Lite i anslutning till gårdagens inlägg, så funderar jag ibland på hur det är så synd att vi lever så hektiska liv i dagsläget (något de flesta väljer helt själva och trots att de vet att de inte egentligen trivs med det) att vi sällan har tid att känna efter. Och det är först när något blir riktigt illa, exempelvis känslomässigt som vi inser att nu är det fan riktigt illa. Hur ofta hör man inte historier om män och kvinnor som efter att en parrelation spricker blir riktigt, riktigt deprimerade och tvingas börja med mediciner för att ta sig igenom sorgen? Eller personer som blir utbrända på jobbet - i flera år kände jag mig trött men jag bara fortsatte köra på och sen till sist kom väggen emot - och tvingas bli sjuklediga i flera månader för att vila upp sig?
Det är helt ok att bli deprimerad, utbränd, slutkörd och behöva hjälp. Men kunde en stor del av alla personer som nu äter antidepressiva (antalet ökar hela tiden) klara sig utan dem om de bara hade lyssnat lite bättre på sig själva före det blev så illa? Att livet går upp och ner hör livet till, men om vi aldrig stannar upp och låter ångesten, sorgen, nedstämdheten komma till oss utan konstant avfärdar den för att vi inte har tid med den, så ackumuleras allt det och sen till sist kommer gränsen emot.
Ofta är piller på sin plats för att personer ska komma igenom det värsta, men ska piller vara lösningen på all vår ångest. Nej, det kan dom ju inte vara. Men om vi ska klara av ångest utan piller kan vi inte köra slut på oss konstant. En trött själ orkar inte med ångest. Jag tror många människor vägrar inse det här. Att de måste jobba på sina känslor. Du kan inte sopa dom under mattan, då blir det bara värre. Var ärlig med dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar