Sakta börjar jag mer och mer känna mig som någons mamma. Snart har vi vårt barn här med oss. Jag är lagom självsäker: jag vet att jag har noll koll, men jag vet också att jag kommer att göra så gott jag kan och det kommer att vara det enda som krävs. Jag har inga drömmar om att göra allt rätt, vara den bästa mamman, skriva en bok om hur man tar hand om barn. Jag ska bara vara mamma.
Jag är ingen sådan som njuuuuuter av att vara gravid. Det har varit tungt. Jag mår fortfarande illa, hela den här veckan har jag mått illa från morgon till kväll. Jag hade ont i höften i flera veckor, jag börjar känna mig klumpig, jag är rädd för förlossningen och amningen och jag har gråtit över hur jobbigt det är med den här ovissheten och allt man borde känna, tänka, göra. Dessutom saknar jag att kunna ta ett glas rödvin en fredagskväll, det tänker jag inte ljuga om. Och så saknar jag att vara smidig och mjuk. Och att kunna kissa med tryck. Och att få trycka i mig 200 gram lakrits om jag så vill.
En tid tänkte jag att det ju blir bättre sen när ungen är ute, då delar vi på ansvaret - det ansvar som nu är hundra procent mitt, det vill säga hålla ungen i liv. Sen insåg jag att vi inte alls kommer att dela på ansvaret. Ammar du så är ansvaret fortfarande hundra procent ditt. Du är den enda personen som bebisen behöver för att hållas i liv. Min närvaro är det som avgör om ungen äter eller inte och mat är relativt viktigt för en bebis. Nå, det kan ju hända att amningen inte fungerar och det gäller ju att få vardagen att fungera oberoende hur det går. Men shit alltså - det är liksom lite larger than life när man på riktigt börjar fundera på det där med att det finns en annan person vars välmående i princip hänger på att jag gör ett bra jobb som mamma, kvinna, person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar