Det perfekta kan alltid bli ännu bättre, eller hur man hamnar i en ond cirkel med sin vikt

Jag har tidigare länkat till Soelas blogg och nu tänker jag göra det igen. Kanske det finns en läsare som kämpar med samma tankar jag och Soelas kämpar med alla dagar som ännu inte hittat något sätt att processa alla de tankarna. Den läsaren ska genast gå in på Soelas blogg och bara börja läsa. Jag önskar att jag hade ens hälften av hennes förmåga att sätta ord på det som snurrar i ens huvud alla dagar, om vad man får och inte får äta, borde och inte borde göra, hur man måste se ut och hur man inte får se ut.

Jag har starka dagar och jag har svaga dagar. Jag har dagar då jag tittar mig i spegeln och bara "you go girl!" och jag har dagar då jag förbjuder mig själv att äta något jag vill ha men som jag redan "ätit för mycket av". I det stora hela mår jag hur bra som helst, jag orkar, jag har energi och min kropp mår bra med det den får in och det jag gör av med. Jag känner igen de sakerna och de situationerna som får min hjärna att börja tänka i gamla banor och jag försöker undvika det. För jag vet att jag skulle må toppen av att börja begränsa mitt kaloriintag, banta och granska det jag äter ännu noggrannare än jag redan gör, men att jag efter en tid, vet inte hur länge, skulle sitta fast igen. Att banta ger dig en kick som inte går att förklara för någon som inte upplevt det. Du blir unbeatable. Sen blir du, om du har anlag för anorexi, svagare, kontrollen går överstyr, du magrar, du tvinar bort, men du ser inte det själv för du är så upptagen med att räkna antalet kalorier i dagens måltider. Plötsligt är du inte herre över din kropp, dina sjuka tankar styr alla dina livsval, det finns inget du kan göra utan att först fråga vad ana i huvudet tycker om saken. Och svaret är alltid nej, det ska du inte göra.

Det Soelas och jag vill säga är att livet är så mycket härligare än så. Livet blir inte bättre av att räkna kalorier, såvida man inte är sjuk (överviktig) och därför måste gå ner i vikt. Livet blir inte bättre om du nu väger 67 kilo och går ner till 65 kilo, oavsett hur mycket damtidningarna och omvärlden försöker övertyga dig att du måste gå ner i vikt, att det blir bättre då. Tro inte på det. Livet blir inte heller bättre av att du har stenkoll på allt du sätter i dig och exakt hur mycket du motionerar. Det är falskt. Livet blir bättre av att du är i balans.

Jag tänkte också då som tonåring att "går jag ner i vikt blir allting bättre". Det blev det inte. Jag gick ner och ner och ner och inget hände förutom att jag åt mindre och mindre och mindre och till sist nästan ingenting. Jag blev sjuk och allting blev sämre. Jag höll på att förstöra mitt liv och att jag skriver det här idag är en vinst. Jag vann kampen.