Elitbarnen inte enda alternativet

Friidrotts-VM är över och det får mig alltid att tänka på idrott överlag. Elitidrottarna satsar sitt hela liv på det de gör bäst, de andas idrotten, de äter idrotten, de tänker idrotten och de planerar allt de gör runt idrotten. Elitidrottare är personer jag beundrar mycket, att man orkar pusha sin kropp på det viset, varje dag och varje år, år efter år. Och att man klarar av den mentala biten, pressen, att ladda upp inför ett mästerskap. Jag skulle aldrig klara av det, jag får lös mage bara av att tänka att jag ska spela minigolf mot min bror och sambo. Och jag är inte ens det minsta tävlingsinriktad, det är liksom prestationen i sig som får mig att stressa.
Det sägs ofta att det inte finns något hälsosamt i elitidrott och det är givetvis sant. Att hålla på i år efter år med att försöka bli bäst i världen på en enda gren med precis samma påfrestningar på kroppen varje dag är inte bra. Du slits och din kropp kommer att säga upp i något skede. Dessutom krävs det enorm disciplin, mathets, vikthets, mentala bilder om hur man slår alla andra. Notera nu att jag skriver med noll erfarenhet av att vara toppidrottare. Jag bara tänker mig hurdant det är och så har jag hört och läst intervjuer precis som alla andra. Men att titta på elitidrottare för att få vägledning för en hälsosam livsstil fungerar alltså inte, du kommer inte att bli hälsosam genom att leva som de lever.
Däremot kan de ju fungera som idoler, inspiration, förebilder. Så länge de inte dopar sig alltså. Ingen idrottare som använder preparat ska idoliseras, de ska inte få vara med. Så länge som det finns regler om dopningen så ska idrotten vara ren. Eller så ska alla få dopa sig, då måste vi ändra synsätt. (Jag tycker egentligen att det är dags att släppa dopningen fri, men det är en annan diskussion.)
Elitidrottare kan väcka många ungas gnista för att sporta och röra på sig, testa sig själv, göra saker, drömma, bli bättre och bättre. Många unga älskar att försöka sträva efter att bli bättre och bättre. De går med i lag och de lyser upp när de får vara med och spela i en turnering. De ska få drömma och sikta mot stjärnorna, så länge någon vuxen övervakar att det inte går överstyr med sådant som kroppsfixering och mathets som följd. Det finns idag ett stort utbud olika sporter som barn och unga utövar på fritiden. De satsar hårt, tävlar mot varandra och vinner eller förlorar. Ibland satsas det lite för hårt, jag tycker inte barn ska behöva åka hem från en träning gråtande. (En gång simmade jag i en simhall tillsammans med ett gäng unga simmare i ett lag. Den ena flickan var tydligen inte bra nog och började plötsligt gråta när tränaren skrek åt henne om hur hon borde göra si och så. Tränaren gick bara iväg och flickan fick trösta sig själv.)
Jag förstår allt det här om att ska man på riktigt bli bra så måste man hålla på ändå från barnsben på allvar, flera gånger i veckan och då faller de sämsta bort i något skede. Men alla blir inte stjärnor och vad händer med alla dem som bara vill sparka lite boll eller tycker om att hoppa längdhopp eller gärna spelar hockey men i lugn takt? Alla barn vill inte tävla mot de andra barnen... Nå, de idrottar ofta inte alls för att allt utbud antingen handlar om att toppsatsa eller så inte göra något alls. Sedan har vi ju skolidrotten men den är ett sådant skämt att vi inte ens ska dra in den i diskussionen. Det enda skolidrotten gör är förstör de flestas intresse för att alls röra på sig.
Det jag efterlyser är alltså, från barnsben, grupper där barn får leka, sporta, röra på sig, utan att tvingas elitsatsa. Där de bara får göra. Barn utvecklas nog i alla grenar utan att de måste tvingas till att utvecklas. Ofta leder tvång bara till att man ger upp, om man inte är sådan typ att man på riktigt vill bli bättre, bättre, bättre oavsett vad.
När jag var barn hittade jag till sist en grupp flickor som spelade innebandy en gång i veckan för att de gillade det men utan att hårdsatsa. Det var hur kul som helst! Problemet är väl att hitta någon som vill dra något sådant där alla är med bara för att det är kul. Sådant har vi liksom glömt bort. Att ha kul.