Carpe Diem

Sådant jag tänkt på den här morgonen:

• Nu när jag äntligen känner mig frisk igen funderar jag på hur livet blir så enkelt då man är sjuk. Missförstå mig rätt nu: det jag menar är att man börjar leva i stunden när man är riktigt illa. Det enda man tänker på är just här just nu.
• Dagens Hbl innehåller ett reportage om hemvården i Esbo, en väldigt välskriven och läsvärd text. Jag jobbade själv inom hemvården under nästan två månader våren 2008, efter studentskrivningarna och det var en erfarenhet som gav mig mycket. Mitt arbetsområde var ett av de mer socialt utsatta områdena i Borgå och jag fick se med egna ögon just hur illa ställt det kan vara av olika orsaker. Bland annat träffade jag där en man som i ung ålder råkade i en bilolycka som tog rörelsen och känseln från hans ben och en annan ung man som på sin svensexa dök rakt på en sten i vattnet och aldrig mera gick efter det. Jag visste ju, eftersom morfar under hela mitt liv var förlamad från midjan neråt, vad det innebär i praktiken och i vardagen, men det berörde mig ändå att se de här unga männen som ena sekunden varit fullt funktionsdugliga och i nästa var bundna till rullstol för resten av livet. Tiden i hemvården fick mig att inse att bakom varje dörr finns det ett eller flera människoöden som jag inte vet någonting om före jag stiger in genom den dörren.