Varför jag vägrar vara tacksam för det som givits mig som kvinna

En sak man ofta upprepar i västländerna när det är tal om feminism och att kvinnor kräver saker, ibland "gnäller om onödigheter", är att vi kvinnor i västvärlden borde vara tacksamma för allt det vi har fått och sluta gnälla om sådant där oväsentligt för "det är mycket värre i många andra länder och det kunde vara värre också här". Det oväsentliga kan vara exempelvis flickors rätt att spela lagsporter, kvinnors rätt till lika lön, kvinnors rätt att inte laga mat åt familjen varje dag, flickors rätt att inte kallas horor för att de har sex med andra människor, kvinnors rätt att inte objektifieras med mera med mera.
Vi ska istället för att hela tiden påpeka sådant som är fel vara tacksamma för att vi lever i så jämställda länder där män och kvinnor faktiskt redan har helt samma förutsättningar och rättigheter i livet.
Länge trodde jag på det här. Jag gick omkring och var tacksam för att ha fötts i Finland där vi alla får utbildning, där flickor inte gifts bort som 12-åringar till främmande vuxna män, där kvinnor får läkarvård för sina besvär och där preventivmedel förhindrar oönskade graviditeter. Där pojkar tvingas gå armén medan flickor inte gör det. Där min mamma och pappa båda jobbade och försörjde familjen utan att det fanns något sådant som "kvinnans ställning i hemmet" eller "kvinnan ska tiga" eller annat som fortfarande är vardag i många länder och kulturer.
Men så blev jag lite äldre och klokare och ifrågasatte den här sanningen. Kanske var det någon feministisk text jag läste som fick mig att inse det. Tacksamhet kräver att man har någon att tacka för något. Så vem ska jag tacka och för vad?
Nå det är såklart systemet jag ska tacka och då också de män som ligger bakom systemet. Men vad ska jag tacka dem för då? Jo, för att jag har getts de rättigheter som män så länge har haft utan att någon ifrågasatt det. Rätten att arbeta, rätten att påverka, rösta i val, delta i samhällsdebatten, ifrågasätta och diskutera, göra mig hörd, sporta, studera, var fri och självständig och så vidare. Jag har getts de här möjligheterna och jag ska tacka för dem. De här rättigheterna är enligt det här "du ska vara tacksam"-tankesättet inte något som automatiskt tillhör mig som medborgare i det här landet, utan jag har fått dem tilldelade mig som kvinna av systemet (=männen) och ska inte ta dem för givet.
Hit hör också, enligt tankesättet, ett hot. Systemet kan frånta mig rättigheterna om jag klagar alltför mycket på sådant oväsentligt som "ingen" orkar bry sig om.
Tankesättet om att kvinnor ska vara tacksamma för det de har fått i västländerna fungerar alltså som en dold påminnelse om att kvinnor inte alls ska ta sina rättigheter för givet, utan att de ska glädjas över det de har fått. Samma rättigheter för båda könen är ingen självklarhet, utan något man har beslutat om, ett system man har skapat. Och de som då fått mera än de egentligen skulle förtjäna, alltså kvinnorna, ska för evigt vara tacksamma för att de som har makten att dela ut rättigheter, alltså männen, har gett dem mer än de förtjänar.

Tacksamhet kräver att någon gett mig något som jag inte självklart har rätt till. Så vad är det jag ska vara tacksam för som kvinna i Finland?