Ny vecka

... Och så är ännu ett veckoslut bakom oss. Ett härligt veckoslut hemma med familjen (och några timmar jobb på lördag). Vi har varit ute, badat bastu, sett på mumin och såklart sett på Mello-finalen! Robin Stjernberg levererade och jag önskar honom lycka till i Ukraina i maj! Skitbra låt har han och ett sådant otroligt självförtroende på scen.

Jag blir så otroligt berörd av att läsa Elaine Eksvärds inlägg om sin dotter som har Williams syndrom. Elaine är så klok i sina ord så inget av det jag säger kan mätas mot hennes ord men jag vill i alla fall säga att Elaine och hela hennes familj har sådan tur att ha varandra. En funktionsavvikelse kan vara en superkraft, som Elaine skriver. Det handlar mest om att skapa förutsättningarna för att barnet ska kunna göra det mesta av sina egenskaper och sin personlighet.

Livet & Patriarkatet

Boktips: Livet & Patriarkatet av bästa Peppe Öhman som skriver så att alla förstår varför vi alla borde vara feminister. Det här känns verkligen som en bok som kan passa också de som inte redan vill kalla sig feminister men som behöver en liten knuff över kanten, liksom. Lättläst och intressant är den. Och så tycker jag om att den är så personlig med gott om små anekdoter från Peppes eget liv och vardag.

4/5 om du frågar mig! Och det gör du ju eftersom du läst ända hit, hehhe. Den enda orsaken att det inte blev 5/5 var att jag gärna hade sett en tydligare kapitelindelning. Jag gillar kapitel!

Att föda barn

Läser Peppe Öhmans förlossningsskildring och tänker att varje kvinna som föder barn är en sådan jävla warrior. Oavsett hur det går till.

Ibland har jag ju tänkt att kejsarsnitt inte är tillräckligt på riktigt, men så brukar jag försöka påminna mig om att "inte tillräckligt på riktigt" är bra mycket bättre än att kanske aldrig ha återhämtat sig eller att på annat sätt leva med men resten av livet. Nu säger jag inte att det gäller för Peppe, men överlag.

Jag återhämtade mig snabbt från mitt ks eftersom jag bestämde att jag ska göra det - såklart var det en dos tur med i spelet och såklart var det mycket tack vare den duktiga personalen på Kvinnokliniken. Det kan gå illa också efter ks, det finns inga garantier för något när ett barn ska ut från magen. Jo, det finns fortfarande sorg för att förlossningen blev planerat ks. Men jag börjar alltså också mer och mer kunna se det positiva i det. Det gick ju så bra. Och jag blev en lite bättre människa och fortsätter varje dag att bli det.

Fredag - söndag

Jaha, nu är hösten här på allvar. Det är ruskigt, mörkt och vått. Boken Sommarön är kanske inte perfekt höstläsning till sin titel, men desto mer till sitt innehåll. Vilken jävla bra bok Eva Frantz har skrivit! Det enda lilla minuset jag har att komma med så här halv vägs genom romanen är att det finns lite för många karaktärer. Stackars hjärnan min hänger inte riktigt med. Jag ger boken 4/5!

I fredags hade jag friluftsdag med jobbet. 10 kilometer vandrade vi i vackra Centralparken i Helsingfors. Och det kändes på kvällen OCH nästa dag (det känns fortfarande!). Jag går ju massor, men sällan numera en så lång sträcka. Riktigt skönt var det.

Höstfärger. Rosa skor, svarta byxor, lönnlöv i alla höstens färger.

Rocken har åkt på också på hunden. Nu är det ett år sedan veterinären konstaterade att Essis livmoder måste bort. Vi upptäckte en växt i ena bröstvårtan och sedan var det snabba ryck som gällde. Växten var till all tur godartad, men livmodern är i alla fall borta och Essi mår hur bra som helst också utan den.

Jag har redan börjat se fram emot julen. Älskar den tiden på året av så många orsaker. Men först ska vi fira pojkens 2-års dag den här veckan!

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.

11 saker ni kanske inte visste om mig

Fräck som jag är så kopierar jag andras idéer till blogginlägg. Här kommer 11 saker som ni kanske inte visste om mig! För att jag tycker sådant är roligt att skriva och läsa.

1. Har du ett namn som bara din familj kallar dig?
Just nu är jag mest mamma där hemma. Som barn hade jag inte smeknamn. I gymnasiet var det ändå en kompis som började kalla mig Efa och det spred sig så en tid hette jag Efa var jag än var. Men som tur är så lossnade det när jag började studera!

2. Har du någon ovanlig/konstig vana?
Jag är besatt av Boom Beach, ett spel av finländska Supercell som i princip går ut på att bygga upp en egen bas på en liten ö i havet och attackera andra spelares öar för att få resurser att bygga ut sin egen bas. Enkelt men lagom fängslande. Det har jag spelat nu i två år på både telefon och pekplatta. Varje dag. Flera gånger om dagen.

3. Har du några konstiga fobier?
Grodor. Jag hatar grodor. Fy fan vad de är obehagliga. Paddor, åh fy de är ännu värre!!! Jag vet ju att de är totalt ofarliga (i alla fall i Finland) men det är något med det där att de kan hoppa... Jag är övertygad om att de av misstag eller med avsikt ska hoppa upp på mig om de kommer nära...

4. Vilken sång älskar du i hemlighet och sjunger när ingen hör?
Sting, Every breath you take. Backstreet Boys, Everybody (Backstreet's Back).

5. Vad stör du dig på hos andra?
Folk som pratar utan att bry sig om den andra lyssnar. Finns inget så irriterande som när en försöker fokusera på något, vad som helst, och en annan pratar på och en måste lyssna för allt annat är oförskämt... Också överdriven nyfikenhet. Inget får mig att bli så sluten som när någon ställer nyfikna frågor som helt tydligt överskrider gränsen för normalt samtal och dessutom gör det utan att inse att det är att gå över gränsen.

6. Har du några nervösa vanor / vad gör du när du blir nervös?
Gnisslar tänder. Jag brukar ha ont i käken i ett par dagar efter att något spännande har hänt. Som nu när vi var ute och flyga för ett par veckor sedan - då var jag öm i käken.

7. Vilken sida av sängen sover du på?
Det spelar ingen roll. Helst så att det är enkelt att komma till toan, jag springer på toa en gång i timmen vissa nätter.

8. Vad var ditt första gosedjur och vad hette det?
Den första jag tydligt minns är Beethoven, en liten gosehund av samma ras som Beethoven i tv-filmerna, S:t Bernhard. Han hade koppel och halsband och skålar och allt. Och han finns kvar, han vaktar vår säng om dagarna.

9. Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör själv?
Oj, oj jag kan just tänka mig att T skulle ha tusen saker att svara på den frågan... Men sådär överlag så är det kanske att jag tycker att folk är så slarviga med att slänga skräp i soporna istället för att slänga runt det, till exempel utomhus, men jag måste erkänna att det nog händer att jag själv spottar ut till exempel tuggummi på marken.

10. Vilket håll står du åt i duschen?
Med ryggen mot kranen och "ställningen". Blir helt bakvänt att stå med ryggen "utåt".

11. Vilken är din favoritmat som är "dåligt" men du älskar att äta det i alla fall?
Frågan är kanske lite dåligt formulerad, men som de flesta andra så älskar jag en massa mat som kanske inte är så "bra". Men jag tror på balans i livet - ät allt med måtta. Tacochips och guacamole är en relativt ny favorit (och guacamole är ju superhälsosamt men chipsen kanske inte så...). Däremot är jag inte så stort fan av bulla och bakelser och sådant, hellre choklad eller godis då.

Klädutmaningen

Linn slängde ut en klädutmaning och ville ha reaktioner på det och jag tänker ungefär att go for it! Men jag skulle aldrig klara det...

Jag köper inte mycket kläder alls. Men jag är en spontanshoppare på det viset att jag en dag kommer på att det behöver jag, så letar jag fram det på någon webbutik och så beställer jag plagget. Och så använder jag det flitigt tills det är utslitet. Jag är inte inte en sådan som köper plagg för att ha dem liggande i skåpet bara för att fem år senare sälja dem för att jag aldrig använt dem. Och jag kan känna att det är helt okej. Väldigt lite dåligt samvete här.

Anyways. Gå med i utmaningen om det känns rätt vetja!

Förresten så har jag ett tips för er tv-serie-typer där ute. How to get away with murder på Netflix. Första avsnittet är inte bra alls, det andra not so much heller, men sedan kommer det igång och de sista 4-5 avsnitten är så sjukt fängslande. Jag rös av spänning, obehag och olust när jag såg sista avsnittet.

Lästips

Och så kom det sig att Linn skrev ett så välformulerat inlägg om skönhetsoperationer med anledning av Smoukahontas avslöjande att hon gjort just en sådan att jag måste uppmana var och en att läsa det.

Fredagsläsning

Lästips:

Den här artikeln på Svenska Yle som än en gång visar hur komplex frågan om terrororganisationer är.

Den här bloggtexten av Angelica Lagergren om hur en kan tänka kring att fira jul.

Den här bloggtexten av Peppe Öhman som handlar om kopplingen mellan asylsökande och våldtäkter i Finland. Och kommentarerna där.

Den allra första tiden med bebis

Herr och Fru Lagergren har nu fått sitt andra barn bara ett drygt år efter att deras första barn Alice föddes och jag läser deras inlägg om den där allra första tiden och inser att det var ljuvligt men också så otroligt skrämmande att gå igenom det då för ett knappt år sedan för allra första gången. Och att jag inte vill göra om det riktigt ännu...

Men jag rekommenderar verkligen Lagergrens blogg för alla som är ens en gnutta intresserade av att kika in i i en småbarnfamiljs vardag. Det jag älskar speciellt mycket med bloggen är att både Stefan och Angelica (alltså pappa och mamma i familjen) skriver inlägg.

Vad jag hatar allra mest på internet

Peppe kastade ut en fråga om vad folk irriterar sig på på sociala medier och jag läser svaren och känner igen mig i mycket. Lustigt det där hur vi irriterar oss på samma saker, men ändå finns de där grejerna där ute... Jag antar att det handlar om att de som gör allt det där irriterande saknar det som för några år sedan kallades netikett men som handlar om helt vanlig vett och etikett för guess what - nätet är också verkliga livet.

Anyways. Det jag irriterar mig på på sociala medier är ungefär det här:

1. Folk som inte kan språket de skriver på. Sorry, men finns inget mer irriterande än folk som blandar mellan de och dem och det och råddar ihop de tre till en salig röra så de till sist inte vet själva vad de menade.
2. Folk som försvarar en persons agerande/utsago med orden "alla som kritiserar dig är bara avundsjuka".
3. Folk vars alla uppdateringar, bilder och hela existens på sociala medier handlar om deras barn eller barnbarn. Jag får nippor varje gång jag råkar hamna på en blogg som heter något i stil med "Lilla söta Adams mamma" och så handlar hela fakin bloggen om hur ofta Adam sket idag och hur mycket han suger på sin napp och när han sover och gjochrhjdaprnghdarbjg... Nippor.  *andas lugnt nu, Eva*
4. Nättroll såklart, där tror jag vi alla är överens. Har du inget konstruktivt att säga, säg det inte.
5. Folk som lägger upp en samling nya bilder som alla är identiska! Det här är speciellt vanligt på de där "Åh min lilla mupsipupsi-gulliga bebis"-bloggarna. Tips: jag förstår att din son har på sig en blå t-skjorta om du lägger upp en bild, behövs inte 47 identiska.

Ah. Nu känns det bättre.

Matskammen

Charlotte har skrivit veckan bästa inlägg. Om vuxna som hela tiden, också framför barn och unga, måste poängtera hur ohälsosamt det de inte vill/borde/tänker äta är.

Barn som hela tiden får höra att det här tänker inte farmor/mormor/mamma/pappa/faster/moster/gudmor/farfar/morfar/vemsomhelst äta för det är ohälsosamt lär sig bara en sak och det är att känna skam över de matval de gör.

Tillbakablick till oktober

Jag läser att Elaine Eksvärd fött sitt andra barn (GRATTIS!) och så tänker jag på när A föddes. För sju månader sedan hade vi just nu varit hemma med honom i ett par dagar och allt var ännu så nytt, skrämmande, ovant men så självklart på samma gång. Han passade verkligen in i vårt liv från början. Det är få saker jag känner att jag har varit tvungen att "offra".

Såhär skrev jag den 29 oktober 2014 under rubriken Mamma dag 9:

Det här med att vara mamma är lite här kommer alla känslorna på en och samma gång. När han sover vill jag att han ska röra på sig så jag ser att han lever. När han äter vill jag att han ska släppa så jag får göra något annat än amma. När jag är ute på kvällslänken med hunden är det så otrooooligt skönt att komma ut i 10 minuter men när jag duschar i 10 minuter vill jag torka mig så snabbt jag kan för att igen få röra i honom.

"The dad bod" - om hur en helt vanlig kropp blev accepterad

Nu blir det väldigt mycket kropp i bloggen märker jag, men jag måste lyfta den här texten av Elsa Kemppainen på Svenska Yle. Pappakroppen, ja. Den är nu trendig. Den är accepterad. Smaka på det ordet litegrann. Peppe skriver förresten också om pappakroppen.

"Det är givetvis ingen slump att the dad bod är en trend exklusivt för killkroppen."

skriver Peppe.

Ja, ni kan ju läsa båda texterna. Jag har inget annat smart att säga än att jag undrar när vi ska sluta prata om kroppar som accepterade eller icke-accepterade. Jag menar, sådant man kan låta bli att acceptera är väl saker som rasism, sexism, våld, diskriminering. Men kroppar? Nej.

Post-graviditet

Jag tittar på bilder på Elaine Eksvärd som ska få sitt andra barn om några veckor och känner bara en enorm lättnad över att inte vara på slutrakan av min graviditet just nu... Det var tungt kan jag berätta. Inte bara fysiskt men också mentalt på många sätt. Och jag längtade tills jag skulle få vara icke-gravid. Det är så skönt att kunna ligga hur som helst, stå hur som helst, sitta hur som helst, gå hur som helst, göra vad som helst hur som helst. Nu uppskattar jag det på helt annat sätt.

Jag hade ju visserligen ingen rolig graviditet. Jag mådde illa från början till slut, hade ont i fogarna (tänk någon slår in en kniv rakt i skelettet på dig med ojämna mellanrum), blev stor som ett hus i och med att A var så stor, förlossningen började aldrig och sen kom kejsarsnittet så det tog dessutom länge innan jag var återhämtad. Det tog ett år, först var jag gravid länge och sedan återhämtade jag mig. Att nu få vara bara friska, icke-gravida, från snittet återhämtad Eva är mer än skönt.

Jag skrev ett långt inlägg om kroppen här (del 2) och här (del 1). Samma tankar kvarstår. Men jag inser ju att det är lätt för mig att tala om kroppen efter graviditeten när den känns och ser ut nästan som före graviditeten. För en som upplever att kroppen inte återställts är det kan jag tänka mig mycket svårare att acceptera läget, uppskatta kroppen och tycka om den.

Fotot är taget den 19 september, en månad före han kom...

Money money money

Jag vill inte säga desto mer om ekonomin i det här hushållet, men det kan jag säga att det inte finns några mina och dina pengar, det finns bara våra. Det är bäst för oss men säkert sämst för någon annan. Det kan jag också säga att vi har sparkonton och sparmål, nu drömmer vi till exempel om att köpa en bordsdator någon vacker dag. Och så kan jag ännu säga att det går att leva på föräldrapenning plus studiestöd (minus bostadstillägget) plus några dags löner per månad och barnbidraget. Det är inte lätt och man kan inte köpa vad man vill när man vill men det går.

Lady Dahmer skriver om pengar, hushållsekonomi, feminism och jämställdhet och jag uppmanar alla att läsa inlägget och diskussionen. Det är intressant och viktigt att de här frågorna lyfts. Och det går att diskutera ekonomi utan att behöva avslöja ens egna månadsinkomster eller hur mycket man har på kontot. Inte för att jag ser något fel i det heller. Pengar är inte tabu, tycker jag.
Jag har aldrig sett pengar som ett självändamål. Pengar behöver jag för att leva och har jag extra någon gång så köper jag en restaurangmiddag, en hotellnatt, skumppa eller ny teve. Jag lägger inte tid och energi på att fundera på investeringar eller aktier och på att fundera om det jag köpt håller sitt värde eller inte. Jag har en ganska problemfri relation till pengar påstår jag. Och ännu har de inte tagit slut!

Men alltså. I en relation är det viktigt med gemensamma spelregler. Vad är mitt, ditt, vårt? Och det är viktigt att tänka på framtiden. Alla förhållanden varar inte för evigt.

Kaffe i mitt hjärta

Den underbara Soelas skriver om sitt kaffedrickande och jag bara hallelujah sister! That's what I'm talking about!

"Även om allting inte är hälsosamt ur en fysisk synvinkel så kan det gynna den psykiska hälsan tillräckligt mycket att det slutgiltiga resultatet blir hälsosamt för en själv."

skriver hon.

Nu hör jag ju till dem som tycker att kaffe är superhälsosamt (fast jag borde byta till ekologiskt och rättvisemärkt kaffe, jag dricker för det mesta bara konventionellt odlat och det är synd för det innehåller en massa sådant jag inte alls vill ha i kroppen). Men förstås slutar också kaffe vara hälsosamt rent fysiskt om en dricker alltför många koppar per dag. Jag håller mig just nu till 2-3 muggar per dag (har ju en liten bebis som fortfarande äter en hel del bröstmjölk att tänka på också) och det är såååå gott!

En får ha lite laster om det betyder att ens psykiska hälsa gynnas.

Normer på matbordet

Peppe skrev ett inlägg om hur konstigt det är att folk som försöker är så lätta att kritisera medan de som inte alls försöker får fortsätta att inte alls försöka utan att kritiseras för det. Hon nämner till exempel de som försöker börja äta lite mer vegetariskt men som sedan äter en räkpasta som fredagsmiddag och genast kritiseras för det.

Pseudonymen About Alice skriver i en kommentar till inlägget om hur hen själv upplevt just det här, att en ifrågasätts, utfrågas och kritiseras om en väljer att äta vegetariskt men inkluderar fisk i dieten.

"jag säger ALDRIG något om de som äter kött och frågar inte varför de äter kött men mig är det okej att intervjua både från vänster, höger och upp och nedifrån varför jag inte äter kött...."

Det fick mig att igen börja fundera hur tokigt det är att en diet som består av åtminstone en liten bit men oftast en större bit kött till frukost, lunch, middag och kvällsmål är normen och allt det andra ifrågasätts. Det är helknasigt när man tänker på det och det är inte alls så en stor del av världens befolkning lever utan det är en lyx vi har i de rikaste länderna.

En annan norm som är helt tokig är att man ska dricka mjölk med maten. Komjölk är inget som folk alltid har druckit utan orsaken till att vi dricker så mycket mjölk i Finland är ju såklart att vi har så mycket mjölkkossor och så många får sitt levebröd från mjölkindustrin. Komjölken finns ju till för kornas kalvar och enbart det. Visst är det en ypperlig källa till kalcium men det finns gott om andra sådana också. Dessutom gör mjölken många sjuka...

Och ja, det behöver knappast sägas att den mjölk som säljs i matbutiken egentligen har väldigt lite gemensamt med den mjölk som kommer från kossan eftersom den processas så otroligt mycket. En kalv skulle aldrig överleva på det som säljs till oss.

Babykläder

Jag läser i Malenas blogg att hon ska vara med i en kampanj för att donera FPA-lådan och dess innehåll till mödrar i Tanzania och så får jag lite dåligt samvete för att inte den här familjen ger mera till de som behöver det mest. Men så inser jag att den här familjen nog har gjort allt den kunnat för att inte bidra till konsumtionshetsen och minimera sonens påfrestning på miljön och det får helt enkelt räcka. Tyvärr har vi aldrig vågat pröva tygblöjor, vi samlar fortfarande mod för det.

A är nu 5 månader och någon dag och vi har fortfarande inte köpt ett enda nytt klädesplagg till honom. De enda leksakerna vi köpt som nya var babygymmet. Allt annat är köpt på lopptorg, fått i FPA-lådan eller donerat av A:s släktingar. Men såklart har han fått nya kläder och leksaker i gåva av släkt och vänner.

Idag har A på sig ett par strumpbyxor som han fick i julklapp. Storlek 74-80, men tajtare än man kunde vänta sig...