Nedan ett stycke ur boken. Om Samira, som känner att hon aldrig får bestämma över sitt liv själv.
En sak som många västlänningar älskar att hata hos muslimer är det att kvinnorna är så förtryckta. Det här är en sådan där evig sanning som är svår att bli av med eller ens motsäga. Koranen säger det ena och det andra men vi vet alla att kultur och religion är två skilda saker. Ändå går vi alla omkring och vet att muslimska kvinnor är förtryckta. Att de inte alls vill ha på sig burka, hijab, niqab eller någon annan form av huvudduk. Att det är ett av de tydligaste tecknen på att de är förtryckta: de får inte ens ha på sig vad de vill.
Men. Samtidigt håller vi på och säger åt våra västländska unga kvinnor och till och med små barn vad de får och inte ha på sig. Vi säger att de inte får ha så korta kjolar, att de inte får ha en sådan där urringning, att de inte får gå i så höga klackar, att de inte får ha en sådan där läderjacka, att de inte får ha söndriga strumpbyxor, stövlar och svart, rött, gult, blått, för lite kläder, för mycket kläder, för kort, för långt. Alltid är det något fel. Ofta handlar det om att de skickar "fel signaler". Att de med sina kläder antyder att de vill ha sex med någon. Eller att de bara visar för mycket hud, har för mycket attityd, är för exhibitionistiska eller något annat som nu tjejer inte får göra.
Vi försöker konstant påverka vad flickor och kvinnor har på sig och om någon klär sig på fel sätt så är det deras eget fel om de sedan får oönskad uppmärksamhet. Det är fritt fram att både trakassera och kritisera en tjej om hon har fel kläder på sig.
Och så sitter vi och säger att en religion och kultur där kvinnors klädsel är strängt reglerad är kvinnoförtryckande för det är inte okej att bestämma vad kvinnor har på sig.
Jag säger inte att islam inte tillåter förtryck av kvinnor. Jag säger bara att vi inte som västlänningar ska kritisera muslimer för något som vi själva håller på med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar