Mera bloggar!

Snart har jag haft bloggen i två år. Helt sjukt så mycket text jag har skrivit. Och jag älskar det! (Obviously, vad skulle vara idén annars...)

I min drömvärld skulle alla skriva en blogg. Inte Facebook eller Instagram eller Twitter med 100-någonting tecken, utan en blogg med några meningar text varje dag. Det skulle inte behöva vara privata bloggar med en massa detaljer ur ens liv, världen kan bara handskas med ett begränsat antal det här åt jag till lunch idag-inlägg per dag, utan tankar och reflektioner. Tänk vilket samhälle det skulle skapa!

Du som läser det här nu, har du en blogg? Länka då gärna. Har du inte en blogg, skapa en och länka sedan! Jag vill läsa.

Bebisupdate

Min son. Det vackraste jag vet. Idag är han 3 månader och 9 dagar gammal. De mest omvälvande 3 månaderna och 9 dagarna i mitt liv.

Vad gör vi om dagarna?

Ammar. Är ute ett varv med vagnen. Jag surfar på nätet/skriver/bloggar och han sover eller äter i min famn. Beundrar varandra. Pratar. Lär oss saker.

Vad gör vi om nätterna?

Sover med undantag för 2-4 matpauser då han snabbt äter sig nöjd. Vi liggammar och han sover i vår säng så jag tror jag aldrig varit så utvilad som jag är för tillfället. Jag sover minst 8 timmar per natt.

 

Summa summarum?

Tiden med A har varit den bästa tiden i mitt liv. Han är lugn och harmonisk och det är jag med. Vi synkar helt enkelt.

Vid något tillfälle ska jag skriva mer om amningen för jag vet att det intresserar. 

Abortdebatten

Av olika orsaker har abortfrågan, länge en icke-fråga, hamnat på tapeten igen.

Jag förstår en del av frågorna och funderingarna, men jag tycker det här är en diskussion där största försiktighet måste vidtas annars kan frågan snart handla om huruvida vi ska ha aborträtt eller inte i det här landet. Till exempel är det ett problem om aborterade foster föds levande och där måste vi hitta en lösning.

Spotlight hade ett inslag om aborträtten, då handlade det främst om huruvida läkare ska få säga nej till abort av samvetsskäl. Senare debatterades frågan också på Radio Vega.

Barnmatsboken av Monique Le roux Forslund

Den här boken läste jag om för tror jag över ett år sedan och genast visste jag att den ska vi ha!

Jag ser så otroligt mycket fram emot att få börja låta A smaka på ditt och datt. Vi kommer med största sannolikhet vänta tills han är 6 månader precis som rekommendationen är, vi har absolut inte bråttom, men jag gillar att vara förberedd och läste redan ut de första inledande kapitlen. Här finns så otroligt mycket bra tips och smarta recept.

Mitt mål med A och mat är att i långa loppet hjälpa honom bygga upp en frisk relation till mat. Jag tänker inte tvinga honom att äta och jag tänker inte förbjuda honom att äta. Balans.

Att ge och dela

Den här helgen har varit en givarhelg. Äntligen gav jag bort min pensionerade men fortfarande fungerande dator till någon som faktiskt har användning för den. Och så gav jag en födelsedagspresent till min bror. När jag tidigare i veckan ringde mamma för att fråga om han redan har en cykelhjälm sa hon jo, men en svart sax önskar han sig. Så han fick en svart sax.

Övrigt som hände var att jag började fundera kring folks förmåga till självbevarelse.

För någon månad sedan blev jag medlem i en underbar, sluten grupp på Facebook. Det är en grupp där alla är välkomna, men där diskussionen handlar om privata saker, känsliga skulle kanske någon säga. Nu kom det fram att en man luskat fram folks kontaktuppgifter via gruppen (och med hjälp av Google) och ringt samtal till en del av medlemmarna med privata frågor. När de drabbade sedan skrev om det här i gruppen och administratörerna förklarade att de inte har koll på vem alla tusentals medlemmar är och att män är mer än välkomna med i gruppen blev det ramaskri. Många medlemmar tyckte nämligen att frågorna som diskuteras och bilderna som delas inte ska ses av män. Jag tänker då: dela inte sådant på Facebook som inte får ses av män. Sluten grupp betyder inte att inte hela världen kan se bilden. Det du delar i en sluten grupp på Facebook är att betrakta som offentligt för du har ingen möjlighet att kontrollera/styra vem som ser det. Jag kan inte förstå hur det här kan vara ny information för vuxna människor. Facebook är underbart, men det är ingen plats för sådant man inte känner att vem som helst kan få se/läsa.

Så tänker jag också att det är lite konstigt att tänka sig att man nog kan dela med sig av sina mest privata bilder och tankar till tusentals kvinnor, men ser en handfull män det så känner man sig genast blottad. Dock vill jag poängtera att det aldrig är okej att agera som den här ena mannen gjort, ringt upp kvinnorna för att trakassera dem. Det är inte okej.

Inte

Inspirerad av bloggosfären skriver jag ett inlägg om vad jag inte gör.

Jag biter inte på naglarna, jag stryker inte, jag sätter inte socker i mitt kaffe, jag joggar inte, jag dricker inte cider, jag äter inte blodplättar, jag slänger inte allt hushållsavfall i samma kärl, jag är inte intresserad av historia och jag röstar inte på Centern.

Vad gör du inte?

Vad händer sen?

Jag struntar i alla regler om att man borde ditt och datt före man blir mamma. Som äga bostad, bil, ha utbildning klar, ha sett världen och ha fast jobb. Förutom det sista om fast jobb. De övriga reglerna är bullshit, men den sista förstår jag.

För nu, när jag inte har ett fast jobb att återgå till så går det mycket energi åt till att fundera på vad jag gör sen.

Jag har bestämt mig för att jag inte vill jobba heltid. Delvis för att jag har så mycket jag vill göra som inte kan göras med ett heltidsjobb. Men också för att jag nu är mamma.

Trender kommer och går

Nu är väl den tiden på året då folk börjar ge upp sina nyårsplaner på att gå ner i vikt, bli fit och vara snyggast på beachen 2015. Men den här hälsotrenden som startade för något år sedan lär väl hålla i sig ett tag (tills motreaktionen kommer och det plötsligt blir trendigt att skita i hur frisk och tränad och icke sockerberoende man är). Vore intressant att se hur många nya pt:n, livscoacher, dietister och instruktörer som utbildats eller påbörjat sin utbildning under de senaste 2-3 åren. Och sorgligt blir det om något år om alla de är arbetslösa...
Jag försöker inte förlöjliga folk som håller sig friska eller de som hjälper dem med det. Men jag är realist och tror att det är en trend som går förbi för de flesta är inte intresserade av att hålla sig friska och i balans. En del är intresserade av att hålla sig smala (eller som det brukar kallas, de gillar att träna), ganska många är intresserade av att leva enligt trenden, de flesta struntar i hur de ser ut eller mår och bara en liten liten procent vet hur de behöver leva för att må bra och lever faktiskt så också. Och det är alla de där som älskar att följa trender som har gett så många gym, fitnessinstruktörer, pt:n och andra tränings- och dietexperter så mycket klirr i kassan de senaste åren.
Herremingud sådana pengar det finns att hämta på folk som behöver hjälp i träningen. Jag insåg själv efter lite googlande och funderande att hur gärna jag än vill börja gå på gruppträning en gång i veckan så är det inte värt pengarna just nu (jag hör till dom som gillar träning). Så det blir hemmaträning för mig ett tag. Simning har jag ändå tänkt börja unna mig, men det betyder att någon annan utgift ska bort...

Nåja, vad jag försöker säga är att hälsotrenden gjort många personer rika i och med att den övertalat oss att vad än vi gör för vår hälsa så kan vi göra lite till. Precis som till exempel skönhetsindustrin övertalat oss att vad vi än gör för att se bra ut så kan vi alltid göra lite till, ursäkta, alltid köpa en till produkt som kan hjälpa oss bli ännu lite snyggare.

Lady Dahmer och fatshaming i Friends

Lady Dahmer levererar igen. Och hennes kommentarsfält! Så kloka människor det finns där ute trots att man ibland tror något annat. Nu är det tal om fatshaming och feta människor på teve och i filmer.

Jag har aldrig varit tjock, men jag har sett Friends och tror inte jag någonsin tänkt att det är särdeles roligt att skratta åt folk för att de är tjocka. Men kanske har jag skrattat ändå. För det är ju en sådan där sak som man förväntas tycka att är rolig. Som det stående skämtet om blondiner som är dumma i huvudet. När ska det bli gammalt?

Förresten så älskar jag också Melissa McCarthy! Men det är synd att hennes kropp ska utnyttjas så hänsynslöst i nästan alla filmer hon är med i. Hon är skitrolig, men alltid ska kroppen poängteras i minst ett par scener i hennes filmer. Lämna bort det och se vad som händer, vet jag!

Anywhichway. Läs Lady Dahmer och den kloka diskussionen.

Måndagstips

Jag har två tips att ge den här måndagsmorgonen.

1. Blacklist. Fräscht med så många kvinnor som både agenter och brottslingar.
2. Släng i extra mycket morot och en bit blåmögelost i din lasagne.

Mormor

När en liten föds dör en annan. Från jord har vi kommit och till jord ska vi bli.

Min mormor finns inte längre bland oss men jag vet att det var bäst så. Nu behöver hon inte ha ont längre. Hon var den bästa mormorn man kan ha, men har inte sedan morfar dog -07 varit sig själv. Jag kommer alltid att komma ihåg henne för de goda plättarna som hon och morfar stekte åt oss barnbarnen, för hennes vackra blommor på gården, för alla gånger jag fick komma till henne och morfar efter skolan och för alla timmar jag fick springa på deras gård och plocka bär i deras buskar och dricka kaffe med dom.

Nu får hon vila efter ett liv som mamma till fyra, mormor till åtta och vårdare till sin man i flera årtionden.

Inga mer halka runt

Det bästa en ivrig promenerare och hundägare kan äga i sådana här tider, also known as finsk vinter: halkskydd.

Mina är från Lidl, hur bra som helst och kostade väl kring 5€. Har räddat mig de senaste dagarna.

Vackra Tove 100-muggen

Jag älskar mitt kaffe, men fyra stora muggar per dag är inte vettigt. Så från och med idag är det två, max tre som gäller.

Ville bara visa min underbara Tove 100-mugg. Jag fick två i julklapp! Den ena av T, den andre av mamma. Men det spelar ingen roll, den är så fin att vi gärna har två. Lampan är ett Facebookfynd, köpt i en av Facebooks många lopptorgsgrupper för en tia.

Tacka kroppen, straffa inte den

I januari när de sociala medierna fylls av folk som bantar, new year new me, tränar, sätter nya rekord på gymmet och hetsar kring mat så är det uppfriskande och så viktigt att läsa om personer som gör framsteg på andra sätt. Bort från hetsen och pressen och stressen. Som den här tjejen som Soelas skriver om.

Det går att förändra sitt liv till det bättre.

Soelas skriver:

Det krävs nog minst lika mycket hårt arbete att skaffa sig en “fitness-kropp” som att lära sig acceptera sig själv som man är. Vilket gynnar en mest i längden?

Jag har gjort mitt val. Åtminstone för tillfället. Jag accepterar. Jag älskar inte alla delar av kroppen alla dagar, men jag accepterar. Det är vad jag har och jag lever med det istället för att försöka förändra hela tiden.

Och jag bara: tur att jag inte är i den sitsen längre

Så småningom börjar det vara ett år sedan vi fick veta att vi ska bli mamma och pappa. Vilken resa det har varit och så jag har utvecklats sedan dess. Det har varit glädjestunder och härliga minnen men också sorg och elände och jobbigt. Allt på en gång. Livet är en härlig berg- och dalbana.

Det bästa med att ha en graviditet bakom sig är, förutom det uppenbara - jag har ett barn - att jag kan sitta och läsa gravidbloggar och tänka jominsann, det där var skitjobbigt men jag klarade det också eller åh, jag minns den tiden - SKÖNT att den är förbi eller oh no, den osäkerheten hade jag också, önskar jag kunde övertyga henne att allt blir bra. Det är helt enkelt skönt att det är förbi, för det var ljuvligt att vara gravid men ack så skrämmande, jobbigt och stressande många gånger.
En gravidblogg jag börjat följa är Jessica Lagergrens. Hon är syster till Angelica Lagergren som fick barn förra sommaren.

Bloggen

Just när jag skrev att jag skulle minska på bloggandet har jag bloggat mer än någonsin förr.

Jag antar att det är ganska vanligt att bloggandet hela tiden söker sin form. Det har varit lite mer privat på senare tid, mer än jag kanske skulle vilja. Planen är inte att skriva en blogg om mitt liv utan en blogg om mina tankar. Jag försöker hålla folk i min närhet utanför bloggen, men ibland blir jag ivrig och så är A plötsligt med i varannat inlägg.

Den här bloggen är en process som pågår hela tiden. Jag behöver skriva av mig och jag balanserar hela tiden på gränsen mellan personligt och privat. Jag skriver under eget namn så jag måste också tänka professionellt, som den utbildade journalist jag är. Det här är min personliga/privata blogg, men jag är också hela tiden mitt professionella jag.

Dopet igår

Igår den 10 januari 2015 döptes vår son Alexander Thor-Gunnar i Brobacksstugan i Borgå. Jag och T läste varsin dikt under ceremonin.

Du älskade barn

Så kom du då till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara.

Jessica Marie Nilsson

Önskan

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Inger Thörnqvist

Kakan är beställd från Cabriole i Borgå. Samma person som gjorde vår bröllopskaka gjorde den! Blommorna hade mamma beställt.

Stor tack till alla som kom och alla som kom ihåg oss.

Dop imorgon

Imorgon ska A döpas. Det betyder att vi tar bussen till Borgå för n:te gången sedan han föddes. Han blir 12 veckor på måndag. Men alla gånger har gått bra, han sover för det mesta i bussen och jag ser det som att varje gång vi åker och kommer hem igen så blir nästa gång enklare.

Mentalt åtminstone. Det kommer att vara riktigt roligt att resa med honom i bussen när han är så gammal att han kan kräva att mamma & pappa, jag vill ut nu annars börjar jag skrika! Not.

För den som ej har program den här helgen

Om det nu råkar sig så att du sitter och tänker jaha, vad ska jag hitta på det här veckoslutet då? så föreslår jag att du letar fram serien Welcome to Sweden på nätet (du hittar den där någonstans, jag lovar). Det är Solsidan-skaparna som ligger bakom den och du kommer att skratta minst lika mycket som när du såg Solsidan.

Varsågod!

Carolas historia

Det är så ofattbart hur många som drabbades när tsunamin kom in över stränderna den 26 december 2004. Det är nu tio år sedan, men jag blir så otroligt berörd av historierna. På Arenan kan du höra Carolas historia. Hon förlorade sin man och sitt ena barn.

Choklad-chilikaffe!

Till julen fick jag också ett paket av Porvoon Paahtimos choklad-chilikaffe. Gott! Och påminner mig om tiden när jag älskade sådant här choklad- och kanelkaffe. Kanelkaffe gör man enkelt själv, släng bara i kanel bland kaffet. Men chokladkaffe hittar man lätt i butikerna. Det var en period i livet då jag drack sådant varje dag, men nu har jag inte det på flera år, så det var en god och välkommen julklapp.

Förresten så är jag min Moccamaster trogen. Trots att jagvalltid bara kokar för mig själv. Förra veckan fick jag smaka på kapselkaffe, kaffe kokat med en kapselmaskin, ja ni kanske fattar, men nä, det var inget för mig. Smakar så industriellt.

Och muggen på bilden? Den har foto på Alexander och hans hela namn och födelsedatum. Beställd via Ifolor. Både brorsan och mamma och pappa fick en sådan till julen av oss. Se det som ett tips!

Boktips: Borgåprofiler av BoGys elever

Den här boken fick vi i julkapp av svärisarna. Den är skriven av nuvarande elever vid Borgå Gymnasium där också jag blev student 2008.
Jag tycker det är så bra, smart och positivt på alla sätt att gymnasieeleverna får vara med i sådana här projekt, bättre sätt att sporra till skrivande finns inte. Det var faktiskt under gymnasietiden som mitt intresse för att skriva startade (jag hade alltid älskat att läsa!). Jag var bland annat med och skrev årsboken, om jag inte minns helt fel var det under andra läsåret där. Sedan började jag ju också skriva för Borgåbladet Ung under tiden i BoGy. Och det är ett intresse som finns kvar, bland annat därför har jag ju bloggen också, för att få skriva.

I Borgåprofiler kan man alltså läsa om kända Borgåansikten som Anne Hietanen och Klaus Härö. Är tyvärr inte helt säker på var man får tag på boken, men det lär gymnasiet kunna svara på, så slå en signal om du letar efter den!

Brudklänningen

Jag älskade den, men har ingen användning för den längre. Brudklänningen. Vill du, grannen, systern, kompisen eller kusinens grannes systers kompis köpa den för 200€ så är den din/hennes (eller hans). Jag betalade 500 i april, då var den använd en gång. Sedan dess är den lite omsydd (kostade väl kring 80) och använd en gång, när vi gifte oss. Storlek 38/40, en gravidmage ryms in i den. Materialet är härligt svalt.
Ej tvättad sedan bröllopet, men inga synliga fläckar.

Mejla mig på eve.ekholm@gmail.com om intresse finns.

Fotograf: Heidi Hendersson

Fotograf: Heidi Hendersson

Sofftid

Maken stack på hockeymatch. Han har säsongskort till Jokerits matcher och vi brukar alltid komma överens i god tid vilka matcher han ska se.

Vad gör jag?

Sitter i soffan och ammar och ser film med Ryan Gosling. Win win.

Jag älskade Gosling tills jag såg Only God Forgives, men det är ju bara för att filmen är så äcklig. Men den där scenen i Crazy Stupid Love glömmer jag aldrig.

"It's like you're photoshopped!"

Dopfunderingar

Alexander ska döpas på lördag och typ inget är fixat förutom kakan, som vi beställt... Dopet ska i alla fall ske i Borgå och de närmaste är inbjudna.

Om jag var singelförälder så hade A inte blivit döpt. Men tillsammans bestämde vi att han ska döpas. Jag hör inte till kyrkan eftersom jag skrev ut mig som tror jag 19-åring men det gör T. Och vi funderade på det här ganska länge men kom sedan till en kompromiss. Nämligen att A döps men den stunden han säger att han inte vill vara medlem i kyrkan så behöver han inte vara det heller (förutsatt att vi bedömer att han faktiskt förstår vad det innebär). Jag kan ju tycka att det är fel att påtvinga honom ett kyrkomedlemskap. Men å andra sidan så uppfostrar vi ju honom till en kristen person oavsett om han är medlem i kyrkan eller inte, för vi är båda kristna. Religionen är inget konstant närvarande i vårt hem, men vi firar ju liksom påsk och jul och tror på någonsorts Gud. Dessutom är det mycket som föräldrar tvingar sina barn till, tänker jag.

Som sagt, när han är gammal nog att förstå så väljer han själv, kanske vill han fortsätta vara medlem för resten av livet, men i alla fall under sina första levnadsår är han medlem i kyrkan.

Ljuvlig lucia inte längre så ljuvlig

Mhm, den där fina lucian jag bloggade om före julen fick sig en törn idag... Jag skulle torka damm och det slutade med några färre ljus i lucias krona... Fattar inte riktigt hur jag kan vara så klumpig hela tiden.

Signerat Svenskfinlands klantigaste.

Kroppen då, nu och sedan del 2

Det känns som en evighet sedan jag skrev inlägget om min syn på kroppen före, under och efter graviditeten. Känns som om det är dags för en uppdatering, såhär efter förlossningen, trots att lite har hänt med mina tankar.
Jag skriver inget om vikt i den här bloggen, men känner du att du ändå inte orkar med kroppshets kan du sluta läsa efter nästa mening. Jag älskar min kropp för vad den kan göra och det tycker jag du också ska göra (med din egen kropp, min kan du strunta i).

Jag är ledsen över att kroppen aldrig fattade att det ska födas ett barn. 15 dagar över bf var jag ju när A plockades ut och då hade jag inte haft en enda sammandragning eller annat tecken på förlossning. Jag försöker trösta mig med att kroppen var smart och fattade att han inte ryms ut nedre vägen och det därför aldrig började hända något.
Däremot är jag glad och tacksam över att kroppen klarar av att ge näring åt A. Han har levt och växt på bröstmjölk sedan han var några dagar gammal, alltså i 10 veckor  nu, och det betyder mycket för mig. Det är fantastiskt hur kroppen fungerar och producerar allt det som den här lille mannen behöver för att växa och må bra. Ibland när jag drar i brösten för att få till en bra ställning, eller när jag sover för 3:je timmen i samma ställning på natten funderar jag på om amningen kommer att synas och kännas i kroppen för alltid, men så tänker jag att nu är nu och sen är sen. Det påverkar inte mitt liv negativt nu så jag kan ta problemet när det uppstår. Jag har också fått ett helt annat förhållningssätt till brösten. De är A:s kylskåp för tillfället, inte alls lika sexuellt laddade för mig längre.
Jag har ju ärr på kroppen efter graviditeten och snittet som aldrig kommer att försvinna men jag tänker att det får synas att jag är mamma. Livet sätter sina spår och vill man undvika att dö med spåren får man nog dö mycket ung. Jag använder fortfarande mammajeansen när jag inte går omkring i mjuka byxor eller mammaleggings hemma. En gång prövade jag ett par vanliga jeans och de gick fast, men det kändes bara jobbigt eftersom de hamnade precis över snittet och jag är semi-känslolös där fortfarande. Men jag har inte bråttom, mammajeansen är snygga och bekväma så jag fortsätter använda dom så länge jag behöver.
Jag har ju gått promenader nästan alla dagar sedan vi kom hem från bb, men nu längtar jag efter att få fara på någon svettig gruppträningstimme, helst en gång i veckan. Jag har också funderat på att börja simma. Och det är helt enkelt för att jag älskar att använda kroppen, jag mår bra av lite muskelträning och av den där ena timmen per vecka då jag bara tänker på mig själv, här, just nu. Jag har funderat att börja med lite hemmaträning först, sedan kanske flytta mig ut i riktiga världen. Det handlar ju också om att A måste klarar sig en dryg timme med bara pappa om det ska vara möjligt för mig att träna och det är inte riktigt aktuellt just nu. Men läget kan förstås vara ett annat när som helst.

Summa summarum: Jag mår som före graviditeten, har knappt ont längre i snittärret och har minst lika bra kondition som då. Jag kan berätta att konditionen inte har en chans att försämras när man alltid går och knuffar på barnvagnen då man är ute... Enda skillnaden är att jag nu har lite mindre muskler, men det är lätt åtgärdat när vi som familj är redo för det. Ärren på kroppen kommer att finnas kvar, men det har jag accepterat. Kroppen är fantastisk.

Sist: en selfie. Så här ser jag ut en fredagsmorgon i mina hemmakläder. Mamma till en 10 veckor gammal son.

1 januari 2015

Gott (&grått?) nytt år 2015. Vi sitter nu på tåget tillbaka till Böle och har haft ett perfekt första nyår som fyra medlemmars familj. God mat, två glas, goda vänner och inga raketer (bara från fönstret) och så idag en lugn promenad genom Åbo.

Jag sov dock uselt i natt plus att T jobbar imorgon så blir tidig kväll för oss.