Ny blogg!

Efter lite mer än 4 år med Blogger så har jag bestämt att börja blogga på Wordpress istället. Det är enklare och en modernare plattform. Så. I framtiden kan mina blogginlägg läsas på evaskriverblog.wordpress.com.

En vacker dag kanske jag till och med lyckas föra över inläggen från den här bloggen till den sajten. Men om inte så sörjer vi inte det heller.

Ha ett bra veckoslut så bloggar vi mer igen nästa vecka, då på den nya webbplatsen!

För ett år sedan

I dag, eller i morgon, beroende på hur man räknar, är det exakt ett år sedan jag var på arbetsintervju för översättarjobbet på Skogscentralen. Den 22 mars i fjol, på min födelsedag, ringde sedan min nuvarande chef och ville anställa mig. Samma dag hade det varit en terrorattack i Belgien och jag var på väg på kvällstur för att rapportera om det skedda. Det var en konstig dag... Snart är det alltså ett år sedan jag började jobba heltid och det har varit ett år av enorm personlig utveckling och ordförrådet är minst ett par hundra ord större än för ett år sedan...

Nu har jag precis rott i land den enorma ansträngning som vår kundtidning innebär. Den kommer ut på finska och svenska två gånger om året och det är jag som nu för andra gången har översatt alla texter till svenska och ser till så den svenska motsvarar den finska till innehåll och kvalitet.

April närmar sig med stormsteg och det finns få som är gladare över det varmare vädret och den försvinnande snön än vår lilla Essi. I går var det premiär utan rock på ute, ett säkert vårtecken för den här frusikukkun.

Annat som närmar sig är kommunalvalet. Det känns som om jag inte alls haft tid att inse det eller fundera på vem jag ska rösta på... Jag brukar ju ha som princip att rösta på en ung finlandssvensk kvinna. Viktiga frågor för mig just nu är dagvården, familjelivet, jobben, kollektivtrafiken, bibliotek, hälsovård och annan offentlig service, friluftsmöjligheterna i stan och förstås socialpolitiska frågor. Jag är säker på att den rätta kandidaten finns, men jag måste bara hitta henne.

Ny vecka

... Och så är ännu ett veckoslut bakom oss. Ett härligt veckoslut hemma med familjen (och några timmar jobb på lördag). Vi har varit ute, badat bastu, sett på mumin och såklart sett på Mello-finalen! Robin Stjernberg levererade och jag önskar honom lycka till i Ukraina i maj! Skitbra låt har han och ett sådant otroligt självförtroende på scen.

Jag blir så otroligt berörd av att läsa Elaine Eksvärds inlägg om sin dotter som har Williams syndrom. Elaine är så klok i sina ord så inget av det jag säger kan mätas mot hennes ord men jag vill i alla fall säga att Elaine och hela hennes familj har sådan tur att ha varandra. En funktionsavvikelse kan vara en superkraft, som Elaine skriver. Det handlar mest om att skapa förutsättningarna för att barnet ska kunna göra det mesta av sina egenskaper och sin personlighet.

10 mars 2017

Nu är den här bilden tagen redan i måndags om jag ska vara helt ärlig, i dag morse vid samma tid var det ännu ljusare! Klockan är inte ens 7 och det är redan ljust ute! Man blir som en ny människa.

Jag längtar tills de där högljudda maskinerna som sopar bort sanden från gatorna och trottoarerna ska komma fram igen. Lika mycket som flyttfåglarnas återvändo är de ett säkert tecken på att våren är här! Och den där känslan när man inser att man står på bar asfalt igen för första gången på ett halvt år! Ljuvligt. Våren är utan tvivel min favoritårstid. Jag tycker speciellt mycket om majmånad, det är liksom då det kulminerar. Jag längtar redan efter vårens första cykeltur. Och att känna solens strålar värma ansiktet. Ljudet av porlande vatten, åh, det är så underbart.

I år har vi tänkt att A ska få bekanta sig med en balanscykel, vi måste bara hitta en sådan åt honom först. Det skulle vara ljuvligt om han vill följa med ut på promenad med hunden på sin egen lilla cykel istället för att bara sitta i vagnen. Min vision om att ha ett barn som tidigt börjar gå när vi rör oss ute har inte förverkligats. A sitter för det mesta i vagnen när vi är ute med hunden och när jag för/hämtar till/från dagis. Det handlar mest tror jag om lathet från oss vuxnas sida och också om att jag gärna upprätthåller ett visst tempo då jag går, fråga bara vem som helst som någonsin gått med mig. En två-åring hänger liksom inte med i det tempot. Men med balanscykel är det kanske annat.

Mellofinal!

På lördag klockan 21 smäller det. Då är det dags för final i årets Melodifestivalen och oh my god så bra bidrag det är i finalen i år!!!

Hela startlistan ser du här och du kan också titta på bidragen så som de såg ut i deltävlingarna. Det finns 12 bidrag i finalen och de är nästan alla verkligt, verkligt bra!

För min del kan vem som helst vinna. Eller nej, det finns ett bidrag som jag tycker att absolut inte hör hemma i finalen, men vi ids inte vara så negativa nu *host*det finns en plats för 87-åriga män och det är inte Melloscenen*host*.

Men eftersom nu ingen frågade så tänker jag berätta vilka mina favoriter är. Ace Wilder såklart, hon levererar kvalitet som alltid när hon är med. Mariette är jättebra och har en mäktig låt och Wiktoria också. Jon Henrik Fjällgren och Aninia kommer inte att vinna, men det är absolut den låten i årets startfält som jag skulle kunna lyssna på om och om igen utan att tröttna. Robin Bengtsson (det skadar ju inte att han ser ut som en gud, förresten) ska definitivt vara i topp tre annars blir jag ledsen, he knows his shit och han är så otroligt självsäker på scen, det är underbart att titta på honom (och lyssna, förstås, det här är en sångtävling inte Sveriges nästa toppmodell). Lisa Ajax är också super! Åh, kan inte välja..! Det är tur att jag inte behöver göra det heller, jag kan bara titta och vänta med spänning på att få veta vem som tar hem det.

Okej, men här kommer en tippning i alla fall: i topp tre finns Mariette, Bengtsson och Ace Wilder. Så. Vad får jag om jag har rätt?

Det kan vi i alla fall konstatera redan nu, att om Sverige bara skickar någon av de elva deltagare som man kan ta på allvar *host*87-åringen kanske inte ens lever i maj*host* så kommer de igen att tillhöra tio i topp i ESC.

Ifall nu någon undrar så kan jag berätta att nej, jag har inget bättre för mig på en lördag klockan 21. Jag sitter där i soffan och tittar på mello! Jag älskar det! Bättre tv finns knappt.

Holmström om kvinnodagen idag

Den fantastiska författaren Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle idag om den internationella kvinnodagen, sin personliga relation till feminismen och exakt varför kvinnodagen behövs.

Jag citerar:

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker "Jaha men det är ju fixat då! Skönt!"

Låt oss inte låta den internationella kvinnodagen bli ännu en dag av "grattis, lite blommor varsågod!". För den står för något helt annat. Att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera en hiv-positiv på internationella aidsdagen. Tack, liksom. Nej, det är bättre att du till exempel läser på om Rachel Edgren eller Katherine Johnson eller bekantar dig med till exempel abortlagstiftningen i olika länder i världen eller varför inte funderar en stund på varför det ska vara så förbaskat lång väg för så förbaskat många kvinnor i Finland och världen till närmaste förlossningssjukhus.

Ännu en bok av Liane Moriarty

På veckoslutet, som för övrigt var det lugnaste vi har haft sedan flytten i mitten av januari med noll program, bara promenader, gunga i parken, bastu, tv-slöande och sådant härligt, så började jag läsa Liane Moriartys bok Tre önskningar. Det är den tredje boken av samma författare som jag läser och jag rekommenderar Moriartys böcker varmt åt alla som vill ha en bra men inte för allvarlig bok. De här böckerna är främst av alla roliga men också lite tragiska, kanske kan man prata om svart humor. Det är svårt att förklara. Jag såg att HBO har gjort en tv-serie av Big Little Lies (Stora små lögner) som är den bästa av de tre böckerna jag har läst av Moriarty. Historierna hänger inte ihop så det är bara att börja med den bok man råkar få tag på. I Helsingfors hittar man i alla fall de som jag har läst på biblioteket.

Ny vän

Okay så jag har fått en ny vän. En Honor 8-telefon. Den ska bli min nya allt. Jag har gett upp tanken om at ha en pekplatta och telefon skilt, A har mer eller mindre tagit kontroll över min iPad mini och min iPhone 5 började få riktigt dåligt batteri så jag bestämde mig för att byta. Hade inte T sagt att Honor 8 är lika bra eller bättre men för mindre peng så hade jag eventuellt gått in för en Iphone SE men jag är nöjd att han rekommenderade den här modellen åt mig. Riktigt användarvänlig, rätt storlek på skärmen och ok kamera.

I brist på bildmotiv: varsågoda, en bild på ett tangentbord. Den enda kopplingen till texten är att bilden är tagen med just den nya telefonen.

Iphonen var riktigt bra i fyra år, men som sagt så orkade inte batteriet med längre. Jag klarade mig inte ens igenom en arbetsdag, då jag knappt använder telefonen, utan att behöva ladda... Det fungerar inte.

Flickan och skammen

Det här veckoslutet har jag faktiskt haft tid att läsa lite. Flickan och skammen läser jag just nu, av Katarina Wennstam. En, kan man kalla det reportagebok om hur en kvinna alltid är fel oavsett vad hon gör, hur hon beter sig och vem hon umgås med.

Förutom att läsa har jag också hunnit vara ute och äta med T samt halva släkten i och med att min bästa moster fyllde 60 och hennes barn hade ordnat med en överraskningsmiddag här i Hfors. Vi åt alltså på Merimakasiini, en riktigt bra, mysig och fräsch fiskrestaurang.

Dessutom hann vi på söndagen för första gången vara och simma. Vi åkte med bilen till våra före detta hoods, det vill säga Backasbrinkens simhall. A trivs som fisken i vattnet. Han har blivit ett riktigt vattenmonster och bokstavligen hoppar från kanten ner i bassägen (och så fångar vi honom, såklart - han är 2 år och kan inte simma!). Han älskar också att åka den lilla bebisrutschbanan som finns i simhallen.

Distansjobb

Så här ser det ofta ut när jag jobbar distans, numera cirka en dag i veckan. Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet med datorn i knät, ofta med en mugg kaffe någonstans nära till hands. Fastlagsbullen hör inte till den normala uppsättningen, men ni vet det är fredag och jag har haft en helsikes arbetsvecka! Bilden tog jag tidigare i dag och la upp på Instagram med #baranågratimmartillhelgen.

Vilken vecka det har varit! Jag var seriöst nära tårarna i går kväll när organisationens direktör mejlade mig om en brådskande översättning som han gärna ville ha klar i dag vid lunch. Men en god löntagare säger inte nej när direktören ber en om något så jag översatte också den texten på rekordtid. Varför göra något långsamt när man kan göra det snabbare än snabbt? har varit mitt motto sedan årsskiftet... Men jag är förstås glad att det finns jobb åt mig!

Fastlagsbullen ja, den hade faktiskt sylt i sig men det är enbart för att T köpte fel. Mandelmassa ska det såklart vara!

NU är det fredag och jag kan nöjt ta veckoslut. Vi ska göra något riktigt roligt imorgon för första gången på länge, mer om det i efterskott. I kväll ska jag bara ligga i soffan och dricka rödvin.

P.S GO kalsarikännit!

Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

Återhämtad, kanske

Förra veckans slut gick ganska totalt åt pipan i och med att jag på torsdag morgon vaknade med ett illamående. Inte så oväntat kanske, det är väl var och varannan som fått noro nu och T hade dessutom haft det tidigare i veckan - men tufft och jobbigt är det... Så jag låg i sängen hela torsdagen, spydde, såg på How to get away with murder och slumrade till lite emellanåt.

Jag blir lika förvånad varje gång över hur snabbt jag får så otroligt ont i hela kroppen av att ligga i sängen... På torsdagskvällen kände jag mig tvungen att stiga upp, ta en dusch och försöka äta och dricka lite men ganska snabbt var jag tillbaka i sängen och vid det laget värkte det i hela kroppen. Vi människor är verkligen inte gjorde för att ligga i ett och ett halvt dygn i sträck och det var så otroligt skönt sedan på fredagsmorgonen när jag klockan 10 steg upp och kände att det värsta var över. Fortfarande har jag nästan ingen aptit, men i det stora hela så vågar jag nog påstå att jag kom enkelt undan.

På lördagen var jag sedan beredd att göra vad som helst för att komma ut och iväg hemifrån i en stund, så när T föreslog att vi skulle besöka Högholmen var jag snabb att säga JA! A tyckte först det var otroligt spännande när vi började prata om att åka och titta på djur och han kunde inte riktigt hålla sig i skinnet men väl framme blev han som en annan pojke och blev lugnet själv och tyckte till och med om att begrunda ormarna och de andra djuren som inte rör sig så mycket. Jag rekommenderar att besöka djurparken nu i februari om man känner för det. Nästan alla djur var ute ur sina gömmor och aktiva. Vi såg lejon, tigrar, lodjur, björn, leopard och en massa andra djur som på sommaren mest håller sig gömda.

Jag, 28 år

Den här våren, eller om exakt 40 dagar så fyller jag 28 år. När mamma i något skede sade att nu fyller ju din moster 60, kommer du ihåg när din moster fyllde 50 och du fyllde 18 och vi gjorde si och så var min reaktion först tystnad och sedan betyder det att jag fyller 28 nu?

Men så är det faktiskt. Jag blir 28 år. Mycket har hänt sedan jag fyllde 18. Den dagen såg jag nog inte framför mig att jag tio år senare skulle vara i det här läget. Men här är jag. Och då menar jag det enbart som något positivt. Mycket bättre kunde jag inte ha det. Då tänker jag främst på A och T men också såklart på praktiska grejer som jobb och vårt egna hem och annat som är resultatet av hårt slit men också mycket tur. Jag har haft tur i livet, det har jag verkligen. Men jag har också jobbat hårt med först gymnaiset och sedan studierna. Främst av allt har jag varit målmedveten. Jag gör det jag bestämmer att jag ska göra.

Jag inser att jag har hela livet framför mig, men samtidigt så börjar jag redan ha erfarenhet. Speciellt nu när vi tittar på Skam så blir det tydligt att det där var jag för tolv år sedan, sådär kände jag när det och det hände, åh fy fan de gånger det där hände och så vidare. Jag har liksom blivit så pass gammal nu att jag kan tänka att det där som händer Noora eller Vilde känns som världens största grej, det gör det när man är 16, men det är inte det. Det spelar ingen roll när man 10 år senare tittar tillbaka på när man var 16-17 vad den där en människan sade eller gjorde eller hur man såg ut på den ena festen eller vad som hände med den och den människan. Det är ganska skönt när man blir så pass gammal att de där små sakerna tappar betydelse. Det har förstås med livsläge att göra också, inte bara med ålder. Nu med bostadslån och barn och jobb och ansvar och plikter så orkar jag just och just borsta håret på morgonen och tvätta det ett par gånger i veckan. Det finns tusen saker som går före håret på prioritetslistan, liksom. Men så var det förstås inte som 16-åring. På tal om hår så borde jag boka frissatid...

Dock så känner jag mig fortfarande som 21 eller kanske 22. Jag måste alltid tänka efter en stund när jag försöker komma på hur gammal jag är. Det vore väl lika bra att sluta räkna, men så finns det förstås de som vet hur gammal jag är, som mamma, som snällt påminner mig. Någon kaka ska det väl bli nu när jag fyller år, det är ju ändå trots allt födelsedag bara en gång om året.

Två veckor

Nu har vi bott i Bocksbacka i två veckor. Vardagen har kommit igång med A på nya dagis och vi båda vuxna på jobb i Böle/Esbo. Igår gick vi en ljuvlig promenad i snön till Domarby gård. Vi gick längs Vanda å och såg en ryttare med häst, massa hundar som var ute med sina ägare på åkrarna, det var luftigt och naturnära på något vis trots att vi hörde Ring 1 nästan hela tiden. Vi bor ju ett stenkast från "ringen" men samtidigt känns det lite landet. Alla som bor utanför Ring 3 skrattar säkert åt mig nu...

Nej, men alltså, jag trivs riktigt bra i Bocksbacka som är väldigt mycket mera utanför än Böle är, där vi ju bodde förut. Det är lagom utanför stan för att det ska vara bekvämt att bo där och jobba "i stan". Tågresan tar 6 minuter och till exempel idag när jag förde A till dagis på morgonen så tog det cirka 50 minuter från hemdörren till kontorsdörren. Det är helt okej, eftersom vi turas om att föra/hämta A jag och T. Det blir inte 50 minuters resa varje morgon. Dessutom kommer jag att få massor mer vardagsmotion nu när A:s dagis är en liten bit bort hemifrån. "Mamma orkar inte" brukar A säga när jag pustande och stånkande skuffar upp honom i vagnen för den branta och ganska långa backen som är ungefär halvvägs mellan hemmet och dagis.

Mycket avkoppling har det inte blivit där hemma eftersom vi fortsätter att packa upp. Men jag har i alla fall hunnit läsa några timmar den senaste veckan. Elaine Eksvärds Medan han lever. Om hur Elaine blev sexuellt utnyttjad av sin pappa som barn.

Så ser det ut när jag står och väntar på tåget. Tågstationen sitter liksom precis ovanpå Ring 1 i Bocksbacka.

Skam

Okay, så vi började titta på Skam. Alltså herreguuud så tonåren kommer tillbaka. Allt onödigt drama. Alla känslor upp och ner, rykten, meningslösa händelser som känns som världens undergång och oj herremingud de där desperata försöken att göra rätt för en gångs skull när man hela tiden gör fel.

Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att de korta avsnitten är en bra eller dålig sak. Jag skulle gärna se mer av det samma, men samtidigt är det skönt att det inte finns några "extra" scener i avsnitten, ingen utfyllnad liksom. Musiken är ju bara för bra. Och så är kamera-arbetet just så bra som det har sagts. Och det är allting så realistiskt. Just så där är det ju i gymnasiet! Trots att jag gick gymnasiet för tio år sedan så känner jag igen mig i varenda scen.

Äntligen fredag!

Sällan har fredag varit så välkommen... Jag är helt slutkörd efter en intensiv vecka med flyttbestyr, jobb, konferens i centrum av Helsingfors två dagar och nu till sist arbetsresa till Tammerfors för utbildning i några timmar idag på dagen.

På veckoslutet måste vi försöka ordna upp lite mer hemma. Förhoppningsvis blir det lite soffliggande också, *hoppas*. Kanske en film eller åtminstone ett avsnitt av någon serie. Det har inte funnits tid för något sådant de senaste veckorna. Eller jo visst, vi såg Expanse på Netflix. En scifiserie med stor potential, riktigt bra kvalitet och bra blandning av drama och spänning. Jag väntar på nästa säsong.

Trots att hemmet är kaos just nu så köpte jag ändå en bukett tulpaner när jag var i matbutiken en kväll. Det gör stor skillnad. Jag får mina ryck nu och då att göra det mysigt eller fint hemma. 95 procent av tiden är jag noll intresserad av sådant.

Så såg det ut i Tammerfors i morse. Jag reser inte alls mycket i jobbet men lite grann och det är mest roligt tycker jag. Jag känner inte alls till Finlands geografi så bra, så det är spännande varje gång jag får besöka en "ny" stad. Vi åt lunch på Kattila idag, rekommenderas om du besöker Tammerfors någon dag.

Före tåget for hem till Helsingfors igen var det dags för lagstadgad kaffepaus på ett mysigt litet café. Länge sedan jag drack en latte, annat var det när jag jobbade och studerade inne i stan. Då var det lätt att ta en latte to go på vägen. Sparar pengar gör man förstås när man inte dricker latte på stan så ofta.

Välkommen till andra sidan

Det är knappt så jag vet vad jag heter idag efter vårt flyttveckoslut. Träningsvärk i hela kroppen har jag också. Trots att jag inte ens bar så himla mycket själv (TACK till alla som var med och släpade på våra saker, kan inte förstå att så många kom bara för att hjälpa oss!) men jag stod och gick ju hela dagen på lördagen och nästan det samma på söndagen också.

Nu är det bara det "roliga" kvar - att ordna upp där hemma. Förstås att städa den gamla bostaden också, jippii... Jag försöker att inte stressa, vi ska ju bo här i minst 20 år eller så har vi tänkt.

Förvaringslösningar klurar vi på. Elfa är bra, men det finns tydligen en massa andra alternativ också. Ett stort plus är i alla fall det rymliga köket. Skåpen är välplanerade och sväljer hur mycket som helst.

Vi höll ändå inte på precis hela veckoslutet. Redan på lördagskvällen hann vi för första gången bada bastu i vår egna bastu! Och igår kväll gjorde vi det igen. Det om något är livskvalitet. Hela min barndom hade vi bastu på fredag, söndag och tisdag. Ibland också däremellan. Jag förstår inte hur jag har kunnat leva nu i nästan tio år utan bastu hemma.

Tankar mitt i flyttveckan

1. Varför har vi så mycket saker?
2. Se punkt 1.
3. Se punkt 2.
4. Hur ska vi få allt med oss till det nya hemmet?
5. Vart ska vi förvara allt i det nya hemmet?
6. Se punkt 5.
7. Se punkt 3.
8. Hur mycket pengar skulle vi få av att sälja ens hälften av det här?
9. Se punkt 7.
10. Se punkt 9.

Vi har ett riktigt dilemma i att vi flyttar från ett hem med sjukt mycket skåputrymme till ett hem med ganska lite skåputrymme. Oh well, inget som inte lite planering, inredning och sannolikt köp av mer skåputrymme kan lösa. Får vi hoppas...

Från och med lördag bor vi alltså i vårt nya hem, hemmet som vi äger! Det kommer att vara mer eller mindre kaotiska dagar, men på lördag kväll ska jag banne mig bada egen bastu för första gången.

Flyttdagen närmar sig igen

Det har börjat. Vi har börjat flytta saker till vårt nya hem. Dock är det inte alls så kaotiskt som jag hade sett framför mig. Det vi flyttar nu är förstås sådant som vi inte behöver där vi bor. Sedan från den 21 januari ska vi bo i den nya bostaden och då ska allt vi behöver för ett vardagligt liv finnas där.

En orsak till att det är mindre kaotiskt nu än när vi flyttade till den bostad som snart är vår förra är att då jobbade jag skiften (och var gravid...) så det fanns väldigt lite gemensam tid att ordna i det nya hemmet. Jag minns att jag måste byta en arbetstur för att kunna vara med på den egentliga flyttdagen, pust... Nu när både jag och T är hemma om kvällarna och veckosluten så har vi mer tid att tillsammans planera och göra och flytta. Bilen underlättar förstås. Kan inte fatta att vi har gjort tre flyttar utan egen bil. Det är så skönt att kunna packa bilen full, köra iväg, lassa in.

Ikväll har jag som projekt att flytta det som finns i vårt nuvarande källarutrymme till det nya hemmet. Jag tar det som en workout. Jag minns att vi efter flytten till den nuvarande bostaden sa att inför nästa flytt så köper vi in flyttkarlar, men nu ser jag det mer som en chans till lite meditativt kroppsarbete. Få lyfta lite möbler liksom, perfekt motion.

Oj oj. Sedan på kvällen den 21:a ska jag och T sitta lääääänge i vår egen bastu och njuta.

Planet har störtat!

Den här reportageboken alltså. Bo-Sanfrid Höglund skriver om planet som störtade i Kvevlax i januari 1961. 25 personer dog och en bidragande orsak anses ha varit att piloterna var berusade när de flög. Den här historian är en sådan där man bara tvingas konstatera att sanningen är märkligare än fiktionen...

Livet & Patriarkatet

Boktips: Livet & Patriarkatet av bästa Peppe Öhman som skriver så att alla förstår varför vi alla borde vara feminister. Det här känns verkligen som en bok som kan passa också de som inte redan vill kalla sig feminister men som behöver en liten knuff över kanten, liksom. Lättläst och intressant är den. Och så tycker jag om att den är så personlig med gott om små anekdoter från Peppes eget liv och vardag.

4/5 om du frågar mig! Och det gör du ju eftersom du läst ända hit, hehhe. Den enda orsaken att det inte blev 5/5 var att jag gärna hade sett en tydligare kapitelindelning. Jag gillar kapitel!

Vardag igen

Så ligger min första betalda julledighet bakom mig. Hjärnan är full av svarta hål märker jag nu när jag borde jobba igen, men det är väl så det är när man har varit ledig.

Ingen snö fick vi men A och jag hade det riktigt roligt och avkopplande i alla fall med mycket Mumin från Youtube, ett besök till en lekgrotta (här ska vi ordna kalas någon gång i framtiden), kusinkalas och långpromenader. Jag har dragit på mig en förkylning men innan dess hann jag alltså med en riktigt lång långpromenad på onsdagen. 7 kilometer är inte så illa det!

Ljuvlig väder var det också i onsdags. Jag kommer att sakna promenaderna längs Arabiastranden nu när vi flyttar.

På fredagen hade vi sedan datenight T och jag. Vi åt på Amarillo (klassiker, vi tycker båda om burgare så det är ett enkelt val att gå dit - jag åt chevreburgare efter all kött under julen och det var riktigt gott). Och sedan betalade vi 19,50 euro per man för att se nyaste Star Wars i Scape-salen i Tennispalatset. Helt okej film och riktigt bra teknik i salen.

Nyårsaftonen tillbringades hemma hos mamma&pappa. Vi badade bastu, åt knackkorv, drack skumpa och somnade allihopa strax efter midnatt. Riktigt skönt var det.

GOTT NYTT ÅR!