Flickan och skammen

Det här veckoslutet har jag faktiskt haft tid att läsa lite. Flickan och skammen läser jag just nu, av Katarina Wennstam. En, kan man kalla det reportagebok om hur en kvinna alltid är fel oavsett vad hon gör, hur hon beter sig och vem hon umgås med.

Förutom att läsa har jag också hunnit vara ute och äta med T samt halva släkten i och med att min bästa moster fyllde 60 och hennes barn hade ordnat med en överraskningsmiddag här i Hfors. Vi åt alltså på Merimakasiini, en riktigt bra, mysig och fräsch fiskrestaurang.

Dessutom hann vi på söndagen för första gången vara och simma. Vi åkte med bilen till våra före detta hoods, det vill säga Backasbrinkens simhall. A trivs som fisken i vattnet. Han har blivit ett riktigt vattenmonster och bokstavligen hoppar från kanten ner i bassägen (och så fångar vi honom, såklart - han är 2 år och kan inte simma!). Han älskar också att åka den lilla bebisrutschbanan som finns i simhallen.

Distansjobb

Så här ser det ofta ut när jag jobbar distans, numera cirka en dag i veckan. Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet med datorn i knät, ofta med en mugg kaffe någonstans nära till hands. Fastlagsbullen hör inte till den normala uppsättningen, men ni vet det är fredag och jag har haft en helsikes arbetsvecka! Bilden tog jag tidigare i dag och la upp på Instagram med #baranågratimmartillhelgen.

Vilken vecka det har varit! Jag var seriöst nära tårarna i går kväll när organisationens direktör mejlade mig om en brådskande översättning som han gärna ville ha klar i dag vid lunch. Men en god löntagare säger inte nej när direktören ber en om något så jag översatte också den texten på rekordtid. Varför göra något långsamt när man kan göra det snabbare än snabbt? har varit mitt motto sedan årsskiftet... Men jag är förstås glad att det finns jobb åt mig!

Fastlagsbullen ja, den hade faktiskt sylt i sig men det är enbart för att T köpte fel. Mandelmassa ska det såklart vara!

NU är det fredag och jag kan nöjt ta veckoslut. Vi ska göra något riktigt roligt imorgon för första gången på länge, mer om det i efterskott. I kväll ska jag bara ligga i soffan och dricka rödvin.

P.S GO kalsarikännit!

Sjuka barn på dagis

Svenska Yle kastar ut en brandfackla med den minst sagt provocerande rubriken Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis. Det här är ett tema som ligger mig nära just nu.

Jag och T har haft sådan otrolig tur med A i och med att han har varit ett oerhört friskt barn. Kanske är det hans gener, kanske amningen, kanske just ren och skär tur. Hans sjukdagar kan nog räknas på två händer - under hela hans livstid. Det är inte mycket när jag jämför med hur många andra småbarnsfamiljer har det. Då räknar jag förstås inte med snordagar, för A precis som alla barn i dagisåldern är snorig varannan vecka och det räknar jag inte som att han är sjuk. Sjuk är han när han har till exempel feber eller spysjuka.

Vi hade spysjuka tidigare i februari och det var hemskt. A fick det först och sedan två veckor senare blev T sjuk och sedan jag. A var hemma i två dygn efter den sista spyan, jag och T inte riktigt lika länge.

Förstås tänker vi på andra människor, ännu mer på människorna på dagis - det vill säga barnen och personalen (herregud så personalen utsätts för det ena och det andra!). Jag vet att det finns barn som redan i grunden har någon sjukdom som gör dem extra utsatta för smittor och att de kan bli mycket sämre än A blir när han blir sjuk. Jag vill förstås inte att vi i den här familjen ska smitta någon annan. Men förstås är det krångligt varje gång som A eller man själv är sjuk. Varje sjukdag (på en vardag) betyder förlorade arbetstimmar.

Mitt jobb görs inte av någon annan när jag är borta utan jobbet samlar sig på hög. Är det extra mycket på jobbet, som det var förra veckan när jag blev sjuk, så är det extra stressande att vara hemma sjuk. Är A sjuk är det förstås extra jobbigt att inte tänka på arbete när man är hemma - man mår ju själv bra men tar hand om A.

Eftersom jag och T har kanske två frånvarodagar från jobbet per man på grund av A:s sjukdom så har vi inte desto vidare pratat om vem av oss som tar vilken sjukdag. Vi har ungefär bara konstaterat att det är varannan som gäller. Sedan om A någongång är sjuk en längre tid så får vi kanske diskutera saken mer ingående, det är ju tre frånvarodagar man kan ha per gång med sjukt barn.

Summa summarum: det är inte roligt med sjukt barn. Det är inte roligt att behöva säga åt arbetsgivaren att man är hemma, vare sig det är en själv eller barnet som är sjukt. Det är inte roligt med jobb som samlas på hög. Men vi ska inte ha sjuka barn på dagis heller. Det gynnar ingen, inte föräldrarna och inte arbetsgivarna och allra minst barnen - för då går alla smittor bara runt, runt och varje smitta snurrar mycket längre.

Återhämtad, kanske

Förra veckans slut gick ganska totalt åt pipan i och med att jag på torsdag morgon vaknade med ett illamående. Inte så oväntat kanske, det är väl var och varannan som fått noro nu och T hade dessutom haft det tidigare i veckan - men tufft och jobbigt är det... Så jag låg i sängen hela torsdagen, spydde, såg på How to get away with murder och slumrade till lite emellanåt.

Jag blir lika förvånad varje gång över hur snabbt jag får så otroligt ont i hela kroppen av att ligga i sängen... På torsdagskvällen kände jag mig tvungen att stiga upp, ta en dusch och försöka äta och dricka lite men ganska snabbt var jag tillbaka i sängen och vid det laget värkte det i hela kroppen. Vi människor är verkligen inte gjorde för att ligga i ett och ett halvt dygn i sträck och det var så otroligt skönt sedan på fredagsmorgonen när jag klockan 10 steg upp och kände att det värsta var över. Fortfarande har jag nästan ingen aptit, men i det stora hela så vågar jag nog påstå att jag kom enkelt undan.

På lördagen var jag sedan beredd att göra vad som helst för att komma ut och iväg hemifrån i en stund, så när T föreslog att vi skulle besöka Högholmen var jag snabb att säga JA! A tyckte först det var otroligt spännande när vi började prata om att åka och titta på djur och han kunde inte riktigt hålla sig i skinnet men väl framme blev han som en annan pojke och blev lugnet själv och tyckte till och med om att begrunda ormarna och de andra djuren som inte rör sig så mycket. Jag rekommenderar att besöka djurparken nu i februari om man känner för det. Nästan alla djur var ute ur sina gömmor och aktiva. Vi såg lejon, tigrar, lodjur, björn, leopard och en massa andra djur som på sommaren mest håller sig gömda.

Jag, 28 år

Den här våren, eller om exakt 40 dagar så fyller jag 28 år. När mamma i något skede sade att nu fyller ju din moster 60, kommer du ihåg när din moster fyllde 50 och du fyllde 18 och vi gjorde si och så var min reaktion först tystnad och sedan betyder det att jag fyller 28 nu?

Men så är det faktiskt. Jag blir 28 år. Mycket har hänt sedan jag fyllde 18. Den dagen såg jag nog inte framför mig att jag tio år senare skulle vara i det här läget. Men här är jag. Och då menar jag det enbart som något positivt. Mycket bättre kunde jag inte ha det. Då tänker jag främst på A och T men också såklart på praktiska grejer som jobb och vårt egna hem och annat som är resultatet av hårt slit men också mycket tur. Jag har haft tur i livet, det har jag verkligen. Men jag har också jobbat hårt med först gymnaiset och sedan studierna. Främst av allt har jag varit målmedveten. Jag gör det jag bestämmer att jag ska göra.

Jag inser att jag har hela livet framför mig, men samtidigt så börjar jag redan ha erfarenhet. Speciellt nu när vi tittar på Skam så blir det tydligt att det där var jag för tolv år sedan, sådär kände jag när det och det hände, åh fy fan de gånger det där hände och så vidare. Jag har liksom blivit så pass gammal nu att jag kan tänka att det där som händer Noora eller Vilde känns som världens största grej, det gör det när man är 16, men det är inte det. Det spelar ingen roll när man 10 år senare tittar tillbaka på när man var 16-17 vad den där en människan sade eller gjorde eller hur man såg ut på den ena festen eller vad som hände med den och den människan. Det är ganska skönt när man blir så pass gammal att de där små sakerna tappar betydelse. Det har förstås med livsläge att göra också, inte bara med ålder. Nu med bostadslån och barn och jobb och ansvar och plikter så orkar jag just och just borsta håret på morgonen och tvätta det ett par gånger i veckan. Det finns tusen saker som går före håret på prioritetslistan, liksom. Men så var det förstås inte som 16-åring. På tal om hår så borde jag boka frissatid...

Dock så känner jag mig fortfarande som 21 eller kanske 22. Jag måste alltid tänka efter en stund när jag försöker komma på hur gammal jag är. Det vore väl lika bra att sluta räkna, men så finns det förstås de som vet hur gammal jag är, som mamma, som snällt påminner mig. Någon kaka ska det väl bli nu när jag fyller år, det är ju ändå trots allt födelsedag bara en gång om året.

Två veckor

Nu har vi bott i Bocksbacka i två veckor. Vardagen har kommit igång med A på nya dagis och vi båda vuxna på jobb i Böle/Esbo. Igår gick vi en ljuvlig promenad i snön till Domarby gård. Vi gick längs Vanda å och såg en ryttare med häst, massa hundar som var ute med sina ägare på åkrarna, det var luftigt och naturnära på något vis trots att vi hörde Ring 1 nästan hela tiden. Vi bor ju ett stenkast från "ringen" men samtidigt känns det lite landet. Alla som bor utanför Ring 3 skrattar säkert åt mig nu...

Nej, men alltså, jag trivs riktigt bra i Bocksbacka som är väldigt mycket mera utanför än Böle är, där vi ju bodde förut. Det är lagom utanför stan för att det ska vara bekvämt att bo där och jobba "i stan". Tågresan tar 6 minuter och till exempel idag när jag förde A till dagis på morgonen så tog det cirka 50 minuter från hemdörren till kontorsdörren. Det är helt okej, eftersom vi turas om att föra/hämta A jag och T. Det blir inte 50 minuters resa varje morgon. Dessutom kommer jag att få massor mer vardagsmotion nu när A:s dagis är en liten bit bort hemifrån. "Mamma orkar inte" brukar A säga när jag pustande och stånkande skuffar upp honom i vagnen för den branta och ganska långa backen som är ungefär halvvägs mellan hemmet och dagis.

Mycket avkoppling har det inte blivit där hemma eftersom vi fortsätter att packa upp. Men jag har i alla fall hunnit läsa några timmar den senaste veckan. Elaine Eksvärds Medan han lever. Om hur Elaine blev sexuellt utnyttjad av sin pappa som barn.

Så ser det ut när jag står och väntar på tåget. Tågstationen sitter liksom precis ovanpå Ring 1 i Bocksbacka.