Mammapressen

Ne, ingen bebis på utsidan fortfarande. Hen trivs bra därinne trots att det börjar vara riktigt ont om utrymme nu = det finns exakt 0 millimeter utrymme kvar. När jag böjer mig ner (försöker undvika det för det är så jobbigt och obekvämt) känns det som om alla mina inre organ ska komma ut genom rumpan/snippan/munnen tillsammans med bebisen.
Nu och då tänker jag åh, var det en sammandragning, ibland har jag mensvärk som kommer och går, men tillsvidare har jag inte haft något som ens liknar förlossningsvärkar. Det känns fortfarande overkligt att vi snart ska ta oss till Barnmorskeinstitutet för att föda barn och att vi sannolikt kommer att komma hem därifrån med ett livs levande barn att ta hand om. Som dessutom kommer att vara vårt ansvar i sisådär 18 år.
Jag försöker att inte fundera så mycket på tiden som kommer efter förlossningen fast jag vet att man borde försöka tänka på det också, inte bara förlossningen. Min filosofi är väl något i stil med det ordnar sig nog. Jag är så otroligt tacksam över att T och jag har chansen att båda vara hemma nu i början. Om jag skulle veta att han återgår till jobb någon dag efter förlossningen, som väl är fallet i många familjer, så skulle jag sannolikt ha mycket svårare att sova om nätterna.
Jag försöker också  tänka att vad jag än gör, hur jag än gör så är jag den bästa mamman just mitt barn kan ha. Jag har liksom inte, som jag vet om i alla fall, skapat några så måste jag göra/vara för att vara en tillräckligt bra mamma-regler för mig själv. Nu när det sakta har börjat droppa in åsikter från lite olika håll om hur jag borde vara för att vara en bra mamma försöker jag också tänka att det är vad den personen tycker, jag kan skita i det. In genom ena örat, ut genom andra.
Nu har jag ingen snopp, men jag är lite svartsjuk på män som blir/är pappor för det verkar vara så lätt att göra rätt. Mammor/kvinnor som snart blir mammor är så lätta att kritisera för alla fel de gör medan pappor får beröm för minsta lilla försök de gör att vara någorlunda närvarande, kärleksfulla och omhändertagande. Och det är ju på ett sätt helt naturligt - i alla fall under graviditeten, förlossningen och det som rör amningen så kan en kvinna göra hur många fel som helst medan en man i princip bara behöver finnas till, vara någorlunda stöttande och åtminstone inte elak och så har han gjort det mesta rätt. Herremingud så många fel en gravid kvinna kan göra medan en man aldrig behöver fundera på det. Och amningen, jiisus så många åsikter det finns om den saken och där behöver en man sällan uppleva att han gjort något fel (det räcker liksom att han säger att jag stöttar barnets mamma så gott jag kan och försöker sköta hushållet medan hon ammar och alla är nöjda med hans insats). Det känns liksom såhär som en kvinna som snart ska föda sitt första barn som att det är så lätt att vara pappa. Jag vet att pappor känner ångest och rädsla och press, jag har ju T med mig på den här resan, men ibland när jag sitter och känner mig otillräcklig eller osäker för det som komma ska så tänker jag att det skulle vara bra skönt att få vara pappan i allt det här.
Sedan blir jag riktigt arg eftersom jag vet att man som mamma inte slutar göra fel trots att man klarar graviditeten utan att ta livet av bebben, klarar förlossningen och ungen växer ifrån amningen. Nehej, då är man en dålig mamma om man sätter ungen på dagis för tidigt, är egoistisk (exempelvis lämnar ungen med pappan två kvällar i veckan för att gå på jumppa), uppfostrar ungen fel, daltar för mycket med ungen, skriker för mycket, är trött, arg, ledsen, hellre vill sova än vaka med en sjuk unge, jobbar för mycket/för lite, har fel kläder på ungen... Ja, det slutar liksom inte, känns det som. Och det är oftast mamma som har gjort fel om något är fel.

Jag inser ju när jag skriver det här att jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker om mig som mamma. Där är något konkret att jobba på under de kommande 18 åren. Att skita i vad andra anser och bara köra racet tillsammans med T. För det blir nog bra hur vi än gör. Och blir det inte bra så blir det dåligt, då är det så det var menat att det skulle bli, och då är det ändå bra. Jei!