Jag, 28 år

Den här våren, eller om exakt 40 dagar så fyller jag 28 år. När mamma i något skede sade att nu fyller ju din moster 60, kommer du ihåg när din moster fyllde 50 och du fyllde 18 och vi gjorde si och så var min reaktion först tystnad och sedan betyder det att jag fyller 28 nu?

Men så är det faktiskt. Jag blir 28 år. Mycket har hänt sedan jag fyllde 18. Den dagen såg jag nog inte framför mig att jag tio år senare skulle vara i det här läget. Men här är jag. Och då menar jag det enbart som något positivt. Mycket bättre kunde jag inte ha det. Då tänker jag främst på A och T men också såklart på praktiska grejer som jobb och vårt egna hem och annat som är resultatet av hårt slit men också mycket tur. Jag har haft tur i livet, det har jag verkligen. Men jag har också jobbat hårt med först gymnaiset och sedan studierna. Främst av allt har jag varit målmedveten. Jag gör det jag bestämmer att jag ska göra.

Jag inser att jag har hela livet framför mig, men samtidigt så börjar jag redan ha erfarenhet. Speciellt nu när vi tittar på Skam så blir det tydligt att det där var jag för tolv år sedan, sådär kände jag när det och det hände, åh fy fan de gånger det där hände och så vidare. Jag har liksom blivit så pass gammal nu att jag kan tänka att det där som händer Noora eller Vilde känns som världens största grej, det gör det när man är 16, men det är inte det. Det spelar ingen roll när man 10 år senare tittar tillbaka på när man var 16-17 vad den där en människan sade eller gjorde eller hur man såg ut på den ena festen eller vad som hände med den och den människan. Det är ganska skönt när man blir så pass gammal att de där små sakerna tappar betydelse. Det har förstås med livsläge att göra också, inte bara med ålder. Nu med bostadslån och barn och jobb och ansvar och plikter så orkar jag just och just borsta håret på morgonen och tvätta det ett par gånger i veckan. Det finns tusen saker som går före håret på prioritetslistan, liksom. Men så var det förstås inte som 16-åring. På tal om hår så borde jag boka frissatid...

Dock så känner jag mig fortfarande som 21 eller kanske 22. Jag måste alltid tänka efter en stund när jag försöker komma på hur gammal jag är. Det vore väl lika bra att sluta räkna, men så finns det förstås de som vet hur gammal jag är, som mamma, som snällt påminner mig. Någon kaka ska det väl bli nu när jag fyller år, det är ju ändå trots allt födelsedag bara en gång om året.