Låt oss tala om pengar

Jag har en känsla av att pengar är en sådan där sak där det håller på att ske en tudelning i det finländska samhället. Det finns allt flera personer som har noll koll på allt vad pengar heter, shoppar på kredit och köper mer och mer och mer och aldrig ens tänkt på att spara. Och så finns det fler och fler av dem som har stenhård koll på allt vad de gör av med, allt som kommer in och precis hur mycket de sätter per månad på ditt och datt och hur mycket de inte får sätta på ditt och datt och vad de aboslut inte får köpa. I vissa fall har den senare kategorin stora sparkonton eller investeringar i aktier och fonder, kanske också bostäder. De där personerna där mitt emellan som lever sitt liv med pengar som en nödvändighet för att överleva från dag till dag, vecka till vecka, som får in pengar och som också spenderar pengar men som inte tar stress, kanske tar lån för bostäder och eventuellt bilar, men som inte tänker desto mera på tusen euro hit eller dit blir allt färre.
Tror jag.
Pengar har blivit ett enorm stressmoment för massor av människor. Om det inte är hur du snabbast möjligt ska bli av med dina pengar och vad du sedan ska leva på så är det hur du ska få ut maximal vinst från dina euron eller hur du ska spara vissa procent genom att köpa en vara i en viss affär. Och det är ju lite synd.
Men jag antar att man måste ta till den gamla sanningen money makes the world go around. Pengarna styr världen och pengarna styr människorna. I en viss mån måste vi ju alla leva på pengarnas villkor, det förstår säkert alla (om man inte vill bli en grottmänniska och bo i en hydda ute i skogen ensam och arbetslös och ätande blåbär och döda djur). Men kanske en lite mer avslappnad inställning till pengar vore på sin plats. Jag menar, det finns ju personer där ute som inte ens klarar av att ta en kaffe på stan för att det är för dyrt. Observera skillnaden mellan jag har inte råd och det är för dyrt. Där är en stor skillnad.
Nåja svammel, svammel. Min poäng är att jag önskar att pengarna inte skulle ges så stor makt. För det är ju vi alla som ger pengarna makten, pengarna kan inte självmant ta någon makt. Vi ger pengarna makten att bestämma från var vi bor till vem vi umgås med till om vi går på en begravning eller inte.

P.s När jag var barn fattade jag aldrig vad mamma menade när hon alltid beklagade sig över att det enda som finns i hennes plånbok är kvitton men aldrig några pengar (hon hade såklart alla pengarna "på kortet"). Nu förstår jag hur det känns. När man liksom har annat viktigare för sig än att hålla koll på allt man har köpt så blir man ju lite förvånad sedan när man öppnar sin plånbok och ska leta efter någon sedel för att köpa sin jobblunch med och det enda där finns är kvitton. Jag har också kort att handla med. Däremot äger jag inte, 24 år fyllda ett enda kreditkort. Jag vet inte om man ska tycka synd om mig eller berömma mig...