Pengarna som kom och gick

Pengar. Åh så svårt ämne att skriva om. Ska försöka att inte bli för privat men ändå få ur mig mina tankar. Jag går och grubblar på det här varannan vaken stund känns det som och vet inte om jag bara är jävligt bortskämd och överreagerar eller om andra kan känna igen sig och kanske rentav ge några råd och tips.

Det ska alltså handla om pengar, eller brist på sådana.

Jag och T är båda fastanställda med fast månadslön sedan april/maj. Vi har okej löner, tror jag i alla fall, medellöner. Vi har sonen på dagis, T tar bilen till jobbet, jag går, vi har hund, hamster och betalar en i Helsingfors billig hyra men jämfört med andra orter i Finland hög hyra, vi äter lunch och middag och dagens alla andra måltider och köper godis nu och då och handlar väl samma mat som alla andra. Ingen av oss har någon dyr hobby, vi går inte på gym eller köper dyra kläder och vi reser inte stup i kvarten (men i år har det varit en gemensam resa för alla och en för T & A). Men varje månad funderar jag hur vi ska få pengarna att räcka till.

Förstå mig rätt nu. Vi har mat på bordet varje dag och bensin i bilen och när A behöver blöjor så köper vi det. Men jag kan inte för mitt liv förstå vart våra två löner försvinner v-a-r-j-e månad!?! Det blir sällan något över och blir det det så åker det in på sparkontot bara för att försvinna därifrån någon vecka senare. Att spara ihop till bostadsköp känns som ett skämt just nu, varifrån skulle de pengarna komma?

Samtidigt ser vi hur par i samma generation som vi köper bostäder, betalar bort hela bilen (det kommer vi att göra om tio år i den här takten), reser runt halva världen, köper dyra kläder enligt mode och är allmänt mycket mindre i pisset än vi är. Vi har studielån som vi inte ens har börjat betala bort och billån men inga sms-lån eller vad fan det nu allt finns men ändå kan vi inte få ordning på skiten. Allt vi får in far ut lika snabbt. Det är fan i mig otroligt.

T säger att vi har ju dagisavgift, bil och dyra försäkringar och det är förstås sant. Dagisavgiften är vad den är (men nu när vi är inne på ämnet så kan jag ju berätta att vi de facto betalar maxavgift - förklara gärna för mig hur det kommer sig att maxavgiften kommer emot så snabbt du har två heltidsjobb i Helsingfors), bilen ett kapitel för sig (jag vill inte ens tänka på hur många tusenlappar den har slukat...) och försäkringarna borde vi verkligen se över för där pratar vi astronomiska summor... Pjuh.

Jag skämtar inte när jag säger att vi har mindre pengar över nu när vi båda heltidsjobbar än vi hade över när vi båda var studerande och jobbade vid sidan om. Det går inte in i mitt lilla huvud att det verkligen kan vara så, men se bara. När jag var studerande köpte jag en ipad mini sådär bara, för att inte tala om datorn några år tidigare, nu har jag knappt råd att betala telefonräkningen...

Det här går inte längre. Jag klarar inte av att leva så att jag till exempel nu i början av november måste börja fundera på om vi ens har råd med julklappar åt alla som vi gärna ger något åt. Vi drömmer ju också om att kunna köpa oss ett hem någon dag och om det ska kunna bli verklighet så måste något ske. Jag trodde under sommaren och början av hösten att det här är temporärt, att vi kommer att kunna sluta leva en löneutbetalning i taget men så kom oktober och bilen skulle ha däckbyte och firman vi förde den till konstaterade att det kostar 900 euro att få den i körskick (nya fel som vi inte kände till) och *puff* dit for hela julbudgeten och lite till. Så är det nästan varje månad. Minsta lilla sak utanför hyra-mat-månatliga räkningar och vi räknar igen cent på matkontot.

En konkret sak som jag har förstått att jag måste ge upp är luncherna på vardagarna i lunchrestaurangen. De kostar 9,70 och då betalar arbetsgivaren inte ens 3 euro, så 7 och någonting ur egen ficka. Varje dag, alla veckor. Nej, det har jag som sagt gett upp. Så nu köper jag lunch för två dagar i butiken för samma summa, kan till och med få tre luncher för den summan i butiken och skulle säkert få ännu fler om jag lagade maten hemma och tog med. Men vi lagar ju faktiskt middag fem vardagar i veckan och att klämma in ytterligare matlagning om kvällarna för lunch nästa dag känns inte lockande. Därför blir det färdigmat om det inte råkar finnas över från middagen eller något veckoslut. Det går att välja riktigt bra i matbutiken bara man läser vad det finns i maten - jag vill fortfarande äta smart även om det kommer i en plastförpackning och värms i mikron. Sedan har vi en massa andra små utgifter som blir stora för att de upprepas dagligen och de går att bli av med bara vi bestämmer oss för det.

Vi är ju bekväma av oss i många frågor jag och T för att vi sparar tid och energi på det viset. Är man bekväm får man lägga ut pengar på det istället. Som när A fyllde år och vi köpte kakor istället för att laga själva. Mycket av den här bekvämligheten är och består och jag ser det som en investering i livskvalitet. Men det finns som sagt en del grejer vi köper som är helt onödigt. Vi handlade förut nästan all mat (minus den som inte går att få i den kedjan) i den billigaste kedjan i Finland men av praktiska skäl (=bekvämlighet) så har vi valt att handla i en lite dyrare affär men en där vi verkligen kan köpa a-l-l-t och inte behöver komplettera med småhandling i den riktigt dyra affären vi bor granne med. Ändå blir det förstås småhandling alltför ofta. Det är svårt det där när man bor granne med matbutiken...!

Äh, vet inte vart jag vill komma. Kanske bara höra om någon har liknande erfarenheter av att heltidsjobb betyder fattigare vardag? Som jag skrev i början så kan det hända att jag bara är bortskämd. Jag inser förstås att det finns de som på riktigt är fattiga. Familjen Ekholm är inte fattiga. Vi köper varje månad det som vi behöver och ofta lite till. Men det gnager ändå i mig, att pengarna alltid är slut när månaden är slut (ibland tidigare, tack gode gud för kreditkort!) Det rör sig tusentals euro in och ut varje månad och jag förstår inte vart de tar vägen... Vi kunde lika gärna elda upp en stor del av pengarna, känns det som.