Juletid och bilmässan

Det händer spännande saker i livet just nu. Samtidigt försöker jag fokusera på julen som närmar sig. Svårt dock med det här vädret, men livet är väl vad man gör det till. Jag längtar efter julledigheten som startar om exakt en månad, det vill säga den 22.12. Jag är ledig från 23.12 ända fram till 1.1. Då ska jag mysa hemma med sonen. Håller tummarna för att det finns snö då så vi kan åka pulka. Känns helt overkligt att sitta och pricka in lediga dagar i jobbets HR-system, det är sådant som många tar för givet men för mig känns det ännu ganska stort att ha fast jobb och kunna planera in lediga betalda dagar.

Julen ja. Vi har redan börjat förbereda och har de flesta julklappar inköpta, julchokladen väntar i skåpet, glögg finns och menyn är ju förstås spikad sedan flera år tillbaka, den kommer att se ungefär lika ut nu för tredje året i rad. Sill är ett måste, köttbullar också. Skinka förstås. Och plommonkräm till efterrätt. T vill ha en julgran men jag är inte lika såld på den idén. Vi har haft julgran i två år nu och visst är det fint men det är så förbaskat jobbigt att bli av med alla barren efter julen. Vi får se.

Vad har jag gjort sedan det senaste blogginlägget? Bland annat var vi på bilmässan i Mässcentrum. Av alla mässor vi skulle besöka i år, vi som bor ett stenkast från mässcentrum, så var det just bilmässan? T hade en fribiljett och A kom in gratis så vi tänkte att det kan vara kul, speciellt som vi blev utlovade en stor barnavdelning med mycket för barnen att göra - det visade sig vara en hoppborg som såg ut som om den skulle explodera när som helst... Anyway. Jag förstår inte hur folk har råd att köpa nya bilar... 40 000, 50 000, 60 000 euro och uppåt. Vem har sådana summor att lägga ut vid sidan av boendet och övriga levnadskostnader?

Nej jag är inte avundsjuk, inte alls.

Åh så många problem en lottovinst skulle lösa. Hmm, vi har inte spelat på länge, kanske måste vi lägga in en rad nu till veckoslutet, hehhe.

Sjuka barn och döda barn - och lite fredagstankar på det

Dagens bästa nyhet var definitivt den här, om att barnadödligheten minskar. Mera sådant, tack!

"Uttryckt på ett annat sätt dog det dagligen 11 000 färre barn i fjol, jämfört med år 2000. Alltså nästan åtta barn färre i minuten"¨

skriver Svenska Yle.

Åtta barn färre i minuten. Tänk vilket framsteg det är. Går knappt att greppa.

Sent igår kväll läste jag också den här texten (på finska) om en patolog som analyserar små barns cancerprover. Shit, det är sådana här personer som jag beundrar.

Tack för kommentarerna på inlägget om pengar. Det här är en process, förstås, och jag antar att det är något vi gör fel eftersom läget är som det är. Då gäller det att ändra sätt så slutresultatet blir ett som är mer önskat - finns liksom ingen genväg här inte!

Den här helgen är det förstås farsdag, det firas med ett besök i Borgå. Farsdag har fått en annan innebörd i den här familjen sedan A föddes. Tänk att på farsdag för två år sedan var han alldeles ny, en liten, liten plutt bara. Då åkte vi också till Borgå på besök och det var så nervöst att åka iväg med honom. Jag minns att jag då i början oftast helst hade stannat hemma. Nu är det förstås bara skönt och roligt att komma bort och träffa släkt och familj. A älskar det också och sken upp som en sol när jag förklarade att ikväll åker vi till mommo och mofa.

Och efter farsdag får en börja ha julfiilis riktigt på riktigt. Längtar! 

Pengarna som kom och gick

Pengar. Åh så svårt ämne att skriva om. Ska försöka att inte bli för privat men ändå få ur mig mina tankar. Jag går och grubblar på det här varannan vaken stund känns det som och vet inte om jag bara är jävligt bortskämd och överreagerar eller om andra kan känna igen sig och kanske rentav ge några råd och tips.

Det ska alltså handla om pengar, eller brist på sådana.

Jag och T är båda fastanställda med fast månadslön sedan april/maj. Vi har okej löner, tror jag i alla fall, medellöner. Vi har sonen på dagis, T tar bilen till jobbet, jag går, vi har hund, hamster och betalar en i Helsingfors billig hyra men jämfört med andra orter i Finland hög hyra, vi äter lunch och middag och dagens alla andra måltider och köper godis nu och då och handlar väl samma mat som alla andra. Ingen av oss har någon dyr hobby, vi går inte på gym eller köper dyra kläder och vi reser inte stup i kvarten (men i år har det varit en gemensam resa för alla och en för T & A). Men varje månad funderar jag hur vi ska få pengarna att räcka till.

Förstå mig rätt nu. Vi har mat på bordet varje dag och bensin i bilen och när A behöver blöjor så köper vi det. Men jag kan inte för mitt liv förstå vart våra två löner försvinner v-a-r-j-e månad!?! Det blir sällan något över och blir det det så åker det in på sparkontot bara för att försvinna därifrån någon vecka senare. Att spara ihop till bostadsköp känns som ett skämt just nu, varifrån skulle de pengarna komma?

Samtidigt ser vi hur par i samma generation som vi köper bostäder, betalar bort hela bilen (det kommer vi att göra om tio år i den här takten), reser runt halva världen, köper dyra kläder enligt mode och är allmänt mycket mindre i pisset än vi är. Vi har studielån som vi inte ens har börjat betala bort och billån men inga sms-lån eller vad fan det nu allt finns men ändå kan vi inte få ordning på skiten. Allt vi får in far ut lika snabbt. Det är fan i mig otroligt.

T säger att vi har ju dagisavgift, bil och dyra försäkringar och det är förstås sant. Dagisavgiften är vad den är (men nu när vi är inne på ämnet så kan jag ju berätta att vi de facto betalar maxavgift - förklara gärna för mig hur det kommer sig att maxavgiften kommer emot så snabbt du har två heltidsjobb i Helsingfors), bilen ett kapitel för sig (jag vill inte ens tänka på hur många tusenlappar den har slukat...) och försäkringarna borde vi verkligen se över för där pratar vi astronomiska summor... Pjuh.

Jag skämtar inte när jag säger att vi har mindre pengar över nu när vi båda heltidsjobbar än vi hade över när vi båda var studerande och jobbade vid sidan om. Det går inte in i mitt lilla huvud att det verkligen kan vara så, men se bara. När jag var studerande köpte jag en ipad mini sådär bara, för att inte tala om datorn några år tidigare, nu har jag knappt råd att betala telefonräkningen...

Det här går inte längre. Jag klarar inte av att leva så att jag till exempel nu i början av november måste börja fundera på om vi ens har råd med julklappar åt alla som vi gärna ger något åt. Vi drömmer ju också om att kunna köpa oss ett hem någon dag och om det ska kunna bli verklighet så måste något ske. Jag trodde under sommaren och början av hösten att det här är temporärt, att vi kommer att kunna sluta leva en löneutbetalning i taget men så kom oktober och bilen skulle ha däckbyte och firman vi förde den till konstaterade att det kostar 900 euro att få den i körskick (nya fel som vi inte kände till) och *puff* dit for hela julbudgeten och lite till. Så är det nästan varje månad. Minsta lilla sak utanför hyra-mat-månatliga räkningar och vi räknar igen cent på matkontot.

En konkret sak som jag har förstått att jag måste ge upp är luncherna på vardagarna i lunchrestaurangen. De kostar 9,70 och då betalar arbetsgivaren inte ens 3 euro, så 7 och någonting ur egen ficka. Varje dag, alla veckor. Nej, det har jag som sagt gett upp. Så nu köper jag lunch för två dagar i butiken för samma summa, kan till och med få tre luncher för den summan i butiken och skulle säkert få ännu fler om jag lagade maten hemma och tog med. Men vi lagar ju faktiskt middag fem vardagar i veckan och att klämma in ytterligare matlagning om kvällarna för lunch nästa dag känns inte lockande. Därför blir det färdigmat om det inte råkar finnas över från middagen eller något veckoslut. Det går att välja riktigt bra i matbutiken bara man läser vad det finns i maten - jag vill fortfarande äta smart även om det kommer i en plastförpackning och värms i mikron. Sedan har vi en massa andra små utgifter som blir stora för att de upprepas dagligen och de går att bli av med bara vi bestämmer oss för det.

Vi är ju bekväma av oss i många frågor jag och T för att vi sparar tid och energi på det viset. Är man bekväm får man lägga ut pengar på det istället. Som när A fyllde år och vi köpte kakor istället för att laga själva. Mycket av den här bekvämligheten är och består och jag ser det som en investering i livskvalitet. Men det finns som sagt en del grejer vi köper som är helt onödigt. Vi handlade förut nästan all mat (minus den som inte går att få i den kedjan) i den billigaste kedjan i Finland men av praktiska skäl (=bekvämlighet) så har vi valt att handla i en lite dyrare affär men en där vi verkligen kan köpa a-l-l-t och inte behöver komplettera med småhandling i den riktigt dyra affären vi bor granne med. Ändå blir det förstås småhandling alltför ofta. Det är svårt det där när man bor granne med matbutiken...!

Äh, vet inte vart jag vill komma. Kanske bara höra om någon har liknande erfarenheter av att heltidsjobb betyder fattigare vardag? Som jag skrev i början så kan det hända att jag bara är bortskämd. Jag inser förstås att det finns de som på riktigt är fattiga. Familjen Ekholm är inte fattiga. Vi köper varje månad det som vi behöver och ofta lite till. Men det gnager ändå i mig, att pengarna alltid är slut när månaden är slut (ibland tidigare, tack gode gud för kreditkort!) Det rör sig tusentals euro in och ut varje månad och jag förstår inte vart de tar vägen... Vi kunde lika gärna elda upp en stor del av pengarna, känns det som.

Hur du än vänder dig så har du rumpan bak

Igår var det inkomstdagen igen. Många medier valde att vinkla det så att de lyfte fram att det är så få kvinnor i topp bland de som tjänar mest i Finland. KSF Media skriver att:

Den första kvinnan, Sanomaägaren Rafaela Seppälä, återfinns på 17:e plats. I topp-100 finns bara 13 kvinnor.

Och sedan följer en harang om hur kvinnor a) borde bli företagare och b) borde "tänka stort från början". Här duger det inte med någon mysig liten verksamhet, nej, det ska "kunna bli en kedja". Dessutom ska kvinnor studera teknik och matematiska ämnen. Sagt av Stefan Törnqvist, tidigare bankir (never heard).

Och jag blir lite förvånad och lite ledsen. Ännu en gång har vi här en man som berättar åt kvinnor hur kvinnor borde bete sig för att lyckas, för att bli något i den här världen skapad av män, för män.

Vet du vad? Det finns de som inte vill bli rika, som inte har det som ett mål i livet. Jag är en av dem. Kunde inte bry mig mindre om att vara min egen lyckas smed och försöka bli stor. Jag är nöjd som löntagare med 8 timmars arbetsdag, semester, lediga veckoslut och trygghet.

Jag tycker att Törnqvists resonemang andas lite att såklart vill alla bli rika. Men nej, om jag skulle bli egenföretagare så skulle jag antingen börja livnära mig på att skriva i någon form eller så skulle jag starta hunddagis. Inte något en blir rik på och inte något som "kan bli en kedja" - men något som jag skulle vilja göra. Jag avundas inte de som arbetat hårt och blivit rika på det ett dugg för jag vet slitet bakom och nej, det skulle jag aldrig orka med.

Ska man göra det här med bara 13 kvinnor i topp-100 till en jämställdhetsfråga så kan man i alla fall ta fram en expert som klarar av att analysera frågan lite bättre än Törnqvist som ungefär säger att kvinnor är lata och utbildar sig inom fel ämnen. Tack för det liksom, ännu några saker som kvinnor gör fel här i livet.

Historien om hur jag som flitig och arbetsam bestraffas med 3000 euro i böter

Skolgång och studier har alltid varit lätt för mig. Det var egentligen inget stort beslut för mig att börja studera på universitet. Studierna gick bra och jag kände aldrig att det blev för mycket eller för tungt. Sedan var det av flera orsaker självklart att fortsätta studera till magister. Jag jobbade också under hela studietiden, dels för att dryga ut kassan eftersom studiestödet är ett skämt och knappt räcker till mat för en månad, dels för att studierna var så pass enkla för mig att jag behövde något annat att göra också, dels för att det är livsviktigt att ha arbetserfarenhet om man ska ha en chans på arbetsmarknaden. Jag tänkte ganska länge att studierna och allt jobb jag gör vid sidan av är en investering i min egen framtid. Att jag gynnas av det. Nu inser jag att så inte är fallet. Jag inser att jag har lurat mig själv i alla dessa år. 6 år tog det. I 6 år studerade jag till politices magister och vad gav det mig? Inget. Inte ett skit. Inte ens ett jobb. Jag har ett utmärkt studenbetyg, ett snygg kandidatbetyg och ett lika snyggt maigsterbetyg men här sitter jag med en flera tusen euros skuld till staten och inte ens ett fast jobb att gå till. Inga besparingar har jag på banken och inget äger jag av värde.

När brevet från FPA kom igår var det sista spiken i kistan. De vill ha nästan 3000 euro av mig för att jag jobbat för mycket under mitt sista studierår. Det där sjätte studieåret då jag också blev mamma. Då har jag jobbat för mycket och nu ska allt studiestöd från det året betalas tillbaka med 15 procents ränta. Jag som blev magister på 6 år när andra blir det på 7,8,9,10 år. Jag som hade stödmånader kvar när jag blev klar. Jag som vägrat vara slapp utan jobbat under hela studietiden. Jag som hade utmärkta vitsord i otaliga kurser jag gått. Jag som studerat metodiskt och utan att vara till besvär för någon. Jag som nu är mamma, som höll vårledigheten så kort som möjligt, som placerade sonen på daghem för att fortsätta jobba (på jobbet där de inte vill anställa mig utan har mig på nollavtal). Jag ska böta 3000 euro för att jag inte tackade nej till studiestödet medan jag var studerande och hade all rätt till studiestödet.

Jag vill inte ens börja försöka räkna ut hur mycket det har kostat mig att bli magister. Jag kommer att betala för det resten av livet för jag har fallit så långt efter så många andra i och med det. Jag borde ha läst till närvårdare när jag hade chansen. Då hade jag haft fast jobb i flera år redan, jag hade ägt mitt eget hem och jag hade kunnat planera en framtid. Nu sitter jag här med en timanställning där jag kan planera tre veckor framåt i taget och där jag bara jobbar strödagar nu och då. Och med en flera tusen euros skuld som ska betalas i början av maj. Jag kan inte spara några pengar, jag kan inte planera mitt liv. Den här magisterutbildningen känns som den sämsta investeringen i mitt liv. Den har inte gett mig någonting. Det finns ingen framtid längre, inte ens för högt utbildade i det här landet. Du kan göra så gott du kan i så många år och så kommer systemet och ger dig en fet käftsmäll i form av inget framtidshopp men däremot krav på återbetalning av det stöd som du hade rätt till och som du behövde för att försörja dig medan du studerade.

Nu när studiestödet ska reformeras så hoppas jag faktiskt de tar bort det helt. För att ge 250 euro i månaden är som att kasta matrester till de studerande. Du gör ingenting, absolut ingenting med 250 euro i det här landet. Jag behövde varje cent jag fick i studiestöd under hela studietiden och det var inte mycket jag fick eftersom jag ofta tvingades tacka nej till månader för att jag tjänade så mycket på de jobb jag hade. Det är inte som att jag har skickat pengarna till ett konto på Bahamas. Jag har köpt mat och betalat hyra med studiestödet och lönen jag har fått. Jag har försökt leva ett hederligt liv. Men det har inte varit bra utan nu ska jag straffas för det.

Nej jag tycker inte att "regler är regler" och de måste följas. Jag var en mönsterstuderande under hela studietiden och jag blev färdig med stödmånader kvar - jag hade inte utnyttjat alla stödmånader jag hade rätt till! Att jag samtidigt klarade av att jobba - varför ska det vara till min last? Varför ska jag straffas för att jag är flitig och klarade av att heltidsstudera samtidigt som jag jobbade vissa dagar i veckan? Det här om något är en flitfälla. Du ska helst sitta hemma och ruttna som studerande, tydligen. Att jobba lönar sig i alla fall inte, det blir alltför dyrt i längden.

Magister in the making

Marry a hankeit, they said.

It'll be fun, they said.

*sitter och läser en 145 sidor lång gradu om konsumentengagemang för att vi vill ju båda ha det förbi*

Oh well. Snart är vi två magistrar i det här hushållet.

Och sedan när vi båda är ute i arbetslivet som magistrar då jävlar ska det rassla in pengar. Signerat hon som nu i över ett år levt lite sådär att ska vi ha råd att handla den här veckan eller inte. Ne, riktigt så illa har det väl inte varit (förutom under några veckor där i juli/augusti när vi precis hade köpt bil som behövde åka på service 15 gånger och min föräldrapenning ersattes av vårdbidrag men jag ännu inte jobbade alls utan vi levde på T:s lön). Men ska vi säga såhär: jag har tänkt rätt mycket på pengar sedan jag blev mammaledig. På tal om pengar så har Linn frågat folk vad de tjänar. Intressant.

Money money money

Jag vill inte säga desto mer om ekonomin i det här hushållet, men det kan jag säga att det inte finns några mina och dina pengar, det finns bara våra. Det är bäst för oss men säkert sämst för någon annan. Det kan jag också säga att vi har sparkonton och sparmål, nu drömmer vi till exempel om att köpa en bordsdator någon vacker dag. Och så kan jag ännu säga att det går att leva på föräldrapenning plus studiestöd (minus bostadstillägget) plus några dags löner per månad och barnbidraget. Det är inte lätt och man kan inte köpa vad man vill när man vill men det går.

Lady Dahmer skriver om pengar, hushållsekonomi, feminism och jämställdhet och jag uppmanar alla att läsa inlägget och diskussionen. Det är intressant och viktigt att de här frågorna lyfts. Och det går att diskutera ekonomi utan att behöva avslöja ens egna månadsinkomster eller hur mycket man har på kontot. Inte för att jag ser något fel i det heller. Pengar är inte tabu, tycker jag.
Jag har aldrig sett pengar som ett självändamål. Pengar behöver jag för att leva och har jag extra någon gång så köper jag en restaurangmiddag, en hotellnatt, skumppa eller ny teve. Jag lägger inte tid och energi på att fundera på investeringar eller aktier och på att fundera om det jag köpt håller sitt värde eller inte. Jag har en ganska problemfri relation till pengar påstår jag. Och ännu har de inte tagit slut!

Men alltså. I en relation är det viktigt med gemensamma spelregler. Vad är mitt, ditt, vårt? Och det är viktigt att tänka på framtiden. Alla förhållanden varar inte för evigt.

Frissabesök och återbetalning av stöd

Det värsta med att vara hos frissan är allt hår som fastnar i ens ansikte, i näsan, munnen och ögonen och som stör en hela resten av dagen (eller tills man duschar).

Men jag behövde verkligen besöka frissan. Det var tre månader sen senast. Så lång paus har jag inte haft på flera år. Plånboken tackar i alla fall!

På tal om vad plånboken tackar för, så tackade den inte då FPA skickade ett brev om att de vill ha studiestöd från 2013 tillbaka. Visserligen bara en månad, men med ränta såklart. Jag lyfte stöd i tre månader 2013, nu ska de ha en månad tillbaka. Jag meddelade dem att de vänligen kan dra av det från föräldrapenningen. Som om vi inte redan lever på väldigt lite per månad.

Visste du förresten att en studerande, som min man, blir av med det bostadsbidrag som är kopplat till studiestödet när hen får barn. En studerande som är förälder får alltså mindre än en som inte är det. Jag ser hur ni tänkte där FPA! Eller nej, det gör jag inte.

Anyway. Så straffas den flitiga. År 2013 heltidsstuderade jag (enligt de krav både FPA och Uni ställer) och jobbade enligt det jag hann, men ändå ska jag nu betala tillbaka av det lilla staten gav mig det året. The world works in mysterious ways.

Spara till barnet?

Nu är ju den lille bara drygt tre veckor, men en sak som vi började fundera på redan då han inte ens var ett litet frö i min mage var det här med att spara pengar till barnet. En sak är säker: vi ska spara till honom. Resten? Not so klart.
För det första. Konto eller placeringar? Jag tänker konto, men det är bara för att jag kan noll om placeringar.
För det andra. Hur mycket per månad/år? Se nedan om barnbidraget...
För det tredje, och kanske den svåraste frågan. När ska ungen få tillgång till pengarna och på vilka villkor? Det finns ju dom som säger att ger du ungen tillgång till kontot när hen fyller 18 kommer hen bara att åka på en jorden runt resa och festa bort alla pengar. Att man liksom borde sätta villkor, göra upp en plan. Typ att pengarna ska användas till att betala hyra.
För det fjärde. Vad är bättre, att köpa presenter åt ungen till födelsedagar och julen och så vidare, eller att sätta in pengarna och sparas? De flesta gör säkert båda... Vad händer med de pengar som andra personer ger i gåva, spara eller använda genast?
För det femte. Det här med barnbidraget. Just nu behöver vi barnbidraget för att kunna få mat på bordet, men det kommer säkert att komma en dag då barnbidraget på riktigt är extra pengar. Spara åt ungen, låta ungen använda som hen vill, kanske till och med spara (då tänker vi alltså att ungen redan hunnit bli typ tonåring) eller lägga undan åt en själv?
Och säkert finns det många fler frågor.
Såhär tänker jag: det viktigaste jag och T kan ge Alexander är en trygg barndom, mat på bordet, säng att sova i och kärlek. Men om vi har möjlighet att lägga undan pengar som han kan använda när han blir äldre så ska vi göra det. För det är en fin gåva att ge, ett enkelt sätt att göra stor skillnad i hans liv när han exempelvis flyttar till eget eller, varför inte, vill åka till Australien i två månader. Det spelar inte så stor roll om vi får ihop 100 euro eller 1000 euro eller 10 000 euro, allt räknas. Cause you can't live on love.

Att önska sig smal och rik

Någon dag för någon vecka sedan såg jag på facebook en bild med en text som löd ungefär "till julen vill jag ha ett fett konto och en smal kropp, inte som du gjorde förra året då det blev tvärtom!". Det var alltså tänkt att det var en önskan riktad till julgubben.
Den där raden fick mig att börja grubbla på det där med vad man önskar sig. Jag tycker nämligen att det ligger en stor sanning i det där, att så många människor går omkring och tänker att det de allra helst vill ha är en smalare kropp och mera pengar än de har just nu. Det är liksom det som blir kvar när man har allt annat, jobb, hem, trygghet, frihet. Då önskar man sig smal kropp och pengar.
Jag antar att det ligger något mänskligt i det också. Att när folk har det mesta de kan önska sig så hittar de på saker att önska sig och då ligger smalheten och pengarna nära till hands eftersom det är så samhälle är uppbyggt, att sådant ska man eftersträva.

Jag försöker och försöker och försöker att inte önska mig just de sakerna. Inget fel i att ha pengar och smal kropp, men jag tror att det ger en mycket mera att önska sig lite andra saker och aktivt jobba för att få lite andra saker.
En sak jag önskar mig just nu är att bli lite bättre på att möta människor. Jag kan ibland vara väldigt introvert, men känner att jag kunde få ett mycket roligare liv genom att bli lite mer utåtvänd.

God Jul och se till att önska er bra saker, som på riktigt förändrar livet. Det finns tillräckligt med material i världen som det är.

Sådant som gör mig glad

Såhär tycker jag. Du ska spendera pengar på sådant som gör dig glad. Så länge du faktiskt har pengar så ska du göra sådant med pengarna som får dig att skratta och le.

Igår var vi och bowla, spela minigolf och äta sushi/japanskt för pengar som vi har (eller ja, hade) och i sällskap av personer som vi gillar. Nu ska jag göra saker jag gillar, som titta på teve och promenera med hunden och äta choklad och imorgon börjar en ny vecka som jag ser fram emot.

Imorgon har det dessutom gått sex år sedan T och jag blev vi och jag är glad över alla sekunder sedan den dagen. Om tio månader är vi gifta!

Stämpla mig inte!

Alltid när någon i någon kassa frågar mig "vill du ha ett sådant här kort där du kan samla stämplar, det kostar ingenting och sen får du något gratis efter x antal månader när du har köpt tillräckligt mycket av oss" vill jag svara att "vad fan ska jag med det till, jag kommer ändå att glömma det genast när du har gett det till mig och jag har stoppat det i min plånbok bakom några andra lika oviktiga kort och lappar".
Men det säger jag såklart inte. Jag säger "njaa, jo, kanske, tack!"

 

Och så stoppar jag det i plånboken och glömmer det tills jag nästa gång går igenom min plånbok och märker att jag har tre stycken likadana kort från Café Picnic och de har alla en stämpel och är alla redan gamla. Och vet att vore de inte alla gamla så skulle jag ändå inte kunna gå med dem alla till kassan och säga att "titta, jag har x antal stämplar kan jag få min gratis semla nu!" för då kommer kassan att säga att "nej, de måste vara på samma kort!"

Ikea, plantor, pengar

Vi var i Ikea igår med T:s föräldrar. Vi behövde lite nya möbler, mattor och prylar och så blev det. Jag klarar egentligen av att snickra helt okej, det är bara det att T alltid gör det så då är det ju enklast för mig att bara ta ett steg tillbaka. Skulle jag få göra det själv skulle jag klara av det, men det går liksom snabbare när han gör det. Lite hjälp tror jag att jag var ändå...
Jag förstår inte prissättningen på Ikea. En badrumsmatta vi köpte kostade 1 euro, medan den här underbara skapelsen nedan, en Yucca-palm, kostade typ 25 euro. En matta kostar alltså mindre än en kaffe på stan medan en växt kostar en timlön. Jag fattar inte.
Den där palmen är för övrigt T:s önskemål. Jag har sagt att han sköter den själv för jag klarar inte av växter (fast nu ser ju pengaträdet där till vänster i bakgrunden ut att må lite bättre igen...!) Min tippning är att den klarar sig en vecka.

Låt oss tala om pengar

Jag har en känsla av att pengar är en sådan där sak där det håller på att ske en tudelning i det finländska samhället. Det finns allt flera personer som har noll koll på allt vad pengar heter, shoppar på kredit och köper mer och mer och mer och aldrig ens tänkt på att spara. Och så finns det fler och fler av dem som har stenhård koll på allt vad de gör av med, allt som kommer in och precis hur mycket de sätter per månad på ditt och datt och hur mycket de inte får sätta på ditt och datt och vad de aboslut inte får köpa. I vissa fall har den senare kategorin stora sparkonton eller investeringar i aktier och fonder, kanske också bostäder. De där personerna där mitt emellan som lever sitt liv med pengar som en nödvändighet för att överleva från dag till dag, vecka till vecka, som får in pengar och som också spenderar pengar men som inte tar stress, kanske tar lån för bostäder och eventuellt bilar, men som inte tänker desto mera på tusen euro hit eller dit blir allt färre.
Tror jag.
Pengar har blivit ett enorm stressmoment för massor av människor. Om det inte är hur du snabbast möjligt ska bli av med dina pengar och vad du sedan ska leva på så är det hur du ska få ut maximal vinst från dina euron eller hur du ska spara vissa procent genom att köpa en vara i en viss affär. Och det är ju lite synd.
Men jag antar att man måste ta till den gamla sanningen money makes the world go around. Pengarna styr världen och pengarna styr människorna. I en viss mån måste vi ju alla leva på pengarnas villkor, det förstår säkert alla (om man inte vill bli en grottmänniska och bo i en hydda ute i skogen ensam och arbetslös och ätande blåbär och döda djur). Men kanske en lite mer avslappnad inställning till pengar vore på sin plats. Jag menar, det finns ju personer där ute som inte ens klarar av att ta en kaffe på stan för att det är för dyrt. Observera skillnaden mellan jag har inte råd och det är för dyrt. Där är en stor skillnad.
Nåja svammel, svammel. Min poäng är att jag önskar att pengarna inte skulle ges så stor makt. För det är ju vi alla som ger pengarna makten, pengarna kan inte självmant ta någon makt. Vi ger pengarna makten att bestämma från var vi bor till vem vi umgås med till om vi går på en begravning eller inte.

P.s När jag var barn fattade jag aldrig vad mamma menade när hon alltid beklagade sig över att det enda som finns i hennes plånbok är kvitton men aldrig några pengar (hon hade såklart alla pengarna "på kortet"). Nu förstår jag hur det känns. När man liksom har annat viktigare för sig än att hålla koll på allt man har köpt så blir man ju lite förvånad sedan när man öppnar sin plånbok och ska leta efter någon sedel för att köpa sin jobblunch med och det enda där finns är kvitton. Jag har också kort att handla med. Däremot äger jag inte, 24 år fyllda ett enda kreditkort. Jag vet inte om man ska tycka synd om mig eller berömma mig...

Finns inget sådant som en gratis latte

Nu när jag så småningom börjar inse att jag strax borde vara vuxen (eller i alla fall klar med "skolan" och redo för något annat) så har jag också börjat tänka mera på pengar. Att liksom man borde börja spara och "lägga undan" och köpa och ta lån och investera och sådant.
Och så köpte jag en dag en lunch för 2,50 på Unicafé och tänkte att ah vad bra med billig lunch. Sedan gick jag några kvarter för att komma till jobbet och så köpte jag en latte för 3,80. Och det utan att egentligen reflektera över saken förrän efteråt. Och då tänker man ju liksom att fan, jag är inte redo för den här vara vuxen-grejen ännu.

Skjortor och saker så billigt och mycket som möjligt

Peppe tipsade om den här texten i HS Nyt. Om en kvinna som shoppar för 500 euro på en vecka. 500 euro. På en vecka. På saker. Saker som man har en kort tid (det mesta som kan köpas i Seppälä, Zara eller H&M och andra liknande affärer slits sönder snabbt, det vet vi alla). Det här är ett beteende jag inte förstår och som jag kanske aldrig kommer att förstå. Hur man finner så mycket glädje i att köpa saker att man är beredd att slösa 500 euro per vecka på det.
Jag köper sällan saker. Min veckobudget för att shoppa ligger säkert någonstans nära 5 euro. Däremot är jag inte så noga när det gäller mat. Vi köper gärna lite dyrare matvaror hem och äter ibland ute trots att vi är studerande. Det ger mig en bättre livskvalitet, för någon annan är det inte så viktigt. Säkert finns det människor som aldrig kommer att förstå att man är beredd att satsa 80-90 euro på en middag ute, men det är jag beredd att göra.
Alla väljer såklart fritt vad de köper för sina pengar men vi har ändå alla ett ansvar, exempelvis gällande miljö och etisk handel. Men om du vill hjälpa miljön så är det nog inte så att du genast ska springa till närmaste Lindex och köpa 7 stycken av deras eko-tröjor. Större nytta gör du genom att shoppa mindre och köpa bara det du behöver.
Mindre, mindre, mindre.

Jag köper också kläder på H&M och andra skräpaffärer utan att veta vad miljöpåverkan är eller hur många som jobbar på svältlön för att producera just det plagget. Jag är inget helgon. Men jag försöker shoppa mindre.

En annorlunda värld

Tänk dig en värld där de som har mest pengar är beredda att betala för saker och tjänster enligt just det som sakerna och tjänsterna är värda. Där de som har mest pengar inte tar det som något självklart att de ska kunna köpa allt de vill ha till ett pris som inte alls motsvarar sakens värde utan egentligen är mycket lägre än det borde vara. Som kläder, livsmedel, flygbiljetter och olja.
Det vore en värld där folk som har mindre pengar kunde få lite mer betalt för sitt jobb och där inkomstskillnaderna inte vore riktigt lika stora och där alla skulle ha det lite, lite bättre. Och där miljön inte skulle förstöras i lika snabb takt. Och där vi inte skulle vara på väg mot undergången riktigt lika snabbt.
Tänk dig en värld där personerna som jobbar på apelsinodlingarna i Brasilien faktiskt skulle få skäligt betalt för det de gör. För vi har faktiskt råd att betala för det. Om vi inte har ska vi inte dricka den där apelsinjuicen heller. Precis som vi har råd att betala lite mera för en t-skjorta på H&M. Och oljan. Och flygbiljetterna. Och kaffet. Och köttet.

Par och pengar

En till sak jag började fundera på medan och efter att jag läst Gilberts bok tidigare är det här med pengar i parförhållandet. Att dela jämt på allt, alltid. Eller att inte göra det?

Det sägs ju att när man är gift så är allt ditt också mitt, men på riktigt behöver det ju inte alls vara så (åtminstone inte innan äktenskapet tar slut). Gifta par kan tänkas ha helt skilda ekonomier, med undantag för de lån man har tagit tillsammans, om man har gjort det. Lika gärna kan man också som bara sambor eller varför inte till och med särbor ha en helt gemensam ekonomi där allt delas 50-50, vem vet?
Klart är ändå, det vet vi, att pengar är något som orsakar oerhört mycket gräl mellan par, och om par mot alla odds klarar av att inte gräla om pengar så grälas det om dem senast då makan eller maken dör för då kommer barnen in och vill ha sin andel. (Nu låter det som om jag har erfarenhet av det här och, ja, det har jag. Bittra erfarenheter. Tårar och skrik.) Om inte pengar vore en fråga så skulle vi ha mycket färre skilsmässor och mycket färre familjestrider.

I Finland och i många västländer är det tabu att tala om pengar med någon annan än sin närmaste familj, så få vet hur andra par har ordnat det. Det är kanske en dålig sak, men samtidigt så tycker jag ju att det faktiskt är något som bara angår just de berörda personerna. Myndiga, vuxna ska inte behöva redogöra för sina utgifter och inkomster med någon annan än den som också ska få mat på bordet och betala räkningarna med samma pengar. Dessutom så är alla parförhållanden precis som alla personer olika och du kan inte säga något om hur ekonomin borde ordnas i ett parförhållande utgående från hur det har ordnats i ett annat.

Samtidigt som det ju är viktigt att sträva efter det så är det ju nästan helt omöjligt att skapa "rättvisa" regler, om det nu ens är målet. Alltid kommer någon att ha antingen högre inkomster än den andra eller så helt enkelt större utgifter. Enbart det behöver inte skapa gräl, det är just sådant man behöver komma överens om, eller hur?! Jag tror egentligen det är ganska konstgjort att tänka sig att ett parförhållande rent ekonomiskt ska vara helt rättvist.
Såhär tror jag. Om man kommer överens om reglerna för ekonomin i parförhållandet, kanske till och med skriver ner dem, just to be clear, så kommer man att undvika många, många gräl i framtiden. Reglerna kan alltid justeras och ändras, men det måste finnas regler. Det är liksom inte konstigt, elakt, dumt eller byråkratiskt att prata pengar med sin närmaste. Det är viktigt, det kan rädda förhållandet och det är också alldeles på riktigt tryggare för båda att ha spelregler. Det är också en enkel sak att ordna. Prata om det. Sluta tjata och gräla.

Sign. ekonomiska rådgivare och relationsterapeuten Eva