Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.
I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.
Lotta Lundberg skriver:
När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.
Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.
Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.
Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar