Jag går och bär omkring på en stor, stor skam och skuld som jag sällan vågar tala om. Jag stryker aldrig kläder. Och ännu värre, det gör inte min sambo heller. Vi stryker alltså ingenting.
Jag kan inte komma ihåg när jag senast har hållit i ett strykjärn, stryklod, vad heter apparaten ens..?! Vi stryker inte ens sängkläderna. Och det här betyder att våra kläder, gardiner, sängkläder och allt annat är skruttigt lite nu och då. Men, ärligt talat. Jag har tusen saker jag hellre gör än stryker tyg. Om någon stör sig på våra skryttiga kläder, så ber jag om ursäkt för det.
Redan att bara byta lakan i sängen är en sådan där sak som vi ofta planerar, skjuter upp och sedan till sist tvingar oss att fixa. Och när vi sedan tar tag i saken så är det med stor motvilja, ångest och svett. Det tar en evighet att få bort lakanen, få dom tvättade, få dom torra utan att ha varken torktumlare eller någonstans vettigt att hänga dem och, det värsta av allt få på nya lakan i sängen. Att ännu sen stryka hela högen? Nej tack!
Och nu ska ni inte tro att jag har fått en dålig uppfostran. Hemma stryktes alla sängkläder, också jag gjorde det i tonåren. Men inte längre. Jag ser inte idén och som sagt, jag har bättre saker för mig.
Men det är alltid lite genant att erkänna sådant här. För det verkar som om precis alla andra gör det. Till och med stryker underkläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar