Ofta är jag nog ändå, trots mitt gnäll om feminism och ojämställdhet och kvinnor vs. män superglad över att ha fötts i Finland, speciellt som jag då fötts som kvinna.
Senast i helgen, när jag läste Hbl:s ypperliga reportage om Eupol som försöker utbilda poliser i Afghanistan att börja bete sig mer som poliser och mindre enligt sitt eget tycke. Reportaget finns inte på nätet verkar det som, så det är att gräva fram tidningen för er. Men hur som helst så sades det i reportaget att Afghanistan och Pakistan är de länder i världen där kvinnor har minst rättigheter. Och det handlar ju inte om några små länder (31 miljoner och 180 miljoner). Antalet kvinnor med obefintliga rättigheter är enormt. Likaså antalet män och kvinnor som inte överhuvudtaget kan förstå hela konceptet med jämställdhet.
Det är när man tänker på sådant som att en genomsnittlig man i Afghanistan sannolikt ser ut som ett frågetecken om du ens börjar tala om att kvinnor ska få välja saker, besluta om saker, delta, påverka och bestämma över sina egna liv som man inser att det inte är någon idé att spela på Lotto för att jag redan har vunnit lottovinsten flera gånger om. Första gången vann jag den då jag föddes i Finland.
Sedan har jag vunnit den också en andra gång. Det var när jag träffade, blev bekant med, förälskade mig i, blev sambo med och sen förlovade mig med den man jag delar livet med.
Men jag vägrar ändå acceptera allt trams om att "det finns många kvinnor som har det så mycket sämre så sluta klaga nu".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar