Lillasyster, kära lillasyster

Det finns saker man helst inte ska göra i gravidvecka 33. Man ska inte försöka klippa sina tånaglar, det är ingen idé (tack T, du är bäst!), man ska inte graciöst försöka vända sig från sida till sida i sängen, det gör bara ont och är obekvämt (istället ska man göra det långsamt och med en tydlig strategi), man ska inte försöka äta för mycket mat på en gång, då börjar man bara må illa (det finns inte plats!).

Man ska inte heller läsa om bebisar som dör i mammas mage i vecka 39. I ett par timmar efter att jag läst det här var jag helt övertygad om att också vår bebis hade dött för jag har inte känt något nu på flera timmar!! Sedan rörde hen sig och jag kunde andas igen. Såhär skriver Carro på Elaines blogg:

"Jag skrek och grät, min man grät och kramade mig där jag låg på sängen med vårt döda barn i magen. Alva som levt bara några timmar innan. Jag glömmer aldrig den där sista sparken eller orden läkaren sa då han konstaterade att Alva inte längre levde, att hon dött i min mage 4 dagar innan hon beräknades komma till oss."

Nu när du har läst det först länkade inlägget så kanske du också sitter och torkar tårar. Men det härliga är att flickan som dog före hon ens hann ta sitt första andetag nu har en lillasyster.

Vår bebis sparkar varje dag, men ibland går det såklart flera timmar utan att jag känner något. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, men ett par-tre gånger har jag varit helt övertygad om att hen har dött där inne. Det är en hemsk känsla, men jag antar att det hör till saken.