Förändringar

Jag är gravid. Min kropp förändras varje dag. Det kämpar jag med. Ibland känner jag att det är det underbaraste som finns att magen växer och brösten sväller och höften blir bredare. Andra dagar vill jag bara ligga och gråta för jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka min kropp som den var ännu i januari.
Nu i vecka 20 tror jag dom flesta som studerar mig kan se att jag är gravid. Länge såg det mest ut som om jag ätit lite för mycket kolhydrater, men det var någon gång förra veckan som en liten bebiskula började träda fram.
Jag kämpar och kämpar och kämpar och det går upp och det går ner. En sak är säker. Jag vill inte höra vad andra människor tycker om min kropp. Jag vill inte höra att nu syns det eller är du säker att det inte är tvillingar, höhö eller äter du nu tillräckligt eller du borde nog.... Nej, jag vill inte.
Jag grät efter mitt första läkarbesök, inte bara för att jag kände mig så otroligt kränkt över att behöva genomgå en inre undersökning (vad ska den här främlingen i mitt underliv att göra?) utan också för att läkaren tog sig rätten att kommentera min vikt (vad har hon med min vikt att göra?).
Just nu har jag ingen aning hur jag ska klara av resten av tiden med undersökningar, vägningar, mätningar, förlossning, amning och allt som hör till. Ingen aning. Jag önskar att jag var mer som Malenami, som kan ta det här med kroppen under och efter en graviditet med ro. Hon är liksom tvärtemot det som jag är. Ofta tänker jag också på Peppe som i sin bok Livet & barnet skriver om hur hon till sist vägrade låta sig vägas på rådgivningen när hon tyckte att det låg alldeles för stort fokus på den enda siffran. Jag har liksom inte den styrkan utan jag bara låter dom göra vad dom gör med mig och sedan går jag hem och depppar efteråt.
Nu hade jag också "problem" i början av graviditeten då blodtrycket var högt. Det har sedan dess legat på stabil, normal nivå men nu är jag så otroligt rädd att det ska börja stiga och jag ska tvingas ta mediciner.
Dessutom har jag börjat ha ont i höften. Det strålar ner längs vänstra skinkan och benet och får mina ögon att tåras, så ont gör det och så främmande är det.

Tja, det var kanske det ärligaste inlägget någonsin och fler lär det komma.