När vuxna bryter ett löfte till ett barn

Påsk. Jag hör inte längre till kyrkan och har aldrig varit så pass religiös att jag har firat påsken annat än genom att äta en massa chokladägg. Igår var det långfredag men jag vet inte vart den dagen försvann. Vi steg upp och så plötsligt var det kväll.

Jag har inte varit medlem i kyrkan sedan jag var kring 18,19. Kanske försvann en stor del av min tilltro till kyrkan som institution när jag för över 10 år sedan insåg hur lätt det är för vuxna människor att kasta bort det löfte de en gång gett inför kyrkan. Det var när jag blev konfirmerad och mina gudföräldrar tio minuter före gudstjänsten skickade textmeddelande till mig och skrev att de inte kan komma. De övergav mig, bara barnet då, ensam där framme vid altaret utan någon att välsigna mig. Till min stora glädje var min moster på plats i kyrkan så hon kunde komma fram och välsigna mig.

Det ligger, har jag antagit, flera års gräl bakom deras beslut att inte komma. Men jag har aldrig sagt ett ont ord till dem. Aldrig. Jag var bara ett barn då, hade inget med grälet att göra.

Jag är vuxen nu och har fattat ett beslut att inte ha de här människorna i mitt liv. De valde bort mig när jag var barn och har sedan dess missat så mycket i mitt liv. Men jag har fortfarande min moster och hennes partner, de är mina gudföräldrar nu. Och jag är mest glad att A aldrig kommer att ha några minnen av mina gudföräldrar, sådana människor vill jag inte att han ska umgås med.

Hur som helst. Här firar vi påsk i lugna tecken. Idag ska vi äta lamm och så har vi bastu också.