryggast med oss. Jag prövade aldrig ens att lägga honom i spjälsängen (som vi hade stående i vårt sovrum bäddad och klar från långt före han föddes).

Om dagarna somnade han vid bröstet, alldeles i början sov han ju massor på det viset, eller i vagnen så länge den rörde på sig. När han var riktigt nybakad kunde han också somna på sin pappas bröst medan jag till exempel var ute med hunden, men det upphörde i något skede. Ibland la vi honom i FPA-lådan men där trivdes han i typ 3 minuter och började sedan gnälla. Han var alltså en riktigt normal bebis som inte vill ligga ensam utan ha antingen mamma eller pappa nära, som det ska vara. Jag har ingen koll på hur långa tupplurer han tog om dagarna, men jag minns att det längsta han sov alldeles i början var 3-4 timmar och att tiden sedan blev kortare och kortare. Han har alltid varit en nattsovare men inte en dagsovare.

Både jag och T var nöjda men visst tänkte vi ibland att i något skede måste vi väl ta fighten. Men vi tog ingen stress. När A var kring 4-5 månader var vi ändå på en föräldraträff där de andra talade om hur deras bebisar sover i sin spjälsäng, hur de till och med somnar själva och jag berättade lite skamset (nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag skämdes så för jag har ju bara lyssnat på A:s behov hela tiden) att A är uppe med oss tills vi går i säng och sedan tar jag honom bredvid mig och så somnar vi tillsammans. Jag kände nästan en panik, herregud alla andras bebisar sover ensamma, A kommer aldrig att lära sig!!! men samtidigt tyckte jag det var och är något av det mysigaste som finns att samsova. Jag älskar att ha A nära. Men det var någonstans här jag sa till T att kanske vi måste börja öva med honom så han lär sig sova ensam i sin säng någon dag.

Så jag började öva. Jag gjorde så att jag ammade A men sedan försökte lägga ner honom i spjälsängen. Jag försökte också om kvällarna lägga honom i spjälsängen så han skulle sova där ens en stund och jag och T kunde få egentid. I början var jag på tok för ivrig och förväntade mig att A plötsligt skulle sova ensam långa stunder genast. Det resulterade i att både jag och A grät och T tyckte väl jag hade blivit knäpp. Snart gick det bättre och bättre och när A var kring, tja 7 månader kanske kunde jag om kvällarna amma honom till sömns, lägga honom i spjälsängen, gå in och amma ett par gånger när han vaknade och sedan inför natten ta honom till vår säng när han vaknade (ofta kring tiderna vi gick och lade oss). Jag försökte och försöker fortfarande lägga honom kring 20 och så vaknar han ofta allt mellan en och tio gånger tills jag och T går i säng och då får han oftast komma mellan oss. Nu när han är 9 månader har han fortfarande inte sovit en hel natt i sin egen säng, men han kan sova där till någongång mitt i natten om vi har tur. I dagsläget sover han alltid mellan mig och T, det blev för farligt för mig att ha honom på kanten trots en stor amningsdyna som mur, jag vänder mig alltid mot mitten när han behöver bröstet eller buff på rumpan. Visst blir det trångt och varmt men jag vet att vi alla just nu sover bäst så. Det är något otroligt mysigt med de där små händerna som smeker en på ryggen eller handen och de där små fötterna som sparkar en i revbenen. Nå nej, det är inte alltid det, man behöver inte älska att samsova! Om morgnarna vaknar A allt mellan 6.15 och 7-någonting.

Snabbt insåg jag också att A:s dagssömner verkligen bara är 30 minuter långa och inom kort hade vi fått en rutin: en förmiddagssömn kring 2 timmar efter uppvaknandet på morgonen och en eftermiddagssömn kring 3-4 timmar senare. Fortfarande sover A ibland i vagnen, ibland i bilen, ibland i sin spjälsäng och ibland någon helt annanstans beroende på vad vi gör, oftast cirka 30 minuter men ibland (väldigt sällan) upp till några timmar. Vi har också hittat nya sätt att natta/söva honom utan att jag måste amma honom eller han måste befinna sig i vagnen/bilen. Han kan nämligen somna också genom att en bara vaggar honom och sjunger lite försiktigt, alltså håller honom i famnen och vaggar fram och tillbaka och mumlar på en trudilutt (som T kommit på). Det tar allt mellan 2 och 10 minuter så sover han som en baby (oftast).

Jag tror att det mest handlar om mig nu. Jag tror att A skulle kunna sova en hel natt i sin spjälsäng, med små amningspauser, men jag är fortfarande bekväm och väljer att ta honom bredvid mig när han vaknar så jag kan sova vidare istället för att sätta mig upp. Målet är väl att han så småningom ska sova i sin säng i eget rum men vi är inte där ännu. Sannolikt ska vi försöka lära honom det nu i augusti, vi får se. Jag vill inte att han ska gråta sig till sömns och jag tänker aldrig låta bli att svara på hans behov. Så länge han vill ha nattamningen får han ha den i den mån det är möjligt.

Samsovning är tryggt. Lyssna inte på alla som förfärar sig över att du kommer att lägga dig på bebisen. En vuxen, frisk människa gör inte det (om inte hen intagit starka mediciner eller alkohol), lika lite som en vuxen, frisk människa faller från sängen. Varför? För också när du sover vet du var du har sängkanten och också när du sover vet du var bebisen är. Jag rekommenderar alla föräldrar att samsova åtminstone bebisens första tid i livet. Det är mysigt och det tryggaste som finns för bebisen. Att sova ensam är onaturligt för nyfödda, de har varit 9 månader i magen och det tryggaste som finns är mamma och pappa och så ska de ligga ensamma i en kall säng? Nej, det är helt enkelt inte så det är meningen att vara. Och bebisar lär sig sova ensamma trots att de samsovit första tiden. Allt handlar om förändring med så små. Saker förändras hela tiden, också bebisars sömnvanor. Samsovning är också det absolut bekvämaste för en mamma som ammar, du kan sova medan du ammar (och ammar gör du i regel oftare än du blinkar den allra första tiden).

Du skapar inte ett bortskämt barn genom att möta barnets behov. Du skapar ett tryggt barn. Ett älskat barn. Ett barn som får sova gott och föräldrar som får sova gott. Det enda en bebis begär är en varm, trygg famn och mjölk. Neka inte ditt barn det. Slappna av som förälder, det är också viktigt. Och kom ihåg: ditt barn, ditt beslut. Låt ingen annan säga åt dig hur du ska göra. Och om du samsover och någon kritiserar det, svara med att du vill erbjuda det bästa för ditt barn och du vet att samsovning är det bästa.

Frågor? Fråga gärna! Men det här är vårt första barn. Vi är inga experter, bara föräldrar. Utvilade föräldrar med en bebis som hela livet sovit bra, tycker vi!

Beslut, beslut, beslut

Föräldraskap är fullt av små och stora beslut. Det är ett enda bestämmande. Vad ska ungen ha på sig för kläder idag? Vad ska ungen äta? Ska jag byta blöjan nu eller om 10 minuter? Ska ungen sova i spjälsäng eller med föräldrarna (det senare om du frågar mig, ska skriva lite längre inlägg om det någon dag)? Ska hen få leka med det där? Hurdan bilstol ska vi ha? Vem ska vara barnvakt? När ska hen börja på daghem? Hur fördelar vi föräldraledigheten? Det börjar redan för ungen är född och fortsätter tills hen flyttar hemifrån (tror jag i alla fall).

Jag märker att jag nu under sommaren blivit lite av en diktator. T jobbar alla dagar så jag är ensam med A och måste fatta de flesta mindre beslut helt själv. Ofta är det enklast så men ibland vore det skönt med någon att bolla med. Ska vi ge fisk eller kött till lunch idag blir plötsligt en stor fråga när det handlar om din 9 månader gamla son som du är ensam med om dagarna. De stora besluten fattas givetvis tillsammans.

Å andra sidan hoppar organisatören i mig högt av glädje. Livet är liksom enklare när en är ensam om att fatta besluten. Jag längtar inte alls till den dagen A börjar ha en åsikt...

Vi har också bestämt att A inte får leka med spisen. Det syns väldigt bra på den här bilden, inte sant?

 

På måndag publicerar jag ett inlägg som handlar om A:s sovande. Jag har länge tänkt skriva om det för jag vet att det också är en sak som intresserar många föräldrar, i alla fall är jag själv grymt intresserad av hur andra gör. Det dyker alltså upp på måndag. Men jag kan säga så mycket att det ju också handlar om beslut: hur vill vi göra? Vad är bäst? Vår lösning kanske inte är den ultimata för alla, men den har funkat för oss.

Herman Geijers sommarprat, zombier och överlevnad

Ett av årets mer fascinerande sommarprat. Fascinerande på ett otroligt underhållande sätt. Herman Geijers prat om zombier och hur en överlever en zombieapokalyps.

Jag har förresten sett alla avsnitt av The Walking Dead. Om det är något jag kommer att bära med mig för resten av livet så är det a) sikta mot huvudet b) bli inte gravid c) fortsätt röra på dig d) risken att du dödas av en ännu levande är ungefär lika stor som att du dödas av en zombie - håll därför dina vänner nära men dina fiender ännu närmare.

Det var ungefär samma saker som Geijer pratade om i sitt sommarprat. Att städerna sannolikt är farligare att vistas i än landsbygden och att en ska se till att ha personer i närheten en kan lita på. Och att en zombieapokalyps givetvis är fiktion men att det när som helst kan ske saker som vänder upp och ner på hela samhället och att en då behöver överlevnadskunskap.

Jag känner mig fucked. Jag har vetat att jag har noll överlevnadskunskap men efter det här vet jag att jag sannolikt skulle vara bland de första att dö om en apokalyps skulle inträffa. Å andra sidan är det nog lika bra. Jag vill inte uppleva en apokalyps.

Tenstas protest säger så mycket om Sverige

Sverige har kommit oändligt mycket längre när det gäller bekämpandet av rasismen än vi har kommit i Finland. Det färskaste beviset på det är Adam Tenstas protest i TV4:s morgonsoffa. Elaine Eksvärd skriver om varför det är så viktigt att Tensta genomförde protesten.

Såhär är det. I Finland har vi knappt någon mörkhyad artist och de få vi har skulle tror jag bli utskrattade om de skulle resa sig upp och gå från en direktsändning i protest mot en annan persons rasistiska uttalanden. Folk skulle skrika: det var inte rasism, åk hem tillbaka till Afrika *infoga valfri rasistisk benämning på mörkhyad*!!! Och så skulle det ordnas tv-debatter med en massa vithyade personer som skulle sitta och säga hur icke-rasistiskt land Finland är och varför den här mörkhyade personen överreagerade. Kanske skulle personen själv få vara med och berätta hur bra land Finland trots allt är för mörkhyade, för det är dit personens uttalanden skulle ledas.

Det är inte rasister som bestämmer vad som är och inte är rasism. Det är de som utsätts för rasismen. Som dagligen får utstå skällsord på öppen gata, som misshandlas för sin hudfärg, som får höra att de ska åka "hem tillbaka" men som också förbises när de söker jobb för att de har ett utländskt namn eller som blir tilltalade på engelska i matbutiken trots att de fötts i Finland och gått i finländsk skola. Listan är oändlig. Nu tog jag tyvärr också mig friheten att räkna upp sådant jag anser är rasism, trots att jag aldrig utsatts eller ens löper risk att utsättas i dagsläget. Det här var bara exempel på sådant som jag förstått att förekommer i Finland, dagligen.

Tänk om vi kunde få en liknande debatt i Finland som i Sverige? En där någons användning av n-ordet inte viftas bort som "skämt" utan där någon faktiskt sätter ner foten. Sedan är frågan förstås hur länge vi ska behöva prata om ordet. Vad är det för idioter som envisas med att "få säga" det? Sluta.

Vår tids hjältar

Vår tids hjältar. Det är inte folk som botar cancer eller hjälper de fattiga eller ger mat åt de svältande. Det är folk som gått ner i vikt. Ju mer du gått ner desto större hjälte är du.

Veckotidningarna och damtidningarna är fyllda av berättelser om folk som gått ner 5, 10, 15, 20, 25 kilo eller mer och så är det fanfar och vita duvor som flyger och regnbågar och fyrverkerier och folket läser med ett engagemang som få andra fenomen i världen lyckas locka till sig. Så gjorde jag. Kunde jag då kan du. Tips och recept. Klyschor som det finns inga genvägar och förbruka mer kalorier än du äter och det handlar om en livsstilsförändring. På arbetsplatserna får folk beröm för att det syns att de magrat. I populärkulturen idoliseras kändisar som lyckats gå ner, som har förändrats. I teve visas det flera gånger per dag program som i en timmes tid visar hur den personen som just den här veckan är huvudperson svettas, äter sallad och grynost och gråter och skriker av smärta men som när timmen gått gråter av lycka för nu har hen äntligen hittat rätt väg i livet och det här är en livsstil. Instagram är fyllt av inspiration, ursäkta fitspo, och folk delar hälsosamma recept till höger och vänster och det som påstås vara en hälsotrend är egentligen bara en gånerivikt-trend. Folk som på kaffepausen väljer att dricka enbart svart kaffe och tackar nej till en chokladbit eller bulle överöses med frågor om hen börjat banta och när hen då får chansen att säga att så minsann är fallet så pratar sällskapet under resten av kaffepausen om hur de också borde banta och hur de beundrar alla som har stamina att göra så och hur de aldrig kan lära sig säga nej när någon bjuder på något gott. (Om det är någon vardagssituation jag avskyr så är det den när någon säger att åh nej jag kan inte äta av den där chokladpajen du bjuder på för jag bantar! Hör här: vill du inte ha av min chokladpaj så säger du nej tack och så ställer jag eller någon annan inte några frågor om det för det är din ensak om du äter eller inte äter, är vi överens? Bra.)

De här hjältesagorna bygger förstås för det första på att en förväntas skämmas över sin vikt. Alltid, oavsett vad en väger. Är en riktigt fet ska en dessutom tänka på hur skadligt det är för ens hälsa och så ska en skämmas lite extra. Lady Dahmer skriver mycket om det här med att världen inte klarar av att acceptera om en person är helt tillfreds med sin kropp trots att hen är överviktig/fet. Det har blivit ett normaltillstånd i samhället, det förväntas att en alltid ska sträva efter en lite lägre siffra på vågen. För det andra bygger det på idén om att det är så oerhört svårt att gå ner i vikt, att det krävs svett, smärta, tårar, svält, hunger, illamående, dåligt humör och ett fakin förstört liv för att gå ner i vikt. Det gör det såklart inte, det enda som generellt behövs är lite smartare mat- och dryckesval och ett fattat beslut en håller fast vid. Jo, jag menar faktiskt det. Sluta måla upp en bild av att gå ner i vikt som något som måste ta över hela ens liv för det är inte sant. Det handlar om små vardagsval. Men när det framställs som ett 24/7 projekt att gå ner i vikt så framstår alla som gått ner i vikt som hjältar som kastade resten av livet åt sidan och genom blod, svett och tårar kämpade bort de där kilona och som sedan blev så jävla lyckliga för att de hade lyckats.

Själv har jag lyckats gå upp cirka 25 kilo från min minsta vikt då jag hade ätstörning. Det är min personliga hjältesaga (en av många). Jag bröt loss. Jag gick upp i vikt och jag lämnade ätstörningen och ana-Eva bakom mig.

Visst är det viktigt med hälsa. Men det handlar om så mycket mer än folks vikt.

Jag är trött på idoliseringen av folk som gått ner i vikt.

Bostadsmässan och kryssning med Doris

Vilken helg vi har haft igen än en gång. Den här sommaren kommer jag att komma ihåg som sommaren då vi gjorde en massa saker på veckosluten. Alla tidigare somrar har jag ju jobbat mycket veckoslut men nu i år är veckosluten faktiskt familjetid och göra saker-tid.

På lördagen var vi på bostadsmässan i Kivistö, Vanda. Ljuvliga hus de allra flesta men jag kan inte förstå att det finns en marknad i Finland för hus på en miljon med jacuzzi och tjuvlarm och egen toalett i alla sovrum och fyra duschar och terass så stor att en kunde ordna danskvällar för halva Nyland där. Vi var där för att det var en kul grej, lite inspiration och lite målbilder i livet. Inte för att vi någonsin kommer att ha hus om det inte händer något drastiskt, utan bostad, men en bostad ska också inredas. Och så är det alltid lika roligt att se hur andra bor, det stillar ens nyfikenhet om andra likt inget annat.

Två minus får bostadsmässan ändå. Inträdet kostar 21 euro för vuxen. Och inte ens när vi åt lunch fick vi vara ifred från allt program som fanns på mässan, då var det någon clown som skulle uppträda för oss. Dessutom åt vi bara två sallader på stället men betalade för fyra, vilket upptäcktes på kvällen samma dag... Så nu tänker jag försöka återkräva de pengarna.

På söndagen var vi sedan på skärgårdskryssning med m/s Doris, alltså IHA-Lines flaggskepp. IHA-Lines är rederiet på vars båt vi ordnade bröllopet för 11 månader sedan och vi hade fått fribiljett till en lunchkryssning som tack för det. Maten var utsökt kan jag berätta. A tyckte att avfärden var väldigt spännande men så insåg han ganska snabbt att det är tråkigt på en liten kryssare och så sov han resten av tiden. Helt okej, tyckte jag och T.

Dagens

Dagens försiktigt positiva: Det ser ut som om det kanske löser sig med bilen. Det har varit en sådan fars sedan vi köpte bilen för två månader sedan att jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men det kanske är slut nu. Jag kanske orkar skriva någon längre redogörelse någon dag, men just nu kan jag bara säga att kräv det du har rätt till och var inte rädd för att ta hjälp av utomstående aktörer.

Dagens positiva: Min tå är äntligen bra. Det tog två veckor. Jag kastade ju en sillburk rakt på tån och där och då trodde jag i någon minut att jag skulle vara tvungen att amputera foten. Kanske var tån av, jag vet inte.

Dagens skratt: A har lärt sig att Ikeas matstol Antilop också fungerar som gåstol. Han tar tag i stolens ben, drar sig upp och så knuffar han stolen framför sig. Han kan gå långt på det viset.

Dagens tragiska: Jag har reserverat Johanna Holmströms Hush Baby på biblioteket för länge sedan men boken är så populär att jag aldrig får den. Det är förstås mer än roligt för Holmström, för den finlandssvenska litteraturen överlag, för förlaget, men mindre roligt för mig.

Dagens förväntansfulla: Imorgon ska vi till bostadsmässan i Vanda och på söndag ska vi på skärgårdskryssning. Rederiet som vi hyrde båten av på vårt bröllop skickade oss en fribiljett så nu ska vi hela familjen äta lunch där.

Växasäng och madrassproblem och en pulpet

I och med att vi fick hem en växasäng, som också jag sovit i någon gång men som sedan gått varvet runt hos släktens barn och som A ska sova i någon dag så började jag kika runt på madrasser och insåg relativt snabbt att de flesta madrasser som säljs numera är 80 cm breda. Och jag blev lite paff. Den här sängen är alltså 75 bred, som de flesta sängar var då någon gång i tiden, men numera ska allt vara så brett och stort och redigt. När jag och T köpte vår parsäng för något år sedan tyckte jag att vi var så exklusiva av oss när vi köpte den som 190 bred, men nu inser jag att 80 är det nya 75 och har säkert varit en tid.

Det visade sig alltså vara en match att hitta madrass som är 75 bred. Jag lyckades efter väldigt mycket googlande. Att hitta en växamadrass som kan användas också av en vuxen är helt omöjligt. Det vill säga 75 x ngt + så pass mycket att det blir totalt 200. Finns inte en sådan. Utan du ska då ha växamadrassen men sedan köpa en vuxenmadrass när den dagen kommer. Jag hade alltså tänkt att så länge A sover i spjälsängen kan vi ha den här sängen i "vuxenmode", för oss och kanske för gäster. Jag tror vi gör så att vi lägger i en vuxenmadrass och låter spjälsängens madrass flytta över hit när det är dags för det, trots att den är bara 60 bred och så gör vi sängen till en vuxensäng sedan när A växer sig över 115 lång.

Ett annat nytt element i A:s kommande rum är den här gamla pulpeten som stått i Tolkis skola, där jag också gått. Den här stod ändå där lååångt före min tid i skolan. Den här blir A:s första skrivbord/ritbord/lekbord.

Det tar sig med A:s rum!

Bebistips - monitor!

Ett tips till alla bebisföräldrar där ute. Om du inte vill investera i babymonitor men däremot äger två Apple-produkter (pad eller phone) - ladda ner isitter från Store. Det är en gratis app som fungerar enligt samma princip som en babymonitor, via Bluetooth och wifi, men också enbart via Bluetooth om inget nät finns. Har en bärighet på några meter, du ska alltså inte lämna huset/tomten, men bättre än ingenting. Vi fick ju babymonitor som bröllopsgåva (snart ett år sedan!!!) men lyckades tyvärr kasta ena delen i golvet... Det är sällan vi behöver sådan, men på midsommaren hade vi användning för just den här appen och igår när jag duschade och A sov så använde jag den. Som det syns så har du bild också! Jättebra och gratis, som sagt.

Det är ju så mycket man får på köpet med en smartphone att det känns väldigt värt att lägga ut några hundra. En smartphone är ju så mycket, också babymonitor.

 

Roadtrip till Hangö

Jag har accepterat att det inte kommer att bli en varm sommar i år. Men det betyder ju inte att det inte är sommar. Vi har haft ett skönt veckoslut som för min och A:s del fortsatte med en skön måndag i Hangö av alla ställen. Vi åkte dit med mina föräldrar och besökte bland annat Fyra vindarnas hus, ljuvligt ställe.

Peppar, peppar så har A tills vidare varit en enkel bebis att ha med i bilen, ja överallt faktiskt. Han hänger på, sover och äter emellanåt och är nöjd däremellan.

Utsiktstornet i Hangö, Fyra vindarnas hus och vyn från precis nämnda hus

Nu har vi precis, imorse, fått hem en cykelkärra som vi köpte för en liten summa av min kusin. Alltså en sådan så man kan ha barnet sittande där i, bakom cykeln. Både jag och T gillar att cykla, jag har bara inte gjort det på flera år förutom alldeles korta sträckor ungefär en gång per år för det känns så omständigt (fast det inte är det!) att ta fram cykeln, låsa upp den, cykla iväg, när man kan gå iväg istället. Men vi har nog eventuellt tänkt testa hur det funkar att ha A med redan i år.

Vad jag hatar allra mest på internet

Peppe kastade ut en fråga om vad folk irriterar sig på på sociala medier och jag läser svaren och känner igen mig i mycket. Lustigt det där hur vi irriterar oss på samma saker, men ändå finns de där grejerna där ute... Jag antar att det handlar om att de som gör allt det där irriterande saknar det som för några år sedan kallades netikett men som handlar om helt vanlig vett och etikett för guess what - nätet är också verkliga livet.

Anyways. Det jag irriterar mig på på sociala medier är ungefär det här:

1. Folk som inte kan språket de skriver på. Sorry, men finns inget mer irriterande än folk som blandar mellan de och dem och det och råddar ihop de tre till en salig röra så de till sist inte vet själva vad de menade.
2. Folk som försvarar en persons agerande/utsago med orden "alla som kritiserar dig är bara avundsjuka".
3. Folk vars alla uppdateringar, bilder och hela existens på sociala medier handlar om deras barn eller barnbarn. Jag får nippor varje gång jag råkar hamna på en blogg som heter något i stil med "Lilla söta Adams mamma" och så handlar hela fakin bloggen om hur ofta Adam sket idag och hur mycket han suger på sin napp och när han sover och gjochrhjdaprnghdarbjg... Nippor.  *andas lugnt nu, Eva*
4. Nättroll såklart, där tror jag vi alla är överens. Har du inget konstruktivt att säga, säg det inte.
5. Folk som lägger upp en samling nya bilder som alla är identiska! Det här är speciellt vanligt på de där "Åh min lilla mupsipupsi-gulliga bebis"-bloggarna. Tips: jag förstår att din son har på sig en blå t-skjorta om du lägger upp en bild, behövs inte 47 identiska.

Ah. Nu känns det bättre.

De gröna rådgivningskorten

Det är något så oerhört skönt med nyheter som den om att rådgivningskorten byter färg från rosa & blått till grönt. Det vill säga, i framtiden får alla finländska barn ett grönt rådgivningskort för att undvika att de kategoriseras som flickor eller pojkar. Vem som nu har bestämt att grönt är neutralt?

Nyheten har bara väckt lite debatt i det sommarlediga Finland. De få reaktioner jag läst handlar mest om DET ÄR SKILLNAD PÅ POJKAR OCH FLICKOR VARFÖR FÖRSTÅR INGEN DET!!!??? Inget nytt på den fronten alltså.

Det jag tycker är skönt med nyheten är att det säger så mycket om vårt samhälle. Vi har det bra i Finland när vi kan lägga resurser på att för det första ha en gratis rådgivning för alla barn, för det andra dela ut rådgivningskort där allt skrivs ner med penna (hallå, 1985 ringde och vill ha tillbaka sina kort och tipsar om att man numera kan skriva ner sådant här på en maskin också känd som dator och att det är möjligt att skapa ett system så också föräldrarna kommer åt informationen) och för det tredje komma underfund med att det är mer korrekt att alla barn får ett kort i en och samma färg.

Själv hade jag inte ens noterat att A:s kort har blå färg. Hade vi haft en flicka och fått ett blått kort hade jag knappast noterat det heller. Inte heller om vi hade fått ett rosa kort åt A. Eller ett rosa kort åt en flicka. Jag är ganska neutral i frågan alltså. Som jag tror de flesta är.

För er som irriterar er över att er flicka inte får ett rosa rådgivningskort: det går alltid att kompensera det med lite extra rosa kläder på henne. Kanske en knallrosa vagn vore något? Komplett med glittrande volanger.

Sommartips - Liza Marklunds sommarprat

Sommartips: Liza Marklunds sommarprat i Sveriges radios P1.

Jag älskar sådana här sommarprat där personer man känner till öppnar upp lite av sitt privatliv men också liksom gör en resa genom livet fram till den här dagen tillsammans med en. Man lär känna dem lite mer men lär sig också mycket om sig själv och sitt eget liv. Samtidigt var Marklund både rolig och rörande. Det är en konst att göra ett bra sommarprat, hon lyckades.

En dag på Fölisön

På lördagen när det var så varmt att till och med mjölken i kylskåpet surnade så tog vi hunden och ungen och hoppade på bussen och åkte till Fölisön. Det var ett par år sedan vi var där senast och då fanns där massor av mördarekorrar men nu såg jag bara två och de hade inga som helst planer på att mörda mig eller hunden eller någon annan heller och det var ju ett steg mot det bättre. Vi gick runt hela ön och såg tror jag tre olika brudar/brudpar. Det är populärt att gifta sig på Fölisön och de som hade valt just den dagen att göra det kunde ju inte ha fått bättre väder. Eller jo, lite svalare kunde det ha varit...

 

Förresten kan jag avslöja för den som undrar: det lönar inte sig att kasta en 600 grams sillburk rakt på foten. Det gjorde jag i torsdags och först nu, måndag, kan jag gå utan att se ut som en skadeskjuten anka.

På söndagen var vi på Borgbacken as promised och daredevil som jag är (not!) så vågade jag mig på en helt ny maskin. Jag har ingen aning vad den heter eftersom de har ändrat namnen så att de bara är på finska, men den tar en i alla fall upp och ner. A var en champ hela dagen, han sov mest. Dessutom åkte han i sin första nöjesparksmaskin ever, Kot-Kot. Det är alltså ett litet litet tåg som tuffar runt en liten liten bana på marken i cirka 3 km/h och så ser man lite kycklingar och hästar på vägen. Han gillade det!

Botaniska trädgården i Gumtäkt

Vi bodde i Kottby i nästan fyra år och har nu bott i Böle i ett år, båda hemmen på gångavstånd från botaniska trädgården i Gumtäkt och nu, igår besökte vi äntligen stället. Lite besvikna blev vi på avsaknaden av färg. Allting var liksom grönt. Grönt, grönt, grönt. Mera grönt. Det kostar 5 euro att gå omkring på området vilket en kan tycka är lite mycket. Nu när jag läser om trädgården inser jag att den finns på ett område som tidigare var en herrgård. Det finns så mycket jag inte vet om Helsingfors. Å andra sidan är jag ingen historiker heller, det förflutna har aldrig riktigt intresserat mig. Fast jag vet att det är viktigt för att förstå också nutiden.
Såhär beskrivs trädgården på luomus.fi.

"Välkommen till Gumtäkt botaniska trädgård, belägen på den över 500 år gamla Gumtäkt herrgårds före detta ägor! Här växte den unge Peter Forsskål upp på 1700-talet. Han kom senare att bli elev hos den moderna botanikens far Carl von Linné.
Vid den gamla herrgården har Helsingfors universitet sedan 1987 byggt en ny botanisk trädgård för att tjäna botanisk forskning och undervisning – samt för att förtjusa alla växtintresserade!
Trädgården har en bakgrund av sekellångt botaniskt forskningsarbete, ett fjärdedelssekel av planerande och byggande, hundratusentals arbetstimmar, tiotusentals plantodlingar och planteringar..."

Jag tackar vädergudarna för att de verkar ge oss i alla fall någon dag riktig sommar det här året. På söndag ska vi till Borgbacken, hoppas på bra väder då också.

 

Näihin kuviin, näihin tunnelmiin - ha en bra helg!

Innovatören Eva rapporterar

Vet ni vad som fattas på applikations-/internetmarknaden? Ett program eller en webbplats dit jag kan lägga upp en bild och så berättar the interwebs åt mej vad det är på bilden. Tänk som Google, men istället för att skriva krukväxt lila blommor utomhus så laddar jag upp den här bilden och så berättar tjänsten vad det är för blomma jag har framför mig. För jag vet inte, men skulle gärna veta eftersom jag älskar den. Så jag kan köpa den också kommande år.

Där har vi något för den som har entreprenörsanda i sig. Och kan programmera. Eller vilka skills man nu behöver för att skapa ett datorprogram/en app/en webbsida.

Vår vardag i all sin enkelhet

Det ser ut som om det blir en sommar 2015 trots allt nu mot slutet av veckan, i alla fall tillfälligt. Lite ångest har jag över att jag inte njuter av sommaren mer än jag gör, i och med att jag är hemma och har all tid i världen. Samtidigt känns det skönt att det inte varit någon egentlig sommar för då behöver jag inte känna att jag borde ha varit ute, på stranden, i parken ja ni fattar. Jag är inte den typen som liksom sitter i en park och läser eller ligger på stranden och solar mig. Jag gillar sommaren, men inte på det sättet.

Ibland kan jag känna att A behöver mer stimulans än jag kan ge honom, vet inte varför. Han visar inte några tecken på att vara uttråkad. Han kan liksom sitta i 30 minuter och titta på tvättmaskinen som är på. Eller, som igår, inspektera kaffemuggen i en kvart. Han behöver inte utomhustid eller lek på det viset, jag vet ju det. Ändå känns det som om alla andra mammor gör ditt och datt med sina barn. På veckosluten hittar vi förstås på saker hela familjen men också då är det mera på de vuxnas villkor. Äh, jag antar att han visar tecken om han börjar tycka att livet med mamma är tråkigt.

Vi är såklart ute dagligen i minst 45 minuter eftersom vi alltid går länken med hunden. Och på balkongen är vi ibland. Bilden nedan tog jag förra veckan, men så ser många av mina dagar ut. Kaffe, bok och choklad. Här faktiskt på balkongen. Det var andra gången i år jag drack eftermiddagskaffet på balkongen.

Lidls Bellarom 74 % choklad är riktig vardagslyx.