Den här morgonen har jag handlat så vi inte ska behöva handla direkt efter midsommaren när vi kommer tillbaka från landet. Och så har jag funderat på folks vilja att lägga sig i på nätet versus i verkliga livet. Jag läste nämligen i morse två inlägg på två olika föräldra/barn-grupper på Facebook som upprörde mig och många andra. I det ena inlägget var det en förälder som i en bisats erkände att hen luggar sin 10 månader gamla bebis när hen gör fel och i det andra inlägget var det en person som skrev att hen känner ett föräldrapar som ofta lämnar sitt 3 år gamla barn ensam hemma i flera timmar i sträck.
Båda inläggen upprörde många och det kändes helt onödigt för mig att ge någon input eftersom så många redan hade svarat och jag höll med i det som folk skrev. Men det tvingade mig att börja fundera på hur jag förhåller mig till sådant här. Båda grejerna, att lugga och att lämna barnet ensam hemma är givetvis helt förkastligt beteende, fel på alla sätt och dessutom olagligt (åtminstone luggandet). Jag tror att det säger mycket om en person hur hen agerar i relation till barn och också till djur. Jag tror också det säger mycket om samhället hur det behandlar barn och djur. Därför blev jag så glad då jag märkte att folk reagerade på det som de här två personerna skrev i inläggen. Genast tog folk barnet i försvar. I det första fallet, med den luggande föräldern var tonen en annan i och med att det var en förälder som erkände att hen luggar sitt barn - folk gick till attack mot personen. I det andra var kommentarerna mer i stil med stackars barn, du måste anmäla det här. Och visst förtjänar en person som luggar sitt barn att attackeras i viss mån. Det är olagligt men orsaken till att det är olagligt är ju för att det handlar om att medvetet göra illa ett försvarslöst barn - sådant är fel oavsett vad lagen säger.
Jag började sedan spinna vidare på det här och fundera på hur folk månne reagerar om de ser en person på stan eller kanske en bekant eller halvbekant som luggar sitt barn. Och så försökte jag komma på hur jag själv skulle reagera om jag såg någon jag känner och inte känner lugga sitt barn. Helt ärligt vet jag inte vad jag skulle göra. Det rätta att göra vore givetvis att säga stopp, men jag är inte den typen av människa som lägger mig i. Det är enkelt att säga åt någon att åh, vad gulligt barn du har men det är mycket svårt att säga stopp, du gör fel mot ditt barn nu. Det är något med det där att tvingas säga att någon agerar på ett felaktigt sätt, inte själva agerandet. För när jag till exempel funderar på hur jag skulle reagerar om jag såg en barnvagn rulla ner i havet en blåsig vårdag så tänker jag genast att jag givetvis skulle hoppa efter. Det är lätt att som semi-anonym person på Facebook fördöma någon som luggar sitt barn eller lämnar en 3-åring ensam hemma, men skulle jag säga något högt om en sådan person satt framför mig? Eller skulle jag tiga? Jag vet faktiskt inte för jag har aldrig hamnat i det läget, till min stora lycka.
Det där är en svår fråga. Jag har absolut nolltolerans mot våld mot barn, har själv vuxit upp i tiden efter att det blev olagligt att lugga barn etc och dels har jag oerhörd respekt för lagen och så tycker jag inte heller att kroppslig bestraffning har några fördelar. Jag har två gånger råkat utför att jag sett nån fysiskt tillrättavisa sina barn men jag kunde inte ingripa nåndera gång. Den första gången var en turistpappa på gatan i Helsingfors som mitt på övergångsstället örfilade sin ca 12-åriga son. Hade jag varit närmare så hade jag nog sagt till att det där är olagligt i Finland men jag hade inte möjlighet till det i den stunden eftersom vi var på andra sidan trafikstöket. Nu är ju en örfil allvarligare än luggning kanske. Andra gången jag såg något liknande var när jag jobbade i USA och en pappa i gruppen tillrättavisade slog till sitt barn på benet. Då ingrep jag inte heller eftersom det är tillåtet i den staten. Efteråt frågade jag min chef hur man borde ha reagerat och hon sa att man nog kan markera mot liknande händelser. Min poäng är egentligen bara den att man blir som finländare så otroligt paff. Jag har svårt att tro att man skulle se nån i Finland lugga på stan eftersom alla vet att det är olagligt... Jag känner folk som i diskussioner har sagt att dom tycker att det är ok att lugga sina barn, då har jag nog sagt att jag inte tycker att det är ok. Att det faktiskt är olagligt i Finland också. Nu efter att jag har blivit mamma så tror jag nog att jag skulle säga till, det är psykologiskt mycket viktigt för ett barn att andra vuxna poängterar att de har fysisk integritet. Luggar någon på stan så gör den säkert det hemma, kanske mer. Då är det bra att barnet vet att det inte är ok, så kanske den vågar tala om det på dagis eller i skolan... Det är min åsikt.
SvaraRaderaTack Jooles för din kommentar!
RaderaJag håller helt med dig att det är viktigt att barnen får veta att det inte är ok att mamma eller pappa eller någon annan heller slår/luggar eller på annat sätt gör ont åt dem. Jag skulle säkert också som du säger bli otroligt paff om jag såg någon slå/lugga ett barn. Jag tror det är en ganska naturlig reaktion på något man aldrig väntar sig tvingas se. Det är ganska otroligt att det finns länder där det är tillåtet att medvetet göra ont åt sina barn, det känns så främmande, speciellt nu då jag är mamma till en 8 månader gammal bebis - jag kan inte tänka mig att det skulle komma ett läge då jag skulle villa göra ont åt honom för att "lära honom" något eller "få honom att lyda".