Högstadiet som formade mig

Nu när skolorna börjar igen så kan jag inte hjälpa att tänka tillbaka på mina år i skolan. I lågstadiet var jag ännu mamis och tyckte såklart det alltid var lite jobbigt att gå tillbaka till skolan efter loven, speciellt det långa sommarlovet. Men riktigt jobbigt blev det först då jag skulle till högstadiet. Starten var inte så jobbig, mest rolig men inom ett par dagar blev det riktigt svårt och så fortsatte det i flera veckor.
Jag gick i lågstadiet i en liten by utanför staden men högstadiet fanns inne i stan. Det blev att börja åka buss och såklart lära känna en massa nya människor. I samband med det så förlorade jag också mer eller mindre helt kontakten med de två personerna som hade varit mina bästisar i lågstadiet. Den ena började i en annan skola och den andra liksom gled ifrån mig och sökte andra kompisar (något som ju ofta sker och det var absolut inte personens "fel" att det blev så.
Det var såklart jobbigt att plötsligt vara "utan kompisar" i en ny skola med nästan bara nya ansikten. De där första veckorna i högstadiet finns helt klart med på listan över de top 5 tyngsta perioderna i mitt liv. Det värsta var att skolan inte gav något stöd överhuvutaget, trots att mina föräldrar förklarade läget för rektorn och för min klassföreståndare. Det är det här jag inte har förstått ens än idag. Att skolan liksom bara konstaterade att "man måste nu bara anpassa sig till högstadiet om man ska klara sig där!" När jag gick omkring och mådde dåligt, var allmänt borttappad och inte visste vem jag skulle umgås med. Inget stöd gav en enda lärare. Trots att det talas så varmt om anti-mobbningskampanjer (jag anser inte att jag var mobbad, nej, men jag var klart utanför i en tid) och att "lärare ska se den enskilda eleven". Jag förstår att det med att "make friends" är något man måste lära sig men är det inte de vuxna i skolan som ska stöda en och uppmuntra en?

Nåväl, det slutade bra och jag hittade ett gäng jag passade in i och det gänget blev sedan riktigt sammansvetsat och vi blev goda vänner. Den perioden i mitt liv är ännu en sådan där "det som inte dödar dig gör ont, men det gör dig också starkare". Den perioden har format mig så att jag idag är den jag är, men den har också satt sina spår och gjort sår i mig.

Jag hoppas att läget har förändrats idag och att alla lärare som vet om att det finns en elev som är utanför och inte hittar sitt gäng får mera stöd än jag fick.