Mörkertalet - varför är det så stort?

När man talar om våldtäkter, som jag ju gjort tidigare och lovat fortsätta med så kan man inte låta bli att också tala om det enorma mörkertalet. Alltså skillnaden mellan de som utsätts för våldtäkt och anmäler det och de som utsätts men aldrig anmäler. Det talet är enormt. Här kan du kolla hur många som anmäler. Ifjol anmäldes 167 våldtäkter i Helsingfors. Men ingen vet såklart hur många som inte anmäler, bara att antalet är enormt.
En vanlig frågeställning är varför så få anmäler
Det är viktigt att berätta, att anmäla. Utan anmälningar får ingen något straff för det skedda, vi får ingen kunskap om hur många sådana här brott som verkligen sker och du som drabbas kan inte få någon hjälp att komma över det. Anmälningarna är också viktiga för att förstå och för att kunna fråga gärningsmannen varför. För det är viktigt att vi förstår vad som får någon att våldta. I dagens läge vet vi att det handlar om makt och våld, men varför finns det ett behov av sådant då? Här finns en  mytlista där det tydligt framgår att det handlar om just våld och inget annat.
Här finns en avhandling skriven vid Lunds universitet om just mörkertalet vid våldtäkter. Tack för att den har skrivits! Vi behöver mer sådana texter. Mycket av det jag skriver om nedan finns i avhandlingen.
En stor orsak till att inte anmäla är skammen. Många som våldtas ser det som att det var deras eget fel. Varför det då? Nå, för att det globalt är vanligt med slutshaming. Alltså att en person som våldtas offentligt anklagas för det. Hon var utmanande klädd, berusad, "ville det", hon gjorde inget motstånd, hon gick ju hem med honom, hon gick ensam genom parken, hon hade ju tidigare haft sex med mannen. Etcetera. Läs om fenomenet här  och här. En orsak att inte anmäla kan alltså vara att man inte vill bli utpekad som en hora. Man vill inte tvingas lyssna på hur det var ens eget fel och hur man borde ha gjort för att det inte skulle ske.
En annan orsak är ganska självklar egentligen, men det blir så hemskt då man tänker på saken. De flesta våldtäkter sker när en person som offret känner våldtar denna. Exempelvis personens man eller pojkvän eller varför inte fru/flickvän. Att då anmäla personen kan få enorma följder för båda parterna, sannolikt splittras förhållandet (vilket är en bra sak) men om man då exempelvis har gemensamma barn? Den som anmäler kan vara rädd för följderna för exmpelvis vårdnaden av barnen. En annan aspekt som kan få en att inte anmäla är rädsla för att våldet fortsätter. Tänk dig följande: du lever med en man som du vet att har ett våldsamt temperament. Han har ännu inte slagit dig men det känns som att han kan komma att göra det. Du har uppmanat honom att söka hjälp men han vägrar göra det. Så en kväll blir han berusad och insisterar på att ha sex. Du vill inte, han tvingar sig på dig. Nästa dag säger du att det inte var okej. Han säger att han ju inte gjorde något fel, du skulle ha stridit emot då. "Lägg av nu jag orkar inte lyssna på sådant där, vi är ju tillsammans, då har man sex!" Kommer du att anmäla? Sannolikt inte för mannen har redan kontroll över dig, annars hade du redan stuckit. Du lever med det, för du vågar inte göra annat.
En orsak att inte anmäla är också rädslan för det som följer på en våldtäkt rent byråkratiskt. Det är inte bara polisförhör, bevismaterial, dna-prov och rättegång. Det är också en mycket noggranna läkargranskning. Här finns en genomgång av det som läkaren gör när en våldtäkt har skett i Finland. Då ska man tänka sig alltså att en kvinna precis har utsatts för en enormt kränkande handling, någon har tvingat sig på och in i henne. Sen ska hon genomgå allt det här, inklusive en granskning av underlivet. Det är inte svårt att tänka sig att personer undviker att gå till läkaren. Samtidigt är det ju oerhört viktigt att sådana här granskningar genomförs. Annars finns få eller inga bevis för det som hänt. Det enda jag kan göra är hoppas på att varje kvinna som utsatts för en våldtäkt bemöts av professionella läkare och vårdpersonal som gör sitt allt för att stöda offret.
Det ypperliga Tukinainen listar här olika myter kring sexuellt våld och våldtäkter. Tukinainen hjälper kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Sista myten i listan är att "om jag inte berättar åt någon eller talar om det så påverkar det inte mej". Kanske det är så många tänker. Att om jag inte berättar om det skedda så försvinner det. Det svaret är lite för enkelt, men kan säkert stämma i viss mån. Jag antar att det är en helt normal reaktion, att om något hemskt som man inte själv kunnat påverka händer en så försöker man stänga ute det. Det värsta man kan tänka sig i det läget är säkert att tvingas älta saken om och om igen med polisen, läkare och sist i en rättegång. Och att tvingas möta den som våldtagit.
En till orsak är att man helt enkelt inte vet när en våldtäkt har skett. Många unga flickor tror exempelvis att det är deras skyldighet att ställa upp på en sexakt, att de inte kan och får säga nej om en kille eller man vill ha sex med dem. Jo, sådan är kulturen faktiskt. Så många kan alltså våldtas om och om igen av någon de lever i en relation med utan att de inser det, de tror att det liksom hör till att alltid säga ja när partnern vill.
Det är ett enormt problem att så få anmäler sexuellt våld. För så länge vi har en massa män och kvinnor som går omkring där ute som a) inte inser hur vanligt sexuellt våld är b) inte inser var gränsen går c) tror att det är kvinnors eget fel när de utsätts d) inte vågar tala om det och e) förminskar sexuellt våld och gör det till något betydligt lättsammare än det är så har vi ett problem.

Alla har rätt att veta att de inte måste, att det aldrig är deras fel. Alla har rätt att veta att ingen kvinna är en hora för att hon utsatts för sexuellt våld. Att ingen kvinna som vill ha sex med någon är en hora. Att man alltid, i alla lägen och när som helst kan säga nej. Att det alltid är gärningsmannen som bär hundra procent av skulden. Alltid.
Det här inlägget är på inget sätt heltäckande och jag gör inga anspråk på att känna till alla mekanismer om varför så få anmäler. Men jag vill väcka diskussion och debatt och få folk att tänka efter. Jag slutar inte.