10 saker jag inte kan

1. Byta däck på bilen. Snart dags för det igen... Ärligt, även om jag kanske kunde så skulle jag inte. Finns någon gräns för vad en gör själv och vad en betalar för.
2. Hålla blommor fina och blomstrande hemma. Omöjligt. Eller okej, jag måste medge att jag inte lagt energi på det heller. Kanske skulle de må bättre om jag läste på lite och faktiskt satsade på det.
3. Duscha på morgonen. Förstår inte hur folk kan ställa sig i duschen med sin morgonmysiga, varma kropp och skölja bort den där underbara känslan.
4. Känna igen trädslag. I våras tog jag det som projekt att lära mig trädslagen i Finland, men fortfarande kan jag inte ens se skillnad på glasbjörk och vårtbjörk.
5. Äta oliver. Nej, det går bara inte.
6. Handskas med folk som är nyfikna. Jag går helt i lås om någon ställer nyfikna frågor om mig eller mitt liv. Till sist blir jag bara tyst.
7. Småprata. Jag suger på smalltalk.
8. Gå ner i huk på rätt sätt. Det vill säga så att hälarna hålls i marken. Läs mer t.ex. här. Men numera övar jag på det här nu och då och det blir bättre hela tiden!
9. Dricka latte/kaffe från en take away-mugg utan att spilla. Hur gör folk!?!?
10. Se på filmer eller tv-serier där djur lider/dör/far illa. Game of Thrones har varit en enda lång pina. Jag har aldrig kunnat se War Horse av den här orsaken. Jag såg Kotia Kohti (Homeward Bound) som barn och jag kan seriöst få tårar i ögonen bara av att tänka på hur den filmen slutar.

Titta här!

18-åriga jag skulle vara så imponerad av det spår som livet förde in mig på. Mitt eget visitkort som precis landade i min hand får vuxenpoängen att rassla in. Jag har en tjänst som gett mig ett eget visitkort. Stort.

Skämt å sido, visitkortet är bara en rolig detalj som fick den här hela fast jobb-grejen att kännas ännu mer verklig. Viktigast är ju att jag faktiskt trivs som fisken i vattnet på det här jobbet. Jag har utvecklats så mycket sedan jag började och utvecklas hela tiden.

Nästa vecka åker jag på arbetsresa till Seinäjoki och blir borta en natt. Sova på hotell på arbetsplatsens räkning!!! 18-åriga jag skulle svimma av beundran.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Sista cykelturen 2016?

Så, på lördagsmorgonen kl. 9.30 spände vi hjälmarna på huvudet och placerade A och hunden i cykelkärran och cyklade iväg. Sannolikt för sista gången i år. Hur kan du ha så mycket kläder på? sa T. Det är snart oktober för fan!?! Snart gräver jag fram mössan.

Cykling är den bästa familjeaktiviteten! A gillar tillsvidare att sitta i sin kärra. T orkar tillsvidare dra honom i den!

Vi cyklade längs Arabiastranden som vanligt. Underbar miljö.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Update den här septembertisdagen

Livet rullar på och jag har haft en så sjukt händelserik sommar och inledning på hösten att jag ser fram emot att det lite lugnar ner sig nu i oktober och november. I lördags var vi på kräftskiva med flera stycken gamla vänner och det var roligt att få prata om livet med folk som känner en trots mindre tät kontakt under de senaste åren.

På jobbet är det mer att göra än någonsin just nu... Mest roliga grejer men också kaos och stress. Lagom. Varje morgon när jag kommer till jobbet och varje dag när jag går hem är jag så otroligt tacksam över att ha hittat fast jobb som utförs på kontorstid. Det är inte alla förunnat. Nästa vecka får jag igen börja lära mig nytt i form av en liten kurs och i början av oktober ska jag på en liten jobbresa. Det känns så vuxet att säga att jag ska på jobbresa. Till Seinäjoki, men ändå.

Dock drömmer jag fortfarande om att skriva den där romanen som finns där i huvudet på mig... Peppe Öhman tipsar om hur man ger ut bok och jag förstår ju att jag skulle behöva minst några månader heltidsskrivande för att få den på papper. Just nu ger jag all energi åt jobbet och familjen. Kanske jag bara är lat. Är ju inte som om jag inte har tid på kvällen när A somnar, men jag ser hellre på teve och facebookar än skriver en bok just då. Det kanske betyder att jag inte har tillräckligt stark vilja heller. Skulle jag vilja så skulle jag göra det.

Oh well, kanske någon dag. Jag är ingen sådan som tänker skaffa mig burnout. Kalla mig lat om du så vill.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

Familjedag

Sonen och maken återvände glada och utvilade (?) efter en vecka i solen och värmen och vi hade en lugn lördagskväll. Söndagen var sedan en riktig familjedag med utfärd till Triplabygget här i Böle. Det var en bekanta dig med -dag på bygget (här ska 7000 personer arbeta och 1000 personer bo!!!) och på plats fanns inte bara en hel hög byggarbetare utan också ett dussin traktorer, lastbilar och truckar. Behöver jag säga att A var eld och lågor?!?

Det verkar som om A är ganska tillfreds med att vara hemma med både mamma och pappa igen.

En vecka ifrån sonen

Jag har aldrig kört bil i sådant regnväder som det var i lördags när jag körde A, min son, inte ens två år gammal, och T, min man som jag bott med i sju år, till flygplatsen. När jag körde hem försökte jag fokusera på rutten och på att hålla bilen på vägen. Hemma tittade jag på ett avsnitt av Marcella på Netflix och ett avsnitt På resande not i teven och sedan gick jag och sova. När T sedan ringde på natten för att meddela att de hade landat så sade jag väl ungefär okej bra och så somnade jag om.

Nu har det snart gått en vecka sedan de for till Spanien. De har haft det hur bra som helst och jag har fått regelbundna uppdateringar med bilder och meddelanden. Och så har vi haft videosamtal - thank god för modern teknik. "Mamma" säger A när han ser mig i rutan. Och så vill han gärna se Essi också.

Jag då? Det har inte alls varit lika tufft som jag såg framför mig att det skulle vara. Någon gång i maj tror jag det var fick jag ett totalt sammanbrott över tanken på att A skulle vara borta en vecka men så har tanken mognat under sommaren och när de åkte i lördags kände jag ingen panik utan mest saknad och en konstig känsla av vad ska jag göra med mig själv?

Jag hade en vision om att städa hela hemmet, tvätta alla fönster, ordna upp alla skåp och torka alla golv. Jag kan berätta att riktigt så mycket tid har jag inte haft. Det blir inte många timmar över för annat när en jobbar heltid, ska ut med hunden tre gånger om dagen (helst mer än bara vända på gården och in igen om hunden ska klara mer än 8 timmar ensam dagligen) och gärna tar det lite lugnt i soffan också. Men jag har i alla fall dammsugit och avfrostat frysen. Golvet i köket torkade jag också.

Den här veckan har varit en känslornas berg-och-dalbana. Ena stunden njuter jag av att bara ha hunden och mig att ta ansvar för, andra saknar jag A & T så det gör ont. Skönast har nätterna varit. Jag har fått sova ostört i åtta timmar i en hel vecka!!! Inatt sov jag från 23-05:50 utan att vakna en endaste en gång!!! Det har inte hänt sedan... Jag bodde ensam?

Ikväll ska jag fixa lite mat i reserv åt hela familjen och så ska jag nog se en film och ligga i soffan med tända ljus och godis. Imorgon den här tiden är familjen hoppeligen återförenad igen. Inte en minut för tidigt.

Morgonpromenad klockan 6.45 i Gumtäkt.

Morgonmål klockan 7.00. Yle-muggen, HBL i paddan och gröt.

Råholmen, Rajasaari igår kväll. Kvalitetstid med Essi.

Lydnadsträning

Tanken var att jag och Essi skulle gå en lydnadsträningskurs en gång i veckan på Koirakoulu kompassi som är ett väldigt bra hundkursställe (ja ni fattar kanske vad jag letar efter för ord, hittar inget bra just nu...) men så visade det sig att vi var de enda anmälda på just den kursen så den ställdes in. Till min och Essis stora lycka fanns det plats på en onlinekurs med samma tema.

Jag och Essi har under de 6,5 år vi delat hushåll gått på otaliga kurser men nu hade vi haft en lång paus från allt sådant. A hände och det har inte funnits tid. I våras var vi med på en annan onlinekurs som samma företag ordnade, den gick ut på näsarbete, men jag konstaterade ganska snart att det inte alls passade Essi. Men nu den här hösten fanns det tid för en lydnadsträningskurs, i Finland mer känt som toko (som kommer från tottelevaisuuskoulutus), en disciplin där Essi är mycket mer i sitt element. Jag såg så mycket fram emot att gå kursen på plats, men en onlinekurs funkar förstås lika bra. I korthet så sker den alltså så att deltagarna får video- samt skrivet material och så har vi en Facebookgrupp där vi kan prata om problem och ge varandra tips. Jag är med för att det är kul, har inga ambitioner på att tävla i just den här grenen med Essi, även om vi var väldigt framgångsrika i rallylydnad för några år sedan.

Och vad är rallylydnad då? Rallylydnad, rallytoko, är en sorts "roligare" variant av lydnad. Eller var det i alla fall för några år sedan när jag och Essi tävlade i det, det har skett en större regelförändring sedan dess och jag är tyvärr inte alls så insatt längre. Den grenen älskar vi med Essi och vi fick i tiderna tre godkända resultat i den lägsta klassen och hade fått flytta upp en klass men så kom då alltså regelförändringen och A och ja...

Men lydnadsträning handlar alltså kort om att ha kontroll över hunden. Hunden ska kunna gå fint bredvid dig, sitta, ligga, hoppa på kommando etcetera. Det blir svårare ju högre upp i klasserna du kommer, men i grunden är det förstås tänkt som något som underlättar vardagen med hunden. En hund som lyssnar är a och o för att kunna ha ett fungerande vardagsliv. På Youtube hittar du massa videor från tävlingar om du blev intresserad. Här kan du läsa mer om Koirakoulu kompassis TOKO-kurser.

Anyway. Jag är med på online-kursen för att jag vet att Essi precis som alla hundar behöver få använda hjärna nu och då, för att det är en kul grej och för att det som redan konstaterat underlättar vardagen. Jag har inget schema jag följer. Toko kan man träna var som helst när som helst hur korta stunder som helst. I hissen där hemma kan jag träna på ögonkontakt och under promenaden kan jag begära att Essi kommer och sätter sig bredvid mig och i hundparken kan jag ropa och begära att Essi ska komma till mig. Det är inte krångligare än så. Men det går förstås åt en hel del godis. Jag använder oftast helt vanlig hundmat som belöning, dock inte samma som Essi äter som mat. Det funkar.

Jag har som sagt inga större drömmar om toko-framgång med Essi. Men min dröm om att någon gång äga en riktig hobbyhund står kvar. Någon som jag kunde träna riktigt på riktigt med. Helst toko eller rallytoko. Det får bli mitt "före jag fyller 50"-mål.

I skog och mark

Det här med att ha 40 minuters bilresa till mammas och pappas stuga, ai että vad skönt! I det strålande söndagsvädret packade jag hunden i bilen och for just dit med tanken att plocka lite svamp. Och ifall någon funderat på det så kan jag berätta att det finns svamp i år. De fullkomligt hoppar i famnen på en. Jag snubblade över dom. Trattkantarellerna då alltså. Kantareller plockar jag också, men sedan tar mina svampkunskaper slut. Så steker jag dem och fryser dem. En svampsås med lök, svamp, grädde, salt och peppar som äts med potatis - ai että vad gott!

Höstens mål

Det skrivs många listor med olika mål för hösten just nu och jag ska inte vara sämre än andra bloggare. Egentligen ska man ha fem mål, men vi får se hur långt jag kommer.

1.  Klara av att tillsammans med kollegerna skapa en kundtidning på två språk. Det är i praktiken jag ensam som ska översätta höstens nummer... Det blir arbetsamt och krävande men också roligt. Jag har i tiderna jobbat på Borgåbladet och också varit delaktig i producerandet av legendariska Smocka på Soc&kom men nu har jag ett helhetsansvar och stor arbetsbörda i sammanhanget... Iik! Också i övrigt strävar jag förstås efter att fortsätta göra ett bra jobb på jobbet (?).
2. Fortsätta "fritidsläsa" i ungefär samma takt som jag gör, det vill säga cirka två böcker i månaden. Det är lagom, då läser jag ungefär 20 minuter om kvällarna och så någon timme på helgerna. Jag har många spännande böcker på min to read-lista, bland annat Sommarön och Livet&Patriarkatet.
3. Äta mer vegetariskt. Jag har insett att det kan gå flera dagar utan att jag äter kött. Det är inget jag medvetet har valt, men nu har det gett mig mersmak så nu gör jag det till ett mål. Jag ska försöka välja vegetariskt när det är möjligt, ofta har de bra vegetariska alternativ på lunchrestaurangen. Om inte helt vegetariskt så fisk hellre än rött kött eller kyckling.
4. Fortsätta vara stark och frisk. Enligt hälsogranskningen i juni är jag friskare än en nötkärna och det vill jag fortsätta vara. Både för min egen skull och för sonens skull. Jag vill vara en förebild för honom och jag vill orka vara mamma åt honom. Leka, busa, springa, rutscha, gunga, härja. Jag har köpt en kettlebell och planerar att träna hemma 1-2 gånger i veckan och sen förstås alla promenader där emellan. Jag vill också hinna besöka simhallen med T och A några gånger under hösten, det älskar vi alla.
5. (Visste inte att jag hade så många, men här är vi nu!) Få bättre ordning på hushållets ekonomi. Vi har inte brist på pengar, men vi kanske gör av med lite för mycket på lite fel saker.

Pjuh. Sådär. Nu blev det allt mycket mer konkret.

Sju våningar

Okay, så vi bor då alltså sedan två år tillbaka på sjunde våningen med hund som ska ut minst 3 gånger om dagen och barn som fortfarande sitter mycket i barnvagnen när vi rör oss ute och som inte orkar gå särskilt många trappsteg uppåt eller neråt utan att antingen tappa intresset eller helt enkelt tappa orken.

All was good tills för en vecka sedan när hissen plötsligt och utan varning sa upp kontraktet. Vi är alltså inne på sjunde dagen utan hiss nu... Låren blir större och starkare för varje dag som går. För den oinsatta så betyder en våning upp ungefär 15-16 trappsteg. 7 gånger 15 = 105. Gör det 3-4 gånger om dagen så behöver du inte gå på gymmet något mer.

Ryktet säger att det är motorn som är sönder och att en ny sådan har beställts från Tyskland. Vete fan när den anländer... Som tur är har vi ben att gå med och hjärtan som tills vidare klarat ansträngningen... Jag har tvingats svälja mina ord om hur synd det är att det inte går att använda trappan på jobbet "för jag skulle så gärna gå i trappan".

#kommerintegåitrappanpåfleraårnärdethäräröver