Alla helgons dag

Idag är det Alla helgons dag. En dag då vi tänker på de personer som inte längre är med oss. Inte Halloween och tigga godis och skrämma folk. Men det är nu bara min åsikt. Jag tycker att ska barnen tigga godis med hot om att de annars busar så kan de göra det på någon annan dag, inte just idag.

Ikväll tänder jag några ljus och så tänker jag på de personer som jag har känt men som nu är någon annanstans.

Samtidigt någon annanstans - te. Grönt te. Så gott. I perioder dricker jag mera te, jag känner att en sådan period kanske är på intågande nu så småningom. Just grönt te har ju en massa bra egenskaper också.

Sista fredagen i oktober

Vilken månad det har varit vädervis. Måste vara finaste oktober på åratal! Men nu börjar det vara kallt, så mössan har åkt på. För några år sedan var jag en sådan där mössan förstör frisyren-typ men those days are gone. Vuxenpoängen rasslar in!

#NiVetIngenting

Svenska Yle granskade under en vecka näthatet som unga och vuxna utsätter varandra för samt vad föräldrar egentligen vet om ungdomars nätbeteende, nätvardag och den mobbning som förekommer på nätet dagligen. #NiVetIngenting säger ju en hel del om hur det ser ut... De vuxna vet i många fall noll.

På sajten kan du bland annat läsa ungas historier om näthat.

Lyssna också på den här diskussionen i Slaget efter tolv, där lyfts det fram många oerhört smarta poänger. Den viktigaste är kanske att det är föräldrarna som sätter ribban för sina barns beteende, så också på nätet. Om du som förälder näthatar så kommer ditt barn också att göra det. Visa gott exempel. Var saklig och vänlig på nätet.

Jag har till min stora lycka aldrig utsatts för näthat så vitt jag vet. Men så har jag också varit ganska sparsam med att dela med mig. Och de flesta kompisar jag har på sociala medier är sakliga människor med vett i huvudet som inte hatar, helt enkelt. Men jag vet som sagt att jag har haft tur för det är ju vanligare att folk blir näthatade än att de inte blir det. Nätet är ingen frizon, det är en del av världen vi alla delar. Där finns hat och där finns kärlek precis som IRL. Men hatet skulle vi gärna kunna bli av med.

Stöd cancerforskningen via ForLife

Snart är det jul (mindre än två månader kvar!) och det är på riktigt dags att börja tänka på julklappar. I fjol gjorde jag och T så att vi lade undan en liten extra summa, en väldigt liten summa i jämförelse med alla pengar vi lade på julmat och julklappar, för välgörenhet. I år tänkte jag att vi ska göra något liknande. Det finns en mängd välgörenhetsmål att välja mellan och det är ju helt upp till en själv vad en vill ge pengar till.

Som ett tips kan jag nämna att det går att kombinera två flugor i en smäll: köpa julklapp OCH stöda något välgörande ändamål. Via ForLife, till exempel.

ForLife är ett företag som säljer enkla, smarta och användbara produkter till förmån för cancerforskning. Till exempel säljer de armband som barn kan ha på sig och där förälderns telefonnummer syns tydligt. Det är smart till exempel på större evenemang om du som förälder är rädd att tappa bort barnet. De har också snygga pärlarmband i alla de färger som passar vuxna som barn, perfekt som julklapp eller annan gåva!

Se utbudet här.

Skärmdump, forlife.nu.

Inlägget är ett samarbete med ForLife.

Duplo och Hurtta

A fick bland annat Duplo i ettårspresent. Kul, tycker mamma och pappa. Och A också. Fast han tycker det är mycket roligare att kasta runt alla klossar samt söndra allt som mamma eller pappa bygger...

 

Ett säkert tecken på att hösten är här? Att Essi har vinterrock på sig. I år satsade vi på en helt ny sådan, men samma märke och modell som vi haft i flera år: Hurtta. Deras produkter håller för evigt verkar det som. Och Essi trivs, för det mesta. Fast någon utehund blir det inte av den här råttan... Det är ett helt projekt kan jag berätta när man ska ut med hunden och A nu när det är kallare... Hunden vill sällan med och då måste man antingen ta fram godis eller vara boss. Och medan man klär på hunden så springar A iväg och antingen kastar något i toabyttan, gömmer hundens koppel, sätter på spisen eller välter teven (vi borde skruva fast den i bordet, har vi sagt nu i ett år). PUST! Själv är man genomsvettig när är ut genom dörren. Och så gör man det 2-3 gånger om dagen...

Horse Show 2015

Gissa var den här före detta hästtjejen var igår, söndag? Jo på Helsinki International Horse Show! Det var alltför länge sen senast, minsann! I flera års tid var jag och mamma där varje år men nu hade jag alltså inte varit sedan säkert 05, 06, något sådant. Det är så sjukt imponerande att se folk som rider bra rida. Ingen skillnad VAD de gör med hästen. Men hoppning är förstås den coolaste grenen!

Åh vad jag längtar efter att få rida igen! Någon dag så. Jag red ju mycket i ungdomen men har inte suttit på en häst nu igen sedan 2011 då jag och T red på islandshästar på Island - DET var en upplevelse!

Jag klagar inte på sittplatsen igår! Alldeles vid ett hinder. Men. 55 euro för vad som visade sig vara cirka en timme hoppning... Njäe. Om showen vill locka fler tittare (läktaren var kanske fylld till en fjärdedel om ens det) så måste biljettpriserna ner.

Sidospår: när priserna delades ut var det en domare som fick fart på påkarna när en häst plötsligt vände rumpan till! Han kutade för sitt liv såg det ut som! Men ja, det skulle ju vem som helst göra, kallas väl självbevarelsedrift.

Jag satt och tänkte på hur höga hindren är. Och så tänkte jag att personalen på banan borde ha hjälm på. Två hästar kastade av ryttaren och slet sig. Det kan gå tokigt för den som står i hästens väg om hästen bestämmer sig för att den ska förbi...

Also: titta på mitt senaste loppisfynd! En ljuvlig, tjock, varm, mjuk filt! För 15€! Blir min bästa vän i vinter!

Höstperiod

Jag är mitt inne i en identitetskris. Vem är jag och vad gör jag med mitt liv?

Det beror på att det är höst. Det är ingen höstdepression, men kanske en höstperiod bara. En period av eftertanke och funderingar i mitt stilla liv.

Jag har aldrig varit en drömmare utan står stadigt på jorden med realiteterna klara för mig. Det har kanske varit ett hinder också. För jag ser liksom inte längre fram än att okej, jag måste ha en inkomst och en vardag som funkar. Medan andra planerat utrikesstudier och genomfört spännande projekt och drömmer om att rädda världen så är jag bara "nej men alltså jag har jobb och studier och det är tillräckligt för mig".

En del kanske skulle kalla mig tråkig. Men jag trivs bra med mitt liv, även om jag kanske ibland skulle önska lite mer krydda. Nu har det förstås stått stilla sedan jag blev mammaledig. Jag har blivit ännu latare och liksom bara livet är bra som det är.

Jag vet inte. Kanske någon borde ruska om mig lite. Risken med ett tråkigt liv är väl att det blir bara tråkigare och till sist har man inte längre något som får en att stiga upp från sängen.

Lingon & Läppstift

Så heter Noora Shinglers bok om smarta mat- och sminkval. Jag har läst boken nu och kan väl konstatera att en del visste jag redan och en del var helt nytt för mig, trots att boken redan har några år på nacken. Begreppet naturkosmetika till exempel, det har jag aldrig ens hört om. Jag har ju fattat att det finns mer naturvänligt smink och mindre naturvänligt smink, men just naturkosmetikan var helt ny för mig.

Nu använder jag visserligen smink ungefär en gång i veckan. Och då stryker jag på lite mascara på ögonfransarna och så är det bra med det. Men nästa gång jag behöver en ny mascara, om sisådär tre år, så ska jag definitivt kolla in vad naturkosmetikan har att ge.

Boken är lättläst och enkel att ta till sig, stort plus för det. Men vissa stycken och kapitel känns som ytskrap, jag vill läsa mer om det här!!! Det är omöjligt att skriva en bok om allt som har med matens och sminkets renhet, etiskhet, hälsomsamhet (?) och naturlighet att göra. Shingler har gjort ett jättebra jobb, men på sina håll kände jag som sagt att det blev alltför mycket ytskrap.

Shingler avslutar boken med de här raderna:

"För att få stora saker till stånd måste man börja från de små. Även oceaner består av vattendroppar. Dina val spelar roll. De kan förändra världen."

Och då kände jag ju liksom att allt det där onda samvetet jag hade medan jag läste boken sköljdes bort. För jag gör ju de där små, bra valen hela tiden. Någon liter ekomjölk här och några ekoägg där och lite mindre schampo i håret nu och så använder jag nästan aldrig parfym på kroppen eller stylingprodukter i håret.

Testar designer

Testing, testing... Försöker hitta en bra design på bloggen. Den ska vara jag, det vill säga enkel, okomplicerad och stilren. Äh, borde lära mig webbdesign. Nå, i sinom tid kanske det blir bra...

Kaktips!

Jag tänkte dela med mig av ett litet födelsedagskakstips för alla er som har små barn. Eller varför inte för någon annan också, om man vill ha en lite enklare, gulligare kaka som verkligen ser hemlagad ut.

Det du behöver är tre pannkakor enligt ett vanligt pannkaksrecept. Grädda dem.

Sedan låter du pannkakorna svalna.

Sedan vispar du grädde, mycket grädde (med lite socker i).

Sedan tar du lite sylt, kanske någon burk fruktpuré för bebisar, kanske lite banan (JO!) och kanske några andra bär/frukter. Rivet äppel funkar utmärkt!

Och så gör du lager på lager med grädde och allt det andra som fyllning.

TADAA!

Dekorera med grädde, banan, strössel och ett fint ljus. Njut!

Det blir inte vackert (i alla fall inte i mina händer) men det blir gott och barnvänligt och kul.

Hur mycket väger en personbils vinterdäck?

Så mycket att Eva, 26 år gammal, 170 lång och lagom tung orkar släpa dem från ett skjul i Borgå till bilen, från bilen upp till bostaden, inne i bostaden från ett rum till ett annat och ner till bilen igen några veckor senare. Ensam. TVÅ I FAKIN TAGET.

Jag tror det var nära att jag dessutom hade behövt släpa dem från bilen in till bilservicens garage men eftersom jag hade A i famnen så fick jag ändå hjälp med det. Jag har den där bilen upp till öronen nu. Det är en sådan konstant rumba hit och dit och det visste jag ju när vi köpte bil. Men så hade vi ju också oturen att köpa oss en bil med flera fel, så jag var tvungen att köra den på service flera gånger om under de första månaderna vi hade den...  Det blev för mycket, helt enkelt.

Den rumban ja. Jag är fortfarande övertygad om att affären vi köpte bilen från ljög för oss mer än en gång under perioden som började med att vi var och tittade på bilen och slutade med att de betalade en stor del av kostnaderna för att alla dens fel reparerades. Fy fan så de behandlade oss. Men slutet gott, allting gott heter det visst, och de ersatte som sagt en del av kostnaderna. Men så mycket jag satt ner på det... Nej, det var sista gången vi köpte en begagnad bil, säger jag bara. Plus att jag blev utskälld av en av de anställda på bilaffären, en typ som inte hade ett skvatt med grejen att göra men som ansåg det vara sin plikt att berätta för mig hur dum i huvudet jag är (då stod jag där och skämdes men senare när jag insåg att jag hade rätt hela tiden så blev jag rosenrasande!). Bilaffärens svar på hur det kommer sig att de sålde en bil som både var olaglig och hade ett stort motorfel? "Vi får in så många bilar så vi hinner inte kolla varenda en!" Hela den rumban kostade oss hundratals euro, flera timmar tid och måååånga dåligt sovda nätter. Jag väljer ändå att inte peka ut bilfirman för de ersatte ju oss till sist, när vi hade dragit in myndigheterna i det hela (som ansåg att vi hade rätt från början till slut och borde ha fått pengarna omedelbart!)

Snart har vi i alla fall vinterdäcken på. Först måste jag bara släpa också de nya vinterdäcken till ovannämnda bilservice. Hello vardagsmotion! Till min stora lycka erbjuder bilservicen förvaring av däck så sommardäcken får bli kvar där över vintern.

Lyckat!

Vilket veckoslut vi har haft! Vi har firat pojkens ettårsdag (trots att den är imorgon) i dagarna två och så har vi dessutom hunnit börja planera ett bröllop. Inte vårt eget nej. Vi ska båda jag och T ha en roll i ett bröllop i augusti 2016 och det ska bli så roligt att då vara med och planera och förverkliga ett bröllop som inte är vårt eget!

Förresten så är jag stolt över hur A:s första födelsedagstårta blev och se ut. Bild och recept kommer.

Idag har jag lyssnat på Samtal om livet med Angelica Davini som kom till Finland som flyking när hon var barn. Lyssna på hennes historia. Den är både sorglig och glad.

Fredagens nonsens

Vad jag gjort idag? Stekt 21 plättar. Det skulle bli 30 enligt receptet... Fattar inte...

Dessutom har jag städat. Ikväll ska jag städa lite till. Ska strax ut med hunden, bara sonen vaknar. #storyofmylife

Den här muggen är en födelsedagsgåva som mirakulöst nog överlevt i flera år. Mirakulöst för att jag tenderar att söndra muggar och glas med ett månadssnitt på 1-2.

Inte jag som köpt den, alltså!

Amningsveckan just nu

Den här veckan är det Amningsveckan. Tema i år är amning och jobb, hur de går att kombinera. Hur bra som helst är mitt svar. Bara en inte stressar över det och gör det svårare än det behöver vara.

Folkhälsan och några andra aktörer är med i ett projekt i anslutning till det här. Du hittar projektet på amningsfred.fi. Där kan du läsa berättelser kring amning och också mer information om kampanjen Amningsfred. På sajten står också lite allmänt om amning som

"Till en början är livet enbart amning och sedan blir amningen en del av livet."

Jag ryser så sant det är. Där är liksom allt vad amning är i en mening.

Fast jag och A har amningsvecka varje vecka! Om några dagar har vi haft konstant amningsvecka i ett år och vi har inga planer på att sluta!

Stå på egna ben

Det känns som en stor milstolpe. Att vara med A i lekparken, att se honom gå själv, utomhus, med de pyttesmå skorna på.

 

Den här veckan städar jag för vi ska ha kalas på söndag. Det är inte som att jag städar hela veckan för att hemmet ska vara fläckfritt utan jag städar hela veckan för att gästerna ska kunna komma fram över berg av leksaker, våga röra i ytor och våga äta av vår mat. Jag minns inte ens när vi senast städade... För det mesta ser här ut som rent kaos nuförtiden. Det ser ut just som att om jag skulle vara hemma hos någon annan och det såg ut som det ser ut hos oss så skulle jag fundera över hur någon kan tänkas vilja bo så.

Anyway. Som en följd av att Facebookpausen är slut så får jag ju igen njuta av pärlorna som delas i den slutna och mycket hemliga gruppen Eläinvideokerho, ungefär Djurvideogruppen. Det är helt crazyt bra stämning där och vi tittar på videor och bilder tillsammans och skrattar åt dem. Eller som i det här fallet - nästan gråter. Kolla in den här hunden och dens människa. Jag skulle inte vilja vara deltagare i samma tävling som de här två... Shieeet. Vilken kommunikation! Hatten av.

Utvärdering av Facebookpausen

Ja jag hade ju som skrivet en Facebookpaus under hela förra veckan (sö-sö).

Och oh my god så skönt det var! Jag lärde mig några saker om mig och världen.

1. Facebook stjäl sjukt mycket av min tid.
2. Den tiden är helt onödig tid som jag kunde tillbringa görande annat.
3. Jag behöver Facebook till väldigt lite egentligen.
4. Jag kommer i framtiden att tillbringa mycket mindre tid på Facebook.

Jag tänker inte lägga någon tidsgräns på Facebookandet för jag tror inte på sådant. Men det kommer att minska.

(Till saken hör kanske att jag börjat bekanta mig med Instagram igen, hehhe...)

Hjälp hundarna som kvävs

Titta en stund på den här bilden. Det är inget påhitt, det är verklighet för många hundar som vi äger och har som husdjur, för vårt eget nöje. Hunden på affischen är en mops men det är inte den enda hundrasen som har andningsproblem.

Det är Finlands djurskyddsförening SEY som just nu har en kampanj för att uppmärksamma problemet med hundraser som avlas sjuka. Gå in och läs mera här (på finska). SEY skriver bland annat att det finns vissa hundraser där de sjuka individerna är fler än de friska.

Och kom ihåg: du som djurägare har alltid ansvaret att se när ditt djur lider och också ansvaret att fatta beslutet om och när djuret ska avlivas.

Bok, vardagen, vädret och sånt

Så. Nu har jag inte varit på Facebook eller den egna bloggen sen söndagen. Vilken befrielse! Och jag har inte saknat Facebook ett dugg, ärligt. Den egna bloggen har jag däremot saknat lite.

Vad har hänt sen senast?

Hunden har inte cancer, men nu är hon på antibiotika och kragtvång i en vecka för att såret blev infekterat.

A har kommit in i en mammamammamammamamma-fas.

Jag är trött och trög, men njuter av det vackra höstvädret.

Jag köpte den här boken, Lingon & läppstift av en bekant, skriven av Noora Schingler som har bloggen Kemikaalicocktail. Jag läste ett par sidor igår och var helt fascinerad. Tänk hur bra Valio har lyckats hjärntvätta oss att tro att vi alla måste dricka mjölk... Mer om boken när jag läst hela.

Ikväll ska jag jobba, likaså på lördag och söndag.

För ett år sedan

Idag för ett år sedan hade vi beräknad förlossning. Den 5 oktober 2014. Vi var så spända och nervösa för när det skulle sätta igång.

Istället föddes A med planerat kejsarsnitt den 20 oktober 2014, 15 dagar senare. Jag är så ledsen för hur hela processen gick till där. Det kunde ha gått så annorlunda, vi kunde ha sluppit kejsarsnittet.

Vi har hur som helst en frisk pojke och det är det allra viktigaste.

Här, och här kan du läsa om förlossningen. Här kan du läsa lite tankar kring det "planerade" snittet (som alltså bestämdes om tre dagar före det genomfördes).

Jag minns de här två veckorna från den 5 oktober till den 20 oktober i fjol som några av de mest ångestfyllda i mitt liv. Det blev värre efter att vi några dagar efter bf besökte Barnmorskeinstitutet för att jag hade så högt blodtryck och de då skrämde upp mig med att bebben är enorm och att jag kommer behöva kejsarsnitt om inte hen föds inom några dagar. Jag kunde ligga i timmar i sängen och stirra/gråta. Det var hemskt och inget jag önskar att någon ska tvingas uppleva. Och sedan blev det då kejsarsnitt för förlossningen började aldrig och jag kände mig så sviken av kroppen som inte visste hur man ska göra...

Det här inlägget skrevs på söndagen, ifall du undrade om min #someton -vecka håller i sig.

Amanda Essén, anorexi och att handskas med sitt bagage

Före jag (eventuellt) inleder min vecka som fri från sociala medier så vill jag tipsa er alla om radioprogrammet Samtal om livet och speciellt avsnittet med Amanda Essén som blivit fri från sina ätstörningar.

Amandas historia påminner i viss grad om min, men ändå inte. Vi har alla en historia att berätta och jag tycker du ska höra hennes.

Amanda skriver också en blogg. Den hittar du här. MEN märk att bloggen är full av fitness och fitspo, så gå inte in där om du vill slippa kroppshets. Amanda sysslar nämligen numera med bikinifitness och det pratar hon också om alldeles mot slutet av Samtal om livet-programmet. Hon säger så klokt i programmet att bara för att en person har bagage så kan en ju inte undvika sådant som påminner en om det bagaget hela livet (nu skrev jag helt från minnet, hon formulerade det bättre).

Det vill säga: hon anser att trots att hon haft anorexi så kan hon inte leva sitt liv så att hon konstant undviker sådant som påminner henne om det, som kan få henne att falla tillbaka. Samtidigt säger hon att hon inte rekommenderar bikinifitness för någon som haft ätstörning. Jag håller med henne i det sista. Men visst förstår jag tankesättet att en inte kan undvika sina demoner hela livet. Det var klokt sagt.

#someton

Oops så gick jag och anmälde mig till ett evenemang som går under hashtaggen #someton, det vill säga "fri från sociala medier". Såklart gjorde jag anmälningen på Facebook, var annars?

Men det innebär alltså att jag nu anmält mig som fri från sociala medier hela nästa vecka... Syftet är alltså att spara energi, den egna energin, genom att vara sociala medier-fri. Hela nästa vecka är för övrigt en energisparvecka.

Mitt höstlöfte 2015 om mindre skärmtid har skitit sig totalt och jag skäms. Så kanske är det här något jag verkligen behöver? Att helt stänga av från sociala medier... Vetefan om det fungerar, men om inte annat så vore det ju väldigt intressant att testa ens egen reaktion...

Jag har alltså inte bestämt mig ännu för om jag är med eller inte. Men om jag inte syns till här på bloggen så är jag alltså #someton. Gå med vettja!

Trafikmatta

Jag kunde skriva något vettigt om flyktingkrisen men det gör jag inte. Jag kunde också skriva något vettigt om läget i Syrien eller den ekonomiska politiken i Finland eller annat viktigt men det gör jag inte. Istället skriver jag om den här snygga trafikmattan vi köpt till A till ettårsdagen. Det blir hans present från oss.

Vi hade en sådan hemma när jag var barn och det har fastnat i minnet som en rolig leksak. Fattas bara några bilar nu, kanske något flygplan (notera flygplatsen) och kanske någon gubbe.

Mattan är ett loppisfynd.